Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘svartvit’

Ett kommenterande inlägg.


 

Mamma Katt och jag

Mamma Katt och jag, en mjaufie.

Det luktar lök i hela lägenheten. Stekt lök. Jag lagade mat igår kväll. Det blev en sen middag. Det här med lediga dar är inte riktigt vår grej, Fästmöns och min. Ibland kommer dessa dar och då är frågan vad en ska göra av dem. Har en inget planerat kan det bli så att en får ett infall ganska sent. Då blir allting sent. Därmed också middagen. Och det är därför det luktar lök i hela lägenheten.

Mitt under matlagningen ringde telefonen. Jag kände mig upptagen just då och inte så pratbar, men idag förekom mig personen som ringde innan jag hann ringa tillbaka. Nån telefonmänniska är jag inte, lika lite som en kattmänniska, men självklart blir jag glad när nån för en gångs skull ringer. Till mig. Då pratar jag. Då pratar jag mycket, precis som alla andra ensamma gör. Det blev ett kort och trevligt samtal med denne äldre, men vitale herre. (Ja, jag saknar min pappa och lider svår brist på äldre herrar i mitt liv. Därför blir jag extra glad när denne man ringer.)

Selfie 27 juli 2015

Det har varit tyst här… Ser du mig eller bara din spegelbild i mina solbrillor?


Annars har det varit tyst här.
De stunder livet är OK blir allt längre, men det blir även de stunder när livet känns som pest och jag går sönder. Jag har nu smugit igång kommenteringen på bloggen igen. Förhoppningsvis kan jag hantera den. Ett skäl till avstängningen var att jag inte orkade hantera kommentarer, eftersom min policy är att svara på alla inkomna sådana. Två (2) personer, båda svårt sjuka, hörde av sig ganska direkt på annat sätt än via bloggen och undrade/förstod hur läget var. Sen var det några till som hörde av sig, de flesta av andra orsaker än för att fråga om läget och några oförskämda, elaka och sårande. Som vanligt. Kommenteringen har varit avstängd under ett par veckor. Antalet besökare har minskat. Så då har det alltså handlat om att dessa vill göra sina egna röster hörda. Bevisat är nu att ord – och luft mellan raderna – om det som gör ont är tydligen ointressant. Men lägger jag ut en kattbild på Instagram får den hur många ❤ ❤ som helst. Ja, katter är ju betydligt sötare än jag. Jag läste hos Metro igår om en mamma som härmade sin dotters selfies på Fejan. Bilden överst i inlägget är därför fri för tolkning.

Det här har fått mig att förstå att jag inte kan använda bloggen för sociala kontakter. Mitt sociala liv snävas in allt mer. Därför blev jag extra glad för den äldre mannens telefonsamtal liksom för samtalet från mammakusinen B häromdan. ”Alla andra” är så upptagna med att jobba, eller nåt.

Två glada plastburkar

Så här tomma glada var Anna och jag igår.


Det är Kulturnatt här i Uppsala idag.
Naturligtvis ska jag inte bevista den. Men om jag hade gjort det hade jag nog kikat på nåt av det jag skrev om för nån vecka sen. Idag ska jag ha en läsdag. Jag behöver komma in i min bok på gång, som passande nog bär titeln Dödens bok. Boken är på strax över 600 sidor. I morse, efter att ha skjutsat Anna till jobbet, låg jag i sängen och läste till sidan 155. Tvättmaskinen har snart jobbat färdigt åt mig. Jag borde ta ett varv med dammsugaren, men jag ska inte. Trött, trött, trött är mitt mellannamn.

Och för att du inte ska bli besviken… Här är några kattbilder från igår:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Det är fortfarande nio procents utrymme kvar på bloggen.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


 

Casablanca-posterIdag för 100 år sen föddes Ingrid Bergman. Märkligt nog dog hon på sin födelsedag också, år 1982. Filmen Jag är Ingrid har nyligen haft premiär. Lika bra fast gratis (bortsett från TV-licensen som jag faktiskt betalar) var en dokumentär på SvT1 i eftermiddags. SvT kör faktiskt flera filmer med anledning av hundraårsdagen. I kväll har jag sett Casablanca (1942), en av Ingrid Bergmans bästa filmer. Jag hade inte sett hela filmen tidigare, bara snuttar av den. Klassiska klipp med Ingrid Bergman och Humphrey Bogart. Lite märkligt att se att de spelar så bra trots att de inte alls gillade varandra…


