Tunneln i slutet av ljuset

Ett inlägg om en bok.

---

 

Strax efter mitten av maj knölade postis in ett brunt paket i min postbox. Martin Falkman hade varit vänlig nog att sända mig sin bok Tunneln i slutet av ljuset. Några böcker låg före på tur, men sen grep jag mig an denna psykologiska thriller, enligt dess omslag. Ett omslag som för övrigt matchar delar av min köksinredning, bland annat min vardagsservis! En bok som skriven för att äta till..? Tack Martin Falkman för boken!

Bokens huvudperson hittar ett… erbjudande i ett forum på internet. En man erbjuder den som är livstrött möjligheten att tjäna pengar på sin död. För en miljon kronor i månaden är motprestationen att den livströtte skriver ett dödskontrakt. Haken är att livet sträcker sig tolv månader framåt i tiden som längst. Sen ska mannen ta livet av den livströtte.

Den ende jag inte hittar nåt namn på i boken mer än ett e-post-nick är huvudpersonen, Peter Piper. (Namnet kommer från en barnkammarramsa, nursery rhyme.) Peter Piper ansluter sig till dödskontraktet och skriver ner tre beslut. Han säger upp sig, ber chefen dra åt helvete och… blir gränslös. Huvudpersonen ger sig in i en värld full av alkohol och sex, han reser, han slåss, han… mår dåligt. Frågan är om alla miljoner får honom att må bättre..? Och vad händer med livströttheten – finns den kvar eller går den över?

Stockholm och ångest är två ord som sammanfattar mitt första intryck av boken. Jag känner ganska snart att jag inte vet om jag pallar med att läsa om just det. Men jag läser vidare. För hur det än är vill jag veta hur det går för huvudpersonen som inledningsvis bara vill dö. Frågan hur mycket livet är värt ställs på sin spets.

Det här är en debutroman. Såna brukar innehålla lite för mycket av allt. I det fallet är den här boken inte unik. Jag förstår också att den klibbiga ångesten är självupplevd – hur kan nån annars beskriva den så korrekt och realistiskt? Det blir ganska… genomskinligt.

När jag läser om författarens tankar med boken noterar jag att det här är första delen i en Tunnel-trilogi. Det är bra. I slutet av boken blir nämligen läsaren… lämnad med en cliffhanger. För inte är det väl så att livet tar slut..?

Den här boken är lite för svart för mig. Men den är välskriven och språket flyter på bra. Några små irriterande korrekturfel hittar jag, men inte så de stör min läsning alltför mycket. Bokens formgivare har gjort ett mycket gott arbete och jag gillar särskilt omslaget.

Toffelomdömet blir medel …och lite till. För jag vill läsa fortsättningen!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Steampunk-sagor

Ett inlägg om en bok.

---

 

Ursäkta, jag kommer just från 1800-talets slut. Jag dök för ett tag sen ner i den lilla antologin Steampunk-sagor (red. Caroline L. Jensen). Där hamnade jag i dimmor och ånga, bland zeppelinare, tidsmaskiner och mekaniska människor en stund tack vare Nathalie Sjögren, en av medförfattarna. Steampunk är kanske inte genren jag först skulle lyfta ut ur en hylla för att köpa, men faktum är att jag blev glatt överraskad. Tack för boken, Nathalie!

Det första som slår mig är att texterna är så välskrivna. Och då menar jag inte bara utan korrekturfel – de finns, men är få. Jag menar att texterna är välformulerade och jag tilltalas av språket! Steampunkgenren får jag förklarad för mig i slutet av boken, men jag inser snart att det handlar om en sorts skräckhistorier som utspelar sig i slutet av 1800-talet och ofta bland ångande maskiner av nåt slag. Typ nån sorts blandning av Stephen King och Mary Shelley som författare.

Totalt har 16 författare skrivit 17 noveller om skräck och lite romantik. Bland mina klara favoriter finns Hans Olssons Filmvisning på salong Rentzo, som inleder antologin, men jag gillar också Annika Melins Ingen återvändo, Björn Flintbergs Céleste och Mikael Rebergs Stela leder, för att nämna några. Extra roligt är det att få läsa några rader om författarna och se bilder på människorna bakom texterna, nåt som finns i slutet tillsammans med förklaringen av steampunk som genre.

