Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘undersökningar’

Ett inlägg om ålder.


 

Tårta

”Ulrika evigt ung” stod det på min tårta när jag fyllde 40…

Nä, åldersfixerad har jag aldrig varit. Inte heller har jag haft några större kriser som har med åldern att göra. Ja, jo inför min 30-årsdag var det ju lite krisigt, men det handlade mest om ett sprucket förhållande. Nu har jag emellertid förstått att jag är 53 år och slängd på tippen, i princip – på grund av min ålder.

 

 

Erfarenhet och kompetens förvärvade genom åren är inget värt. En ska vara mellan 35 och 40 år. Jag säger inte att människor i den åldern inte har erfarenhet eller kompetens, men nog borde jag åtminstone slå dem med hästlängder vad gäller erfarenhet. Tyvärr inget som noteras.

Alla dörrar stängs, en efter en. Jag är varken söt eller ung eller känd, för den delen. Berättelsen finns nedtecknad. Men ingen är intresserad av en okänd kärring på över 50. Hade jag varit snygg och 35 och kanske deltagit i nån dokusåpa, så kanske…

Tårta


Häromdan läste jag en bra debattartikel i Resumé.
(Tack för länken, E!) Erik Haglöf, som har skrivit artikeln, är vd och rekryterare på Bohmans Nätverk. Redan i ingressen pekar han ut det jag redan vet, men ingen nånsin pratar om: åldersdiskriminering på arbetsmarknaden.

Erik Haglöf jobbar alltså som rekryterare. Hösten är högsäsong för såna eftersom många företag letar efter nya medarbetare. Men tyvärr ser Erik Haglöf att alla inte är välkomna. Snävast är normerna hos företag vad gäller åldern. Och så ger Erik Haglöf ett exempel på hur två personer, båda kring 50, som presenterats som kandidater till tjänsten som kommunikationschef för ett internationellt företag, gjorde så att relationen mellan företaget och Bohmans Nätverk äventyrades.

Erik Haglöf vågar skriva om annat kring ålder som vi redan vet. Detta att 35 – 40-åringar tillhör de mest stressade och utbrända. Han skriver i debattartikeln:

[…] De är mitt i karriären och samtidigt fullt upptagna av att skapa ett liv med partner, barn och renoveringsobjekt. De underskattar inte sällan vad allt detta innebär och sitter desperata vid sina datorer långt in på natten efter att barnen har lagt sig för att hinna med jobbet.
Ingen annan grupp är heller så mycket sjukskriven, vabbande eller föräldraledig som just denna. […]

Tårta


Den här rädslan att anställa äldre arbetskraft då?
Vad beror den på? Erik Haglöf presenterar tre skäl – som han genast förkastar…

  1. Arbetsgivare tror att yngre människor med automatik hänger med bättre i den snabba tekniska utvecklingen runtomkring oss.
  2. Föreställningen att äldre är fast i gamla tankemönster och inte kan lära nytt.
  3. Äldre är dyrare att anställa än yngre.

[…] Många äldre har stenkoll på vad som händer på den digitala sidan. Forskning, bland annat av Dweck et al, visar att människor oavsett ålder är fullt kapabla att utveckla nya förmågor. Dessutom är det oftast mycket lönsamt att anställa äldre arbetskraft om man räknar in att de generellt har en låg sjukfrånvaro, hög arbetsmoral och ett sunt perspektivtänkande som behövs som komplement i en snabbrörlig tid. Många äldre får också både tiden och lusten till en nytändning i arbetslivet när barnen flugit ur boet. […]

Erik Haglöf tror att det handlar om rädsla hos arbetsgivarna. De vill inte sticka ut, de vill göra som alla andra gör. Det finns flera undersökningar som visar att svenska arbetsgivare är sämst i världen när det gäller att anställa och behålla äldre arbetskraft. Enligt en undersökning från 2012 är det bara fyra procent av svenska arbetsgivare som jobbar med dessa frågor, medan siffrorna för till exempel USA och Kina är 18 procent, Hongkong 24 procent och Singapore 48 procent. I USA är det till och med straffbart att fråga om ålder vid en anställningsintervju – där tycks man vara mer intresserad av att anställa nån som har rätt kompetens.

Tårta


Samtidigt, menar Erik Haglöf,
klagas det på att det inte finns tillräckligt med kompetent arbetskraft och att vi står inför stora pensionsavgångar. Det pratas om att höja pensionsåldern.