Det här är en seriös film
och inte bara en kärlekshistoria. Ja, jo, kärlek är seriöst, men oftast inte när den visas från filmduken. Filmen utspelar sig samma år den kom ut, det vill säga 1942, under andra världskriget. Platsen är Casablanca i Marocko. Där äger amerikanen Rick en bar. Stan styrs av den så kallade Vichyregimen, som är allierad med tyskarna. En dag dyker Ilse Lund upp, en kvinna som Rick var tillsammans med i Paris. Tanken var att de skulle lämna Paris tillsammans, men Ilse kom aldrig till centralen och Rick fick ta tåget ensam med pianisten Sam. Nu har hon emellertid poppat upp igen i Nordafrika – tillsammans med sin make Victor, ledare för en motståndsrörelse.

I kväll har jag sett en riktig gammal svartvit klassiker och en riktigt bra film som fortfarande håller. Inte en enda gång gäspade jag eller blev ointresserad. Det kändes som det filmen ville säga då är synnerligen aktuellt idag, dessutom.

Toffelomdömet blir förstås det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


På onsdag klockan 16 i SvT1 visas den svenska versionen av Intermezzo (1936)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om sista delen i en TV-serie.



Den sista delen av Mina två liv
inleds med att Ann Heberlein berättar om drama, uppbrott och sin längtan efter kärlek. Men hennes kärleksrelationer har alla gått åt skogen – kanske på grund av hennes bipolära sjukdom. Som tittare ser man den djupa sorgen i hennes ögon när hon pratar om detta. I nästa stund raljerar hon om sitt kärleksliv under en föreläsning, från vilken vi får se klipp. Den avslutande delen av serien handlar om relationer, kärlek och närståendes roller.

Mina två liv

Mina två liv har varit en dokumentärserie i tre delar om livet med bipolär sjukdom.


Elin och Fredrik är ett par. 
De träffades när Fredrik var djupt deprimerad. Han säger att Elin är hans liv och att hon har räddat livet på honom den gången han stod med bältet runt halsen och inte kunde lita på sig själv. Men både Elin och Fredrik har diagnosen bipolär sjukdom. I mycket är det en styrka att båda har sjukdomen, därför att de förstår varandra. I annat kan ens mående dra med den andras. Att Elin dessutom är läkare kan ha både för- och nackdelar.

När Lars och Christina hade blivit ett par förstod Christina ganska snart att allt inte var OK med Lars. Han sov för lite, han blev manisk och gjorde helt galna saker. Ändå följde hon med honom till Kenya och ändå skaffade de barn tillsammans. Deras förhållande höll i sju år.

Lars beskriver mycket konkret hur symtomen kryper på honom:

Omgivningen blir kallare och svartvit. Men när jag är manisk tänker jag mycket fortare än alla andra. Jag blir till sist rädd för mig själv och allt mer paranoid.

Christina bar Lars under förhållandet, kan man säga. Hon skyddade honom och hon bromsade hans vilda framfart ibland. Hon blev, enligt sig själv, den tråkiga.

Jag blev ganska fyrkantig. Ibland bromsade jag trots att det inte behövdes, trots att Lars hade bra idéer.

Lars och Christina träffar varandra tillsammans med Ann Heberlein hemma hos Christina. De pratar om hur de hade kunnat göra saker och ting annorlunda. Lars kände mycket skam och skuld inför sin sjukdom och ville att den skulle hållas hemlig. För Christina blev detta förstås väldigt tungt, eftersom hon var ensam med vetskapen. De enas om att de skulle ha varit mer öppna om de hade varit ett par idag.

Det här har varit en mycket givande och intressant serie, om än svår, jobbig och tung. Den ger glimtar av en tuff sjukdom, men samtidigt också till viss del hopp. En psykisk sjukdom behöver nämligen inte betyda att man är galen. Och DET tycker jag de här tre avsnitten har bevisat.

Toffelomdömet för hela serien blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Här kan du läsa vad jag skrev om den första delen.

Här kan du läsa vad jag skrev om den andra delen.


