Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘notera’

Ett inlägg med exempel på gott kundbemötande och mindre gott..


 

Bokuspaket

Jag har talat med Hasse Te… nej, med chefen på Bokus kundservice.

Jag är konsument. Jag köper varor och tjänster. Ibland vill jag ha service också inför eller kring ett köp. För cirka två dygn sen skrev jag ett blogginlägg om Bokus, i mitt tycke undermåliga, kundservice. Det gick inte i tisdags att kontakta Bokus via det formulär som finns webbplatsen, så jag skickade länken med mitt inlägg till dem på Twitter i stället. Nu, två dygn senare, svarade de på Twitter att de vill ha mina kontaktuppgifter så vi kan reda ut saken. Jag twittrade tillbaka att jag genast skulle DM:a mitt mobilnummer så de kunde ringa mig. Det tog ungefär en timma, sen hade jag en ansvarig person på Bokus kundservice i luren. Äntligen dialog! Det blev ett bra samtal och även om det inte finns nån lösning på det mångåriga problemet ÄNNU, känner jag mig hoppfull och vill tro att den här personen tänker ta tag i det struliga. Att lova kunden på webbplatsen att kunden ska kunna göra ett val när detta i själva verket inte är möjligt, är fel. Då förlorar man förr eller senare kunder. Men att lova kunden att ta tag i problemet och jobba för såväl tekniska som praktiska lösningar är… bättre. 

Idag vid lunchtid draschlade jag in till stan för att göra ett tandläkarbesök. Regnet bara öste ner och eftersom bussen stannar långt ifrån min centralt belägna tandläkarmottagning – vid stans berömda (!) Paradgata (vilket löjl!) – tog jag faktiskt bilen. Jag parkerade vid S:t Eriks torg. Vi var flera stycken som försökte köpa parkeringsbiljetter, men den ena automaten svalde bara pengar och gav inga biljetter. Min parkering kostade 55 spänn. Jävla hutlöst, på ren svenska. Men ska en till tandläkaren måste en komma i tid och besöket kan ta längre tid än planerat. Bara att betala och se glad (nåja…) ut.

Regnbågsflaggor

Det är bra att Mamsell K säljer regnbågsflaggor, men det vore bra om de hade tid för kunderna också. Och fanns regnbågsflaggorna vid barngrejorna?

Eftersom jag var ute i god tid hoppade jag in på en affär i gränden för att titta efter en present till en mig närstående person som fyller år nästa vecka. En kund gick just som klev in. Inne i affären stod två personal och pratade med varandra. Ingen av dem tycktes notera att jag passerade dem två gånger, andra gången fick jag be om ursäkt för att de skulle flytta lite på sig så jag kom fram. Jag är INTE LITEN… Nu hade jag tänkt fråga om en specifik vara fanns i deras sortiment, men eftersom de var fullt upptagna med varandra lät jag bli. Ska jag säga nåt gott om Mamsell K, som affären heter, är att de säljer regnbågsflaggor. Fast varför dessa står bland barngrejorna fattar jag inte riktigt.

På Paradgatan slank jag i stället in i dess bokhandel. Och se där var det annat ljud i skällan! Jisses vilken LAGOM uppmärksam person som jobbade där. Hit ska jag gå mycket oftare, absolut! Om inte annat så för att försöka hjälpa till att få rörelsen på fötter igen efter kommunens tramsiga Paradgatsbygge. (Asså, det enda som är annorlunda är att gatan har fått ny beläggning. Medan detta arbete pågick gick det bara utför för de stackars affärsidkarna: eftersom inga människor kunde passera kunde affärsidkarna heller inte idka så mycket affärer. Och nu är gatan TUNGT trafikerad. Är det bättre? NEJ!)

Domkyrkotornen utsikt fr min tandläkarmottagning

Utsikt mot domkyrkotornen från min tandläkarmottagning.

Sen var det tandläkaren… Min tandhygga Sara och min tandläkare Outi är bara bäst. Jag har gått hos dem sen bronsåldern, det vill säga slutet på 1980-talet. Jag är alltid skitskraj, men Sara är så lugn och fin och tänk, jag nästan somnade vid dagens lagning. Fin utsikt är det i väntrummet också.

Eftersom jag hade bilen med mig tog jag den och for för att köpa ett par presenter efter tandlagningen. Visserligen var det mitt på dan, men den affär jag kom till hade en enda person ute i affären som en kunde fråga om saker och ting. Nu kan jag dessvärre inte avslöja vilken affär det gäller, eftersom jag trots allt handlade där. Och födelsedagspresenter ska vara överraskningar. Men ändå… Det verkar som om företag är rädda för kunddialog!..