Erik Haglöf är mycket tydlig i sin slutkläm där han menar att vi kanske borde införa lagstiftning liknande den amerikanska mot åldersdiskriminering. Han skriver:

[…] Om inte en omvärdering av äldre och erfaren arbetskraft kommer till på frivillig väg, kan den typen av lagstiftning vara värd att utvärdera även här i Sverige. Vi kan inte fortsätta att slänga 40- och 50-åringar på den mentala tippen. Det är ett alldeles för stort slöseri, både på individ- företags- och samhällsnivå.


Tårta


Tack, Erik Haglöf, för att du vågar sticka ut hakan och ta upp detta! Jag är 50+, frisk och vill inget hellre än att jobba – med kommunikation. Jag har 25+ års erfarenhet inom området, inga barn, inga barnbarn, inget husdjur och jag renoverar inte min bostad för tillfället. Men på tippen vill jag inte bo!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om hur det är nu för tiden.


 

Hets lärare pekpinne

Fler unga vill bli dokukändisar än lärare. (Bilden är ur filmen Hets från 1944.)

En av gårdagens snackisar, förutom allt eftersnack kring valet och ny regeringsbildning, var väl den om Paradise Hotel vs. lärarhögskolan. Valet i det senare fallet utföll till Paradise Hotels fördel. Det är alltså fler sökande till TV-serien Paradise Hotel än till lärarhögskolan, enligt lajkat.se Ganska hårresande fakta, if I may say so… Paradise Hotel är en dokusåpa av allra lägsta kvalitet, anser jag. Allt går ut på en sak: att ligga så mycket som möjligt framför kameran (ja, jag har sett ett par avsnitt).

Inför den sjätte säsongen av inspelningarna av dokusåpan sökte 11 000 unga personer in för att vara med i serien. Till lärarhögskolan sökte ”bara” 10 198 personer förra hösten. Det handlar inte om behörighet, som man kanske skulle kunna tro vid första anblicken. De flesta som sökte till Paradise Hotel skulle troligen vara behöriga att söka utbildning till lärare.

Nu ligger siffrorna ändå ganska nära varandra, men lite skrämmande tycker jag allt att de är. För till mig talar de sitt klara och tydliga språk: det handlar om att unga människor vill bli berömda, sedda och rika snabbt, inte fasen vill de skaffa sig en utbildning och jobba för en rätt medioker lön – bland unga människor som vill bli berömda, sedda och rika snabbt.

I mina ögon är detta helt sjukt. Samtidigt måste man studera närmare vad i det hela som är sjukt. Uppmärksamhetsbehovet, kanske? Eller det faktum att unga idag inte orkar kämpa för nånting, beror det på att de har blivit serverade alltför mycket för lätt?

Jag har inga barn själv och det är säkert tur. För jag skulle nog ställa en hel del krav. Men jag skulle samtidigt ge barnen uppmärksamhet och framför allt uppskattning om de gjorde nåt bra. Är det kanske så att dessa Paradise Hotel-brats inte fick nån uppskattning när de gjorde bra saker som barn?

Inför framtiden tycker jag att det här är skrämmande. Allra helst som undersökningar i samband med valet visade att skolfrågor är de viktigaste frågorna enligt svenska folket. Samtidigt kan vi se att antalet sökande till lärarutbildningar är högre än antalet utbildningsplatser. Nu var många som sökte inte behöriga till utbildningen, men det var nästan 4 000 behöriga som inte blev antagna hösten 2013.

Det mesta i detta låter helt rörigt. Skolan var den viktigaste valfrågan, men våra unga är mer intresserade av att vara med i dokusåpor än att utbilda sig till lärare. Ändå sökte många utbildningen och många behöriga kom inte in. Råder det inte brist på lärare? Råder det inte brist på bra lärare? Lärare som är så bra att de till exempel inte låter normalbegåvade stanna kvar i en särskoleklass under hela grundskolan, såsom skedde med min yngsta bonusdotter? Vad har hon för framtid nu? Hon kan ju inte få grundskoletiden tillbaka. Är alternativet månne att söka till Paradise Hotel..? Nä, jag tror att vår Frida är klokare än så. Om hon får rätt stöd och hjälp att komma vidare.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Som man blir bemött, så bemöter man andra

Nu ska jag skriva om nånting som jag vet att många har en massa åsikter om – och framför allt synpunkter på mig: bemötande. Det här ska inte bli nåt undfallande eller urskuldande inlägg. Jag vill bara meddela att jag tänker fortsätta med att inte ta nån skit. Och att jag är hård mot dem som förtjänar det, precis som jag är lika snäll mot dem som förtjänar det.

