Hon som ser

Ett inlägg om en bok.

---

 

Ett av mina litterära mål för 2016 är att läsa fler böcker som inte är deckare. Eftersom jag tycker att det är svårt att hitta skönlitterära romaner som intresserar mig, läser jag gärna biografier. Inte vet jag om Eva Wiklunds bok Hon som ser är en biografi direkt, men den berättar om Anna-Lena Vikström som är medium. Jag fick den i julklapp av vännen Jerry – tusen tack för en häftig läsupplevelse! (Detta var för övrigt den sista julklappsboken. Vilken tur att jag har ett gäng olästa böcker här hemma – allt från loppisfynd till det nyinköpta pocketbokpaketet – och Sivs böcker.)

I den här boken berättar författaren om Anna-Lena Vikströms liv, men också om hennes arbete som medium. Det är en väldigt öppen bok där Anna-Lena Vikström har berättat för Eva Wiklund, som sen skrivit boken. Två år har det tagit. Vi läsare får följa Anna-Lena från späd ålder upp till nutid som småbarnsförälder som längtar efter vuxen kärlek.

Anna-Lena Vikströms berättelse är väldigt rak. Trots att den handlar om ett ämne som upplevs som kontroversiellt av vissa människor känns boken inte flummig. Jag kan inte säga att jag är övertygad, men jag låter mina sinnen vara öppna. Och på titelbladet har jag gjort några blyerstanteckningar av det jämförande slaget. Där står…

• synestesi
• värmehänder
• svårt att känna igen ansikten
• hitta försvunna saker
• drömmar
• tecken och ”bus” från döda närstående
• ögon-/synproblem
• intuition

Den här boken är väldigt annorlunda och väldigt läsvärd. Toffelomdömet blir högt!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Myter eller fakta?

Ett inlägg om myter och till viss del även fakta. Eller?

---

 

En ska ju inte tro allt en läser i media. Men häromdan läste jag i Dagens Nyheter på nätet om fem myter om Sverige som florerar utomlands. Artikeln kom till för övrigt till på grund av en sjätte myt om att Sverige hade infört sex timmars arbetsdag…

Här är de fem myterna:

1. Självmorden
   Sverige tros vara världens mest självmordstäta land, med det är det inte! Däremot har vi pålitlig statistik över självmorden i vårt land. Flest självmord sker i Guyana. Ja, det här var ju inte nåt roligt – varje självmord är en tragedi för de inblandades närstående, framför allt. Så även om vi finns på 58:e plats med våra 11,1 självmord per 100 000 invånare är det inget att slå sig för bröstet över.
2. Synden
   Nä, svenskar är inte mer sexorienterade än andra folkslag. Men många av oss har hjälpt till att hålla ryktet vid liv sen 1950-talet när sexualundervisning infördes i skolorna och många svenska filmer med naket i kom upp på biograferna.
3. Utseendet
   Blonda och blåögda? Tja, Sverige tillhör de länder med högst medellängd och vi är helt klart mer blonda och blåögda än folk i Bolivia.
4. Djuren
   Isbjörnar i Sverige? Nej det har vi INTE. Och därmed har även jag dementerat detta.
5. Lesbiska byn
   Det finns en kinesisk vandringssägen om en lesbisk by i norra Sverige. Där sägs 25 000 lesbiska skogshuggare bo och de män som tar sig in i byn blir svårt misshandlade. Nej, det är inte heller sant.

Inte mycket sanning ovan, inte. Men… kaffe dricker vi svenskar. Och nu har två separata studier visat att folks kaffepreferenser speglar deras personligheter. Alltså, den som föredrar beska smakar sägs ha mer psykopatiska tendenser än andra. Själv tar jag alltid mitt kaffe svart som natta… Moahahahahahaaaaaaaa…

Kaffe för en snälling, det vill säga inte Tofflan!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ett ljus för varje självmord

Ett inlägg om ljus och mörker.

---

 

Idag är det Suicidpreventiva dagen, instiftad av WHO. Inte vet jag om folk orkar med flera manifestationer. Det har varit lite många såna den senaste tiden. Men idag finns det möjlighet för den som vill att vara med när det tänds ett ljus för de 1 531 människor i Sverige som tog livet av sig förra året. Nej, ett tänt ljus – eller snarere 1 531 –  hjälper inte dem som redan har avslutat sina liv för egen hand eller de närstående som är kvar. Men det är ett sätt att uppmärksamma de tragedier som drabbar familjer, vänner, kollegor med flera varje år.

