Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘sticka ut hakan’

Ett inlägg om ålder.


 

Tårta

”Ulrika evigt ung” stod det på min tårta när jag fyllde 40…

Nä, åldersfixerad har jag aldrig varit. Inte heller har jag haft några större kriser som har med åldern att göra. Ja, jo inför min 30-årsdag var det ju lite krisigt, men det handlade mest om ett sprucket förhållande. Nu har jag emellertid förstått att jag är 53 år och slängd på tippen, i princip – på grund av min ålder.

 

 

Erfarenhet och kompetens förvärvade genom åren är inget värt. En ska vara mellan 35 och 40 år. Jag säger inte att människor i den åldern inte har erfarenhet eller kompetens, men nog borde jag åtminstone slå dem med hästlängder vad gäller erfarenhet. Tyvärr inget som noteras.

Alla dörrar stängs, en efter en. Jag är varken söt eller ung eller känd, för den delen. Berättelsen finns nedtecknad. Men ingen är intresserad av en okänd kärring på över 50. Hade jag varit snygg och 35 och kanske deltagit i nån dokusåpa, så kanske…

Tårta


Häromdan läste jag en bra debattartikel i Resumé.
(Tack för länken, E!) Erik Haglöf, som har skrivit artikeln, är vd och rekryterare på Bohmans Nätverk. Redan i ingressen pekar han ut det jag redan vet, men ingen nånsin pratar om: åldersdiskriminering på arbetsmarknaden.

Erik Haglöf jobbar alltså som rekryterare. Hösten är högsäsong för såna eftersom många företag letar efter nya medarbetare. Men tyvärr ser Erik Haglöf att alla inte är välkomna. Snävast är normerna hos företag vad gäller åldern. Och så ger Erik Haglöf ett exempel på hur två personer, båda kring 50, som presenterats som kandidater till tjänsten som kommunikationschef för ett internationellt företag, gjorde så att relationen mellan företaget och Bohmans Nätverk äventyrades.

Erik Haglöf vågar skriva om annat kring ålder som vi redan vet. Detta att 35 – 40-åringar tillhör de mest stressade och utbrända. Han skriver i debattartikeln:

[…] De är mitt i karriären och samtidigt fullt upptagna av att skapa ett liv med partner, barn och renoveringsobjekt. De underskattar inte sällan vad allt detta innebär och sitter desperata vid sina datorer långt in på natten efter att barnen har lagt sig för att hinna med jobbet.
Ingen annan grupp är heller så mycket sjukskriven, vabbande eller föräldraledig som just denna. […]

Tårta


Den här rädslan att anställa äldre arbetskraft då?
Vad beror den på? Erik Haglöf presenterar tre skäl – som han genast förkastar…

  1. Arbetsgivare tror att yngre människor med automatik hänger med bättre i den snabba tekniska utvecklingen runtomkring oss.
  2. Föreställningen att äldre är fast i gamla tankemönster och inte kan lära nytt.
  3. Äldre är dyrare att anställa än yngre.

[…] Många äldre har stenkoll på vad som händer på den digitala sidan. Forskning, bland annat av Dweck et al, visar att människor oavsett ålder är fullt kapabla att utveckla nya förmågor. Dessutom är det oftast mycket lönsamt att anställa äldre arbetskraft om man räknar in att de generellt har en låg sjukfrånvaro, hög arbetsmoral och ett sunt perspektivtänkande som behövs som komplement i en snabbrörlig tid. Många äldre får också både tiden och lusten till en nytändning i arbetslivet när barnen flugit ur boet. […]

Erik Haglöf tror att det handlar om rädsla hos arbetsgivarna. De vill inte sticka ut, de vill göra som alla andra gör. Det finns flera undersökningar som visar att svenska arbetsgivare är sämst i världen när det gäller att anställa och behålla äldre arbetskraft. Enligt en undersökning från 2012 är det bara fyra procent av svenska arbetsgivare som jobbar med dessa frågor, medan siffrorna för till exempel USA och Kina är 18 procent, Hongkong 24 procent och Singapore 48 procent. I USA är det till och med straffbart att fråga om ålder vid en anställningsintervju – där tycks man vara mer intresserad av att anställa nån som har rätt kompetens.