Vi har alla olika saker med oss i vårt bagage. En del saker är lätta och glada, andra är allvarliga och en del är tunga och kanske till och med förgörande. Det är inte lätt att bli av med det tunga i bagaget. Har vi en gång fått det och inte tagit itu med det blir det gärna liggande nånstans i botten på en resväska. Tills vi en dag städar och finner det trista minnet.

en titt över broräcket

En titt tillbaka…


För min del
har jag en del tunga saker i bagaget från Metropolen Byhålan, där jag är född och växte upp – förutom fyra år i Småland. Jag stannade tills jag hade blivit myndig och sen drog jag. Vilka skäl jag hade för det vill jag inte skriva om helt öppet eftersom de berör människor som fortfarande är i livet. Men min barndom var ändå ganska lycklig, förutom en frånvarande mamma (som alltid var på sjukhus, kändes det som), medan min ungdom var tuffare. Mina föräldrar gjorde emellertid sitt bästa, så ingen skugga på dem!

Efter ett år i England och två terminer på folkhögskola kom jag till Uppsala för att plugga. Jag var en tråkig plugghäst som läste mina läxor och böcker (jag pluggade bland annat litteraturvetenskap och det innebar att man fick läsa MÅNGA böcker varje vecka), gjorde mina tentor och skrev uppsats om Gustaf Fröding. Jag var sällan ute och roade mig. Men lite kul hade jag – då och då. Och så småningom hade jag väl ett nytt kompisgäng här i stan.

Det här med kärlek var ett tufft kapitel. Ett skäl till det är att jag är uppväxt med att man inte ska visa känslor. Här i Uppsala fick jag höra av kompisarna att jag alltid var så behärskad. Ha, om de hade vetat vilken vulkan jag var inuti! När jag sen blev vuxen på riktigt gick det några år när jag bearbetade det där instängda och faktiskt släppte ut vulkanen. Inte roligt för den som drabbades, men jag hade så mycket inuti som bara ville ut. Och jag ville inte vara snäll längre.

I kärlek gjorde jag många misstag och jag var inte alltid så snäll. Jag var inte heller tillsammans med så snälla människor. Min självkänsla sjönk drastiskt och jag blev ett mesigt mähä. När jag ser på bilder från en viss tid ler jag inte på en enda bild. Och trots det var livet inte dåligt hela tiden! Fast jag minns inte de bra stunderna, direkt.

Svekfull kärlek och svekfulla vänner gjorde att jag isolerade mig. Tills jag vågade ta chansen igen. Bara för att hamna ur askan i elden. Hos en Tyrannosaurus Regina (den som är elak blir ful i betraktarens ögon) – bild se nedan! – som var van att bestämma. Och självkänslan åkte ner igen. Den åkte ner i magen och jag hamnade på sjukhus. Många långa och svåra undersökningar – och det enda som hittades var nånting i kopplingen mellan tunntarmen och tjocktarmen och lite magsår. Ingen psykisk sjukdom.

Tyrannosaurus

Tyrannosaurus Regina. Den som är elak blir ful i betraktarens ögon. (Bilden lånad från Geek alerts.)


Men nånting hände
under sjukhusvistelsen. Och jag började se på det förhållande jag var i och tänka att jag inte ville fortsätta leva så som jag gjorde. Kärleken tog slut. Det var självklart (?) svårt för min dåvarande  att förstå. Som alltid – eller så ofta, i alla fall – i en separation är de båda parterna inte snälla mot varandra. Jag fick höra så mycket elakt om min person – saker sagda bakom ryggen till såväl bekanta som obekanta personer. Jag vet inte om det elakaste jag hörde var att jag var psykiskt sjuk (vilket jag inte var) eller om det var att jag hade lurat mitt ex på pengar (jag har ett undertecknat kvitto på 70 000 kronor som motsäger detta). Jag kan ta, även om det också är svårt, om folk säger att jag är dum och elak, men jag tar inte att folk beskyller mig för vissa saker. Och sprider ut rykten. Särskilt min pappa var mycket upprörd över detta. Upprörd och besviken.

Efter en del kringelikrokar träffade jag så Fästmön i början av hösten 2007. Och nej, jag var inte orsaken till hennes skilsmässa. Men vi träffades innan hennes skilsmässa hade gått igenom. Vi har haft så många tuffa år och har gått igenom så många tuffa saker. Men eftersom det handlar om kärlek den här gången har allt detta inte söndrat oss utan fogat oss än mer samman. Nu önskar jag bara att jag fick ett fast jobb så att Anna och jag kan gifta oss och leva tillsammans resten av livet. Så länge min tillvaro är som den är, kan jag inte utsätta Anna för att råka ut för att bli försörjningsskyldig för mig, till exempel.

