Veckan som gick – ur mitt minne

Ett minnesvärt inlägg.

---

 

Jag fick en fin gåva i onsdags.

Nu ska här ske ett litet experiment. Jag ska upprepa händelser i den gångna veckan och se hur det går utan hjälp/fusk. Ett djupt andetag och…

Två roliga saker minns jag genast. Det ena är en ny bekantskap som jag gjorde i tisdags. Möten med människor IRL tar mycket energi från mig, men ger också väldigt mycket. Att socialisera, att prata med nån som är levande och verklig är bra för mig. Ännu mer prat blev det på onsdagen när jag besökte Uppsalas nyaste retro- och vintagebutik. Däremot är jag lite osäker på vad som sas där. Jag fick med mig en fin gåva. Men vad som sades…

För tillfället har jag mitt förhållande i en bil. Och på ICA Solen. Fästmön debriefar, jag lyssnar och sen blir det min tur. Jag pratar för mycket, alldeles för mycket, om ingenting. Sen är det dags att åka hem. Men i torsdags var jag bjuden till Himlen på middag. Vi åt lax. Jag tog en jättestor portion lax, ris och hollandaisesås. Jag saknar hemlagad mat.

Mamma vann 60 kronor åt oss. 

Igår ringde jag mamma. Det enda jag minns från samtalet är att det var 43 minuter långt och att hon hade vunnit 60 kronor på vår Trisslott. Vi turas om att köpa en trisslott varannan vecka. Jag måste komma ihåg att det är min tur i veckan.

Dåliga saker… Två personer ljög för mig. Ljög mig rakt upp i ansiktet gjorde den ena, den andra ljög i skrift. Det förvånade mig. Det förvånade mig att båda gjorde det så lättvindigt. Det verkar vara helt OK för dem. Inte för mig. Det är nog nu. Samtidigt är det svårt – för mig, dårå. Det är två personer som står har stått mig nära. Det förvånar mig också att jag så tydligt minns detta.

Mer dåligt… Eh… jag fick ingen bok från Massolit förlag att recensera. De skickar bara länkar till e-böcker till bokbloggare. Glöm recension, dårå!

Jag såg en ny brittisk deckarserie och gav den medelbetyg. Manusförfattaren hörde av sig och lämnade en kommentar här på bloggen (på den tiden det gick att kommentera här, ha ha ha!).

Jag ska vattna tomater.

Sen är det… stopp. Blankt. Jag har påbörjat ett nytt lappsystem som ska komplettera kom-ihåg-listan på en av bänkarna i köket. Nej vänta! Jag skrev ju upp idag att jag ska vattna tomater! Ett uppdrag, minsann. Det kändes gott att bli tillfrågad, minns jag. Det är så sällan jag kan göra nåt tillbaka för den personen. Men sen är det… Ingenting. Ja jo, jag har läst, förstås och sett på TV. Läst… Monstret och… Pardans och…

Inte så dåligt. Allt detta ovan minns jag, åtminstone delvis. Jag får vara nöjd med det. Det kunde vara värre.

När jag tänker framåt då. Utan att kolla kalendrar och lappar… Nej, jag minns inte nåt som är inbokat nästa vecka – mer än tomaterna. Fast jag kommer inte ihåg vilken dag. Tur att jag har det uppskrivet.

Nu är det nog dags att gå och lägga mig. Jag hittar fortfarande till sovrummet och sängen och jag vet ännu vad som ska göras innan jag drar täcket över huvet.

(Glatt överraskad. Trodde inte jag skulle klara så mycket. Och jag har inte fuskat!)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vård och omsorg – i praktiken

Ett vårdande och omsorgsfullt inlägg.

---

 

När jag skulle ge mig iväg i morse höll jag på att komma försent – jag fick inte upp garageporten. För ganska länge sen backade nån in i den och åstadkom en buckla i dörren. Men också en skevhet som gör att jag måste sparka till dörren för att den ska stängas ordentligt. Nu har jag väl sparkat så många gånger att dörren snart blir helskev. Det är inte första gången den krånglar så här, men den här gången hade Blondin-Tofflan tur! Ett par garage bort stod en man och grejade med sin bil. Jag bad helt sonika om hjälp. Jorå, han tryckte på inifrån, men det tog sin lilla tid att få upp porten. Den satt fast rejält. Mannen rekommenderade att jag skulle testa lite 5.56 för att smörja upp metallen på ena sidan. Jag hann fram till mitt besök i vården med ett par minuters marginal…

Efter varje besök i vården försöker jag göra en meningsfull utflykt i verkligheten. Idag hade jag ett ärende, men tyvärr var jag försent ute. Som vanligt. Men jag gjorde ett fynd i min påse (plastkasse från Tokerian i stället för handväska – hur skulle det se ut om Tofflan kom med en handväska?!) som förde med sig en snabb träff med Fästmön mellan hennes buss och jobbet. Vi skrattade lite åt fyndet – påsen det låg i var dessutom full av hål! – men mest känns det skönt att vara ärlig.

