Ett kommenterande inlägg.
Mamma Katt och jag, en mjaufie.
Det luktar lök i hela lägenheten. Stekt lök. Jag lagade mat igår kväll. Det blev en sen middag. Det här med lediga dar är inte riktigt vår grej, Fästmöns och min. Ibland kommer dessa dar och då är frågan vad en ska göra av dem. Har en inget planerat kan det bli så att en får ett infall ganska sent. Då blir allting sent. Därmed också middagen. Och det är därför det luktar lök i hela lägenheten.
Mitt under matlagningen ringde telefonen. Jag kände mig upptagen just då och inte så pratbar, men idag förekom mig personen som ringde innan jag hann ringa tillbaka. Nån telefonmänniska är jag inte, lika lite som en kattmänniska, men självklart blir jag glad när nån för en gångs skull ringer. Till mig. Då pratar jag. Då pratar jag mycket, precis som alla andra ensamma gör. Det blev ett kort och trevligt samtal med denne äldre, men vitale herre. (Ja, jag saknar min pappa och lider svår brist på äldre herrar i mitt liv. Därför blir jag extra glad när denne man ringer.)
Det har varit tyst här… Ser du mig eller bara din spegelbild i mina solbrillor?
Annars har det varit tyst här. De stunder livet är OK blir allt längre, men det blir även de stunder när livet känns som pest och jag går sönder. Jag har nu smugit igång kommenteringen på bloggen igen. Förhoppningsvis kan jag hantera den. Ett skäl till avstängningen var att jag inte orkade hantera kommentarer, eftersom min policy är att svara på alla inkomna sådana. Två (2) personer, båda svårt sjuka, hörde av sig ganska direkt på annat sätt än via bloggen och undrade/förstod hur läget var. Sen var det några till som hörde av sig, de flesta av andra orsaker än för att fråga om läget och några oförskämda, elaka och sårande. Som vanligt. Kommenteringen har varit avstängd under ett par veckor. Antalet besökare har minskat. Så då har det alltså handlat om att dessa vill göra sina egna röster hörda. Bevisat är nu att ord – och luft mellan raderna – om det som gör ont är tydligen ointressant. Men lägger jag ut en kattbild på Instagram får den hur många ❤ ❤ som helst. Ja, katter är ju betydligt sötare än jag. Jag läste hos Metro igår om en mamma som härmade sin dotters selfies på Fejan. Bilden överst i inlägget är därför fri för tolkning.
Det här har fått mig att förstå att jag inte kan använda bloggen för sociala kontakter. Mitt sociala liv snävas in allt mer. Därför blev jag extra glad för den äldre mannens telefonsamtal liksom för samtalet från mammakusinen B häromdan. ”Alla andra” är så upptagna med att jobba, eller nåt.
Så här tomma glada var Anna och jag igår.
Det är Kulturnatt här i Uppsala idag. Naturligtvis ska jag inte bevista den. Men om jag hade gjort det hade jag nog kikat på nåt av det jag skrev om för nån vecka sen. Idag ska jag ha en läsdag. Jag behöver komma in i min bok på gång, som passande nog bär titeln Dödens bok. Boken är på strax över 600 sidor. I morse, efter att ha skjutsat Anna till jobbet, låg jag i sängen och läste till sidan 155. Tvättmaskinen har snart jobbat färdigt åt mig. Jag borde ta ett varv med dammsugaren, men jag ska inte. Trött, trött, trött är mitt mellannamn.
Och för att du inte ska bli besviken… Här är några kattbilder från igår:
Det är fortfarande nio procents utrymme kvar på bloggen.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Hoppas de bättre stunderna blir längre och längre och längre… och kommer oftare och oftare. Lilla Gumman! Tänker på dig varje dag!
Jag läser och harvar också på en bok och verkar aldrig bli klar. 340 nånting sidor och det mal och mal. Jag har inte tiden att sitta och läsa just nu. Då är det svårt att liksom hänga med i svängarna med alla personer och sånt.
Till sist tycker jag att Kattmamman ser lite farlig ut på selfien. Ser ut som om hon ska gå till anfall mot Tofflisen! Haha!! Fortsätt du att umgås med ullbollarna. Det kanske hjälper mot katträdslan!
Häpp:) 🙂
Båda typerna av stunder blir länge. Jag är på väg att ge upp. Det blir ingen skillnad, inget händer, livet bara passerar. Tack för dina tankar!
Såna böcker är jobbiga, jag håller fullständigt med. 😦
Hon bet faktiskt Anna, men inte mig. Fast jag klappar henne inte så ofta. Ungarna är så små och de varken ser eller hör, så dem har jag vågat klappa lite på. Men jag var rädd att Mamma Katt skulle reagera. Det gjorde hon inte, som tur var.
Har du hört vad de säger om djuren?
Att hundar har ägare
Katter har… personal
Stämmer hur bra??
Stämmer! Jag hade fullt sjå att förklara för mamma Katt att jag inte var den mormodern som kom med mat till henne utan att det var den andra. Till sist fick jag gå och sleva upp maten i köket och komma in med skålen, för Anna ”skulle bara” lite först…
Ja, du ser! De skaffar sig personal, vare sig man vill eller inte. En katt ger sig ALDRIG!!!
Fast nu blir det inte mer sånt från mig, jag lovar. Är ingen matmamma!