Så åkte jag hem. Det gick ett tag. Det gick typ tre, fyra timmar – och min bedövning efter tandlagningen hade fortfarande inte släppt! Inte syntes det att jag kände som om jag haft flera svåra ansiktsförlamningar, men det var bra läskigt att inte ha nån känsel i högra halvan av överläppen och en del av kinden. Jag ringde min mottagning. Och trots att min tandläkare var ensam i tjänst idag tog hon sig tid att prata med mig, lyssna på mig och förklara. Avslutningsvis fick jag hennes privata mobilnummer att ringa i kväll om bedövningen inte har släppt! Min tandläkare kan ju då inte få annat än högsta Toffelomdöme i bemötande, eller hur?

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Och medan jag pratade med Bokus kundservicechef 
och sen skrev ner dessa rader har bedövningen börjat släppa, tack och lov! Så kära företagare, dialog med kunderna är inte farligt, det kan ju till och med vara bra för kundernas hälsa…

NU ska jag skriva ner några kompletterande uppgifter och mejla till Bokus kundservicechef. UTAN att få nåt ärendenummer – HURRA!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Kvinna inför rättaI januari nätshoppade jag ett gäng pocketböcker. Det blev lite gott och blandat och faktiskt inte bara deckare. Louise Doughtys bok Kvinna inför rätta hade jag noterat lite här och var (utan att läsa recensioner). Boken blev en av sju i mitt Bokuspaket (som jag fick åka till Tjottaheiti och hämta). Nu har jag alldeles nyssens slagit ihop pärmarna.

Yvonne Carmichael är 50+ och har ett ganska gott liv. Hon är genetikforskare och lever tillsammans med maken Guy. Parets två barn är vuxna och utflugna. Livet går sin gilla gång – tills en dag när Yvonne gör nåt helt annorlunda: hon möter en okänd man och har sex med honom i en krypta. Yvonne drabbas av en sorts passion och hon och mannen inleder ett förhållande. Men att det för nåt fruktansvärt med sig blir tydligt redan i början av boken: den börjar med en rättegångsscen. Och det är Yvonne som blir förhörd…

Det är svårt att hitta nån vettig genreterm för boken annat än erotic crime. För hur gärna jag skulle vilja att det vore en deckare, så är det inte det. Detta är en nästan 400 sidor lååång roman om ett passionerat förhållande som leder till domstolen, på sätt och vis. Särskilt spännande är det inte. Jag väntar hela tiden på att boken ska bli det, men inte ens slutet överraskar mig.

Boken är välskriven, även om meningarna ibland är vindlande långa. Men den är… tråkig. Toffelomdömet blir medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett lördagsinlägg.


 

Solig vinterlördag i januari

Solig morgon.

Jag brukar alltid tänka att jag ska dö till Schuberts Ave MariaDet kan jag naturligtvis varken veta eller bestämma. Men i december, när jag spelar min jul-cd med Peter Jöback i bilen, är jag övertygad om att det blir så. Nu är det en ny månad och snart också en månad sen det var jul. Kanske jag lever ett tag till.

När jag dammar brukar jag fundera över högt och lågt. Idag dammade jag, men var jag mer i nuet – och ändå inte! – när jag drog med dammtrasan över de inramade fotona på min ursprungliga familj: farmor, farfar, mormor, morfar, pappa och mamma. Det finns en enda av dem kvar här på jorden (och henne telefonerade jag med i torsdags kväll). Sen är det jag. Och efter mig… ingen. En känsla av sorg smög sig in och borrade ner sig nånstans i mitt bröst. Det blev lite tungt. Samtidigt vet jag att det finns människor som jublar över det faktum att det tar slut med mig. Men det kan också finnas en och annan som känner annorledes… (Och så blev jag påmind om att ta tag i återhämtningen av våra släktporträtt som är deponerad hos en lurendrejare.)

Sängläsning bok och kaffe

Anna Jansson, en försvunnen ung man och en mugg kaffe var med mig i sängen i morse.