Även idag är det en underbar vårdag med strålande sol och ljumma vindar. Jag skämdes för att Clark Kent* var en sån smutsgris att man nästan inte ville ta i honom – varken på utsidan eller insidan. Därför styrde vi kosan till St1 där Clark fick sig en välbehövlig dusch** till ett specialpris. Och som tack för det fick jag en kopp gott kaffe och en kanelbulle av Frendo! Jag torkade min lille man torr med sämskskinn och medan solen torkade resten intog jag min gratisfika. Det smakade extra bra i solskenet. Både bil och dess ägare fick lite vård och omsorg.

Kaffe och kanelbulle smakade extra bra idag – det var ju gratis och kunde dessutom intas utomhus.

 

Min skinande bilmans vänstra bakdel.

Efter besöket i vården, dejten med Anna och biltvätten tog jag sen inte 5.56 men ett liknande medel jag har, färgstiften och dammsugaren och gick ut till min parkeringsplats. Stod där och dammsög (el via motorvärmar-stolpen), putsade, polerade och duttade i både färg och lack. Nu skiner min bilman ikapp med solen! Själv är jag nöjd för att jag har gjort nånting meningsfullt idag. Då kan jag med gott samvete ägna lite tid åt De tysta innan jag värmer tomatsoppan jag fick av Anna till middag. Hittade en bit bröd i frysen som jag försöker tina med lite allmän vård och omsorg i mitt varma kök (förmiddagssol). Bröd och soppa smakar alltid bra, allra helst efter en dag som denna (utan att förklara mig närmare än det du får läsa ovan).

 

==> Slutligen vill jag påminna om den pågående tävlingen! Du som klickar här och skriver en kommentar är med i utlottningen av ett unikt armband. Och dragningen av en vinnare sker i morgon förmiddag, tisdagen den 10 mars! Så skynda, skynda!

*Clark Kent = min lille bilman
**dusch = biltvätt

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vilodag

Ett vilande inlägg.

---

 

Vila…

Idag har jag bestämt mig för en vilodag. Nästan hela dagen igår gick åt till att ta tag i saker och ting. Det jag försökte fixa på förmiddagen tarvade efterforskningar, mejl och telefonsamtal hela eftermiddagen. Plötsligt var klockan nästan 17. Och just som jag skulle lägga mig ovanpå gästsängen och vila kom sms på sms. Sen ringde mobilen. Igen.

Det var min mammas färdtjänsthandläggare, så det var ett samtal jag måste ta eftersom jag hade mejlat henne på uppdrag av mamma. Hon är väldigt bra, färdtjänsthandläggaren. Jag önskar att alla handläggare i alla kommuner vore lika bra, men så vet vi ju att det inte är. En del går bara till jobbet och gör sitt jobb. Andra gör sitt jobb, är serviceinriktade och visar kunder och anhöriga respekt. Bäst av allt är att just den här handläggaren är så fin med mamma. Det känns gott att veta när man är dotter på distans.

Jag brände fem fiskpinnar och brände handen och en tå på skuttande fett. Sen ringde mamma. Antikrundan fick avsluta dan. Jag värderade alldeles åt skogen för högt.

Men idag hoppas jag på en vilodag även om jag inte gillar att säga nej till stora vänner och små vänner. Jag har ett mål och det är att försöka ta mig ut och köpa mjölk. Om det inte kommer ytterligare samtal angående gårdagens övningar. Livskarusell…

Livskarusellen går runt, runt…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tofflan talar ut: Saker jag inte gillar att öppna

Ett självutlämnande inlägg.