Toffelomdömet blir högt för den här lilla boken.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kvinna inför rätta

Ett inlägg om en bok.

---

 

I januari nätshoppade jag ett gäng pocketböcker. Det blev lite gott och blandat och faktiskt inte bara deckare. Louise Doughtys bok Kvinna inför rätta hade jag noterat lite här och var (utan att läsa recensioner). Boken blev en av sju i mitt Bokuspaket (som jag fick åka till Tjottaheiti och hämta). Nu har jag alldeles nyssens slagit ihop pärmarna.

Yvonne Carmichael är 50+ och har ett ganska gott liv. Hon är genetikforskare och lever tillsammans med maken Guy. Parets två barn är vuxna och utflugna. Livet går sin gilla gång – tills en dag när Yvonne gör nåt helt annorlunda: hon möter en okänd man och har sex med honom i en krypta. Yvonne drabbas av en sorts passion och hon och mannen inleder ett förhållande. Men att det för nåt fruktansvärt med sig blir tydligt redan i början av boken: den börjar med en rättegångsscen. Och det är Yvonne som blir förhörd…

Det är svårt att hitta nån vettig genreterm för boken annat än erotic crime. För hur gärna jag skulle vilja att det vore en deckare, så är det inte det. Detta är en nästan 400 sidor lååång roman om ett passionerat förhållande som leder till domstolen, på sätt och vis. Särskilt spännande är det inte. Jag väntar hela tiden på att boken ska bli det, men inte ens slutet överraskar mig.

Boken är välskriven, även om meningarna ibland är vindlande långa. Men den är… tråkig. Toffelomdömet blir medel.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Dödens bok

Ett inlägg om en bok.

---

 

För ett tag sen vann jag en bok hos Uppsalaewa. Nu är det tre veckor sen vi strålade samman och bytte böcker, för Uppsalaewa vann ju en bok även hos mig. Eftersom jag har fått många böcker för recension har jag inte haft tid förrän nu att gripa mig an min vinstbok, Reginald Hills Dödens bok. Det var en riktig tegelsten och jag såg verkligen fram emot att läsa den. Tack till Uppsalaewa!

Den här boken ingår i en serie om poliserna Dalziel och Pascoe. Dessa tu kan en även se på TV då och då. Sett dem på TV har jag gjort nån gång, men jag hade inte tidigare läst om dem. Och kanske är det detta, att den här boken ingår i en serie och inte är den första i den, som gör att jag har mycket svårt att komma in i boken trots att det är en fristående fortsättning. Flera historier i Dödens bok går in i varandra. Dels får vi läsare följa breven som en frigiven fånge skickar till Pascoe, dels kärleken mellan kollegan Hat Bowler och Pomona Rye, som höll på att bli en seriemördares sista offer. Också är det ett litet HBTQ-tema med homosexuelle polisen Wield som får kontakt med en ung, prostituerad kille som förser honom med tips om brottslingar. Det blir lite för mycket av det goda och lite för rörigt.

Boken är säkert välskriven, men jag retar mig på vissa saker vad gäller översättning och korrekturfel. Det förekommer liksom inte en gång utan flera. Till exempel blir singular plural, det är presentutdelning vid jul (jag har julklappsutdelning), det applåderas för i stället för åt, har blir hur, influensan blir influensen med mera. Och det är inte bra, det ger ett dåligt intryck. Men, som sagt, jag tror säkert originalboken är välskriven. Författaren fick ju trots allt många priser och utmärkelser och var lärare, ett yrke han gav upp tio år in i sitt författarskap.

Toffelomdömet blir medel.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vem sa att tillvaron var händelselös..?

Ett rätt späckat inlägg.

---

 

Att hitta glädje i skrivandet – läst och recenserad!