Idag tänds det 1 531 ljus runt om i Sverige. Vart och ett av ljusen symboliserar en människa som tog livet av sig förra året. (Bilden är lånad från Suicide Zeros webbplats.)

Det är svårt att få fram exakta siffror och statistik över självmord i Sverige, det skrev jag om den 28 augusti. Men det är många fler som tar livet av sig än som dör i trafiken och självmord är den vanligaste dödsorsaken bland unga.

Ännu svårare än att få fram siffror när det gäller självmord är förstås orden. Alla kan vi göra nånting för hjälpa – eller stjälpa – nån. Ibland är det så lite som behövs, åt ena eller andra hållet. För att ta steget kan det räcka med ett nej, ett förfluget ord eller, värst av allt, tystnad. Det handlar om att våga fråga nån hur läget är, men också att våga stanna kvar och höra svaret. Att bli lyssnad på hjälper oerhört mycket, att få prata med nån, använda rösten, den som kanske är på väg att tystna.

Suicide Zero är en ideell organisation som arbetar för att minska självmorden i Sverige. I kväll ordnar de manifestationer runt om i Sverige. I högerspalten finns information om vad som händer i Stockholm i kväll. Här i Uppsala blir det en minnesgudstjänst i Domkyrkan klockan 18. Det blir tal, sång, bön, klockringning och så tänds 1 531 ljus. Kanske hade jag deltagit om… Ja, olika skäl gör att jag inte orkar. Jag tänder ett ljus här hemma i stället.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Självmordsstatistik är inget att skryta om

Ett inlägg om självmord.

---

 

Förra året tog 1 531 människor livet av sig, enligt Suicide Zero. Sen läser jag att Glashuset i Backens ledning slår sig för bröstet för att Uppsala har lägst antal självmord i landet och att självmorden här har minskat med 66 procent. Det är knappast tack vare vården, för vänder en sig dit erbjuds en i princip en hjälp: medicin. När en vänder sig till vården för att en plågas så svårt av ”en sak” att en vill avsluta sitt liv är det faktiskt ofta bättre med annan hjälp. Tyvärr är det stora brister vad gäller alternativ till medicin inom vården. Det kan till och med bli så att en får så mycket medicin utskriven att det räcker att ta livet av sig – tre gånger.

Så det är lite märkliga siffror som kommer från Socialstyrelsens dödsorsaksregister över upplänningarna under 2013 och 2014 och som är det Glashuset i Backens ledning hänvisar till. Siffran för hur många som tar livet av sig varje år hamnar hos Socialstyrelsen på cirka 1 100 personer. Hur kan siffrorna skilja så??? Det är ändå över 400 personer – liv – det handlar om…

Men oavsett hur många det är som dör i självmord varje år är dessa många fler de som dör i trafiken.  Trots det får trafikforskningen ett par hundra miljoner varje år av staten, medan Nasp, som jobbar med forskning kring självmord, bara får tre miljoner.

Suicide Zero är en ideell organisation som arbetar för att minska självmorden i Sverige. Det spelar ingen roll, tycker jag, att Glashuset i Backen gläds över ett minskat antal självmord. Varje självmord är ett för mycket och borde faktiskt kunna ha förhindrats.

Den 10 september är det Suicidpreventiva dagen. På flera ställen i Sverige tänds då ett ljus för var och en av de 1 531 människorna, som enligt Suicide Zero tog livet av sig 2014. Suicide Zero är värd för många av dessa manifestationer. Temat för årets dag är

Reaching out.

Och det är precis det vi behöver göra. Vi behöver visa att vi bryr oss och att vi finns för varandra. Att tända de där ljusen den 10 september är ett sätt att uppmärksamma de tragedier som drabbar närstående, vänner, kollegor, grannar med flera. För ett självmord drabbar ju egentligen inte mest den som tar sitt liv utan alla dem runt omkring.

Kanske anordnas nån manifestation här i Uppsala den 10 september i år. I annat fall kan den som befinner sig i eller väljer att åka till Stockholm delta i ljusmanifestationen vid Katarina kyrka på Söder mellan klockan 18 och 21.