Anna i en ljusportal

Min fästmö i början av december 2012.


Jag är glad och tacksam
för att jag träffade Anna, för jag började tro att det här med kärlek inte var för mig. Jag förstår om många är avundsjuka på det vi har, men jag kan inte acceptera missunnsamhet som jag har fått känna av från olika håll – ingen utpekad. Eller att folk utanför vill förstöra relationerna mellan oss inom familjen, till vilken jag förstås räknar även Annas före detta man. Det är inte lätt för nån av oss att förhålla oss på bra sätt till varandra, men vi gör så gott vi kan. Ibland klarar vi inte av det så bra, medan vi andra gånger är riktigt tajta. Det är också svårt på olika sätt för alla och envar i familjen. Så varje gång du snackar skit om nån i syfte att sabba en relation inom familjen, tänk på att det drabbar resten av familjen också. Jag snackar också skit och jag blir också arg och besviken och sur ibland. Men jag försöker, så långt det går, att prata med den det berör. Det är först när det inte går som jag pyser till nån jag litar på håller det för sig själv.

Alla dessa tankar kom upp i samband med ett inlägg jag skrev ganska nyligen och ett telefonsamtal jag fick igår. Det var dumt av mig att dra upp och häckla nån från mitt förflutna, men samtidigt kan man undra vad mitt förflutna har för intresse av att läsa min blogg… Vem är det som inte har släppt taget, egentligen? Det jag gjorde var att släppa några obetänksamma ord och det var dumt. Men jag står för mina åsikter. Och jag bemöter på det sätt som jag själv har blivit bemött. Eller nästan. Jag skrev inte om pengar eller psykisk sjukdom, jag skrev om utseende och dumhet. Det var lågt av mig, jag erkänner. Men, som sagt, åsikterna står jag för.

Nu tänker jag inte hänga kvar i det här, för just den relationen har jag glömt. Jag har gått vidare för länge sen, den relationen var en parentes i mitt liv. Det är nuet och framtiden som gäller idag.


Livet är kort. Dags att rensa ut gamla misstag forever.

Read Full Post »

Uj uj uj! Inte kunde man tro att Fästmön och jag gick och la oss vid 21-tiden igår kväll… Vi var jättesega idag. Anna kände sig sämre i förkylningen och hostan i morse och jag är jätteseg och går på Ipren. Hoppas bara att jag inte blir sämre till måndag när jag ska få slagga lite på Sjukstugan i Backen…

Nås du av min röst? Hör jag dig?


Hela förmiddagen
idag har jag deltagit i ett kommunikatörsnätverk. Vi deltagare fick oss till livs resultaten av flera spännande undersökningar, bland annat om intern kommunikation och om prefekters arbetssituation. Det var roligt att få veta vad vi kommunikatörer är bra på, men intressantast är förstås att få veta vad vi behöver bli bättre på. Ännu mer intressant var det att få ta del av en analys av mediegenomslag och en mätning av vårt anseende i media. De indikationer jag fick där visar att det arbete jag har gjort och gör tillsammans med institution 1 är helt rätt!

Lunchen blev ett välkommet avbrott för då hade jag en träff med vännen Rippe. Det har gått alldeles för lång tid sen vi sågs. Och med tanke på att man ska sticka kniven i oss båda snart kändes det som att det var bäst att ses innan, ifall att… Jag gick från mötet och var väldigt yr. Undrar hur mina värden är, egentligen… Eller det kanske bara fattades nåt ätbart? För övrigt var det första gången den här veckan som jag åt ordentlig lunch.

Eftermiddagen har jag ägnat åt fortsatt arbete med att skriva rent alla insamlade anteckningar från institutionsdagen i förra veckan. Vidare har jag lämnat kommentarer och frågor till samtliga fall, totalt 17 stycken. Jag har sammanställt en sorts aktivitetsplan med alla fall och mina kommentarer och frågor och mejlat till deltagarna. Väntar nu med spänning på svar!

Ett samtal med M blev det också efter lunch kring framtiden. Ett beslut måste till de närmaste veckorna, annars har jag inget jobb att gå till efter årsskiftet. Jo, möjligen 20 procents tjänst på institution 1, vilket blir svårt att leva på. To be continued, as usual… (När tar mardrömmen och oron slut, tro?)