Tårta


Samtidigt, menar Erik Haglöf,
klagas det på att det inte finns tillräckligt med kompetent arbetskraft och att vi står inför stora pensionsavgångar. Det pratas om att höja pensionsåldern.

Erik Haglöf är mycket tydlig i sin slutkläm där han menar att vi kanske borde införa lagstiftning liknande den amerikanska mot åldersdiskriminering. Han skriver:

[…] Om inte en omvärdering av äldre och erfaren arbetskraft kommer till på frivillig väg, kan den typen av lagstiftning vara värd att utvärdera även här i Sverige. Vi kan inte fortsätta att slänga 40- och 50-åringar på den mentala tippen. Det är ett alldeles för stort slöseri, både på individ- företags- och samhällsnivå.


Tårta


Tack, Erik Haglöf, för att du vågar sticka ut hakan och ta upp detta! Jag är 50+, frisk och vill inget hellre än att jobba – med kommunikation. Jag har 25+ års erfarenhet inom området, inga barn, inga barnbarn, inget husdjur och jag renoverar inte min bostad för tillfället. Men på tippen vill jag inte bo!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett litet separationsångestinlägg.


 

Bokmärke

Mitt bokmärke som jag fick i julklapp av Fästmän 2009.

I natt hade jag jättesvårt att somna. Och nej, jag låg inte och grubblade, det är liksom ingen idé. I stället var jag helt förtrollad av min bok på gång. Men när det återstod cirka 30 sidor blev ögonlocken för tunga och jag tvingades stoppa i bokmärket, lägga boken ifrån mig och släcka lampan. Idag ska den läsas ut – ska bara… först.

Precis som varje torsdag i veckan får jag en morgontidning. Det är gratis-tidningen UppsalaTidningen som förgyller min dag. Trots att jag läser många tidningar på nätet, även lokala, är det nåt visst med en papperstidning. Men nu har jag ändå klarat mig utan en prenumeration på en sådan sen mars 2013. Det går bra, även om morgnarna blev annorlunda. Jag sitter framför datorn med kaffemuggen och läser på nätet i stället, som sagt, inte vid köksbordet. Helt lätt var det inte att bryta vanan med papperstidning, en vana som jag hade haft i över 30 år – plus de år jag bodde hemma som barn, förstås. Mina föräldrar jobbade ju på Corren och ett tag var tidningsägaren så gentil att varje medarbetare fick en prenumeration. Vi hade därför två ex av Corren ett tag.

Den vana som jag emellertid är mest stolt över att kunna bryta var rökningen. Efter nästan 30 år som blossare fimpade jag. Den 7 september nu i höst hade jag varit rökfri i tio år. Ett decennium…

vässa pennan

Snart dags att sätta stopp för bloggerierna.

Och nu är dagen snart här att sätta punkt för ytterligare en vana. Den är visserligen inte ens fem år gammal, den vanan, men ändå. Jag talar förstås om att skriva den här bloggen. Av och till har jag funderat genom åren. För det är tufft att sticka ut hakan ibland och kräva en plats trots att man är en arbetslös idiot som tycker synd om sig själv och en megamupp, för att inte tala om bitter feministfitta och allt vad jag har blivit kallad. De flesta såna kommentarer har jag inte publicerat utan jag har låtit administrationsskorpionen ta hand om dem, för jag orkar inte ens läsa dem. Jag får veckovisa sammanfattningar i stora drag och det räcker.

Att vara förföljd för sina åsikter av människor som hävdar sin rätt till yttrandefrihet är en märklig upplevelse. En person har till exempel förföljt och hånat mig sen början av 2010. Det måste bli ett stopp på det nu. Och det blir det. Det fattas färre än 8 000 besök på den här bloggen så uppnår jag miljonen. Då tar den slut. Slut tar det däremot inte för somliga som har efterräkningar att vänta.

Tro nu inte att jag stänger butiken med lätt hjärta. Det gör jag inte. Bloggen har varit mitt andningshål, sista tiden har den liksom varit mitt jobb. Den har tagit emot mina ord och mina tankar, mina skratt och mina tårar. Men jag orkar inte ge mer – trots att majoriteten som läser är fina, goda och vänliga läsare. Mina ord får ta vägen nån annanstans sen.