Att tända ljus gör kanske ingen skillnad, men att skryta över självmordsstatistik är oförskämt. Det handlar om att bry sig, att fråga hur nån mår – det kan betyda att nån faktiskt inte tar sitt liv.

Jag tänker tända ljus den 10 september oavsett var jag befinner mig. Och ja. Jag frågar varje dag hur människor mår. Inte för att jag själv ska må bättre utan för att jag bryr mig. Hur ofta frågar DU???

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Måste fler körkort dras in?

Ett inlägg om bilkörning och sjukdomar och en viss sorts blinkning.

---

 

Frågan i rubriken är omvandlad från ett påstående i en ledare i Expressen den 7 augusti. De farliga bilister som avses är dementa och synskadade – men äldre. Det är så det står i texten. Visst håller jag med om att en dement bilförare med all säkerhet är minst lika farlig som en bilförare som är påverkad av alkohol eller droger. Och jag tycker inte att man ska få köra bil – eller annat fordon – om man inte ser tillräckligt bra med eller utan hjälpmedel.

Jag har ALLTID kontaktlinser i ögonen eller glasögon på näsan när jag kör bil, trots att jag INTE har det som villkor på mitt körkort…

Varje år får ungefär 25 000 svenskar diagnosen demens, enligt ledarskribenten. Men det var bara 2 500 körkort som drogs in av hälsoskäl. I vårt land behöver man inte, i takt med stigande ålder, genomgå några tester av ens lämplighet som bilförare. Däremot har läkare en plikt att rapportera bilförare, som de anser vara olämpliga bakom ratten/vid styret (jag hoppas att det också gäller MC!!!), till Transportstyrelsen. Av olika skäl görs det troligen inte tillräckligt. Varför? Säkert för att det är svårt för doktorn i sin kontakt med patienten att tala om för den senare att h*n inte funkar som h*n ska längre. Det är… jobbigt. Fast ärligt talat, är det inte svårare att lämna ett dödsbud till närstående i samband med att det har skett en olycka där en dement bilförare varit inblandad..?

I ledaren framgår att dessa dementa

[…] i allmänhet […]

är äldre. Och så avslutas texten med ett stycke i fetstil där skribenten återkommer till åldern:

[…] Det faktum att vi lever allt längre kommer göra att vägarna fylls av bilister som fyllt både 80 och 90 och det i sig är inget som helst problem. Men antalet dementa och på andra sätt medicinskt olämpliga bilförare kommer därmed också att öka och det måste vi göra något åt.

Självklart håller jag med om att vi inte kan ha folk som är dementa eller ser för dåligt bakom ratten! Men demens är en sjukdom som drabbar allt fler längre ner i åldrarna. Sämre syn kan också drabba människor i olika åldrar, inte bara människor som ledarskribenter klassar som äldre.

Bakom ratten ska man vara både medicinskt lämplig och kunna blinka när man svänger, tycker jag.

Varför har vi, helt enkelt, inte hälsokontroller lite oftare och inte bara för att vi har körkort? Vissa sjukdomar kanske till och med kan botas vid tidig upptäckt. Men så klart. Det handlar ju om resurser. Som vanligt! Det finns inte tillräckligt med utbildad sjukvårdspersonal. Hade det funnits det skulle vi inte ha råd att betala deras löner.

Sen borde vi satsa på att utrusta våra nya bilar bättre. Idag har jag nämligen noterat att många bilar är väldigt fina och nya. Men de har ett stort problem: de verkar inte vara utrustade med blinkers!.. Ibland undrar jag om vissa bilförare – inte äldre! – tycker att det är pinsamt att blinka när de ska svänga…

Har DU några tankar kring medicinskt – och andra – olämpliga bilförare??? Skriv några rader i en kommentar!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lyssnande, hjälpande och gott från naturen

Ett inlägg i vilket Tofflan avslöjar att hon inte är så bra på att lyssna, alla gånger, men att hon gärna vill hjälpa om hon kan.