---

 

Serien Tofflan talar ut kan tyckas ha inletts för många år sen, men utan nån titel. Från och med idag har den fått en titel och jag ska härmed bjucka på mina tillkortakommanden och sånt som jag har svårt för. Jag har så många gånger fått höra hur dålig jag är och hur många fel jag har att jag känner att jag måste ta bladet från munnen och själv bekänna en del av dessa. För jag tycker att det har gått lite för långt när man till och med attackerar min mormor, som har varit död i 43 år. Så den här bekännelsen, mormor Svea, är till dig:

Jag gillar inte att öppna vissa saker!!!

Det handlar främst om saker i hem och hushåll. Till exempel… att öppna en ny påse kaffe, vilket i och för sig doftar underbart. Men att fylla på kaffe i kaffeburken… UFF! Kaffekornen kommer ju överallt utom i burken och sen krasmar det äckligt under tofflan när Tofflan hasar sig fram i köket.

Eller att öppna en mjölpåse och göra liknande! Det slår väl aldrig fel att hälften av mjölet hamnar på mig och större delen av den andra halvan på golvet. Som bonus får jag svårt att andas också, eftersom jag lyckas dra ner mjölet i luftrören.

För att inte tala om att öppna alla refillförpackningar i mjukplast, typ flytande tvål och dito tvättmedel. Det är ju baske mig omöjligt att hälla över skiten tvålen och tvättmedlet i tvålpump respektive flaska i hårdplast! När man har hällt i en minut inser man att precis allting har runnit utanför…

Men… det värsta av allt… och nu hörs väl en rejäl trumvirvel… det är att…

öppna en ny ost!

Fy f***n på ren svenska! Idag är nämligen många ostar plastfilmade så tajt att ingen luft finns mellan förpackning och ost. Bara att hitta ett ställe att sticka in kniven för att få upp den fastsvetsade plasten kan ta en bra stund. Sen ska man sticka och skära och ta med händerna på osten, som vid det här laget har blivit SVETTIG! Nog för att jag gillar ost, men jag vill helst äta den, inte ta i den!!! Fast hantera ostbiten måste man ju, för att bland annat skära av en del av duk och vax som sitter på bakkanten. Då smular man ner överallt också – särskilt som jag gillar långlagrade ostar som i sig är smuliga. Vid min hantering blir de dessutom svettsmuliga.

Men problem och svårigheter är till för att övervinnas. Eftersom jag inte har ett jobb och kan köpa terapi, som jag har blivit rekommenderad eftersom det är så många och stora fel på mig enligt en del sagofigurer, får jag helt enkelt KBT:a mig själv: jag utsätter mig! 

Och si! Varde ljus – och det vart det! Nu ska jag avnjuta min Västerbottenost på en frukostmacka, lagom till lunch.

En öppnad ost, redo att skivas.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Framtiden… Den, ja…

Ett tankfullt och något indignerat inlägg.

---

 

Med kvällssolen i min hand.

Igår när jag tittade på Eva i När livet vänder slogs jag av den framtidstro hon har. Hon, som har förlorat två kärlekar, som har vårdat, tagit hand om såg framtiden med den nya lägenheten som en tredje dörr. Jag önskar att jag kunde bli lite smittad av denna tro, att jag inte fastnar i bitterheten. Men det är ganska lätt att fastna i den, med tanke på det jag har i mitt bagage. Framför allt det som hände för fem år fyra månader sen nästan på dagen. Den dagen mitt liv vände. Neråt.

Livet har stått på stand by sen dess. Periodvis har kampen varit så oerhört tuff att jag har övervägt att göra slut på livet. Men man slänger inte bort en gåva man har fått. Livet är verkligen en gåva vi alla har fått, ord som Annika Östberg präntade ner i mitt exemplar av hennes bok Ögonblick som förändrar livet.

Jag har fått en liten respit. Under maj och juni får jag lön. Sen är det slut. Jag har hankat mig fram på visstidsanställningar i princip sen hösten 2011, med ett avbrott för några månaders arbetslöshet. De två åren innan hösten 2011 levde jag i ett mörker, som arbetslös. Jag vet att vissa personer i mitt förflutna sätter käppar i mina arbetshjul. Jag har det svart på vitt att man ska se till att jag aldrig mer får jobb inom vissa företag. Du tror säkert inte att detta är sant, men det är min verklighet. Inte konstigt då att man blir lite bitter. För jag förstår fortfarande inte varför jag är så hatad.

Den närmaste tiden ska jag nu återuppta jobbsökeriet. Detta Sisyfosarbete som jag måste utföra för att få den ynka ersättningen från a-kassan som en person i ett ensamhushåll inte kan leva på. Jag har fått stoppa undan slantar från mina senaste löner så mycket jag har kunnat. Måste ha en buffert för de tider som kommer.

