Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘uppbrott’

Ett skört inlägg.


 

Rött glashjärtaSom barn var jag mycket älskad, men jag var också mycket ensam. Enda barnet, enda barnbarnet. Det önskar jag inte för nåt barn. Fast så var det och det går inte att förändra. Efter mig kommer ingen heller. Min gamla mamma hyser ingen oro för att komma i graven – hon litar på mig, säger hon. Om jag kommer i graven har jag ingen aning om. Vem ska lägga mig där? Efter mig kommer ju ingen.

Så går mina tankar medan jag drar strykjärnet över mina slitna, men rena plagg på strykbrädan. Jag brukar titta på huset mitt emot när jag stryker. Där fanns en gång en liten tant. Hon brukade stå i rosa morgonrock och röka på sin altan. Nu är hon borta. Kanske föll hon och bröt lårbenshalsen, kanske fick hon en stroke. Bara hon inte blev liggande länge… Nån gång har jag sett henne, men nu bor hon inte där längre. Idag kisade jag mot en strålkastare som en entusiastisk ung man tänt för att kunna se när han renoverar lägenheten. Jag undrar om han redan har familj, jag undrar om han har samma drömmar som jag hade när jag en gång flyttade hit…

Rött glashjärtaHjärtat är så skört idag. Ändå har jag försökt sysselsätta mig och jag har haft saker att göra som måste göras. Då brukar varken tankar fladdra eller hjärtat kännas som om det vore på väg att brista. Men det gör det. Jag borde nog inte ha firat påsken ensam. Samtidigt sa mamma idag att hon var glad att jag inte var på besök, för det hade hon inte orkat. Det lindrade mitt dåliga samvete något. Då sörjer jag i stället att det snart har gått ett år sen jag besökte pappas grav.

Uppbrottet närmar sig och jag sörjer. Jag sörjer mer än jag har velat erkänna. Och all kraft går åt till att försöka hålla ihop det där sköra, sköra hjärtat som bara vill brista och gå i tusen bitar.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om sista delen i en TV-serie.



Den sista delen av Mina två liv
inleds med att Ann Heberlein berättar om drama, uppbrott och sin längtan efter kärlek. Men hennes kärleksrelationer har alla gått åt skogen – kanske på grund av hennes bipolära sjukdom. Som tittare ser man den djupa sorgen i hennes ögon när hon pratar om detta. I nästa stund raljerar hon om sitt kärleksliv under en föreläsning, från vilken vi får se klipp. Den avslutande delen av serien handlar om relationer, kärlek och närståendes roller.

Mina två liv

Mina två liv har varit en dokumentärserie i tre delar om livet med bipolär sjukdom.


Elin och Fredrik är ett par. 
De träffades när Fredrik var djupt deprimerad. Han säger att Elin är hans liv och att hon har räddat livet på honom den gången han stod med bältet runt halsen och inte kunde lita på sig själv. Men både Elin och Fredrik har diagnosen bipolär sjukdom. I mycket är det en styrka att båda har sjukdomen, därför att de förstår varandra. I annat kan ens mående dra med den andras. Att Elin dessutom är läkare kan ha både för- och nackdelar.

När Lars och Christina hade blivit ett par förstod Christina ganska snart att allt inte var OK med Lars. Han sov för lite, han blev manisk och gjorde helt galna saker. Ändå följde hon med honom till Kenya och ändå skaffade de barn tillsammans. Deras förhållande höll i sju år.

Lars beskriver mycket konkret hur symtomen kryper på honom:

Omgivningen blir kallare och svartvit. Men när jag är manisk tänker jag mycket fortare än alla andra. Jag blir till sist rädd för mig själv och allt mer paranoid.

Christina bar Lars under förhållandet, kan man säga. Hon skyddade honom och hon bromsade hans vilda framfart ibland. Hon blev, enligt sig själv, den tråkiga.

Jag blev ganska fyrkantig. Ibland bromsade jag trots att det inte behövdes, trots att Lars hade bra idéer.

Lars och Christina träffar varandra tillsammans med Ann Heberlein hemma hos Christina. De pratar om hur de hade kunnat göra saker och ting annorlunda. Lars kände mycket skam och skuld inför sin sjukdom och ville att den skulle hållas hemlig. För Christina blev detta förstås väldigt tungt, eftersom hon var ensam med vetskapen. De enas om att de skulle ha varit mer öppna om de hade varit ett par idag.