Du kan se alla avsnitt på SvT Play 30 dagar efter säsongens slut.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Melodifestivalen 2015: Finalen

Ett musikaliskt inlägg.



 

MelodifestivalenSnart är det dags för finalen i Melodifestivalen 2015. Ifall du skulle ha råkat missa den information kan du läsa mer på SvT:s Melodifestivalwebb. Somliga är på plats, medan andra jobbar och vissa får glo på tävlingen från sitt vardagsrum. Nä, det var länge sen jag trodde att livet var rättvist. Men, men, vi missar möjligen början, då en viss korvdam ska dyka upp. Är det äkta vara blir jag putt, annars gör det mig inget. Förhoppningsvis hinner jag hämta hem Anna innan själva tävlingen börjar i alla fall.

Jag ska försöka liveblogga medan jag smaskar ost och kex och vin, men jag Det betyder att jag uppdaterar det här inlägget lite då och då under programmets gång. För att du ska se uppdateringarna rekommenderar jag dig att använda knappen F5 på din dator. Eller bara symbolen för uppdatering på din mobils webbläsare. Lämna gärna en kommentar – jag svarar på alla kommentarer jag publicerar!

Vad jag tror om kvällen och eventuell vinnare? Min favorit är Magnus Carlsson Möt mig i Gamla stan, men jag gillar också Måns Zelmerlöws låt – om han får till det med rösten. Med tanke på åldersgrupperna som röstar gissar jag att det blir Samir och Viktor, Dinah Nah eller Måns Zelmerlöw som vinner. Eller möjligen horsejazzfarfar själv, Hasse Andersson.

Så här ser kvällens startfält ut:

  1. Samir och Viktor: Groupie
    Tyvärr (?) missade vi det första bidraget.
  2. JTR: Building it up
    Luggar har de i alla fall. Ganska skrikig låt och en del falsksång. Nej det här var inget för mig!
  3. Dinah Nah: Make Me (La La La)
    Detta tilltalar nog dem som är yngre än jag. Jag är inte imponerad.
  4. Jon Henrik Fjällgren: Jag är fri (Manne leam frijje)
    Det är för mycket konstigheter på scenen. Jag tappar koncentrationen på låten. Artisten själv jojkar suveränt, men är lite för orölig. Och när han snurrade runt lite försvann han ur bild. Men hallå, SvT!
  5. Jessica Andersson: Can’t Hurt Me Now
    Balladdags. Fin röst, men ärligt talat… Det känns lite… tråkigt… Artisten står väldigt stilla och här händer inget på scenen.
  6. Måns Zelmerlöw: Heroes
    NU
    höll rösten ända från start. Men nu känner jag att det händer lite väl mycket på scenen. De där tecknade gubbarna – stjärngossar? – är ju riktigt roliga. Låten? Nja, jo, men inte bäst. Fast bäst hittills!
  7. Linus Svenning: Forever Starts Today
    Eh… Har han lånat Måns scenklädsel? Nej det här är lite pampigt, men inget jag går igång på.
  8. Isa: Don’t Stop
    Tyvärr, mitt hjärta är iskallt. En liten flicka i slätt hår som visar en platt mage och står och juckar på scenen… Stark röst, ska dock sägas.
  9. Magnus Carlsson: Möt mig i Gamla stan
    Underbar röst. Glad kille. Och framför allt: skjortan är instoppad i byxorna. Vinn, Magnus, vinn!!!
  10. Eric Saade: Sting
    Lite häftig scenshow, svartvit historia. Men låten har ju ingen vidare genomarbetad text, tycker jag. Dansa och sjunga kan han, lille pojken. Trots det vill jag nog se en vuxen man i Vin. Eh, jag menar Wien, förstås.
  11. Mariette: Don’t Stop Believing
    Otroligt fin röst, men lite väl mycket rök och blåsande tygskynken på scenen. Man ser ju inte den lilla människan hela tiden. Jag undrade bara när låten skulle… komma igång. Lite segt i mina öron, med andra ord.
  12. Hasse Andersson: Guld och gröna skogar
    Vad sjunger han på för språk? Äh, jag skojar bara, förlåt. Det svänger ju, men håll med om att detta vore lite pinsamt i valsernas Wien..?


Kvällens internationella jury:
Mr Klitous Klitou rules. Och Måns, dårå. Magnus fick i alla fall poäng. Nä vänta! Conchita Wurst, förstås!