 Fåglar mot kvällshimmel

Mina ord får ta vägen nån annanstans.


Idag ska det komma snö här i Uppsala.
Det ser jag inte fram emot. Clark Kent* ska till bildoktorn och bland annat få på vintertofflorna först om en vecka. Det går mot vinter, alltså, precis som det gör varje år. En fin tradition här i novembermörkret, på gränsen mellan höst och vinter, är det ljus som faller på stan från och med i morgon. Totalt 15 platser/byggnader i centrum får ljus på sig. Det är otroligt vackert!

Förutom snö idag firar en del Gustav Adolfdagen. Det finns till och med särskilda bakelser för detta. Jag och Anna ska fira oss själva i morgon i stället och får nöja oss med att titta på lite bilder av godsaker idag. Det kan du också göra här:

Detta bildspel kräver JavaScript.


*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett lite halvfilosofiskt vardagsinlägg om människor och vad de kan hitta på.

 

Robert Aschberg

Robert Aschberg, trolljägare på TV3. (Bilden är lånad från kanalens webbplats.)

Onsdagskvällen tillbringade jag som vanligt med att se När livet vänder på SvT2. Det är inte alltför ofta jag följer en TV-serie som är rätt igenom bra. Lite senare på kvällen noterade Fästmön att det gick en repris av Trolljägarna, en annan TV-serie,  på en reklamfinansierad kanal. Det blev lite av en kontrasternas TV-afton, kan man säga. Medan När livet vänder porträtterar en samling människor som alla i mina ögon ter sig väldigt ödmjuka, porträtterar Trolljägarna bland annat människor som har ett ganska sjukt beteende: så kallade webbtroll. Men naturligtvis fick vi tittare också möta trollens offer. De som är utsatta.

Det var en del ganska hemska historier som presenterades. Många omfattade, förutom rejäla haranger av okvädningsord, också rena dödshot. Fruktansvärt! Jag tycker att det är viktigt att man diskuterar och vågar prata om sånt här. För det tangerar ju också vår grundlagsstiftade yttrandefrihet. Alltså, hur mycket får man sticka ut hakan innan det blir brottsligt/hot/kränkning/hemskt? För de flesta av oss är det givet att man håller sig inom vissa ramar. Självklart kan man balla ur ibland och göra fel och dumt, men att gå så långt som till dödshot är för jävligt, på ren svenska.

Problemet med den här sortens program, liksom även Stalkers, är emellertid att de kan locka fram förföljare och troll ur sina hålor och gömmor så att det får mindre bra konsekvenser för de utsatta. Jag hoppas verkligen att de som utsätts/utsatts för troll och som ställde upp i premiärprogrammet av Trolljägarna inte får det ännu värre nu efteråt. Som jag ser det är det en ganska stor risk för det, tyvärr. Visserligen sägs det att troll spricker i ljuset, men… Den som har råkat ut för förföljare eller troll vill för det mesta bara ett enda: att förföljelserna och hoten upphör. Genom att lyfta fram dessa ljusskygga individer får de emellertid ”publicitet” och uppmärksamhet – och DET tror jag är just det de flesta av dem är ute efter, inte bara att såra och göra illa andra, utan att få sin stund i strålkastarljuset. Vad tror du???

Ett kex kvar

Ett kex i kexfabriken?

I min egen lilla värld, på jobbet på kexfabriken/i besticklådan, finns det inga troll. Men som i alla världar finns det människor man tycker om och människor man… tycker lite mindre om. Idag fick jag efter lunch en hastig, men varm kram på kontoret av en person som jag träffade i ett helt annat sammanhang för några år sen. Jag är urdålig på ansikten och kände inte igenom honom, pinsamt nog. Men det var väldigt, väldigt bra med såväl besöket som kramen för nu vet jag hur mannen jag har en lunchdejt med i morgon ser ut. Det glömmer jag inte i första taget! För övrigt var det inte bara kramen som gör att han blir ihågkommen. Han sa:

Va smaaal du har blivit!

(Jag tycker ju själv att jag har blivit så tjock, men eftersom jag är fåfäng fann jag mig snabbt och sa nåt om att jag ju är minus några tumörer nu, så…)

Visst låter det väl som om jag nog får en ganska fin lunch i morgon???