Jag har bokat in en träff om ett par veckor med kommunikationsavdelningen där jag ska berätta om min kommunikationsplanearbete med institution 1. Jag vet att kommunikationschefen är väldigt intresserad av min plan, men det är ju fortfarande ett arbetsmaterial som jag inte kan lämna ut…

I kväll lär det bli softa puckar igen, jag känner mig verkligen hängig och jag tror inte att Anna är mycket piggare! Ska köpa med mig kycklingspett hem till Anna så att hon inte får skörbjugg av att bara äta soppa och mackor. Positivt för dagen är att hälen känns ganska OK! Alltid något. I morgon ska jag få akupunktur. Men först ska jag hämta min Ajfån på förmiddagen!


Livet är kort.

Read Full Post »

Söndag och hemfärdsdag för FEM. Men att vara i Uppsala utan att besöka Gamla Uppsala går ju inte. Vi for dit vid elvasnåret.

Turist FEM.


Eftersom man numera får beträda högarna,
var det också lika självklart med en tur upp på den ena. Jag släpade min feta lekamen, medan FEM skuttade raskt på sina sprinterben. Ja, för den som inte visste det var FEM världsbäst i Metropolen Byhålan på löpning 60 meter på mellanstadiet.

FEM uppe på toppen.


Gamla Uppsala är verkligen en mycket speciell plats.
Trots alla turister känner man historiens vingslag smeka en lätt som en beröring av Hvita Frun… Fast i det här fallet är det kanske Aun, Egil och Adils beröringar. Det är nämligen dessa tre som man tror vilar i de tre Kungshögarna. Men riktigt säker kan man inte vara, för högarna är inte särskilt utgrävda, faktiskt…

De tre Kungshögarna i Gamlis. I området finns det totalt 250 gravhögar av olika storlek…


Vi traskade runt lite
och jag fotade ett fint träd i motljus.

Ett fint träd i motljus.


Det var soligt och varmt
och vi blev sugna på nånting. Jag hade glömt plånboken hemma, så FEM var snäll och bjöd mig på en GB Sandwich. Själv åt hon belgisk våffla med grädde och sylt så att hon skulle orka köra de cirka 28 milen hem.

FEM äter belgisk våffla med sylt och grädde. Vid pilen mitt glasspapper.


Efter ett snabbt stopp i New Village
för toabesök och för att hämta packning blev det så dags för avfärd. Jag åkte ledarbil fram till Flogsta och FEM fortsatte neråt landet. Bye, bye! See you soon!

Jag svängde in på parkeringen vid ICA Väst. Här i området bodde jag från 1986 och fram till 1994. Först i studentrum i höghusen, sen i en lägenhet i Hamberg. Goda minnen och mindre goda minnen strömmade mot mig och jag blev lite… ledsen.

Traskade in på kiosken, som numera är en mini-affär, och hämtade ut de två trisslotter jag fått för att jag har svarat på 2 000 undersökningar från lokalblaskan. Vi får se om det var oerhört snålt av blaskan eller väldigt generöst…

Oerhört snålt eller väldigt generöst av lokalblaskan?


Inne på ICA Väst handlade jag
lite förnödenheter – och en påse kanelsnäckor som jag tänkte inta tillsammans med kaffe och bok på ballen* om en stund.

Förnödenheter.


Kvar i bilen finns bara…
påsen med pantburkar och -flaskor…

Pantpåsen är kvar.


Jag tvättar två maskiner
och jag har pratat med mamma två gånger i telefonen. Blödningarna är värre än värst just nu. Jag känner mig ledsen och ensam. Min intuition talar till mig och jag vill som vanligt inte lyssna. Jag vet bara att ensam inte alls är stark. Inte ett dugg.


*ballen = balkongen

Read Full Post »

Tjolahopp! Doktor Jan är en kvick en! Han skulle inte ringa förrän nästa torsdag, men han ringde den här torsdagen i stället. Alla provsvar har inte kommit, men han ringde för att Hb:t var för lågt, så nu är det järntabletter som gäller igen. E-recept på väg! Och så blir det några kuliga undersökningar framöver för att kolla så jag inte blöder inne i magen. Gastroskopi har jag gjort många gånger. Det är inte världens roligaste undersökning, men med en massa trevliga droger i kroppen går det bra. Dessutom slipper jag göra undersökningen på Sjukstugan i Backen och blir i stället kallad till en privat vårdinrättning! TACK!