Det blev lite sent igår kväll. Men det var väldigt skönt att både ha läst ut boken om glädje i skrivandet OCH att ha recenserat den. Min recension finns att läsa här på bloggen, men även på Goodreads (man måste vara medlem för att kunna läsa), Boktipset och hos Bokus. Bokus behövde natten och morgonen på sig att ”godkänna” recensioner. Det känns ärligt talat… rätt märkligt. Som att man inte får tycka vad man vill, riktigt, om böcker de säljer…

Dödlig åtrå är påbörjad.

I morse, medan jag gjorde annat som man inte ska tala så högt om, läste jag första kapitlet ur nästa bok som ska recenseras. Det är en helt annan genre, erotisk deckare, och jag misstänkte att jag skulle bli generad. Ett par sidor in, sen satt jag i min ensamhet och rodnade. Oavsett min prydhet verkar även denna bok vara välskriven. Jag ser fram emot läsupplevelsen jag är övertygad om att den ger!

I eftermiddag blir det kanske inte så mycket läst, för precis som igår har jag annat för mig. L hade verkligen rätt igår kväll när han ringde och undrade om jag kunde komma och vara lite tekniskt behjälplig idag. Den soliga och heta dan vi hade igår gjorde att jag undrade om de inte skulle vara ute i stugan. Men nej då, det skulle ju bli dåligt väder idag. Och det är det! Molnen är gråa, det är fuktigt regnar och jag misstänker starkt att vi får åska. Att få var efterfrågad och känna sig behövd en stund är nog extra viktigt när man befinner sig i min situation. Dessutom hjälper jag så gärna L och Annas snälla mamma, för de är alltid så hjälpsamma i sin tur. Det är liksom ytterst sällan man får göra/ge nåt tillbaka. Så eftermiddagens IT-konsulteri gör jag med glädje – och förhoppningsvis kompetens…

Titta så gott!

På hemvägen hoppar jag nog in på ICA Heidan och köper nåt till middag. ICA-kortet är påfyllt med tusen matkassekronor och jag är hungrig redan nu. Jag försöker ju sen i söndags undvika vissa godsaker och hålla nere konsumtionen av mat – åtminstone portionerna. Det är svårt, men går faktiskt lättare än vad jag trodde. Förhoppningsvis ger det resultat också. Jag borde egentligen promenera till L och Annas snälla mamma idag, men det känns inte så lockande om det ska åska. Synd det, för då hade jag kanske kunnat promenera bort en chokladkaka ur kroppen. Hum… Inte för att jag äter såna numera, men om jag skulle vilja äta nån, menar jag. Eh… ja… Vi får se hur det går med tanke på karaktären, som uppenbarligen kan svikta ganska bra… Men det finns flera skäl – inte bara vikten – att se upp med sötsaker. I Malmö var det en bussig (?) som bjöd sina kompisar på kladdkaka med cannabis i. De mådde inte så bra efter det. Vilket påhitt!

Typiskt väder den här sommaren – sol OCH regn. Samtidigt.

Med ett halvt öga läser jag tidningar på webben samtidigt som jag skriver. Vad 17 är det som händer i Oslo i skrivande stund egentligen? En vakt är skjuten, det kan finnas en bomb och polisen jagar en misstänkt. Läskigt och väldigt nära trygga Sverige, där vi blott ägnar oss åt att riva ner reklam vi inte gillar, klaga på regnet och förundras över att somliga inte vill förstå vad en puff för en text är och att dialog bäst förs i rätt forum… (Det senaste är det jag som förundras över. Jag har inte rivit ner reklam eller klagat på regnet, jag bara önskar att man tänkte efter före vad gäller reklamens vara eller inte vara. Och vädret kan man inte göra nåt åt – om man bara envist fortsätter att blunda för växthuseffekten…)

Vidare läser jag om en bordtennisspelare, som själv kallar sig

queer,

och vars foton retuscherats av vissa tävlingsarrangörer för att se mer kvinnlig ut. Man tror inte att det är sant, men det är det troligen. Maj gadd… Då var det betydligt roligare att läsa om kvinnan i Skärholmen som för ett par år sen hittade en massa pengar i ett soprum. Kvinnan lämnade in pengarna till polisen, som försökte spåra ägaren utan framgång. Detta innebär att upphitterskan får behålla de 85 000 kronorna… Inte dåligt!