Livet är kort. I morgon är det fredag. Då kan det bli ”sipps”. (Inblandade individer förstår exakt vad jag menar.)

Read Full Post »

Idag kunde jag ha haft sovmorgon. Och det hade jag, på sätt och vis. Men jag önskar att jag åtminstone hade kunnat sova till  klockan nio. Icke då! Strax efter sju vaknade jag och det gick inte att somna om. Så jag gjorde en FEM, det vill säga låg en stund och läste Moderspassion och tog mig en funderare. Morgonens ämne var offerkoftor.

En av mina offerkoftor.


Jag försöker verkligen jobba med
två saker när det gäller mig själv: dels att bli mer ödmjuk, dels att sluta klä mig i offerkoftor. Men det är svårt. Det är skitsvårt. Och när jag känner mig påhoppad är det baske mig inte lätt att vara ödmjuk och tack för den ovänliga kommentaren eller vad det nu är. Sen tar jag på mig en offerkofta och tycker synd om mig själv. För det är ju jättesynd om mig när en eller två i kombination hoppar på mig.  Men i stället för kofteriet försöker jag sen ett tag tillbaka tänka så här, för att inte gå under:

Jag känner mig påhoppad för att jag sticker ut hakan. Sticker man ut hakan anser en del att det är fritt fram att slå en på käften. Så det är bara att välja: tig eller ta emot käftsmällar. Men sluta för f*n att tycka synd om dig!

Inte heller behöver jag fundera över varför det är roligt att slå på en utstickande haka. Det är inte mitt problem, problemet – om det nu är ett problem? – ligger hos den som slår.

Jag ser fullt av offerkoftor runt omkring mig, särskilt i bloggvärlden. Den ena koftan är gräsligare än den andra:

Det är så synd om mig för att jag är skild.

är en ganska vanlig kofta. Men herregud, hur många är inte skilda idag? Det är ju inte så att du är unik, precis. Och för att dansa tango krävs två. Dags att inse att det är färdigdansat – med ditt X!

Mitt liv är ett helvete – på jobbet.

Jamen se till att göra nåt åt det då! Jobbet blir ju inte bättre för att man beklagar sig. Kan du inte byta jobb så försök hitta nåt annat i livet som är roligt.

Min man/fru förstår mig inte.

En klassiker! Gå till familjerådgivning. Var ärlig. Gör inte som somliga, sitt och ljug. Gå dit och var ärlig – och sen inser du efter ett tag vad som är rätt för dig.

Jag har så ont i huvet!

Men stackars dig! Fast en sak är ju bra med det – då vet du att du har ett huvud. Ta en Ipren och sen kan du ju sända en liten, liten tanke till alla dem som har kronisk värk nånstans. Snacka om att din huvudvärk är en piss i havet då…

Mina ungar är så jobbiga!

Jaha, men vem är det som har satt dem till livet och som har uppfostrat dem? Det är väl inte din granne, precis. Ta ditt ansvar, det är din skyldighet som förälder!

Min gamla mamma/pappa är så tjatig, jag blir gaaalen!

Joråsaatte… Och du själv var inte det minsta jobbig när din mamma/pappa tog hand om dig när du var barn? Kan du då inte ägna din gamla förälder en halvtimma om dan i en telefonlur ens? Dåligt! (Denna måste jag jobba med!)

Nog finns det en del gamla plagg, alltid… Jag märker att jag sticker nålar i mig själv när jag skriver, men det är bra, jag ska härdas. Sluta tycka synd om mig själv och fokusera på det som är bra. Och på att jag faktiskt bara är människa och gör så gott jag kan.

Är det det som gör att personer som är föredettingar på ett eller annat sätt i mitt liv fortsätter att läsa det jag skriver här på bloggen trots att

vi har gjort slut?

Att jag kämpar på och gör så gott jag kan? Att jag inte ger upp? Och att du kan få tillfälle att slå mig på käften verbalt ibland?  Vilka futtiga liv ni själva måste ha, vare sig ni bor i Bro, Knivsta, Surahammar (det hörs ju på ortens namn att ni är sura där!), Blomstermåla (vackert ortsnamn, men hur är ni som bor där vackra själar?), södra Finland eller Nynäshamn. (Några ställen är tagna ur luften, medan andra…) Trista typer intresserade av mitt spännande liv… (Jag är mycket ironisk – mot mig själv här!)