Ont om blod. 

Read Full Post »

Det var så skönt att bli utskriven i eftermiddags, men jag tror att den som själv aldrig legat i en sjukhussäng inte riktigt förstår. Jag hade ett allvarligt samtal med doktorn före och jag har fått förhållningsorder och svar på ett antal frågor. De övervägde att hålla mig kvar för blodtransfusion, men jag är glad att jag slapp och vill testa att järntabletterna gör verkan. Däremot var hon tydlig med att jag måste utredas vidare för de superlåga värdena, men tromboflebitens roll i det hela är en gåta. Det verkar som om ingen av de läkare jag har träffat har sett nån sån låååååång tromboflebit…

Alla uppgifter om mig skulle hon skicka till doktor Anders, för några av de kommande undersökningarna kan göras polikliniskt. Operation är jag inte redo för än, varken kroppsligt eller mentalt. Det tar vi ”sen”.

Vännen Jerry och Clark* var så gulliga och kom och hämtade mig. Jerry bar mina väskor till parkeringen och vi gick så sakta han kunde. Vid ett tillfälle, just när vi mötte fru P från mitt förra jobb, en dam med besynnerlig klädstil och fula glasögonbågar (hon tycks ha en veritabel samling av såna…), vacklade jag till och blev tvungen att ta tag i Jerry. Naturligtvis bad jag om ursäkt, varpå han svarade rått men hjärtligt:

Äh det gör inget om nån ser, mitt rykte är ändå förstört!

Härligt med sån humor!

Jag skjutsade tillbaka Jerry till jobbet och så for jag till ett apotek på vägen hem. Linn messade på vägen och hade nog tänkt komma och hälsa på, men jag var ju på väg hem. Gulligt!

Mobilen ringde och det var doktor Anders sköterska som undrade vad som hade blivit av mig efter turen till akuten i fredags… Jag var ganska trött och lite vimsig, så vi kom överens om att jag ska ringa på måndag för att få en tid till dejt med doktor Anders. Vidare ska jag lämna prover de kommande fyra veckorna, men det kan jag göra hos sköterskan.

På apoteket hämtade jag ut medicin och fick en del förhållningsorder och tips, bland annat vad jag kan inta medicinen till och vad som är mindre bra. En del apotekare är väldigt kompetenta och hjälpsamma, har jag insett, Kloppan!

Så kom jag äntligen hem! Här var så tyst och skönt – ända tills sedvanligt gäng kom hem och började smälla i sin ytterdörr (ingen i familjen tycks kunna stänga den som vanligt folk). Jag packade upp, långsamt. Fick vila emellan varven. Skickade iväg ett antal sms till vänner som tänkt komma och hälsa på och förstås också till Anna. Anna ringde upp och vi pratade en stund, men sen var hon tvungen att utfodra sina ättelägg och jag blev så trött, så trött att jag måste vila en stund.

När orken återvänt ringde jag mamma. I dagsläget är det så att jag måste prioritera telefonprat med Anna och mamma. Jag orkar inte mycket mer. Knappt mejla heller – det blir så mycket till så många. Därför får ni tills vidare följa mina öden och äventyr främst via bloggen. När jag blir piggare vill jag gärna prata och träffas! Men ni ska veta att all er omtanke berör mig varmt och jag sparar allt i mitt hjärta!

Insåg sen att det var middagsdags, så jag lagade mat. Se bara!


Medicin och ProViva till den, en mugg java och två knäckemackor med Kalles randiga och grön paprika. Till sällskap: IKEA-katalogen. Återstår att läsa: Biltema-katalogen och en recension av Ann Heberleins lilla bok om ondska.

                                                                                                                                                      Aptiten är emellertid lite dålig, så jag har bara ätit upp medicinen och en macka samt druckit ProVivan och en mugg kaffe. Ska väl återvända till bords och avverka Biltema-katalogen, som står på tur samt den andra mackan. Jag mår inte illa än så länge, skönt!

I kväll blir det nog lite TV-tittande och slumrande i favoritfåtöljen. Jag har betalat en räkning och tittat lite på min ekonomi. Fick lön idag vilket jag hade glömt bort! 

Morgondagens huvudärende på agendan är att duscha och tvätta håret. Ska köra en maskin tvätt också och försöka ta mig till Tokerian. Det blir en prövning, men jag ska testa. Svårigheter är till för att övervinnas! Därför: åter till mackan!

                                                                                                                                                     *Clark = Clark Kent, min lille bil

Read Full Post »

Older Posts »