Kanske hade jag kunnat vara kvar på min nuvarande arbetsplats om jag inte hade varit ärlig med att jag inte trivs och att jag tycker att vissa kollegor ägnar sig åt mobbning, på ren svenska. Men jag är 52 bast och jag tänker inte ta det. Det har känts märkligt att introducera ”min efterträdare” den här veckan. Det har jag gjort förr, också den gången bortvald till förmån för en person av ett visst kön…) Samtidigt noterar jag att personen ser minst lika stressad ut som jag kände mig när jag kom hit. Med den skillnaden att den nya personen har nån att fråga (= mig), medan jag inte hade nån när jag väl skulle sätta igång och arbeta. Jag ville inte utsätta den nya personen för detta ”ovälkomnande”, så jag har försökt – och försöker – stötta och tanka över så mycket jag kan. Ändå är det en märklig sits.

Jag tar en kopp kaffe…

Jag tar en kopp kaffe och funderar på framtiden. Om inget mirakel sker, det vill säga att jag får nytt jobb den 1 juli, får jag ägna mig åt att skriva min bok. Nu är totalt åtta kapitel skrivna och det är ungefär dubbelt så många till, tror jag, som vill ut ur min hjärna. Tyvärr kan jag inte ens längta till min förra arbetsplats. Igår fick jag veta att den hyser fiender. Det gjorde ondare att få veta än jag trodde. För där var ändå människor snälla. Nu har de en varg där.

 
 
 
 
 
 
 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vecka 11: Flickpingis och Fickpingis

HA! Nu tyckte jag allt att jag var bra rolig vad gäller veckans höjdpunkter (flickpingis) och lågvattenmärken (fickpingis). Det är ju faktiskt inte svårare än så här:

Flickpingis

• Mitt jobb (Men… eh… jag jobbar för mycket…)
• En utflykt bland gamla grejor (Kul att kunna göra lite spontana saker ibland!)
• Bildgåta #5 (Ingen kan ta den, ingen kan ta den!)
• Husbygget (Det går framåt, ja framåt, ja framåt…)
• Mördaren ljuger inte ensam (En film jag vill se!!!)

Fickpingis

• Telefonförsäljare (Nej, jag tänker aldrig, aldrig svara när ni ringer)
• TV-avgifterna (Men hallå! Bestäm nu att de ska dras via skattsedeln och är inkomstrelaterade, så slipper vi allt tjafs.)
• Sovmorgon råder, men inte tyst i huset… (Hå Äääää Nnnn Sssssss Yyyyyy Nnnn)
• Att ta nån annans abonnemang (Typiskt sånt som DLF:are* gör)
• Rökning (Det borde totalförbjudas, ingen pardon!)

*DLF:are = Den Lille Fjanten, fast i plural. Ett otäckt pack. Ett synnerligen otäckt pack.

Livet är kort.

Read Full Post »

Vi behöver bo…

Är det nånting vi människor behöver så är det att ha nånstans att ta vägen. Nånstans att bo. De hemlösa kan snart se fram emot varmare tider, men de är lik förbannat utan nånstans att ta vägen, att bo. Ett eget hem. Och hur många halvgamla ”barn” bor inte kvar hemma hos mamma och/eller pappa därför att de helt enkelt inte kan bo nån annanstans.? Hur kul är det liksom att vara 25 – 30 bast och vara mambo? Det finns säkert söner och döttrar som tycker att det är livet på en pinne och får full service av sin/a förälder/föräldrar. Men nog vill väl de flesta av oss vara vuxna när vi är vuxna, så att säga?

Vi behöver bo – även om det är på otursnumret 13…

Såväl villapriserna som priserna på bostadsrätter ökar igen. Det beror bland annat på att det fortfarande är så låga räntor, men också på att det är brist på bostäder. Enligt en ledare i lokalblaskan flyttar 35 000 människor till Stockholm varje år – men det byggs bara 8 000 nya lägenheter. Nej, ekvationen går inte ihop alls. Här i Uppsala byggs det visserligen flest hyresrätter i Sverige, sägs det. Det handlar om 1 500 – 2 000 under fyra år. Och det är ju hyresrätter som troligen är mest lockande när man är ung och inte har hunnit spara ihop till grundplåten för en bostadsrätt eller en villa.