Dryga böter blev det för de tre damerna som klottrade.

I samma webbtidning hittar jag en nyhet som jag inte kan låta bli att skratta gott åt: tre äldre damer har dömts för ha klottrat slagord på ett byggplank vid Slussen. Damerna är i åldrarna 65 – 80 år. Nu får de betala 4 000 kronor var i böter samt ytterligare 3 900, som var det det kostade att måla om väggarna. Nä, de hade väl inte nåt tillstånd från nåt kommunalt resebolag i fickan, precis…

Och från det ena till det andra… Om stora tidningsdrakar sätter gränser för hur många nyheter en får läsa på deras webbplatser utan att betala prenumerationsavgifter förlorar de läsare till gratistidningarna på webben också och inte bara till pappersvarianterna. Så småningom lär även annonsintäkterna försvinna med oss läsare. (Det råder för övrigt fortfarande nyhetstorka, så det är därför vissa udda nyheter når fram. En del är riktigt ”bra”, andra inte.)

Nä, nu ska jag fixa frukost och sätta mig med lokalblaskan i pappersform. Idag är det sista dan jag har tillgång till den, för i kväll kommer min vän med familj hem.I kväll måste jag, by the way, ta tag i strykning och packning av resväska – snart ska Fästmön och jag ut och resa igen…

Vad händer hos DIG, dårå??? Skriv några rader och berätta, för nyfiken lär jag fortsätta vara!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Marielund – sommardröm vid Uppsala

Ett inlägg om en somrig bok.

---

 

I början av sommaren noterade jag i media en nyutkommen bok med lokal anknytning. Boken har ett härligt sommartema och heter också Marielund. Sommardröm vid Uppsala. Historisk litteratur kring Uppsala är inte särskilt ovanlig och den här boken är faktiskt inget undantag. Den berättar, i text och bild, på sätt och vis det tidiga 1900-talets historia när vårt land går från fattigt bondeland till industrialismen och en borgarklass, som har det lite bättre ställt, växer fram.

Från staden Uppsala flyttar borgarna ut till sommarbostäderna i Marielund. Där insuper man frisk luft och lantliv, man promenerar, ror, simmar, spelar sällskapsspel, ägnar sig åt högläsning med mera. Uppsala är ingen stor stad – år 1920 var antalet invånare runt 23 000 – så umgänget i staden blev i princip detsamma både i staden och på landet.

Närmare naturen var det som gällde när stadens industrier släppte ut föroreningar. Snickarglädjen är stor, men man flyttar också hela byggnader, bland annat från Dalarna, som var Sveriges dåtida mall. Boken ger emellertid mer historia längre bakåt i tiden. Kanske var Marielund rentav en helig plats på vikingatiden.

Redan när jag öppnar den gröna påsen som boken levereras i blir jag glad. Detta är en vacker bok och den doftar alldeles nytryckt. Föreningen Marielunds vänners redaktionsgrupp har gjort en fin bok vad gäller text och bild, men också utseendemässigt. Det röda bokmärkesbandet signalerar Kvalitet med stort K. Bokens huvudredaktör Jonas Pertoft är en synnerligen duktig formgivare, något han visar prov på här.

Innehållet mer specifikt då? Det jag gillar mycket är att man som läsare lockas in i historien kring en plats, en byggnad etc och att finns tydliga referenser till var man kan läsa mer på andra håll. Texterna är välskrivna, ofta baserade på samtal och intervjuer med Marielundsbor och alldeles lagom långa. Dessutom är sidorna i boken rikt smyckade med fina illustrationer. De flesta färgbilderna är tagna av Åke E:son Lindman.

Jag lär mig saker när jag läser den här boken också, till exempel att man faktiskt från Marielund kunde ta tåget ända till Paris, hur Lennakatten fick sitt namn, att Uppsala har världens äldsta simsällskap och att det i Sverige fanns något som hette lokaltid som gjorde att tidsskillnaden mellan Strömstad och Haparanda var 45 minuter. Vidare läser jag med stor behållning om arkitektur, natur, sjön, föreningsliv, trädgårdar och järnvägen. Extra kul är Stellan Skarsgårds lilla minnesruta över somrarna i Marielund. Jag kan stå ut med de små korrekturfelen, men jag hade kanske önskat att de inte fanns alls.