Kvällens – och flera andra kvällars miss:  Hjärtappen

Kvällens stad: Vin. Eller nej… Det stavas Wien, va..?

Kvällens skratt: Förvånande nog från mig när Filippa Bark erbjöd sig att sortera Mariettes hår.

Kvällens Bill och Bull: The Päivärintas!

Och så förstås… kvällens vinnare, den som åker till Österrike för att tävla som representant för Sverige: Måns Zelmerlöw. Inte mitt val, men lycka till!


Vi ses i Vin! Nej, jag menar Wien!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Molnen hopar sig, men en liten fotorunda med Ajfånen blev det på lunchen. En del bilder blev bättre än andra. Det gäller att testa och att lära sig var avtryckaren sitter så man inte hamnar i startläge, typ… Och så ska det inte lysa nån röd lampa, har vi lärt oss, Fästmön och jag, för då FILMAR man. (Två blåsta blondiner…)

Först en försiktig grön växt. Zooma med fingrarna känns inte helt rätt…


Testar en annan färg,
lite rosalila blomma och ganska nära.

Nja, sisådär… Inte riktigt skarp…


Hösten har ju många färger!
Testade att fånga några av dem – tillsammans med ett häftigt hus på området.

”Hösthus” kallar jag den här bilden.


Lite orange måste ju vara med.
Men frågan är om den här bänken verkligen går att sitta på…

Går den att sitta på?


En liten blomma till,
med vidhängande bi.

Orange blomma med bi. För mycket gult och rött i bilden. Suck…


Huset jag jobbar i är lite fulsnyggt.
Här försökte jag fånga en del av det, men solen gjorde färgerna bleka. Då gjorde jag bilden svartvit, i Photoshop!

Inte mycket färg här, inte…


Nej, kanske jag
ska läsa snabbguiden… Det verkar ju stå mitt namn på den…

Hurtigstart. För du ska ju inte tro att det finns nån snabbguide på svenska eller nån bruksanvisning. Sånt får man ladda ner från nätet…


Mitt första omdöme
om bilderna och kameran i Ajfånen är…

sisådär

Men gissningsvis blir jag bättre med lite övning.


Livet är kort.

Read Full Post »

Urp! Jag sitter och fredagsmyser för mig själv. I Plastinge. De flesta av mina möbler är inplastade på grund av fönsterbytet nästa vecka. När jag ser mig omkring undrar jag först ett tag om jag har fått väldigt dålig och oskarp synskärpa. Sen inser jag att det är plasthelveteten.

Jag hatar att bo i ett kaos!

Så. Nu var det sagt. Nu har jag beklagat mig tillräckligt om detta.

Fredagsmyser, alltså, i min ensamhet. Fästmön fick hem barnena idag, men i morgon ses vi allihop. Jag har lagat mat. Det krävde först att jag gick ut i lägenhetsförrådet och krälade. Krälade på mage, med röven i vädret. Vilken syn!.. Och nej, det blir ingen bild på det, hur ska jag kunna fota min egen bakdel, liksom?! Framför ölplattan – öl var nämligen en huvudingrediens i kvällens middag – stod fem av de sex antika och astunga ekstolarna till matsalsbordet. Gick inte att rubba. Tofflan fick helt enkelt lägga sig ner och kräla. Krypa under stolarna och sträcka ut ena armen. Det gäller att ha aparmar, men att definitivt inte ha klaustrofobi…

Först telefonerade jag med mamma när jag kom in med alla lemmar i behåll samt ett par öl. Vi avhandlade krämpor och läkarbesök och fönster och tappade prylar och frissan och hejåhå. Sen lagade jag mat. Visst ser den… plastad ut..?

Min middag, oskarp som om den vore plastad som allting annat här hemma…


Ska strax slänga mig
i bäste fåtöljen, den som brukar tappa en skruv då och då (skrivbordsstolen har börjat härma den – dags för somliga tjockisar att banta, månntro?). Tänkte nog läsa så att jag snart får byta bok från Berit Hård-tvåan (tro inte Bokus genrebestämning av boken till deckare – detta är en… modern pikareskroman, skulle jag vilja säga!) till Tusen klassiker.