Nää, nu ska jag läsa tidningar på nätet – idag kommer ju ingen papperstidning – för att se vad som händer i den riktiga världen…

Read Full Post »

Hur är jag egentligen? Är jag en velpotta eller är jag en åsiktsmaskin? Först och främst kan jag inte ens bestämma mig för vilken bakgrundsfärg jag ska ha. Ursprungligen i år körde jag enligt konceptet

Dagens färg, därför att…

Nu känns det som om jag behöver bestämma mig. Jag kan inte vela fram och tillbaka. Men jag har problem, för jag gillar både den himmelsblåa och den ljust gula bakgrundsfärgen. Kruxet är dock att vi i vår familj lever efter devisen

Gult är fult!

Av flera skäl. Ett är att Fästmön avskyr gult och jag är solidarisk. För solidarisk ska man var med sin kära, tycker jag. Personligen har jag inget emot gult alls, bara när det gula sitter på personer som inte passar i färgen – oklädsamt! Då krullar sig mina ögon. Själv passar jag inte i nån färg, inte ens tjockis-svart. Men jag älskar blått! Problemet är bara att en blå bakgrundsfärg inte direkt lyfter fram bilden i headern – som ju är just himmelsblå. En ljust gul bakgrund gör underverk… Blekt, men funkar mot bilden, bilden med min favoritfärg… Där har du mitt dilemma!


Det här är en makalös vacker ros som jag fotade förra året. Men den är ju lite gul…

                                                                                                                                                      När det gäller mina åsikter har jag insett att jag åker på käftsmällar så det slår gnistor så fort jag sticker ut hakan. Och det är bra det, för det är nog precis vad jag behöver! Fast inte alltid. Ibland har jag protesterat för jag tycker att jag blir påhoppad för allt jag skriver. Jag menar, en SÅN viktig åsiktsmaskin är jag väl ändå inte??? Det finns personer som har åsikter om precis allting och som måste uttrycka dem. Jag har inte åsikter om allting och dessutom väljer jag vilka frågor jag vill uttrycka mina åsikter om i skriftlig form.

Det jag emellertid har noterat,

sade hon småskrattande,

är att så fort jag skriver om nåt politiskt eller om nån politiker då hugger folk direkt!

Nu gör ju inte jag det så ofta, för det här är inte nån politisk blogg. Men igår kväll gjorde jag ett litet test. Jag skrev om Carin Jämtins tankar om skoluniform och det hade folk en massa synpunkter om – eftersom jag hade en annan åsikt än denna socialdemokrat. 

Då var jag bland annat

en moderatjävel som älskar dyra märkeskläder och inte tänker på dem som har det sämre ställt

(Ursäkta kraftuttrycket, men jag citerar en kommentar jag fick som jag inte publicerade.) Min verklighet är att jag visst älskar en del dyra märkeskläder, främst för att de är av bättre kvalitet än vissa billiga märken. Men min ekonomiska situation tillåter inte att jag köper märkeskläder. Den tillåter inte klädinköp överhuvudtaget just nu.

Däremot, när jag skrev om Olof Palme, på 25-årsdagen av hans död, ett ganska neutralt inlägg men med en viss värme för Olof Palme och hans familj, då kom minsann inga kommentarer om att jag var

en jävla sosse

eller liknande. (Ursäkta kraftuttrycket igen! Jag får ofta den här typen av kommentarer när argumenten tycks tryta för somliga. Naturligtvis publicerar jag inte sånt.) Intressant, intressant…

Sanningen är att jag varken är moderat eller sosse, men det finns nog åtskilliga som tycker att jag är en jävel.

♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣

Den här velpottan/åsiktsmaskinen är för tillfället hemma hos sig. Elias fick besök av en kamrat idag, så vi sköt upp ur sängarna som raketer. Men då hade vi sovit bra länge… Jag har varit och handlat lite frukostvaror och middagsmat till Anna och mig i morgon (vi bor i stan nästa vecka), men ska handla middagsmat till i kväll och lämna in Lottokupongen för nästa vecka på vägen tillbaka till Himlen. Passerade också Morgonen och levererade en blytung väska till sin ägarinna.