Min lördag… Först vaknade jag strax före halv sju, men lyckades somna om för det var tyst i huset. Vid åtta-tiden tyckte nån i byggnaden att det var helt OK att starta både en tvättmaskin och gräla. Jag skuttade därför upp och fixade kaffe. Kaffet höll mig varm i sängen medan jag läste ungefär 100 sidor ur min bok på gång. Det är Anna Jansson sextonde Maria Wern-deckare och jag måste säga att titeln är väldigt passande. Men märkligt nog inleds boken med en pojke som försvinner från en färja – precis som Shetland igår… Så sammanträffanden existerar…

Det var otroligt vackert väder idag, men dan började kallt. Jag fick ha en liten syjunta här på morgonen, för jag upptäckte att det drog en aning om vänster stortå. Det fixade jag till snabbt och inte snyggt. Greta-Lischa Schterner*, min gamla schyfröken, jag menar tekschtillärarinna, skulle inte ha godkänt min sömnad.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

 Full dammsugarpåse

Det behövdes uppenbarligen dammsugas här idag…

På dagens agenda stod som sagt städning. Det är inte så världsaroligt längre när en bara har två dar i veckan att städa på. Men det går. Allting går ju – utom tennsoldater och små barn. Jag körde igång ett maraton med klassisk musik – mina fem cd-skivor Classical Collection. Då slapp jag höra vad andra i huset har för sig. Dock noterade jag en avfärd. Jag hoppas att den blir av det längre slaget för jag orkar inte försöka somna till en tvättmaskins entoniga brummande en natt till.

Nu har huset fått lyssna till vacker musik hela dan. Hoppas det får människor att lugna ner sig och dämpa sig ett tag. Min städning är nästan färdig. Dammningen är klar, liksom dammsugningen. Det behövdes, kan jag meddela…

Jag har pausat för att äta frukost, tvätta mig, stoppa in ögona (det vill säga linserna) och rafsa ihop soppåsarna. Jag har ett eget lite sopberg här. Eller sopkaos, som är det senaste kaoset media skriker ut om. (Sopkaos är det alltså i Stockholm.)

Soppåsar

Sopkaos i New Village osså.


Jag måste ge mig ut, tyvärr. 
Det är inte bara sopkaoset jag ska bringa ordning i, jag måste ordna nån middag dessutom. Det blir köpepizza idag har jag bestämt. Eftersom jag är ensam straffas jag och får inte hemkörning av pizza om jag inte betalar (extra) för det. Därför har jag bestämt att jag åker och hämtar hem den själv. Men än så länge är det lite tidigt, så jag får väl ställa mig vid strykbrädan en stund och även dra några tag med en fuktig trasa i badrummet och i duschrummet-toan.

I kväll blir det tänd ljuskrona igen. Fem stearinljus får inte upp värmen, men det var i alla fall mysigt att tända dem igår. Repris i afton, alltså. Och kronan sitter i taket i vardagsrummet, inte på mitt huvud. Nåt ljushuvud är jag inte, som bekant. Förutom pizza och ljuskrona blir det Stjärnorna på Slottet klockan 20. Och ett och annat kapitel i min bok, förstås. Har DU lust att berätta vad DU har haft för dig idag så gör gärna det i en kommentar.

Ljuskrona tänd

Ljuskronan sitter i taket, inte på mitt huvud. Nåt ljushuvud är jag som som bekant inte.


*Greta-Lischa Schterner = hon hette självklart nånting heeelt annat.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett toppigt inlägg.


 

Tionde mest besökt blogg i Uppsala den 15 mars 2015

Min blogg låg på tionde plats idag mitt på dan. Listan visar Uppsalas privata bloggar.

Idag mitt på dan upptäckte jag det: jag är på toppen igen. På Bloggportalen, vill säga. Av totalt 1 502 Uppsalabloggar hittade jag min på tionde plats i listan över Uppsalas privata bloggar. Det var ett tag sen sist…

Egentligen bryr jag mig inte om topplistor. Men jag ska erkänna att det är lite häftigt att se sig själv – eller, som i det här fallet, min blogg – på en topplista. Allra helst som det inte bara snackas om tidningsdöden idag utan om bloggdöden.

När det gäller min blogg har jag noterat en smärre nedgång av antalet besök. Inte så stor skillnad än så länge. Däremot är det allt färre som kommenterar. Det kan ju bero på flera olika saker, till exempel…

  • man skummar inläggen
  • man googlar/söker information om ett visst ämne
  • man anger falska kontaktuppgifter när man försöker kommentera
  • man vågar/vill inte kommentera för att man är rädd att göra mig arg/ledsen eller för att man är rädd att bli förföljd, hånad och mobbad för att det avslöjas att man läser min blogg (jorå!)
  • man har mindre tid att kommentera
  • man läser via mobilen och det är lite krångligare att kommentera därifrån
  • man snokar, bara

med mera.

Personligen läser jag mycket varje dag, för jag har kanske lite mer tid än många andra. När det gäller bloggar är min lista ganska lång. Däremot är den inte statisk. Det tas bort bloggar därifrån och det läggs till. Men exakt vilka bloggar jag följer har jag fått lov att dölja av olika skäl.

Men det här med bloggtoppen… För ett tag sen blev jag tvungen att vidta vissa åtgärder, också det av skäl som jag tycker är beklagliga. Att förfölja nån på olika sätt för det h*n skriver är brott mot yttrandefriheten. Att slänga ur sig påståenden om nåns vandel är förtal. Att vara med om förföljelser och förtal är jobbigt. Därför nollställde jag mig själv, kan man säga, medan åtgärder sattes in. Detta fick till följd att jag förlorade min position.

Det är lite dubbelt, med andra ord, att jag är tillbaka i toppen igen. För då får jag ju uppmärksamhet och det tycks vara det som stör somliga. Inte för att jag har nåt att vara avundsjuk på… Jo! Det skulle vara kärleken, dårå. Den finns ju kvar, Fästmön står vid min sida och jag vid hennes fortfarande, efter åtta år i höst.

Smickrande är det emellertid också att hamna på toppen. Det visar ju att jag är läst, att många läser mina ord. Min blogg har ett varierat innehåll, som du som läser den nog har noterat. Jag skriver om sånt som intresserar mig, men jag skriver också mycket om mig själv. Vissa inlägg är lite som en dagbok. Det är alldeles utmärkt för mig att gå tillbaka till när jag ska kolla vilken dag jag har gjort nåt eller när nånting hände eller om jag har läst en viss bok, till exempel.

I allra högsta toppen bland Uppsalas privata bloggar finns en blogg som handlar om en annorlunda familj. Det som är annorlunda med den familjen är att där finns många barn. På silverplats finns en blogg som handlar om skvaller. Sen följer ett antal bloggar om sjukdom, barn och familj, smink och mode, handarbete och konstnärligt skapande, mat. Och så min blogg, Tofflan – en tragisk komedi. Lite stolt är jag nog, trots allt…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett schlagerinlägg.


 

Jag hade inte tänkt göra det, men jag gör det. Det vill säga skriver om lördagskvällens TV-begivenhet, den första deltävlingen i årets Melodifestival. Man kan ångra sig. Man kan ångra att man tittade också. Samtidigt vill jag inte missa nåt, förstås, för nånstans längtar jag efter att få samma goa upplevelse som jag fick för en fem, sex år sen. Då, när Melodifestivalen fortfarande var lite bra, de flesta artister kunde sjunga och låtarna ännu var schlager. Eller i vart fall inom genren.

Som varje år ska man ändra på lite regler. Familjens minsting försökte förklara, men jag fattade inte. Det enda jag noterade igår var att sju bidrag tävlar i varje deltävling. Först går fem vidare, sen går två av dessa fem till final och två till Andra chansen. Det vill säga nästan alla får gå vidare – en bit i alla fall. Ungefär som på dagis när alla får vara lucia.

Gårdagens startfält bjöd på följande artister och låtar, med mina kommentarer under:

  1. Molly Pettersson Hammar: I’ll be fine
    Ja, Molly Pettersson Hammar (varför ger föräldrar sina barn hundnamn?) kunde i alla fall sjunga. Bra röst, fin att se på och gott framträdande. Men låten var lite tråkig. Den gick inte vidare alls i tävlingen. Och det tyckte jag var fel.
  2. Daniel Gildenlöw: Pappa
    Daniel Gildenlöw såg arg ut, men sjöng med svag och pipig röst. Nej, det här var ett försök till att likna en del andra familjesånger från andra år. Och det var inte bra alls. Låten gick inte vidare i tävlingen, vilket var helt rätt, enligt min mening.
  3. Elize Ryd och Rickard Söderberg: One by one
    Låten började med riktigt svaga sånginsatser. Jag tyckte till exempel att Elize Ryd sjöng rätt falskt. I början. Men låten blev bättre och hade jag fått lyssna till den flera gånger hade nog denna blivit min favorit i den här tävlingen. Nu gick låten bara vidare första gången och blev en av de fem.
  4. Dolly Style: Hello hi
    Tre tjejer utklädda till dockor skuttade omkring på scenen och sjöng en intetsägande sång. Att låten gick vidare till Andra chansen är för mig obegripligt.
  5. Behrang Miri feat. Victor Crone: Det rår vi inte för
    Raplåtar är inte nåt jag gillar. Denna låt var inget undantag. Den gick vidare till Andra chansen.
  6. Jessica Andersson: Can’t hurt me now
    Jessica Andersson är en gammal schlagerräv och ett visst hopp tändes i mig. Tyvärr tyckte jag att låten var alldeles för tam. Rösten är det inget fel på alls, men en bättre låt hade varit önskvärt. Intressant scenklädsel som fick mig att tänka på tassles som en viss fru i Hollywood gillar. Jessica Andersson gick i alla fall vidare till finalen.
  7. Eric Saade: Sting
    Eric Saade kan varken sjunga eller dansa särskilt bra, men han ser bra ut. Det är säkert en stor bidragande orsak till att han röstades till final. Tråkig låt, trist framförande och dansare i pyjamasbyxor. Nej tack, inte intresserad.