---

 

Det är inte alltid jag lyssnar, mina stora elefantöron till trots…

Det är inte alla förunnat att känna sig behövd. För egen del försöker jag ta alla chanser till det, eftersom jag har begränsade sociala aktiviteter bortom cyberspace, det vi kallar In Real Life. Sen vill jag gärna hjälpa om jag kan. På intet sätt är jag emellertid nån expert på att lyssna även om jag försöker mig på det. Idag hade jag ett uppdrag hos L och Annas snälla mamma på eftermiddagen. Men det var ett par saker jag skulle fixa först under förmiddagen. Bland annat skulle jag slänga in lokalblaskan till Lucille & co. Inte hade jag tid att lyssna då, inte. Jag blev bara irriterad på att deras lås var så knäppt. Sen insåg jag att de redan hade kommit hem… Sååå pinsamt – även om det faktiskt var Lucille som hade sagt att de skulle komma hem först i kväll… Vi fick en kort pratstund medan jag förberedde min avfärd. Utan att gå in på närmare detaljer kan jag bara hålla med om att vissa sjukdomar är hemskare än andra för närstående.

En Samsung försökte jag få lite bättre fart på idag.

Hos L och Annas snälla mamma var det lite teknikstrul och ”städning” som behövdes. Jag tipsade om en del tricks och förenklingar samt gjorde några smärre ingrepp. Inte vet jag om deras dator piggnade till, men jag tror det. Medan den jobbade på enligt mina kommandon intog vi kaffe på en inglasad balle*. Det kom naturligtvis en insikt till mig att så skulle jag också vilja ha. Inglasat, alltså. Men… det är ju det där med att kunna betala…Drömmar är gratis, fast tänk så man skulle kunna förlänga utesittarsäsongen både framåt och bakåt. Sen grejade jag lite till med en mobiltelefon som vägrade ringa upp andra telefoner. Dessvärre fick jag ge upp. Detta i sin tur gör nog att ägaren blev mer motiverad att inhandla en smartphone. Det tror jag blir jättebra.

Sin familj och sina vänner hjälper en för att en vill. Betalt tar man inte. Men jag såg i ögonvrån hur Annas snälla mamma kom med en grön påse när det drog ihop sig för avfärd för min del…

En grön påse…

På hemvägen köpte jag fisk till middag. Inte kunde jag motstå att inhandla ett paket frysta, röda godingar heller. Och HEPP! så försvann en tiondel av månadens matpeng. Men det skiter jag i. Ska inte jag få äta kräftor bara för att jag är arbetslös?

ICA:s jumbokräftor brukar jag gilla bäst.

Vid garaget hemma i New Village träffade jag en granne som alltid har varit väldigt vänlig. Vi brukar småprata lite när vi ses vid våra bilar eller på affären, men idag tog vi sällskap en bit. En del av ett livsöde fick jag höra. Det gjorde att jag inte kunde låta bli att lämna mitt visitkort och ärligt säga

Ring om du behöver hjälp! Så länge jag är arbetslös har jag för det mesta tid.

Sen gick jag hem och strök kläder och funderade lite på vad jag ska packa. Jag bestämde mig också för att inte satsa på att stressa fram nästa bokrecension, utan den får göras när vi har kommit hem igen. I kväll vill jag vara lat och se en Kommissarie Banks som jag spelade in från SvT på DVD-hårddisken igår kväll. Först blir det emellertid middag. Till firren kokar jag färskpotatis (hoppas att dillen lever!) och serverar romsås.

Och nu undrar du väl vad det var i den gröna påsen??? En burk och fyra askar plockade jag upp…

En burk och fyra askar med gott från naturen!

Det var en burk svartvinbärssylt, två askar med bär (blåbär och hallon) och en ask med kantareller. Varifrån den svampen kom har jag en viss aning om. Hoppas det svider riktigt ordentligt för den så kallade ägaren som inte riktigt har koll på gränser och allemansrätt…

*inglasad balle = inglasad balkong

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Bevakning av hemskheter – övertramp eller allmänintresse?

Ett inlägg om en skrämmande värld och bevakningen av den.

---

 

Fotar och filmer vi olyckor hellre än att hjälpa till?