Solen skiner, snön smälter och Anna skulle försöka sitta en stund i dörrhålet till sin balle*. Jag känner mig mest som en skottspole som bara åker fram och tillbaka hela tiden – med vissa uppehåll för stunder vid datorn eller i TV-soffan. Linn undrade häromdagen om vi inte skulle flytta ihop snart och visst vore det bekvämt på flera sätt. Men jag vill inte bli en börda som innebär försörjningsplikt för min blivande sambo, så vi avvaktar ett tag till. Så är det.

                                                                                                                                                        *balle = balkong, inget annat!

Read Full Post »

Hittade en spännande listjävel utmaning hos vännen Inna, som i sin tur blivit utmanad av sin vän Majsan, och jag antar den härmed!

  1. Hur länge har du bloggat?
    Sen i maj 2009. Det blir knappt två år, det.
  2. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet som läsare?
    Mellan 30 och 40 som jag besöker minst en gång om dan – om jag inte är sjuk…
  3. Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar?
    Många av bloggarna är en blandning av dagbok och annat. De flesta är personliga, några är rena bokbloggar.
  4. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
    Det har jag ingen aning om! Det borde de få svara på, inte jag.
  5. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden?
    Jag vill vara personlig och ärlig, men jag skriver inte om ALLT i mitt liv. Svåra och de privataste sakerna håller jag för mig själv. Men jag vill också skriva om angelägna saker och sånt som är på tapeten. Jag skriver en del om fenomen i verkligheten som upprör mig – och då blir jag ganska… affekterad… 😉 Jag tänker ibland att jag inte ska bjussa så mycket på mig själv, för sticker man ut hakan får man garanterat smällar på den, men…
  6. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse, tror du?
    Jag skriver för att överleva – och jag överlever så länge jag skriver. Dialog med läsarna är viktigt, men ganska ofta blir jag sårad för jag känner mig påhoppad för mina åsikter eller vad det nu är.
  7. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?
    Ja, flera stycken och i de flesta fall har det varit jättekul att lära känna människorna även i verkliga livet!
  8. Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
    Kanske om man lämnar ut sig själv för mycket eller är för ärlig med vad man tycker. Då kommer garanterat gamarna och en och annan stalker.
  9. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
    Jag vill skriva ofta och mycket, för jag vill ha en levande blogg, inte en blogg som uppdateras en gång i veckan, eller så. Det kräver sin lilla tid. Men tid är det enda jag har gott om just nu, så för tillfället ser jag inga nackdelar mer än när jag INTE har tid att skriva nån gång…
  10. Tror du att du fortfarande bloggar om två år?
    Nej.

Jag utmanar… Stattinskan, Reb och Fru Hatt!

Read Full Post »

Det här inlägget trodde jag aldrig i min vildaste fantasi att jag skulle skriva. Fast å andra sidan trodde jag inte heller att jag skulle börja blogga, så…

Personen som jag vill lyfta fram har en speciell plats i mitt liv. Från allra första början var jag mest fruktansvärt arg heligt förbannad på personen. Men så visade det sig att h*n lyssnat på fel öra, det vill säga fått sig en rejäl dos osant skvaller och skitsnack – från bland annat en person som aldrig har träffat den h*n skitsnackade om… Men tack och lov har personen jag vill lyfta fram förmågan att tänka själv och dra sina egna slutsatser vad gäller omdömen om människor.

Många gånger har den här personen stuckit ut hakan – och ganska många gånger har h*n fått på käften för sina åsikter. Handlar det inte om personens politiska åsikter – som inte stämmer med vissa andras – så har det handlat om musiktävlingar och annat.

Personen som jag vill lyfta fram har under de år jag har känt personen vuxit – både som människa men också i sin familjeroll. De svarta dagarna finns där fortfarande, fast jag har också noterat ett jävlar anamma som tas fram – med lite påstötningar – ibland.

En humor som tilltalar mig, ett intresse för samhällsfrågor som engagerar och en vänskap som h*n aldrig slipper ifrån! Det är personen i fråga. Och så är h*n också min förebild som bloggare!

Många, många grattis på födelsedagen, vännen Jerry!

Inte kan man tro att denne yngling blir 45 idag???

Read Full Post »