Det här har varit en mycket givande och intressant serie, om än svår, jobbig och tung. Den ger glimtar av en tuff sjukdom, men samtidigt också till viss del hopp. En psykisk sjukdom behöver nämligen inte betyda att man är galen. Och DET tycker jag de här tre avsnitten har bevisat.

Toffelomdömet för hela serien blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Här kan du läsa vad jag skrev om den första delen.

Här kan du läsa vad jag skrev om den andra delen.


Du kan se alla avsnitt på SvT Play 30 dagar efter säsongens slut.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett somrigt (?) inlägg.


 

Solen mellan grenarna 2

Trevlig sommar..?

Det är många som önskar trevlig sommar nu. En del av dem kommer jag inte träffa igen. Jag avskärmar mig alltmer – för att överleva. Det är nu två och en halv dag kvar. En del som jag får betalt för har jag fått gjort idag. Men motivationen är lägre än lägst, jag erkänner.

På lunchen läste jag ut en bok. Intog en räkmacka – bara för att jag fortfarande har råd med det. Boken var spännande och jag tog den med ut till en bänk i solen. Ett ställe jag nyligen hittade. Så typiskt nu när uppbrottet nalkas! Jag tog ingen bild – det är som om min kamera avskärmar sig också.

Jag betvivlar att min sommar blir trevlig. Men jag hoppas självklart att andras blir det. Jag laddar för mitt tisdagsbesök och inser att jag får sovmorgon – byråkraterna slår inte upp portarna förrän klockan tio. Mina papper är i ordning, det återstår bara en blankett som ska skickas iväg, fyllas i och skickas in av nån annan. Ändå är jag stensäker på att det inte trillar in en spänn förrän i september. Det är min verklighet.

pommes med ketchup på IKEA

Gourmetmat på IKEA.

Igår kväll var Fästmön och jag iväg på en shoppingtur. Anna hade ett par ärenden och inköp att göra. Tyvärr fanns inte det som hon främst behövde. Själv köpte jag ingenting mer än middag åt oss. Igår åt jag alltså två varma mål mat. Det brukar jag inte göra. Så blir det inte framöver. Då blir det knappt ett.

Vi for bland annat till IKEA och det var där vi intog vår gourmet-middag. Tyvärr var det en hel klan före oss i matkön. Hälften av personerna i klanen gjorde ingen som helst nytta, men alla stod där. Och nej. Det var inte invandrare utan svenskar i klanen.

Vi åt kycklingfilé med strips och béarnaisesås samt grönsaker till det fina Family-priset av 55 pix per skalle. Bättre pris kan man inte få en middag för!

Lykta

Den hade gärna fått följa med hem, men fick stå kvar på hyllan på IKEA.

Innan vi lämnade stället  hittade vi bland annat fina lyktor. Jag hade så gärna köpt en med hem till ballen*, men jag tyckte inte att jag var värd en. Och förresten går det ju nästan aldrig att sitta på min balle – av olika skäl. I kväll skulle vi kunna sitta där, till exempel. Fast det ska vi inte. I kväll ska vi ut på matjakt och dito -leverans, för Anna åker hem till sitt i morgon och blir mamma på heltid. Min insats i det hela sker bakom ratten. För egen del ska jag sen försöka betala räkningar och kanske ringa min egen mamma.

Och nej. Jag mår inte särskilt bra. Jag mår uruselt. Det är en ständig kamp att hålla tillbaka tårarna av besvikelse, oro och vanlig, enkel ledsenhet. Men till tröst idag har jag laddat ner SR-appen och lyssnat på sommarpratande Antje Jackelén, eftersom jag inte hade möjlighet att lyssna igår. Ett riktigt bra program, som jag varmt rekommenderar!


*ballen = balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie, vars andra säsong nu är slut. Tyvärr.