Det händer så mycket otäckt just nu att jag bara vill blunda. Vill inte gå ut i verkligheten ibland. Vill inte se, inte höra. Men självklart uppfattar jag. Det går inte att stänga ute. Media är verkligen påträngande, värre än tidigare, tycker jag. Vi matas med skräckhistorier om mördade unga flickor, knivskurna barn och olyckor till lands och till sjöss. Ibland har jag svårt att förstå nyhetsvärdet. Det är människor, med närstående som kanske lever vidare, som drabbas. Journalister som trampar i närområdet utanför släktingars hem, som ringer, som tränger sig på i sorgen… Vad finns det för allmänintresse av det?

Journalistiken har sällan nåt ideellt syfte och värde. Den som tror det är i mina ögon naiv. I de flesta fall handlar det inte om att det ligger i allmänhetens intresse att få veta saker. Det handlar om att sälja och synas, göra sig ett namn som skribent. Och allmänheten dras med. I stället för att hjälpa till vid olyckor ställer sig folk och fotar och filmar andras elände – för att sen gå till media och få sitt namn i tryck tillsammans med bilderna – som man sen till och med får betalt för. Ärligt talat är det rätt vidrigt, tycker jag.

Jag klickar inte fram såna nyheter, men rubrikerna kan jag inte undgå. Visst ska vi inte dölja att verkligheten är hemsk, fruktansvärd och otäck, men det görs såna övertramp ibland. Media gör sig till nån sorts domare och skyldiga pekas ut och döms i förhand, utan varken utredning eller bevis. Och så mitt i detta de drabbade och de närstående… Kan ingen stava till hänsyn och empati?

Jag vill skriva texter som berör, men jag skriver vanligen om det lilla. Ingen är tvingad att läsa.

Ibland önskar jag att jag kunde skriva texter med innehåll som berör. Men jag skriver om min vardag, om bra saker och ibland om dåliga saker, om saker som jag gillar och ogillar. Ofta skriver jag om det lilla. På min blogg är jag inte journalist, kommunikatör eller proffsskribent. Jag är bara jag. En privatperson. Därför kan jag inte annat än att skratta åt att nån tönt har hängt upp sig på att jag skrev om plastpåsar igår… I morse fick jag en signal om detta. Men nej. Det är ingen reklam, det är ett inlägg om en praktisk pryl som underlättar min vardag och som jag vill tipsa mina medmänniskor om. Jag fick inte en krona för inlägget. Och jag tvingade inte heller nån att läsa det.

Vad tycker DU om medias bevakning av hemskheter i verkligheten som mord och olyckor??? Hur skulle DU vilja att dessa händelser uppmärksammades i media??? Eller vill DU ens se dem uppmärksammas? Skriv gärna några rader i en kommentar. Som alltid gäller att du får vara anonym utåt, men måste ha äkta kontaktuppgifter inåt för att slippa undan administrationsskorpionens nypor.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mina två liv del tre

Ett inlägg om sista delen i en TV-serie.

---

Den sista delen av Mina två liv inleds med att Ann Heberlein berättar om drama, uppbrott och sin längtan efter kärlek. Men hennes kärleksrelationer har alla gått åt skogen – kanske på grund av hennes bipolära sjukdom. Som tittare ser man den djupa sorgen i hennes ögon när hon pratar om detta. I nästa stund raljerar hon om sitt kärleksliv under en föreläsning, från vilken vi får se klipp. Den avslutande delen av serien handlar om relationer, kärlek och närståendes roller.

Mina två liv har varit en dokumentärserie i tre delar om livet med bipolär sjukdom.

Elin och Fredrik är ett par. De träffades när Fredrik var djupt deprimerad. Han säger att Elin är hans liv och att hon har räddat livet på honom den gången han stod med bältet runt halsen och inte kunde lita på sig själv. Men både Elin och Fredrik har diagnosen bipolär sjukdom. I mycket är det en styrka att båda har sjukdomen, därför att de förstår varandra. I annat kan ens mående dra med den andras. Att Elin dessutom är läkare kan ha både för- och nackdelar.

När Lars och Christina hade blivit ett par förstod Christina ganska snart att allt inte var OK med Lars. Han sov för lite, han blev manisk och gjorde helt galna saker. Ändå följde hon med honom till Kenya och ändå skaffade de barn tillsammans. Deras förhållande höll i sju år.

Lars beskriver mycket konkret hur symtomen kryper på honom:

Omgivningen blir kallare och svartvit. Men när jag är manisk tänker jag mycket fortare än alla andra. Jag blir till sist rädd för mig själv och allt mer paranoid.

Christina bar Lars under förhållandet, kan man säga. Hon skyddade honom och hon bromsade hans vilda framfart ibland. Hon blev, enligt sig själv, den tråkiga.

Jag blev ganska fyrkantig. Ibland bromsade jag trots att det inte behövdes, trots att Lars hade bra idéer.

Lars och Christina träffar varandra tillsammans med Ann Heberlein hemma hos Christina. De pratar om hur de hade kunnat göra saker och ting annorlunda. Lars kände mycket skam och skuld inför sin sjukdom och ville att den skulle hållas hemlig. För Christina blev detta förstås väldigt tungt, eftersom hon var ensam med vetskapen. De enas om att de skulle ha varit mer öppna om de hade varit ett par idag.

Det här har varit en mycket givande och intressant serie, om än svår, jobbig och tung. Den ger glimtar av en tuff sjukdom, men samtidigt också till viss del hopp. En psykisk sjukdom behöver nämligen inte betyda att man är galen. Och DET tycker jag de här tre avsnitten har bevisat.

Toffelomdömet för hela serien blir det högsta.

Här kan du läsa vad jag skrev om den första delen.

Här kan du läsa vad jag skrev om den andra delen.

Du kan se alla avsnitt på SvT Play 30 dagar efter säsongens slut.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Snickare och bläckfisk önskar ryggmassage!

Ett nöjt, men lite gnälligt inlägg.

---

 

Tanken var att sitta en stund och läsa min bok på gång efter avslutad teori (adminstration mega) och praktik (tvätt och städning). Men så råkade blicken falla på den lilla kökssoffans gavlar. Maj gadd, de var på väg isär!

Gavalarna på båda sidor höll på att glida isär. Eftersom jag inte är nån bläckfisk kunde jag inte fota i det kritiska ögonblicket, därav denna efter-bild.

Ur snickarens förråd, det kombinerade linneskåpet och verktygsskåpet, framtogs en hammare. Ur sypuffen en stuvbit att lägga mot träet så det inte skulle skadas. Sen slog jag på. Och vad hände? Det blev värre! Gavlarna gled ännu mer isär och botten på soffan trillade ur. Till hälften. Det är i såna här lägen man önskar att man hade fler händer och armar än två. Typ bläckfisk. Därför stretchade jag allt jag kunde och lyckades med ena axelns hjälp och ett närstående bord få bort sakerna som legat under sofflocket. Ja, har man förvaringsutrymmen ska dessa utnyttjas för saker, eller hur? (<== retorisk fråga).

Skivan, som utgjorde botten, lyckades jag få ur med en hand. Därefter kunde jag börja trycka ihop, banka och skruva lite med en sexkantsnyckel. Det svåraste var att få botten på plats igen, eftersom jag både var tvungen att balansera sofflocket på högeraxeln och använda händerna till att försöka skjuta skivan på plats. Lätt var det inte, eftersom axelbalanseringen krävde en viss… stabilitet och inget juckande.

Svetten rann när jag äntligen la sista handen vid eländet. Den här typen av jobb gillar inte min rygg, så jag skulle uppskatta en go ryggmassage nu. Nehej, inte det… Nä, då får jag väl trava runt som en fällkniv ett par dar tills jag kan räta på ryggen igen. Kanske sova på min älskade kökssoffa i natt, hårt och bra för ryggen. Förhoppningsvis håller den ihop – tills gavlarna glider isär nästa gång. Då hoppas jag att min särbo är här!.. Till dess får jag lägga till snickare och bläckfisk på mitt CV. Och nä. Nån lästimma blev det inte.

Älskade, dumma kökssoffa! Varför är jag alltid ensam när du glider isär?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kommunalt, schlagerelände och lite samkönat

Ett som vanligt ganska blandat inlägg.

---

 

Som tur var hade jag inte bara ätit lunch igår, jag hade ätit sen lunch. Detta innebar att jag inte svalt ihjäl medan jag väntade på Anna.