Lite TV kan det kanske också bli vad det lider i afton. Jag somnar ju så bra då… Men innan jag dess gick jag in och proteströstade i lokalblaskans sommarbildstävling! Av tio bilder bestod 50 procent av bilder på barn – SÅ TRÅÅÅKIGT! Så jag röstade på en svartvit bild på två kossor som bråkar. Bara för att… bilden var läcker och ovanlig och för att sommar inte är lika med barn för min del…


Livet är kort.

Read Full Post »

I kväll fick äntligen jag och Elias lite egen tid. Det var jättelänge sen och Elias sa faktiskt när jag hade skjutsat hem honom och Fästmön att

det känns som om det blir mer och mer sällan vi ses.

När jag åkte från jobbet kom jag mitt i en utryckning. Jag mötte fyra brandbilar och en ambulans, så jag var lite sen när jag kom till Annas jobb för att hämta pojken. Jag blir väldigt fundersam när det är sånt där pådrag och jag tänker alla möjliga tankar kring vad som kan ha hänt.

Efter en stunds diskussion var Elias och jag överens om att Hamburgerstället A fick stå tillbaka till förmån för Hamburgerstället B. Och det var helt rätt för de senare har världens godaste strips, tycker vi. Sen kom vi på att sist vi var här var Elias sista dag på sommarlovet. Nu blev det nästan sista dan på jullovet, fast inte riktigt. Det firade vi med glass till dessert. Sen stod magarna i fyra hörn…


Glass är gott även på vintern!


Efter maten åkte vi hem till mig.
Jag blev tvungen att kolla och besvara lite mejl en stund. Idag blev jag nämligen inbjuden till Högre Höjder igen fredagen den 27 januari för att prata lite mer. Så spännande och kul! Jag ska berätta mer om bloggande, min blogg i synnerhet och lite om Blogvertiser, så jag hade mejlat Anders för att få lite underlag kring företaget. Anders svarade snabbt som alltid! Tänk att jag ska få prata om min favoritsysselsättning – och att byråfolket är intresserat!

Mindre glad blev jag när jag såg ett kuvert från Dimsyns a-kassa.

Vad är det NU då?

tänkte jag nervöst och kände hur magen drog ihop sig i kramp. Men det var ”bara” tre inbetalningskort för årets första kvartal! Januari månads avgift var elva kronor lägre än februari och mars. Fråga mig inte hur de räknar… Jag har försökt prata med dem en gång per telefon, men fattade mindre när vi la på. Allt är som sagt… Dimsyn…

Elias och jag tittade lite i en bussbok han hade fått låna. Men där var mest

såna där gråa bilder

alltså svartvita bilder och det tyckte Elias var lite konstigt. Jag försökte förklara att det inte fanns färgfilm förr i tiden, men det var nog nästan obegripligt. Inte färg… Och så kom vi av nån anledning in på pengar. Jag berättade att guldtior fanns inte när jag var barn utan tior var blåa papperspengar. Till och med femmor var sedlar, fast gula och med Gustav Vasa på. Och bilar och bussar körde på vänster sida fram tills jag var fem år! DET tyckte Elias var jättemärkligt…


Laid back i Tofflans kökssoffa gnagde Elias på den sista Lonka-kolan medan vi pratade lite om hur det var på stenåldern förr i tiden när jag var barn.


Sen ville Elias göra en egen busstidtabell
med egna linjedragningar och han ritade och skrev så det stod härliga till. Och plötsligt var det dags att åka och hämta mamma Anna från jobbet. Jag skjutsade hem dem till Himlen och Anna var trött och hade ont i foten.

Idag var en berg-och-dalbana-dag, med lite deppigt på jobbet, lite kul på kvällen och lite deppigt igen att höra att Slaktar-Pojken inte blir erbjuden jobb där han har gjort praktik trots att han har haft fullt att göra hela tiden. Det tycker jag är jättetrist, för Johan har verkligen jobbat hårt, gått upp tidigt på morgnarna utan att klaga. Dessutom har han trivts bra. Men det är bara att inse att livet inte är rättvist. Fast hör jag en enda människa klaga på sitt jobb lär jag få ett utbrott! Idag är man nämligen lyckligt lottad om man har ett jobb. Glöm inte bort det, för f*n!!!

 

Read Full Post »

Older Posts »