 

Svante

Svante drabbades av den stora passionen. Hans tillvaro blev ett kaos. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

En pastor, en kyrkans man, borde väl ändå vara en ganska… salig man?! Salig i bemärkelsen lycklig. Eller? Men att drabbas av den stora passionen och gå från ordning till kaos blev för mycket. Genom uppbrott och depressioner har Svante funnit en ny tillvaro. Om detta pratade han med Anja Kontor i säsongsavslutningen av När livet vänder i kväll.

Svante pratar mycket om skuld under den där halvtimmen som vi tittare får vara med. Skulden gentemot barnen, framför allt. För de valde ju inte att det skulle bli som det blev. Yngste sonen och hans pappa får en söndagsritual: de gråter, pratar och åker till Gränby. Sonen säger vid ett tillfälle:

Mamma vill ju inte det här och du är ju sjuk i själen, pappa. Våra söndagar, pappa, är gråta och Gränby.

Nånstans där inser Svante att livet måste vända. Han säger:

Gränby är OK, men vi måste sluta gråta.

Så småningom hjälper medicinerna. För Svante drabbades av en svår depression för elva år sen. Under ett halvt år hade han inte heller nån närmare kontakt med sin Gud. Svante säger:

Gud konstaterade att jag var där, men att jag behövde göra andra saker.

Svante klarade sig igenom krisen, men några år senare drabbas han igen. Och vad som sen hände vet vi som tittade och lyssnade på Svante. Du som inte gjorde det har fortfarande chansen ett tag via TV på nätet. Ta den chansen!

Anja Kontors fina slutord ramade in programserien på allra bästa sätt. Nu kan vi bara hoppas och tro att det blir ytterligare en säsong. För det här, Sveriges Television, är riktigt bra TV!


Missade du programmet om Svante? Titta här på SvT Play!


Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Eva

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Annahita

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Kent

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Erika

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Johan

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Elise

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Lena


Här kan du läsa mer, bland annat hittar du länkar till det jag skrev om förra säsongens program.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Redan halv tolv plingade första gästen på dörren, så Elias hann inte ta sitt födelsedagsbad. Snabbt på med ett par shorts och sen krama mormor. Och snälla mormor hade med sig massor av mjuka paket – trekvartsbrallor, pikétröja, kallingar och strumpor. Faktiskt så stod det kläder på Elias önskelista!

Strax därpå plingade det på dörren igen och utanför stod morfar och moster med pengar och choklad.

Äntligen fikadags med goda kakor och jordgubbstårta som mamma hade gjort efter önskemål från födelsedagsbarnet. Själv åt jag en blåbärsmuffins som mormor hade bakat, men jag blev lite fundersam om det verkligen var blåbär i muffinsen. Det såg mer ut som… en kackerlacka…


Blåbär eller kackerlacka i muffinsen?

                                                                                                                                                                   Ett tredje pling indikerade pappas ankomst. Jag hade värmt upp en stol till honom och hann servera honom kaffe innan jag försvann Ut på Uppdrag. Tänkte att familjen kanske ville umgås en liten stund utan mig också.

Framåt seneftermiddagen återvände jag och fick av en ivrig och glad pojke veta att han fått Minecraft av storebror och pappa. Och storasyster hade skickat efter en cool vinröd keps. Pappa hade slagit på stort och inhandlat ett Wii. Inte dumt! Det är ju också nåt som övriga i familjen kan har roligt med hos pappa. Två paket från den snälla Bokoholisten var också med – det var en knep- och knåpbok och en bok om en katt som Elias kan läsa själv.

Mamma lagade hamburgare till sin födelsedagspojke och vi åt och drack så brallan nästan sprack. Fast jag och mamma åt kycklingburgare.


Familjen Barba äter födelsedagsmiddag tillsammans. Alla ser väl lite halvknäppa ut, mer eller mindre, utom Jerry. Konstigt nog! 😉

                                                                                                                                                            Till dessert blev det blåbär och hallon från mormor, mjölk från ICA Solen.


Gott!

                                                                                                                                                              Somliga tyckte att det fotades alldeles för mycket, medan Andra klagade på att jag fotade för lite. Så det blev en fotoduell mellan Jerry och mig. Mitt bidrag ser ut så här:


Jerka med mobilkameran i förgrunden, Lill-Jerka vid datorn i bakgrunden.

                                                                                                                                                             Efter maten var det dags för uppbrott och då blev det lite ledsamt. Men Elias cyklade iväg med pappa och när Somliga äntligen hade packat färdigt kastade jag in tjejerna och alla deras väskor i bilen och skjutsade över dem.

Av sin snälla mamma fick Elias två datorspel, en gul buss och en skattkista med godis från Berlin, jeans, filmen Trassel,saxar och säkert nåt mer som jag har glömt. Av mig fick han färgat papper, pennor, boken Vargbröder, en ask med skämtsaker, strumpor och kallingar. Jag tror gossen var nöjd med dagen!


SkitSNIGGA ballonger som var ett h-e att blåsa upp…

                                                                                                                                                               Anna stannade hemma och röjde efter middagen och packade. Vi åker ju som bekant till Pride på torsdag. Innan dess är vi hos mig där vi nyligen har landat och packat in alla våra grejor.

I morgon är det arbetsdag för Anna, medan jag ska ägna förmiddagen åt att tvätta. Belöningen blir att träffa vännen CL på eftermiddagen för en fika på Odinsborg. (Snart borde jag få storrabatt där!)


Drogromantik? Nej, en skitSNIGG ballong…

Read Full Post »

Vissa dar är det svårt att hitta nåt positivt. Nånting som gör att man vill hänga kvar ett tag till. Jag vet inte varför, men för tillfället känns det som om motgångarna är fler och större än medgångarna.

Fästmön och jag hade en mysig dag igår, nu närmar sig uppbrottets timma. Vi ska först till Stormarknaden och handla. Jag måste försöka få tag i bläckpatroner till min skrivare. Lite svårt att skriva ut material som jag ska ha med mig på ett möte i morgon bitti när skriften blir näst intill obefintlig. Precis vad jag har råd med – NOT! Nu ryker åter igen några sköna hundralappar – som jag inte har. Och med tanke på att jag inte vet om jag får nån mer a-kassa heller så kanske du förstår att jag är liiite orolig i magen… Ledsen.


Orolig och ledsen idag.

                                                                                                                                                               Jag skjutsar hem Anna till Himlen sen, men så åker jag hem till mig. Har ett tidigt möte i morgon bitti – och även ett möte klockan 18 i morgon kväll. Känner mest för att dra nåt gammalt över mig, oron gnaver och tankarna mal. Ska jag inte klara en månad till?

Igår kväll kom ambulansen och hämtade nån som jag borde ha brytt mig om lite mer. Det gör mig så ont, men ärligt talat har jag knappt haft krafter för att själv stå på benen. Det blir svårare och svårare när mattan gång på gång rycks undan under fötterna. Man skulle tro att man blir härdad, men det gör bara ondare och ondare för varje fall.

Idag är jag ledsen. Låt mig få självömka en stund om det är det jag vill. Hoppa inte på mig för det. Ingen tvingar dig att läsa min blogg.

Read Full Post »

I två veckor har jag tragglat med en pocketbok. Två veckor. Och boken var inte ens en roman av tegelstenstyp utan en samling noveller, totalt 377 sidor. Äntligen har jag fått lägga Alice Munros bok Nära hem till handlingarna!


Äntligen hemma med Nära hem!

                                                                                                                                                        Boken består av tolv noveller ur de tre första av kanadensiskan Alice Munros novellsamlingar som getts ut på svenska. Böckerna gavs ut kring mitten av 1980-talet och början av 1990-talet. De flesta av novellerna handlar om uppbrott och relationer, sett från kvinnors synvinkel.

Alice Munro har fått flera stora litterära priser, bland annat Man booker International Prize 2009. Av somliga utpekas hon som en kandidat för Nobelpriset. Men ärligt talat, det här är INTE min grej! Noveller för mig har tidigare varit lite lättsammare läsning, läsning som har fängslat en kort stund. De här novellerna känns bara röriga och det stora persongalleriet gör att jag inte klarar att hålla ordning på vem som har – eller har haft! – en relation med vem. Meningarna är ofta långa. Boken är helt klart välskriven, språket är bra. Men nej. Det här tänder inte mig!

Tack ändå, Fritz & Ståhl, för boken var en av de två som låg i ett bokpaket från er!

Read Full Post »

Older Posts »