Det var väldigt skönt att få hemmet rent igår. Nu kan jag göra roligare saker i helgen än att städa. Bara det att jag inte vet vad. Tråkmajan Fästmön jobbar till och med dubbla pass i morgon på pingstafton och på söndag jobbar hon från tidig morgon till eftermiddagen. Igår skulle hon ha slutat klockan 16. Jag kom som vanligt i tid, det vill säga några minuter i. Det var tur att jag hade min bok på gång med mig, för Anna fick jobba över. Och det var inte bara en liten stund, utan typ en och en halv timme… Men jag satt i bilen, trött efter städningen, med nervevade fönster och lät majsolen slicka mig i ansiktet. Sen åkte jag iväg och tankade också. Det tog en kvart. Anna har nu haft ny arbetsgivare i knappt två månader. Med det nya kan jag som närstående säga att det har kommit både bra saker och mindre bra saker. Utifrån sett. Jag vet ju inte hur det är inifrån. Fast jag funderade över sånt som bemanning. Den verkar inte vara särskilt tillräcklig, med tanke på att gårdagens ”jobba över” inte är nåt ovanligt. Ja, ja, det är väl så här det blir när Uppsala kommun leker affär.

Uppsala kommun, förresten… Jag läste nyss att kommunen ska fördubbla antalet platser för ensamkommande flyktingbarn. Det tycker jag är jättebra och lovvärt. Kommunalrådet Ilona Szatmari Waldau förklarar bland annat det tidigare låga mottagandet i lokalblaskan:

Ett skäl till det är den stora bostadsbrist som vi har. Men det är många kommuner som har en bostadsbrist och vi måste ta vårat ansvar […]

(Notera att hon sa ”vårat”. I skrift stavas det ”vårt”.)

Men vad händer med våra egna barn och bonusbarn, som inte får den hjälp de behöver? Jag tänker på yngsta bonusdottern, som vad jag vet, inte fick nån hjälp av Uppsala kommun till skolgång efter att ha gått i särskola trots normalbegåvning under hela grundskoletiden. Hon valde att flytta till en annan kommun i ett annat län, till och med. Där fick hon hjälp att börja plugga ganska omgående. Vad jag förstår håller Uppsala kommun fortfarande på att diskutera med sitt försäkringsbolag kring nån form av skadestånd. Det lär bli den enda hjälpen min bonusdotter får. Kanske. Det är snudd på skandal, tycker jag.

♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣♣

Eftersom gårdagen hade gått över i kväll innan vi kom hem blev det sen middag. Det var tur att jag inte bara hade ätit lunch igår för ovanlighetens skull. Jag åt sen lunch, dessutom. Därför klarade jag mig tills vi snabbt hade snott ihop en korvmiddag, min med mos, Annas med broccoli.

Tröstätning av popcorn pågick igår kväll.

Klockan 21 var det så dags för schlagereländet igen på SvT1, det vill säga semifinal två. Bäst var Conchita (men så smal hon har blivit!), sämst var trion programledare. Jag har nog aldrig sett maken till tråkigare trio. Tur att jag hade en skål med popcorn att tröstäta. Vad jag tyckte om låtarna vågar jag knappt skriva här, för då får jag schlagermaffian på mig. Men jag pyste lite på Twitter igår. Totalt sett kan jag säga att mina två favoriter är Serbien och Israel, Italien och Spanien har OK låtar, Tjeckiens manlige sångare har fin röst och Australiens låt är bra, men den kan ju inte vinna. Summering: jag tror att jag håller på Israel. Eller Serbien.

Skvallertidningar och choklad i Annas väska. Jahaja, hon har redan varit ute på ärenden…

Och så plötsligt blev det fredag. Jag lyckades ta en sovmorgon idag ända till klockan 7.15. Sen gick jag upp och satte mig vid datorn och var riktigt effektiv. Anna är ledig idag och vi ska ut på några ärenden såväl åt andra som åt oss själva. Vädret ser bara trist ut – mulet och blåsigt. Mycket mer än en smärre utflykt för ärenden samt matlagning hemma händer inte här idag. Men på Irland folkomröstar man om samkönade äktenskap. Premiärministern där är för samkönade äktenskap, vilket är lite roligt eftersom han är ledare för ett kristdemokratiskt parti. Jämför det med svenska kristdemokraternas partiledare och hennes åsikter…

Nu ska jag killa min nya kompis under hakan och sen kolla om kaffet är färdigperkolerat. Vad händer hos dig idag och i helgen? Skriv gärna några rader så blir jag så glad!

Min nya kompis.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »