Månpocketnytt

Ett inlägg om lite nyutkommet i pocketväg.

---

 

För ett tag sen trillade Månpockets nyhetsmejl in i inboxen. Ja, det är ju mera som ett pressmeddelande nu när det kommer från My newsdesk och inte längre nåt nyhetsbrev. Men ändå. Månpocket har genom tiderna alltid gett ut bra titlar och förlagets senaste nytt ser spännande ut. Här är ett högst personligt urval av senaste Månpocketnytt:

Kvinna inför rätta av Louise Doughty
Vid 52 års ålder verkar Yvonne Carmichael, framgångsrik genetikforskare, ha allt man kan önska sig – ett vackert hem, ett lyckligt äktenskap och två vuxna välartade barn. Men när hon en dag blir inbjuden som föreläsare för medlemmarna i ett parlamentariskt utskott gör hon något som vanligtvis skulle vara henne helt främmande: när hon möter en främling, som hon inte ens vet namnet på, drabbas hon av en så överväldigande attraktion att hon en stund senare har sex med honom på offentlig plats. De inleder ett förhållande och passionen frigör krafter som hon inte kan kontrollera. Krafter som leder henne och hennes älskare in i en mordrättegång.
En psykologisk spänning på högsta nivå och en bladvändare, enligt Månpockets webbplats. Den här boken fanns med i bokpaketet jag fick igår och jag är väldigt nyfiken på den!

 

Toscana tur och retur av Åsa Hellberg
Åsa Hellbergs böcker blev jag tipsad om av fantastiska huvudhanteraren M. Till och med min mamma gillade dem. Den här boken handlar om två medelålders kvinnor, en motorcykel och ett slott i Italien. Sara Raphael saknar uppslag till sitt nästa reportage. När hon köper en billig motorcykel och ser en annons som lockar med slott, vingårdar, olivolja och solrosfält, finns bara ett alternativ: hon måste få upp sin bästa vän på pallen och åka dit. Jessica Romin, den kända författaren, går alltid i högklackat och gapskrattar åt Saras förslag. Hon ska på en författarträff i Malmö och tänker naturligtvis ta tåget dit. Hur det sedan kommer sig att hon ändå sitter bakom Sara i ett skinnställ vet hon inte riktigt. Det blir en resa de båda väninnorna aldrig kommer att glömma.

Medicis ring av Jan Mårtenson (felstavat efternamn i pressmeddelandet från My newsdesk… Dåligt! För övrigt konstiga formuleringar i presentationstexten också…)
Även Jan Mårtenson är i Toscana. Eller rättare sagt hans hjälte antikhandlaren Johan Kristian Homan. Denne lockas med på en semesterresa av vännen, trätobrodern och kollegan tvärs över gatan, Eric Gustafson. Målet är den medeltida byn Panicale där tiden i de trånga gränderna verkar ha stått stilla i hundratals år.
Kulturhistoriska utflykter, soldränkta viner, det italienska köket och värmen är precis vad de båda herrarna söker. Lugn och stillhet. Tid för avkoppling och laddning av batterierna efter en lång, trist vinter. Homan vill återse sin stora kärlek, den undersköna Venus på Botticellis stora duk, ”Venus födelse”. Men så avbryts den idylliska bildningsresan abrupt och motvilligt dras Homan in i en händelseutveckling med oanade konsekvenser.

 

Mordgåtan Olof Palme av Gunnar Wall
Mordgåtor fascinerar mig, som bekant. Har de dessutom hänt i verkligheten blir de än mer intressanta. Gunnar Wall är en av Sveriges främsta experter på Palmemordet (det var för övrigt inte mordvapnet Leffe hade lämnat vidare för analys). Han tror inte att Christer Pettersson var mördaren. I den här boken skildrar han en mordutredning fylld av intriger, konflikter och påtryckningar utifrån. Han berättar vad som har skett bakom kulisserna och bland annat om Ebbe Carlssonaffären.

 

 

Hittar DU nåt som intresserar DIG???

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Jag går inte där längre

Ett påhittat inlägg och en rent fiktiv historia. Alla likheter med verkliga händelser är bara tillfälligheter.

---

 

Vi möttes på ett bestämt ställe varje morgon. Det var nästan oundvikligt. Men om mötet inte blev av funderade i alla fall jag på vad som kunde ha hänt. Det hände också att vi möttes på en annan plats, vid en annan tid. Då blev det fel. Vid flera sådana tillfällen var jag på väg att lyfta min hatt.

Ibland tänker jag på henne. Går hon samma väg fortfarande? Minns hon mig? Tänker hon någonsin på mig? Våra flyktiga möten som två vindpustar som snuddade vid varandra. Så välbekanta och ändå okända. Främlingar, fast inte helt.

Vem var hon? Det är ett av svaren jag aldrig får. Jag minns ju inte ens vem jag själv var på den tiden. Jo, jag kommer ihåg att jag kände mig missnöjd, men säker. Först. Därefter missnöjd och missförstådd. Sista tiden en skugga, någon man inte ens bevärdigade en nick.

Men kvinnan jag mötte förblir en gåta. Ett minne från en annan värld, en annan tid när jag först trodde att jag var osårbar. Kanske är hon borta. Kanske tar hon nya vägar varje morgon. Jag vet inte. Jag får inte veta. Jag går inte där längre.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Himlens fånge

Ett inlägg om en bok.

---

 

Rubriken kanske låter som nånting annat än vad den är, men det här inlägget handlar om Carlos Ruiz Zafóns bok Himlens fånge. Tack till vännen FEM som gav mig den i julklapp!

Författaren tar oss med tillbaka till Semperes bokhandel. Där jobbar far och son och trotjänaren Fermín. Den sistnämnde ska gifta sig, men det har uppstått ett knepigt problem. Och allt har att göra med främlingen som dyker upp i bokhandeln en dag och köper en mycket dyr utgåva av Greven av Monte Cristo. Märkligt nog tar han inte med sig boken utan ber Daniel (sonen Sempere) att ge boken till Fermín. Daniel får slutligen Fermín att berätta sin historia – som naturligtvis är orsaken till problemet inför bröllopet. En synnerligen obehaglig livsberättelse – som inte bara påverkar Fermín…

Den här boken ingår i De bortglömda böckernas gravkammare-serien. FEM har tidigare gett mig Vindens skugga och Ängelns lek. Båda dessa har fått högsta Toffelomdöme. Ändå tar det lite tid för mig att komma in i boken. Det är en ganska omständlig berättarteknik och mitt öga hoppade från en spännande, nutida svensk deckare till denna bok, som utspelar sig runt jul 1957 – och ett par årtionden tidigare. Så omställningen tar en del tid. Samtidigt känner jag att författaren har tappat nåt av det… fantastiska från de två första böckerna – även om den här tredje delen är bra. Detta gör emellertid att den tappar en toffla i omdöme också.

Toffelomdömet blir högt, men inte det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Bara för dig med personligt lösen: Ett fånigt litet mått

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Noll koll på dagarna

Ett inlägg om datum.

---

 

Söndag 26 oktober, måndag 27 oktober och… tisdag 28 november?! Men vänta nu…

Jag har köpt en kalendersats. För även när det gäller kalendrar kör jag med hängslen och livrem, precis som jag gör när det gäller bredband. Fast här handlar det om lite mer än så… Jag har en filofax som ligger på mitt skrivbord, kalendern i iPhonen använder jag och så har jag en väggalmanacka OCH ett datumblock i köket. För säkerhets skull, alltså. Och faktum är att det verkar behövas, för allt fler runt omkring verkar ha noll koll på dagarna. Då måste nån (==> jag) ha koll.

Igår kom ett knappt läsbart papper från min bostadsrättsförenings styrelse (hört talas om att byta toner i skrivaren/kopiatorn???). Där stod bland annat att jag inte får låsa båda låsen till min lägenhet från och med onsdagen den 22 oktober till och med fredagen den 25 oktober för då kommer det hit en besiktningsman (underförstått mannen kommer hit nån gång under dagarna). Eh… fredagen den 25:e..? Men… den 25:e är ju på lördag och fredagen är bara den 24:e… Nåja, det är inte första gången det kommer såna här konstigheter från BRF-styrelsen. Med min fantastiska slutledningsförmåga (<== självironi!) kom jag emellertid fram till att det är fredagen den 24 oktober som avses. Vilket betyder att det då är helt legitimt för mig att stanna inne i tre dar (se föregående inlägg!), för jag vill inte att främlingar ska röra sig fritt i mitt hem.

Sen blev jag lite konfunderad igen när jag började bläddra i veckans TV-tidning. Alltså, jag köper Expressens vanliga TV-tidning, den som kommer ut en gång i veckan och sträcker sig från torsdag till och med onsdag. En vecka. Inte bilagan TV14, den tycker jag är skitdålig (den sträcker sig över 14 dagar, därav dess namn, förstås) Men… jag undrar vad hoppet på en hel månad kommer sig av i veckans TV-tidning! För mellan den 27 oktober och den 28 november är det ju en månad… Dessutom är den 28 november en fredag i år.

Ja, ja… Det är tur att jag har så många kalendrar hemma och kan ha koll, när andra verkar ha noll koll på dagarna…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ibland måste man utsätta sig…

Ett rätt utsatt inlägg.

---

 

Några av de ärenden jag utförde idag inbegrep shopping av medikamenter och mat, en kalendersats för det kommande året, papper till skrivaren och en TV-tidning. (Notera, för övrigt att sex deckare av Maria Lang nu äntligen ska visas på TV!)

Det är svårt att tala och skriva om sina tillkortakommanden och sina mindre bra sidor. Men nu ska jag göra det. Dels för att jag har nämnt det tidigare utan att gå in på detaljer, dels för att jag önskar att människor kunde förstå. Bara önskar, inget krav på förståelse. Det finns ju också människor som väljer att inte förstå. Det är givetvis upp till dem att förbli i sin egen lilla bubbla.

Jag gillar inte folkmassor och trängsel. En underdrift att skriva ”gillar inte”… Det ställer till oerhörda problem eftersom jag samtidigt gillar att träffa nya människor och gamla vänner. Men det är inte bara att hoppa på en buss för mig, det är… ett stort kliv för människan Tofflan, för att parafrasera en viss astronaut. Det är skitsvårt att åka kommunalt, dösvårt att bara gå och handla och nästan outhärdligt svårt att genomföra flera ärenden på Stormarknaden.

Inte blir det jag tycker är svårt lättare eftersom jag ju mindre och mindre lämnar min rövarkula nu. Att inte komma iväg till ett jobb varje dag gör saker med mig som person. Bara att gå utanför lägenhetsdörren blir… en ren pina. Det är svårt att förklara hur det känns. Ibland känns det rent fysiskt, till exempel kan jag bli jätteyr och svimfärdig. Andra gånger är det bara… motvilja.

När jag befinner mig ute bland folk syns det för det mesta inte hur jag känner mig. Jag har jag till exempel ingen vit käpp, en hörapparat, en krycka eller en rullstol som visar mitt läge. Det finns inte ens nåt jävla band som jag kan sätta på mig. Skulle möjligen vara Rädda Bandet, dårå.

Men jag vet att jag kan upplevas som stram och det finns folk som blir sura på mig för att jag inte hälsar. Då handlar det om att all min energi går åt till att stå på benen eller gå eller välja en vara. Det finns ingen kraft kvar till att urskilja vem som är bekant eller vän och vem som är främling och okänd.

För det mesta har jag inga större problem. Det är när jag har isolerat mig längre tider som det blir svårt. Nätet har varit ett sätt att ”träffa folk”. Dessvärre blir jag även här besviken ibland. Den man tror är en lojal vän visar ingen som helst medkänsla när man har det svårt och sånt. Men så är vi väl alla lite till mans/kvinns – sig själv närmast. Det är inte bara andra som stänger in sig i sin egna lilla bubbla, jag gör det ju också.

Idag är jag i alla fall stolt över att jag klarade av alla mina ärenden på Stormarknaden. Det finns dagar när jag inte klarar av att gå ut med soporna. Och utan bil skulle jag stanna inne helt. Men ibland måste man utsätta sig – för att helt enkelt överleva.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Magiskt

Ett inlägg, få ord, två bilder.

Ibland är det rent magiskt här. Ibland är här så vackert att det gör ont ända längst in.

Julikväll vid Vätterpromenaden.

I kväll har jag gått här för sista gången på länge. Den här sjön, den här promenaden där jag har stått och längtat. Efter vad? Till vad?

Och solen sjönk ner som en apelsin på parkeringen medan mina tankar redan var härifrån, till den mest älskade. För det är där jag hör hemma numera. Det här är inte mitt hem.

Solen som en apelsin.

Det var länge sen jag hörde hemma här. Jag har gått här i några dagar på dessa gator och vid sjön. Ställen mina fötter trampade som barn. Nu är jag en främling. Och jag har lagt bort det barnsliga. Uppsala är min vuxliga stad. Den kalla, hårda staden. Men ändå staden där mitt hjärta finns. För här finns det inte.

Vätterstadens magi är ändå kvar inuti, vad jag än har sagt och tyckt och känt. Jag skulle ha kunnat skapa nånting här. Här, där ljuset är magiskt. Här, där jag aldrig passade in. Min själ for vidare tillsammans med min kropp. Jag ville nånting mer än vad jag trodde mig kunna hitta här. Ingen magi kan ta bort alla år.

Livet är kort.

Read Full Post »

Dagens citat den 7 juni 2013

Ett inlägg där Tofflan citerar sin bok på gång.

Jag har alltid en bok på gång. Den här gången är det Svartvintern av Marianne Cedervall. Du vet hon med Hervor och Mirjam.

[…] Främlingen och sidenhalsduken försvann och endast en svag doft av rakvatten dröjde sig kvar. Gerda satte sig med en duns på kistan bredvid telefonen i hallen. Frånvarande tog hon av sig trosorna på huvudet medan hon slog Tant Uhvs nummer. Vems pojke kunde han vara? […]

Inte vet jag, men… Personligen brukar jag inte ha trosorna på huvudet. Var brukar du ha dem???

Livet är kort.

Read Full Post »

Uppsprickande

Oj, vilken trevlig kväll vi hade igår! Vi satt på en altan, under tak, för vädret är ju som det är. Men mot slutet av kvällen sprack det upp, himlen blev blå och solen tittade fram. Vi fick mycket gott att äta och jag hade en synnerligen underhållande bordskavaljer. Så jättesent blev det inte, vi är flera som fortfarande jobbar. Fast vi var ganska trötta när vi kom hem – vi hade ju gett oss iväg, Fästmön och jag, direkt efter jobbet.

Lite blått…

Jag ringde mamma när vi kom hem, för hon är ju en riktig nattuggla så hon skulle vara uppe, hade hon sagt. Men hon var lika trött som vi efter ett härligt födelsedagsfirande på en underbar plats i Östergyllen. Stort TACK till tant och farbror Blå (som nog inte läser den här bloggen, men ändå…) för det ni gjorde och gör för min mamma! Vi pratade i typ tolv minuter och under den tiden sa mamma tre gånger att nio personer hade ringt på hennes telefon, men hon kunde inte få fram numren i nummerpresentatören. Och jag har en annan sorts telefon så jag kunde inte vägleda henne. Gissningsvis ringer folk igen om det var nåt viktigt. Faster E och kusin B hade mamma i alla fall pratat med och det var de två viktigaste för mamma, det vet jag.

I natt kom det massor av regn. Jag vaknade av att det smattrade mot taket. Morgonen var blöt, men nu ser det ut att spricka upp igen och bli en ganska solig dag, trots allt. Vädret upphör inte att förvåna…

Två arbetsdar kvar före semestern och jag börjar runda av rejält. Ser fram emot fyra veckors ledighet, men också mot att få komma tillbaka hit. Jag trivs så bra, jag har aldrig tyckt att det har varit så här roligt att gå till jobbet som jag gör nu. Inte så länge. Och tänk, jag har varit på just den här arbetsplatsen, på det här kontoret, i snart sex månader. Fortfarande är det tomt i fönstret, blomlöst, jag vågar inte pimpa för mycket, jag är rädd för den besvikelse som kan slå ner som en bomb när jag minst anar det. Det är en känsla jag får leva med, en skada jag har fått. Tiden må läka en del sår, men inte alla. Jag är i vart fall glad att jag överlevde. Nu ska jag ägna all kraft åt att visa mig starkare än främlingen, fienden, inom mig. Den svarta (?), onda. Alla yttre fiender – tyvärr, slå mig om ni gillar det, jag tänker inte slåss tillbaka. Jag behöver min kraft till annat än att slåss med små människor. Nu ska jag fokusera på mig en stund.

Read Full Post »

Intressanta människor, kaos och firande

Min intervjuvandring mellan medarbetarna på institutionen fortsätter. Tänk att jag hade inte en aning om att det finns så här intressanta människor! Människor som så totalt öppnar sig för en näst intill främling, det vill säga petite moi! Ja, alla gör ju inte det, men många. Igår träffade jag en matematiker och jag bekände skrattande att jag lider av dyskalkyli. Ibland. Då visade han mig denna makalösa manick, en sorts kaosmaskin där man inte kan förutsäga rörelserna eller svängningarna. Till skillnad från matematik, dårå, som är bland det mest logiska som finns…

En kaosmaskin i rörelse.

Det intressanta med just denna matematiker är att h*n samtidigt är humanist och jobbar mycket med etiska frågor. Har vi människor en fri vilja? Vad är vårt ansvar när det gäller naturvetenskap?

Idag blir det ytterligare en spännande intervju, denna gång med en forskare som jag vet är otroligt språkkunnig. Eftersom jag älskar språk ser jag verkligen fram mot detta samtal!

När jag landade hemma i New Village igår kväll stod Fästmön vid spisen och gjorde broccoligratäng. Denna åt vi tillsammans med några skivor rökt kalkon. Suveränt gott! Och så nyttigt! (Det kompenserade jag sen genom att goffa söndagsgodis.) Den gulliga människan hade tänkt på att just brocco är fullt av järn, nåt som jag definitivt behöver nu när jag blöder igen… Tack och lov har jag inte haft ont igen, men jag blöder och blöder och blöder och undrar om jag har nåt blod kvar snart. När jag tittar på min spegelbild ser jag en likblek varelse. Till och med läpparnas konturer är vita. Lever jag, månntro?

Jag fick ju brev från lokalblaskan igår angående min stundande högtidsdag 😛 Inte en enda har uppmuntrat mig att fylla i och skicka in, JO! Fatou tyckte det, så bara därför har jag fyllt i svarslappen och tänker posta den i morgon!!! Annars firar vi inte dagen så mycket. Jag ska fira lite med mamma i påsk och när dagen så infaller åker Anna och jag bort och stannar borta till söndag. Visst hade jag velat ha en stor jävla fest, men det finns inte ekonomi till det. Och det finns inte heller nån som jag hellre firar dan med än Anna.

Idag väntar stormöte på förmiddagen, i morgon ska jag ha mitt andra avstämningsmöte med prefekten. Efter detta ska jag fira – eller förtvivla – med min kollega L, den enda av de gamla kollegorna här som fortfarande faktiskt är min kollega, på sätt och vis!

Read Full Post »