Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ge’

Ett minnesvärt inlägg.


 

Femina från månaden och året jag föddes. Gåva från en av butiksägarna.

Jag fick en fin gåva i onsdags.

Nu ska här ske ett litet experiment. Jag ska upprepa händelser i den gångna veckan och se hur det går utan hjälp/fusk. Ett djupt andetag och…

Två roliga saker minns jag genast. Det ena är en ny bekantskap som jag gjorde i tisdags. Möten med människor IRL tar mycket energi från mig, men ger också väldigt mycket. Att socialisera, att prata med nån som är levande och verklig är bra för mig. Ännu mer prat blev det på onsdagen när jag besökte Uppsalas nyaste retro- och vintagebutik. Däremot är jag lite osäker på vad som sas där. Jag fick med mig en fin gåva. Men vad som sades…

För tillfället har jag mitt förhållande i en bil. Och på ICA Solen. Fästmön debriefar, jag lyssnar och sen blir det min tur. Jag pratar för mycket, alldeles för mycket, om ingenting. Sen är det dags att åka hem. Men i torsdags var jag bjuden till Himlen på middag. Vi åt lax. Jag tog en jättestor portion lax, ris och hollandaisesås. Jag saknar hemlagad mat.

Den gav 60 spänns vinst!

Mamma vann 60 kronor åt oss. 

Igår ringde jag mamma. Det enda jag minns från samtalet är att det var 43 minuter långt och att hon hade vunnit 60 kronor på vår Trisslott. Vi turas om att köpa en trisslott varannan vecka. Jag måste komma ihåg att det är min tur i veckan.

Dåliga saker… Två personer ljög för mig. Ljög mig rakt upp i ansiktet gjorde den ena, den andra ljög i skrift. Det förvånade mig. Det förvånade mig att båda gjorde det så lättvindigt. Det verkar vara helt OK för dem. Inte för mig. Det är nog nu. Samtidigt är det svårt – för mig, dårå. Det är två personer som står har stått mig nära. Det förvånar mig också att jag så tydligt minns detta.

Mer dåligt… Eh… jag fick ingen bok från Massolit förlag att recensera. De skickar bara länkar till e-böcker till bokbloggare. Glöm recension, dårå!

Jag såg en ny brittisk deckarserie och gav den medelbetyg. Manusförfattaren hörde av sig och lämnade en kommentar här på bloggen (på den tiden det gick att kommentera här, ha ha ha!).

Tomater.

Jag ska vattna tomater.

Sen är det… stopp. Blankt. Jag har påbörjat ett nytt lappsystem som ska komplettera kom-ihåg-listan på en av bänkarna i köket. Nej vänta! Jag skrev ju upp idag att jag ska vattna tomater! Ett uppdrag, minsann. Det kändes gott att bli tillfrågad, minns jag. Det är så sällan jag kan göra nåt tillbaka för den personen. Men sen är det… Ingenting. Ja jo, jag har läst, förstås och sett på TV. Läst… Monstret och… Pardans och…

Inte så dåligt. Allt detta ovan minns jag, åtminstone delvis. Jag får vara nöjd med det. Det kunde vara värre.

När jag tänker framåt då. Utan att kolla kalendrar och lappar… Nej, jag minns inte nåt som är inbokat nästa vecka – mer än tomaterna. Fast jag kommer inte ihåg vilken dag. Tur att jag har det uppskrivet.

Nu är det nog dags att gå och lägga mig. Jag hittar fortfarande till sovrummet och sängen och jag vet ännu vad som ska göras innan jag drar täcket över huvet.

(Glatt överraskad. Trodde inte jag skulle klara så mycket. Och jag har inte fuskat!)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Månpocketsläpp i september

Ett bokligt inlägg.


 

Snart är det september! Jag ser fram emot hösten, för ofta kommer det ut en massa bra böcker då. Dessutom känns det mer tillåtet att kura inomhus med god läsning.

Ett förlag som alltid ger ut bra böcker, oavsett årstid, i pocket är Månpocket. Idag trillade det in ett nyhetsbrev. Jag har glott, läst och gjort ett litet urval ur de Månpocketböcker som släpps i september:

BlickenBlicken av Åke Lasson
Den här boken handlar om livet på en kirurgavdelning i nutid i Sverige. I centrum för berättelsen står den unge läkaren Rickard Falck, som möter många utmaningar när han kommer till det stora universitetssjukhuset. Han har svårt att komma in i arbetsgemenskapen och känner sig ofta otillräcklig. Men det är i mötet med svårt sjuka patienter som Rickard ställs inför sitt allvarligaste prov: Hur berättar man för en människa att hon snart ska dö? Hur kan man ge hopp i hopplösa situationer? De drabbades blickar lämnar inte Rickard någon ro.
Att den här boken är realistisk tvivlar jag inte ett ögonblick på. Åke Lasson har nämligen arbetat som kirurg i 35 år. Nu har han också debuterat som författare.

 

LivslägenLivslägen av Julian Barnes
Boken handlar om livets olika tillstånd, om det som lyfter oss och det som får oss att falla. Och om att förena två saker eller två människor och sedan skilja dem åt.
Här blandar Julian Barnes essä, fiktion och egna minnen i tre texter som alla reflekterar varandra. Han skriver om fotografen och uppfinnaren Félix Nadar, som på 1800-talet kombinerade fotografi och ballongflygning och tog de första flygbilderna av jorden. Han berättar en uppdiktad historia om en kärleksrelation mellan skådespelerskan Sarah Bernhardt och den engelske resenären och äventyraren Fred Burnaby. Slutligen skildrar han naket och ärligt sorgen efter en älskad hustru som plötsligt rycktes bort.
Den här lilla boken, på endast 120 sidor, tror jag kan ge läsaren mycket!

 

Redan dödRedan död av Stephen Booth
En deckare måste självklart vara med! Den här boken är en psykologiskt spännande kriminalgåta, som utspelar sig i det dramatiska landskapet Peak District. Där samsas bedrägerier och hot med ond bråd död.
Ett envist regnoväder har lamslagit avkroken Edendale. I ett vattendrag som löper genom ett skogsparti hittas en död man. Han är naken och kläderna ligger prydligt hopvikta. Den döde är inte fyrtio år fyllda, ungkarl och plikttrogen tjänsteman på traktens försäkringsbolag.
Karriärsugna Diane Fry får i uppdrag att leda utredningen. Kollegan Ben Cooper är sjukskriven på obestämd tid. Han har nyligen förlorat sin fru i en mordbrand, men sorgearbetet har han skjutit på framtiden. Han är fast besluten att leta rätt på och sätta dit alla som kan ha varit inblandade i branden. Det blir en mycket riskabel jakt där såväl Coopers karriär som förnuft står på spel.

 

NödropNödrop av Lottie Knutson
För tio år sedan gick Lottie Knutson rakt genom TV-rutorna i ett vinterkallt och chockat Sverige. Flodvågskatastrofen drabbade många tusen svenskar på plats i Thailand och Sri Lanka och än fler påverkades indirekt. Nästan hela Sveriges befolkning berördes känslomässigt.
Som informationsdirektör på ett av de stora reseföretagen var det bland andra Lottie Knutsons uppgift att hantera den fruktansvärda situationen. Men redan före tsunamin hade hon yrkesmässig erfarenhet från massuppsägningar, Gottrörakatastrofen, halvfärdiga hotell och bussolyckor. Efter tsunamin följde svin- och fågelinfluensor, SARS och askmolnet som ställde till det för hundratusentals européer 2010.
I den här boken ger Lottie Knutson sin högst personliga bild av vad som hände bakom kulisserna, främst under tsunamin men också vid andra kriser. Hon möter människor, drar lärdomar och ger verktyg inför den dag läsaren hamnar i en kritisk situation. Vilka krafter sätter stora trauman igång? Hur reagerar myndigheter och politiker, och vad händer med dem som drabbats personligen? Vilka redskap kan man använda när man själv utsätts för hård press?
Det här verkar vara en riktigt intressant bok, särskilt för den som är intresserad av kriskommunikation!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om liv och död och dödshjälp och livskraft. Och livshjälp!


 

Blommor till graven

Att prata om döden är en del av livshjälpen.

Dödshjälp är ett svårt kapitel. Det är helt i klass med livshjälp. Hur ofta får vi nåt av dem? (<== retorisk fråga). Så sent som i oktober förra året skrev jag om dödshjälp här och att nio av tio svenskar är för dödshjälp, alltså aktiv dödshjälp, eutanasi. I maj 2010 skrev jag om svårt sjuka Kim som, trots att vi inte tillåter dödshjälp i Sverige, fick det på sätt och vis. Kim ville avstå från livsuppehållande vård och hade skrivit till Socialstyrelsen. Socialstyrelsen i sin tur gav Kim rätt – för i vårt land har vi rätt att avstå från vård, även livsuppehållande sådan.


Det här är oerhört tunga frågor.
År 2010 och i Kims fall tyckte jag att det var rätt och riktigt. I oktober förra året kunde jag inte ta ställning. Nu är det juni 2015 och det som har hänt de senaste månaderna har inte fört mig närmare en ståndpunkt. Det jag har lärt mig på dessa cirka åtta månader är att det nästan inte finns nånting som är starkare än livskraft. Så finge jag önska vore min önskan att vi fokuserade lite på att ge livshjälp i stället. Att hjälpa medan vi finns i livet. Sen, efter döden, är det ju försent.

Inga samtal på nummerpresentatören

Att ringa nån kan vara livshjälp.

Hur kan man ge livshjälp då? Ibland räcker det med att ringa nån och prata en stund. Prata om hur det är, hur vederbörande mår, visa att man bryr sig. Ibland behöver man hjälpa nån på ett mer konkret sätt, genom att reda ut svårigheter och kanske ge eller skaffa praktisk hjälp med tillvarons problem – alltifrån att fylla i blanketter, gå ut med hunden och kunna betala räkningar till att prata om döden och självmord. Ja, det krävs lite tid och lite mod för att ge livshjälp, det är allt.


Även om livskraften är en stark kraft
hos oss människor finns det stunder när vi inte vill leva längre. Har vi då rätt att avsluta våra liv på egen hand? Har vi själva rätten till våra liv? Som du märker blir frågorna bara större och tyngre. Jag hittar inga entydiga svar. Ska jag själv säga nåt om detta känner jag mig som en politiker av värsta sorten, en sån som kringelikrokar sig runt frågorna och aldrig lämnar raka svar.

Stephen Hawkins är en åldrande astrofysiker med en av världens skarpaste hjärnor. När han var i 20-årsåldern drabbades av sjukdomen ALS. Ingen trodde att han skulle leva mer än ett par år. Men hans sjukdomsförlopp har varit ovanligt utdraget. Idag har han inte så ont av sin sjukdom, men han tycker att det är jobbigt att han inte kan ändra ställning i rullstolen själv och han känner sig ensam. Stephen Hawkins kommunicerar via en pratande dator på sin rullstol. Han säger i en artikel i Dagens Nyheter:

[…] människor är rädda för att prata med mig, eller för att de inte väntar på att jag ska skriva ett svar […]

Stephen Hawkins vill inte dö, han vill leva. Han säger i artikeln:

Jag blir förbannad om jag dör innan jag har blottlagt fler delar av universum.

Samtidigt är han för aktiv dödshjälp. Han anser att den ultimata kränkningen för en människa är att hållas vid liv mot sin vilja. Han skulle själv överväga aktiv dödshjälp…

[…] men bara om jag lider av stor smärta, inte kan bidra med något längre och blir en börda för människorna omkring mig […]

Hur tänker DU kring aktiv dödshjälp??? Har DU tänkt på livshjälp??? Skriv gärna några rader i en kommentar nedan. Självklart får du vara anonym utåt sett, men du måste ha en äkta e-postadress och verifierbar (icke via anonymiseringsservrar) IP-adress för att din kommentar ska publiceras.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om det skrivna ordet.


 

Jisses så många ord jag har skrivit den senaste tiden! Inte behåller jag dem för mig själv heller, jag skickar dem vidare. Jag när nån sorts förhoppning om att nån ska nappa och välja just mig för det jag kan. Det är svårt att hålla modet uppe när det bara kommer nej, nej och nej till svar. Men skam den som ger sig! I högen nedan ligger över 200 ansökningar. Det räcker med att en enda av dem når fram till nån som säger ja. En.

Sökta jobbhögen den 14 oktober 2014

Sökta jobbhögen nu på morgonen den 14 oktober 2014.


Jag har skickat iväg andra ord också. 
Jag är van vid att få nej och misstänker starkt att detta svar trillar in även här. Men självklart när jag en förhoppning även i detta fall. Samtidigt känns det OK att ha fått ihop det jag har fått ihop, även om det bara skulle vara för mig själv. Kanske kan jag gå vidare nu, också utan några svar från ett visst håll. Jag tror inte ens att jag skulle ta chansen om det fanns möjlighet till en konfrontation och en frågor-och-svar-stund. Ärligt talat skulle jag inte stå ut en sekund i somligas närvaro. Men det klart… Vissa dar undrar jag vad h*n gör med alla sina pengar och bostäder och bilar. Och lite avundsjuk är jag på sätt och vis. Mest för att jag inte har kunnat ge min familj det h*n har kunnat – h*n tog ju ifrån mig grunden.

Fast pengar är inte allt. Framför allt ger det ingen garanterad lycka. Och jag har en bestämd känsla av att det inte är så lyckat som en del tycks vilja visa upp. Varför skulle det annars finnas ett visst intresse för yngre, kvinnliga förmågor? Beats me.

Idag lägger jag ingen lök på laxen, men jag ska servera extrapris-lax med potatis och sås i afton. Fästmön tillbringar dagen med sin äldsta dotter och dimper sedan ner här. Anna höll hög hastighet hela dan igår, så jag tänkte att hon skulle få slippa att stå i nåt kök idag. Bara sitta, i stället.

Och själv sitter jag i mitt arbetsrum och fantiserar om hur jag ska få plats med ännu fler ord här. Ord i tryckt form. Jag behöver minst två bokhyllor till för att få ordning på torpet! Men var ska jag ha dem? Jag går och viker lakan och bäddar medan jag funderar.

Överfulla bokhyllor

En del av mina böcker. Det finns flera lika överfulla hyllor längs en annan vägg i rummet.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett snyft-inlägg.


 

Det händer att jag blir ledsen ibland. Vi kan alla säga sårande ord, men somliga vet precis hur och var de ska sätta nålarna – för att sen svära sig fria när de ställs till svars. Att få höra att man bara bryr sig om sig själv och struntar i dem runt omkring tillhör såna ord. Visst ligger det en del sanning i det. Jag måste bry mig om mig själv mycket eftersom det handlar om min försörjning och min framtid. Men samtidigt bryr jag mig också om andra människor och är det nånting den som känner mig på riktigt (eller borde känna mig…) vet så är det att jag – tro det eller ej! – är omtänksam. Sen är jag förstås mänsklig också. För jag erkänner att det handlar lite om att det blir ganska ensidigt att bara ge och ge och inte få nånting tillbaka. Inte ens… Nej, jag tänker inte sänka mig lika lågt som andra gör och gå in på några detaljer.

Så nu vet du att dina ord gjorde mig ledsen. Och det var väl din avsikt när du uttalade dem? Du är nog den mest självcentrerade av oss alla, enligt min uppfattning. (Så självcentrerad att du aldrig läser dessa mina ord…)

Mörka moln

Mörka moln idag.

 

Regn på balkongräcket

Det regnar på mitt balkongräcke idag. Underbart!

Den här dagen började med huvudvärk, åska och ösregn. De två senaste estimerade jag mycket! Luften är en helt annan nu och jag kan andas mycket bättre. Två tidsinställda inlägg höll bloggen uppdaterad medan datorn var avstängd och några jobb har jag ännu inte sökt idag. Men det ligger två spännande annonser och väntar på att jag ska författa två lysande ansökningar. Det är lite värre, det… Den som har (haft) jobb och ordnade förhållanden – och som har så mycket för övrigt – förstår nog inte vad det innebär att vara utan den grundtrygghet jobb med mera ger. Inte heller kan man förstå en sekund av den kamp som ständigt måste utkämpas för att inte gå under. Det blir så extra trist, därför, när nån bara måste knäppa en på näsan så snart nästippen tittar över kanten.

Nej, nu tar jag mig upp ur detta slukhål du slängde ner mig i med dina ord. Ingen ställer Baby i ett hörn och ingen ska få försöka sätta sig på Tofflan utan att jag kämpar emot. Som om jag behövde den kampen också…

Och ja just det, ifall du undrar om det här inlägget handlar om nån särskild så har du rätt. Det är en person som har känt mig hela livet, vilket gör smärtan än värre.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om insikter och utsikter.


Med två nej i ryggen
trippade jag iväg på dagens promenad. Men inte en enda tår föll synlig nerför mina kinder!

Fallfrukt äpplen

Bara äpplen föll.


Jag såg en man klättra in
i en lägenhet genom ett fönster. Men nej, inget inbrott pågick, endast fönsterbyte.

Jag såg en kvinna helt i grått – till och med påsen hon bar var grå. Jag lyfte blicken och tackade för att jag har förmågan att se färg!

Rött träd

Tacksam att jag kan se färg.


Jag passerade två unga kvinnor
som samtalade om stillhet. Jag insåg att jag inte är ung längre.

Gula o orange rosor

Inte längre ung…


På väg att blomma ut.
Om jag nånsin har blommat…

 Rosaröd blomma

På väg att blomma ut.


Kom på mig
med att fundera över Det Ofödda Barnet. Tanken svepte också över de giftiga orden. Omdömen som gör sinnet svart.

Svarta bär

Giftiga?


Jag kunde ha gjort andra val,
men de val jag har gjort går inte att förändra nu. Aldrig kommer jag att leka med gossen i nån trampbil. Gossen är en vuxen man nu, trampbilen har gått i pension.

Gammal trampbil

Pensionerad.


När man inte längre är önskvärd…
När det man kunnat ge har tagits ifrån en… Först då blir man lämnad ifred.

Avskalad gren på marken

Avskalad det användbara.


Det närmar sig slutreplik
och ridåfall för allra sista gången. Tack till fellow actors såväl som till publik! Showen pågår emellertid ett tag till. Kritiker, vässa era pennor och skriv lusen av mig! Jag är så trött på att vara skuggan av mitt forna jag.

Skugga

En skugga av den jag var.


Fäll inga falska tårar
över den du har baktalat! Det är försent för ånger. Stå fast vid dina val. Lika fast som mina ord står kvar. För dem kommer ingen nånsin åt.


Livet är kort. Det består av insikter och utsikter.

Read Full Post »

Är det nånting vi människor behöver så är det att ha nånstans att ta vägen. Nånstans att bo. De hemlösa kan snart se fram emot varmare tider, men de är lik förbannat utan nånstans att ta vägen, att bo. Ett eget hem. Och hur många halvgamla ”barn” bor inte kvar hemma hos mamma och/eller pappa därför att de helt enkelt inte kan bo nån annanstans.? Hur kul är det liksom att vara 25 – 30 bast och vara mambo? Det finns säkert söner och döttrar som tycker att det är livet på en pinne och får full service av sin/a förälder/föräldrar. Men nog vill väl de flesta av oss vara vuxna när vi är vuxna, så att säga?

Istappar
Vi behöver bo – även om det är på otursnumret 13…


Såväl villapriserna
som priserna på bostadsrätter ökar igen. Det beror bland annat på att det fortfarande är så låga räntor, men också på att det är brist på bostäder. Enligt en ledare i lokalblaskan flyttar 35 000 människor till Stockholm varje år – men det byggs bara 8 000 nya lägenheter. Nej, ekvationen går inte ihop alls. Här i Uppsala byggs det visserligen flest hyresrätter i Sverige, sägs det. Det handlar om 1 500 – 2 000 under fyra år. Och det är ju hyresrätter som troligen är mest lockande när man är ung och inte har hunnit spara ihop till grundplåten för en bostadsrätt eller en villa.

Samtidigt som det byggs många nya lägenheter undrar i alla fall jag vem som har råd att bo där. För inte är det just nån ung person eller knappt nån medelinkomsttagare heller, snarare direktörer och dess likar. Såna med månadslöner över 70 papp, liksom.

Bostadsbidrag är det visst bara barnfamiljer som får numera. Så här står det på Försäkaringskassans webbplats:

[…] Barnfamiljer med låga inkomster kan få bostadsbidrag. […]

Men när barnen har blivit vuxna och förväntas ha både egen inkomst och egen bostad – trots att de inte har det – då stryps bostadsbidraget. Och nåde den som har fått 50 kronor för mycket! Det ska betalas tillbaka – med ränta! Strunt samma då om man fortfarande har bostadsbidrag. Har man fått för mycket tidigare år ska man göra rätt för sig. Försäkringskassan ger och Försäkringskassan tar.

Den som lever på sjukersättning eller aktivitetsersättning har inte råd att bo. Bostadsbidrag får man som sagt inte om man inte har barn, men pensionärer, som oftast inte har småbarn, men låga inkomster och dessutom betalar mer i skatt – vem sa att livet är rättvist? – kan ansöka om bostadstillägg hos Pensionsmyndigheten. Alltid något…


Livet är kort.

Read Full Post »

Jag är hemma och har plockat undan inför stamspolningen i morgon. Torkat ur, dammsugit, flyttat på prylar. Nöjd! Nu väntar strykning. Men först måste jag skriva av mig några saker som har legat inuti och gnavt några dar.

Det finns människor – flera stycken och jag tänker inte namnge dem alla, för det verkar vara ganska många! – som lägger stor skillnad vid orden

avundsjuk och missunnsam

Det gör inte jag. Och nu vill jag med en gång säga att andra får tycka vad de vill, men jag tycker att båda orden är negativa. Jag kan förstå att man är bitter. Jag kan också förstå att man känner känslor av avund och missunnsamhet. Det gör jag själv ibland. Men jag tycker att skillnaden mellan ordens betydelse inte är särskilt stor. När jag var/är utan jobb, till exempel, är jag jätteavundsjuk på folk som har jobb. Jag anser mig själv missunnsam när jag tycker att folk som gnäller på sina arbeten är just gnälliga och att de ska vara jävligt glada att de överhuvud taget har jobb. 

För mig är orden lika negativa. OK, missunnsam är aningen mer negativt. Så varför inte försöka tänka i positiva termer i stället. Om du inte har en kärlek kanske du i stället har en massa vänner, till exempel? Eller om det finns en kärlek i ditt liv, men få vänner – var glad åt såväl kärleken som de få vännerna. Vänner och kärlek kan ingen annan

skaffa 

åt dig. Det är helt upp till dig.

Vänskap kan ingen annan ordna åt dig.


Jag själv förlorade många så kallade vänner
för tre år sen. Först var det många nyfikna (skadeglada?) vänner som hörde av sig. Några vänner hörde inte ens av sig utan snackade bakom ryggen. Och blev till sin stora genans outade på den här bloggen. (Tänk att trots alias så såg de vilka de var – och blev arga. Dåliga samveten, eller?). Sen fanns det vänner som bytte trottoar när vi möttes på stan.

Under de här tre åren har jag också funnit många nya vänner. En del har redan kommit och gått, medan andra har stannat kvar därför att vi betyder nånting för varandra och därför att vi antagligen kan ge varandra nånting – inte saker, alltså, utan i vänskapsväg.

Att vara en vän är ett sätt att få vänner.


Det blir svårare att knyta vänskapsband
ju äldre man blir. Om man dessutom inte ingår i nåt socialt sammanhang är enda chanserna att träffa presumtiva vänner att ge sig ut i vimlet. Har man då vissa sociala fobier är det inte särskilt lätt. Men det går. Och vi vet alla att

träning ger färdighet

Social förmåga går att träna. Det är heller inte kört att träffa nya vänner trots att man är arbetslös eller börjar bli rätt gammal. Men det är svårare än när man  är yngre, helt klart.

Vänner som jag numera genast s0rterar bort  är såna som

  1. inte hälsar
  2. inte svarar på sms när man försöker bryta deras ensamhet
  3. inte svarar på mejl när man frågar om man förargat dem
  4. inte ringer tillbaka när de har lovat

För de vänner jag vill ska finnas i mitt liv nu är ärliga vänner. Och gillar man inte varandra eller det man står för ska man säga det rakt ut till den det berör. Inte till andra. Och nej, jag svarar inte på sms och mejl som innehåller skitsnack om andra. Grow up!