Det här är en perfekt presentbok, kanske till och med en julklapp? Tänk att bläddra i denna sommarbok på julaftons kväll, medan snöstormen viner utanför husknuten…

Toffelomdömet blir det högsta!

Boken finns att köpa på bland annat Studentbokhandeln i Uppsala, Marielunds station, Upplandsmuseet och i Fjällnora. Här kan du beställa boken från Föreningen Marielunds vänner.

Tack Föreningen Marielunds vänner genom Jonas Pertoft för recensionsexemplaret!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Almedalen har fallit

Ett inlägg om en bok.

---

 

Om ett par veckor inleds den årliga Almedalsveckan på Gotland. Lagom i tid för den veckan hittade en nyutkommen och synnerligen aktuell (på flera sätt…) thriller ner i min postbox. Jag har just läst ut Erik Lewins bok Almedalen har fallit och jag måste säga att den har fått mig att drömma mardrömmar. Tack Bokförlaget NoNa för recensionsexemplaret!

Scenen är alltså Almedalen, full av politiker, näringslivsrespresentanter, journalister… Rekordsnabbt tar sig en grupp specialdrillade terrorister in och på mindre en timme är Visby deras. Bland gisslan finns Sveriges statsminister. Polis och militär försöker samarbeta, med varierande resultat. Det är nämligen inte så lätt, eftersom ingen vet vem man kan lita på. Under tiden fortsätter terroristerna sina planer.

Vi läsare får följa med nästan ända från början, när terrorister från olika länder rekryteras och tränas. Deras ledare är en kallblodig man som för det här uppdraget heter mr Svensson. Kallblodig är för övrigt ett passande epitet på romanen. Om jag inte visste att det är fiktion, skulle jag tro att det var verklighet. Boken är inte bara välskriven, nämligen. Den är också skriven av en person med lång erfarenhet av underrättelse- och säkerhetsarbete, såväl i Sverige som utomlands. Med denna bakgrund kan historien inte bli annat än trovärdig.

Ja, det är, som sagt, snart dags för Almedalsveckan. Jag kan bara innerligt hoppas att inga terrorister planerar att inta Visby på riktigt. Ringmuren är, i detta sammanhang, både ett skydd och en förbannelse, kan man säga. Personligen är jag glad att jag varken ska jobba som polis eller med säkerhet på plats under veckan. För det Erik Lewin beskriver i sin bok skulle mycket väl kunna inträffa. Lilla Sverige har små möjligheter att klara upp scenariot. För att citera boken:

[…] Almedalsveckan var vidrig ur ett professionellt perspektiv. Det var nästan omöjligt att skydda sina objekt i denna röra av människor. […]

Att boken är välskriven har jag redan nämnt. Dessutom är kapitlen av varierande längd. När det händer många saker blir kapitlen kortare, handlingen snabbare och boken en riktig bladvändare.

Ska jag ha nån kritisk synpunkt är det en liten detalj jag tycker är felaktig. Det handlar om nåt så… ”lustigt” som ett engelskt ord för ”kåt”. På sidan 214 används ordet ”horny” och på sidan 217 sägs det om den som uttalade ordet att han är britt. ”Horny” är inte brittisk engelska utan amerikansk. På brittisk engelska heter det ”randy”…

Toffelomdömet totalt blir högt!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sanning med modifikation

Ett inlägg om en bok.

---

 

Det börjar bli tradition detta att Fästmön ger mig Sara Lövestams nyaste bok i födelsedagspresent. Förra året fick jag Grejen med verb (signerad av författaren, dessutom!) och nu i år Sanning med modifikation, den första boken om Kouplans överlevnad. Tack, Anna, för boken!

Kouplan är på flykt från nånting. Men han behöver pengar och bestämmer sig för att bli privatdetektiv. Hans första kund blir Pernilla som ger honom i uppdrag att hitta sexåriga dottern Julia, som har försvunnit. Kouplan får upp ett spår och snart smyger han på några riktiga skummisar.

Vid första anblicken tror jag att jag håller en deckare/thriller i min hand. Men precis som Sara Lövestams fyra tidigare böcker ska man inte ta nåt för givet. Genrerna skiljer sig milsvitt åt, samtidigt som det finns gemensamma nämnare som utanförskap. I den här boken handlar det om allt från att leva som flykting till att leva med en psykisk sjukdom.

Den här gången tycker jag att Sara Lövestam har stoppat in lite för mycket på de cirka 250 sidorna. Dessutom gissar jag hur saker och ting ligger till redan tidigt. Det drar ner Toffelomdömet lite. Men samtidigt är boken välskriven, som vanligt och jag är mycket förtjust över författarens lek med ord. Så kan nämligen bara en väldigt duktig skribent leka.

Toffelomdömet blir högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Den fallande detektiven

Ett inlägg om en bok.

---

 

Alla – nästan! – förtjänar en andra chans. Därför blev jag glad när vännen I gav mig Christoffer Carlssons bok Den fallande detektiven. Det här är den andra boken om polisen Leo Junker. Den första, Den osynlige mannen från Salem, läste jag i somras. Trots att den var prisad var jag synnerligen svårflirtad – den tilltalade mig inte alls. Men vad tyckte jag om uppföljaren?

Det är lucia och alldeles i bokens början hittas en mördad man. Det visar sig vara en forskare som håller på med nån sorts undersökning där han intervjuar till synes anonyma personer. Leo Junker knaprar sobril och börjar utreda fallet tillsammans med en kollega. Men snart tar säkerhetspolisen från dem fallet. Bakgrunden till mordet börjar 15 år tidigare i och med vänskapen mellan två unga killar. Den historien berättas parallellt. Och naturligtvis går historierna ihop.

Den här boken är riktigt ruskig. Den tar upp synnerligen aktuella ämnen, nämligen rasism och nynazistiska rörelser. Och kanske är det därför den faller mig bättre på läppen än den första delen. Ja, inte att jag gillar rasism och nynazism, utan att det är aktuella ämnen som berör. Jag tycker också att Den fallande detektiven är mer spännande och rentav välskriven. Den osynlige mannen från Salem hade flera fel och brister både innehållsmässigt och språkligt, men även faktamässigt.

Toffelomdömet blir inte det högsta, men högt!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Den tomma stolen

Ett inlägg om en bok som jag gav bort förra året och sen lånade.

---

 

Det är ett rätt smart drag att ge bort böcker i present – när det handlar om böcker man själv vill läsa. För då kan man ju sniket komma och låna dem sen. Det var vad jag gjorde med J.K. Rowlings första vuxenbok, Den tomma stolen, en bok jag gav till Fästmön i födelsedagspresent förra året.

Berättelsen utspelar sig i engelska staden Pagford och inleds med att en ledamot i kommundelsnämnden segnar ner och dör. Snart utbryter ett underligt krig om den tomma stolen som Barry Fairbrother lämnar efter sig. Vem ska efterträda honom? Alla tänkbara kandidater verkar ruva på en eller annan ofördelaktig hemlighet.

Jag känner ganska snart igen Pagford som en kommun nära mig. Dessutom känner jag alltför väl igen anonyma och falska identiteter på nätet som härjar. I boken skriver Barry Fairbrothers vålnad sanningar om en del människor i Pagford på kommunens webbplats. Somligt är sant, annat kan man spekulera om. Syftet är emellertid är det vanliga: att förstöra för andra.

Det är en otäck historia, Den tomma stolen. Tyvärr är boken alldeles för tjock. Persongalleriet är som värsta… Londons invånarantal. Det hade onekligen hjälpt med en lista över de mest synliga familjerna och deras medlemmar. Men är boken bra, då? Jorå. Jag läser de strax över 500 sidorna till slutet och njuter av en välskriven bok och en berättelse som ändå fängslar.

Toffelomdömet blir högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »