Melodifestivalen 2015: Deltävling 1. Göteborg

Ett schlagerinlägg.

---

 

Jag hade inte tänkt göra det, men jag gör det. Det vill säga skriver om lördagskvällens TV-begivenhet, den första deltävlingen i årets Melodifestival. Man kan ångra sig. Man kan ångra att man tittade också. Samtidigt vill jag inte missa nåt, förstås, för nånstans längtar jag efter att få samma goa upplevelse som jag fick för en fem, sex år sen. Då, när Melodifestivalen fortfarande var lite bra, de flesta artister kunde sjunga och låtarna ännu var schlager. Eller i vart fall inom genren.

Som varje år ska man ändra på lite regler. Familjens minsting försökte förklara, men jag fattade inte. Det enda jag noterade igår var att sju bidrag tävlar i varje deltävling. Först går fem vidare, sen går två av dessa fem till final och två till Andra chansen. Det vill säga nästan alla får gå vidare – en bit i alla fall. Ungefär som på dagis när alla får vara lucia.

Gårdagens startfält bjöd på följande artister och låtar, med mina kommentarer under:

1. Molly Pettersson Hammar: I’ll be fine
   Ja, Molly Pettersson Hammar (varför ger föräldrar sina barn hundnamn?) kunde i alla fall sjunga. Bra röst, fin att se på och gott framträdande. Men låten var lite tråkig. Den gick inte vidare alls i tävlingen. Och det tyckte jag var fel.
2. Daniel Gildenlöw: Pappa
   Daniel Gildenlöw såg arg ut, men sjöng med svag och pipig röst. Nej, det här var ett försök till att likna en del andra familjesånger från andra år. Och det var inte bra alls. Låten gick inte vidare i tävlingen, vilket var helt rätt, enligt min mening.
3. Elize Ryd och Rickard Söderberg: One by one
   Låten började med riktigt svaga sånginsatser. Jag tyckte till exempel att Elize Ryd sjöng rätt falskt. I början. Men låten blev bättre och hade jag fått lyssna till den flera gånger hade nog denna blivit min favorit i den här tävlingen. Nu gick låten bara vidare första gången och blev en av de fem.
4. Dolly Style: Hello hi
   Tre tjejer utklädda till dockor skuttade omkring på scenen och sjöng en intetsägande sång. Att låten gick vidare till Andra chansen är för mig obegripligt.
5. Behrang Miri feat. Victor Crone: Det rår vi inte för
   Raplåtar är inte nåt jag gillar. Denna låt var inget undantag. Den gick vidare till Andra chansen.
6. Jessica Andersson: Can’t hurt me now
   Jessica Andersson är en gammal schlagerräv och ett visst hopp tändes i mig. Tyvärr tyckte jag att låten var alldeles för tam. Rösten är det inget fel på alls, men en bättre låt hade varit önskvärt. Intressant scenklädsel som fick mig att tänka på tassles som en viss fru i Hollywood gillar. Jessica Andersson gick i alla fall vidare till finalen.
7. Eric Saade: Sting
   Eric Saade kan varken sjunga eller dansa särskilt bra, men han ser bra ut. Det är säkert en stor bidragande orsak till att han röstades till final. Tråkig låt, trist framförande och dansare i pyjamasbyxor. Nej tack, inte intresserad.

Kvällens gnäll: Appen, som tydligen inte fungerade.

Kvällens skäll: Filippa Bark, som bidrog till att tävlingen delvis hölls på dagisnivå.

Programledarna: Okejrå. Godkända, trots det konstiga språket.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Om jag vinner på Triss eller på 987 gram. Lista #2

Ett nytt, listigt inlägg.

---

 

Jag måste göra en ny önske-/inköpslista. Det behövs mer grejor än sist. Och den ena listan utesluter inte den andra. De kompletterar varandra.

Här är min önske-/inköpslista för dagen:

• ett många par nya glasögon till Fästmön 
• tandfixning för både Anna och mig
• ett munskydd att ha när jag städar (jag får svårt att andas av rengöringsmedlen)
• en fest för alla arbetsgivare som har mejlat nej till mig – så att de ser vilken urtrevlig och kompetent förmåga de har gått miste om
• en extra fin och egen fest för alla arbetsgivare som har mejlat nej till mig en fredag så att de ångrar sig lite
• en dramaten till Anna
• ett par nya skor till äldsta bonussonen
• ett hus i skogen – med ett fantastiskt bibliotek och lååångt till närmaste granne
• en säng som är bättre för våra ryggar (aj!)
• alla böcker på min inköpslista
• en ny skrivbordsstol (den knarrar förfärligt och sitsen är verkligen sprucken)
• ett nytt mejlkonto med en adress som jag väljer helt själv
• en pedikyr
• en Maria Lang-vandring i Sko.. Nora tillsammans med FEM och våra respektive

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Maj gadd!

Hur kan man göra så här??? Efter att ha känt varandra i 20 timmar. Nej, fy så gräsligt, fruktansvärt FULT! Och tänk när hon sen ångrar sig och blir kär i nån annan. För det blir hon garanterat.

Det gamla (?) talesättet

Du är ful. Jag är tjock. Jag kan banta.

gäller liksom fortfarande.

Livet är kort.

Read Full Post »

Lokalblaskan slår till: TVÅ intressanta artiklar idag!

Ja, jag är helt förstummad. Idag finns det TVÅ (2) intressanta artiklar att läsa i söndagens lokalblaska. Nu har väl tidningen[s personal] överträffat sig själv? Men nåja, med intressanta inte sagt att de är lika bra som gårdagens läsning om slappt språk.

Redan på förstasidan hajar jag till när ordet

TYST!

slår emot mig i negativ färg på svart platta. Det aviserar en artikel inne i tidningen som ska handla om orättvisor och missförhållanden, men framför allt om kritiska röster på myndigheter i Uppsala. Om att som anställd

blåsa i visselpipan.

som det nypoppiga uttrycket lyder. (Amerikanskt larv!)

Rubriken inne i tidningen signalerar det svåra valet en anställd kan stå inför – att våga snacka om missförhållanden på jobbet eller hålla käften. (Artikeln ligger inte ute på nätet. Är lokalblaskan rädd för läsarkommentarer eller för att stöta sig med annonsörer? Man undrar…)

När jag börjar läsa handlar artikeln mest om utredningen om yttrandefriheten, en rättighet vi svenskar har, en rättighet som är skyddad i grundlagen, kära X och andra. Det nämns dock ett fall om en man och en kvinna som jobbade på myndigheter. Två människor som älskade sina jobb, men som såg oroande saker på arbetsplatserna. När de påpekade missförhållandena kallades de in i enrum. Där fick de veta att om de inte slutade prata skulle de bli av med sina jobb. De tu bestämde sig då för att gå till lokalblaskan och prata. Blaskan skrev en text. Men så ångrade sig mannen och kvinnan. De vågade inte. Synnerligen intressant historia! Det hade emellertid varit intressant på riktigt om artikelförfattaren lyft fram nån som hade vågat. För såna finns, jag lovar! 

Resten av artikeln handlar i princip om Göran Lambertz, som är ordförande i Yttrandefrihetskommittén. Intressant läsning det också, men resten av texten dödade ett reportage som kunde ha blivit bra. Nu får vi hoppas att lokalblaskan följer upp med artiklar om verkliga fall. Annars riskerar denna upptrappning att sluta som ett rejält magplask.

♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦

Den andra intressanta artikeln handlar om läkaren Peter Moberger som jobbar för Läkare utan gränser. Men den artikeln får man bara läsa i papperstidningen eller om man köper e-tidningen.

Peter Moberger har varit ute på uppdrag för Läkare utan gränser tre gånger, men är sugen på att ge sig ut igen. Han beskriver hur meningsfullt arbetet på fältet känns. Och det är tur att det finns såna som Peter Moberger som vill jobba där ute, för arbetet sker mer eller mindre ideellt. Så är det nån hjälporganisation jag ger pengar till är det just Läkare utan gränser. Folk jobbar nämligen inte inom den organisationen för att bli rika.

Tyvärr avslutas artikeln på det lite slappa sätt som diskuterades igår: med ett rejält korrekturfel. Jag begriper helt enkelt inte vad som egentligen ska stå där. Och sånt tar ju bort en hel del av det braiga med texten. Sorry, men…

Den konstiga meningen är passande nog utmärkt med gräslig turkos understrykning: ”Men han längtar jag…” Vad menas? Ett exempel på slappt språk. Korrekturfelet gör att man inte begriper meningen.

Livet är kort.

Read Full Post »