Och det här inlägget hade jag inte alls tid att skriva, men detta är nånting som har gnavt inuti mig sen förra veckan. I eftermiddag kom jag till insikt att jag faktiskt inte kan göra mer för att rädda vissa vänskaper. Det är kört.

Read Full Post »

Å, jag har fått en jullista av Lumummagumman att ta ställning till. Hmm… Det passar ju bra nu när jag har varit och handlat julmat… Få se nu…

  • PepparkakorLussebullar: lussebullar. Och liksom Lumummagumman kallar jag dem lussekatter. Pepparkakor kan jag äta hur många som helst – utan att bli snäll…
  • IschokladMarsipan: ischoklad. Det ska dessutom vare köpe-ischoklad.
  • KöttbullarPrinskorv: ingetdera. Jag äter varken gris eller ko.


Jag äter inte gris!

  • JulkorvJulskinka: se föregående!
  • LaxSill: svårt att välja eftersom jag endast äter fiskgrejorna på julbordet. Men om jag måste välja blir det sillen. Med snaps till!
  • RevbensspjällJanssons frestelse: Jansson!
  • ParadisAladdin: Paradis! Jag gillar bara ljus choklad!


Bara ljus choklad för min del!

  • Rullsylta – Pastej: syltan köper jag till mamma. Pastej äter jag när jag har järnbrist.
  • Glögg – Julmust: ingetdera – det är för sött! Vill ha julöl, mörk, till julmaten!
  • RödbetssalladDopp i grytan: rödbetssallad.
  • Ris a la malta – Risgrynsgröt: orka!
  • ÄppelmosSenap: senap.
  • HemmaBorta: om Tofflan själv fick välja: en stuga i skogen utan el, dator, mobil, men med en brasa, massa ved, nåt gott att dricka och Fästmön!
  • Utomlands – Sverige: aldrig mer exil, tack!
  • Ge: ge.
  • Mysteriet på GreveholmDieselråttor och sjömansmöss: vafalls???
  • ChokladkalenderPaketkalender: men jag är vuxen! Fast choklad slinker ju alltid ner…
  • PlastgranÄkta: äkta. För doftens skull!


Förra årets gran.

  • Arne WeiseErnst: Arne Weise! Fast jag gillade Lotta Bromé som julvärd också! Hon var behaglig!

Read Full Post »

Men hallå! Nu är jag upprörd igen! Läser att julmaten redan är på väg ut i affärerna. Det är ju liksom bara två och en halv månad kvar… Fast nu råder det ju inte bara brist på smör, det finns risk för brist på julskinka också, för den som äter gris. Jag gör det inte.

Först ut in med jul verkar Hemköp vara. Där har man julmustpremiär den 17 oktober, men redan nu säljer en del butiker drycken. Tokeria-affärerna väntar till den 1 november, ICA börjar med jul kanske veckan innan och Coop, lika senfärdig som de som jobbar där, väntar ända till mitten av november. Men gärna för mig, alltså. Det här med julen hinner ju liksom bli uttjatat långt i förväg.

För ett par veckor sen annonserades en julmarknad här i trakterna och snart står det väl inte på förrän man hör Bjällerklang sju gånger om dan och ser tomtar vart man än vänder sig. Uttrycket

Jag ser rött!

får i dessa tider en Juholtig annan betydelse än sedvanlig. Samtidigt som originalbetydelsen ändå kvarstår, framför allt när det gäller just Ju(l)holt. Han är väl en sorts tvärtemot-tomte, för resten – han ger ju inte utan han tar.

Hemma hos mig händer inget juligt förrän till första advent. Då plockar jag fram stakar och stjärnor. Julpyntar gör jag inte förrän nån vecka före jul. Ska jag till mamma blir det inte alls mycket skit grejor som kommer fram – då kan det räcka med sagda stakar och stjärnor. Men om mamma kommer hit julpyntar jag från golv till tak. Och en alldeles äkta gran köper jag hem och klär kvällen före julafton. Inte förr! Nej, nu får det vara nog med traditionsböjande!

Priset för Mest Böjande av Traditioner tog nog i alla fall min lokala Tokeria förra året. Julägg, liksom… Vem vill ha det???


Julägg, Tokerians idé från förra året, tycker jag är helt galen.

Read Full Post »