Samtidigt som det byggs många nya lägenheter undrar i alla fall jag vem som har råd att bo där. För inte är det just nån ung person eller knappt nån medelinkomsttagare heller, snarare direktörer och dess likar. Såna med månadslöner över 70 papp, liksom.

Bostadsbidrag är det visst bara barnfamiljer som får numera. Så här står det på Försäkaringskassans webbplats:

[…] Barnfamiljer med låga inkomster kan få bostadsbidrag. […]

Men när barnen har blivit vuxna och förväntas ha både egen inkomst och egen bostad – trots att de inte har det – då stryps bostadsbidraget. Och nåde den som har fått 50 kronor för mycket! Det ska betalas tillbaka – med ränta! Strunt samma då om man fortfarande har bostadsbidrag. Har man fått för mycket tidigare år ska man göra rätt för sig. Försäkringskassan ger och Försäkringskassan tar.

Den som lever på sjukersättning eller aktivitetsersättning har inte råd att bo. Bostadsbidrag får man som sagt inte om man inte har barn, men pensionärer, som oftast inte har småbarn, men låga inkomster och dessutom betalar mer i skatt – vem sa att livet är rättvist? – kan ansöka om bostadstillägg hos Pensionsmyndigheten. Alltid något…

Livet är kort.

Read Full Post »

Gårdagens krämpor och dagens

Igår upptäckte jag The Boil. Alltså… Bölden. Gårdagens krämpa var därför

böldpest.

Idag är större delen av bölden tömd, men det finns mer att tömma ut. Och nej, du får inte se nån bild.

Idag visade Fästmön mig en plupp som sitter i leden på en av hennes tår. För ganska länge sen trampade hon på en dekorationsväxt av plast. Nu misstänker hon att det sitter kvar en plupp i tån.

Plupptå

är därför dagens krämpa! Här nedan en bild som kan föreställa plupptå. I vart fall ingår den i inredningen hos Anna, på en av bekvämlighetsinrättningarna.

Till vänster en korg, till höger en fisk. Och längst fram… en plupptå..?

Livet är kort.

Read Full Post »

Dagens mesta – och bästa – färgmatchning!

Dagens mesta – och bästa, förstås! – färgmatchning på arbetet stod helt klart vår egen M för. Som signalfärg hade hon valt den finaste färgen av alla, orange. Och se så snyggt, från tå till topp…

Från tå… snigga strumpor i orange med röda tåsor…

Och så överdelen

…till topp – en färgstark orange hoodie. 

Read Full Post »

Nu är jul(mat)en redan här!

Men hallå! Nu är jag upprörd igen! Läser att julmaten redan är på väg ut i affärerna. Det är ju liksom bara två och en halv månad kvar… Fast nu råder det ju inte bara brist på smör, det finns risk för brist på julskinka också, för den som äter gris. Jag gör det inte.

Först ut in med jul verkar Hemköp vara. Där har man julmustpremiär den 17 oktober, men redan nu säljer en del butiker drycken. Tokeria-affärerna väntar till den 1 november, ICA börjar med jul kanske veckan innan och Coop, lika senfärdig som de som jobbar där, väntar ända till mitten av november. Men gärna för mig, alltså. Det här med julen hinner ju liksom bli uttjatat långt i förväg.

För ett par veckor sen annonserades en julmarknad här i trakterna och snart står det väl inte på förrän man hör Bjällerklang sju gånger om dan och ser tomtar vart man än vänder sig. Uttrycket

Jag ser rött!

får i dessa tider en Juholtig annan betydelse än sedvanlig. Samtidigt som originalbetydelsen ändå kvarstår, framför allt när det gäller just Ju(l)holt. Han är väl en sorts tvärtemot-tomte, för resten – han ger ju inte utan han tar.

Hemma hos mig händer inget juligt förrän till första advent. Då plockar jag fram stakar och stjärnor. Julpyntar gör jag inte förrän nån vecka före jul. Ska jag till mamma blir det inte alls mycket skit grejor som kommer fram – då kan det räcka med sagda stakar och stjärnor. Men om mamma kommer hit julpyntar jag från golv till tak. Och en alldeles äkta gran köper jag hem och klär kvällen före julafton. Inte förr! Nej, nu får det vara nog med traditionsböjande!

Priset för Mest Böjande av Traditioner tog nog i alla fall min lokala Tokeria förra året. Julägg, liksom… Vem vill ha det???

Julägg, Tokerians idé från förra året, tycker jag är helt galen.

Read Full Post »