Kvällens gnäll: Appen, som tydligen inte fungerade.

Kvällens skäll: Filippa Bark, som bidrog till att tävlingen delvis hölls på dagisnivå.

Programledarna: Okejrå. Godkända, trots det konstiga språket.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett misslyckat inlägg.


 

Synkontroll på golvet

Synkontroll på låg nivå.

Det blir inte alltid som man har tänkt sig. Och nog borde jag ha blivit misstänksam när jag anlände till vårdinrättningen och noterade att man utför synkontroller på låg nivå, det vill säga på golvet… Men jag kan vara ganska vidsynt (!) och till och med mild understundom. Därför slog jag mig ner i väntrummet med min spännande bok på gång och lät mig svepas in i den ruggiga handlingen.

Fast när klockan passerat det klockslag jag hade fått reserverat för mig började jag undra. Först fem minuter, sen tio. Då gick jag ut i receptionen. Nej, vårdgivaren hade inte anlänt. Den vänliga receptionisten ringde vårdgivarens mobil utan att få svar. Jag satte mig ner ytterligare fem minuter, receptionisten ringde ytterligare en gång… Men nej. Ingen kontakt, ingen vårdgivare. Lite fundersamma blev vi, det är ju halkigt och vintrigt ute. Kanske det hänt nån liten olycka? Slutligen skickade jag ett sms till vårdgivaren, tog farväl av receptionisten och åkte hem igen. Jag var glad att jag kom med bil, för annars hade jag fått kuska runt halva stan för att komma hit. Bilvägen till vårdinrättningen är mera lik fågelvägen.

Jag hade varit hemma trekvart när mobilen signalerade sms. Det var från vårdgivaren. H*n bad om ursäkt, men var hemma och vabbade och hade bett sköterskan under gårdagen att avboka alla patientbesök. Jag missades. Uppenbarligen. Nu var det ju inte vårdgivarens fel utan sköterskans, men… Man blir lite… besviken och lite halvsur. Som patient får man nämligen veta att man måste avboka ett besök senast 24 timmar i förväg – annars debiteras man ändå. Vad händer om det är tvärtom, som idag? Ska jag kanske fakturera mottagningen??? Tofflan undrar…

Nu bokades en ny tid per sms, men den är ju inte förrän om två veckor. Jag är GLAD att jag inte är VÄLDIGT sjuk… Men jag kan tyvärr konstatera IGEN att när man är i underläge och redan drabbad av svårigheter straffas man om man råkar glömma, missa eller komma försent. Den som är i överläge kan glömma, missa, komma försent eller helt enkelt utebli utan att nåt händer. Är det inte Arbetsförmedlingen eller a-kassan så är det vården, liksom… och det är inte rättvist. Nu ÄR det emellertid inte hela världen för jag överlever. Men ändå. Varför gäller inte samma regler för underlägesposition som överlägesposition???

Dansare

NEJ! Det är inte rättvist! (En bild av konsten på vårdinrättningen.)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg med frisk luft, höstsol och färger.


 

Det är en helt underbar dag! Jag kunde inte motstå att gå ut, hälsporrar eller inte. Med solbrillor på näsan, gympaskor med inlägg på fötterna och träningskläder på kroppen har jag traskat ungefär tre och en halv kilometer. Jag slog inga hastighetsrekord, men det var heller inte syftet med min promenad: jag ville få ljus och luft och titta på hösten. Samtidigt noterar jag trots allt hur mycket sämre min kondis har blivit sen förra hösten.

Totalt blev det ungefär 45 minuters traskande och en massa kameraknäpp (som naturligtvis drog ner farten…). Jag bjuder dig på sex bilder, som visar en allt annat än mörk höst, tycker jag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Och när jag kom tillbaka hade jag fått ett mejl från en god vän, ABBA-museet hade börjat följa mig på Twitter och inte ett enda nej hade trillat in!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »