En salig litterär blandning: Pippi, Quick och pocketar

Ett litterärt inlägg.

---

 

Pippi på de sju haven var min favorit Pippi-film. Här på bilden är Inger Nilsson Pippi som sjörövare och sjunger Sjörövar-Fabbe.

På torsdag fyller Pippi Långstrump 70 år. Tänk, denna egensinniga, rödhåriga och urstarka lilla flicka fyller mer än pensionär! Jag tror att många av oss har sitt eget speciella förhållande till Pippi. Själv ville jag nog vara lite Pippi som barn, men jag var för feg. Pippi stod för det som var modigt och tufft, men också rättskaffens. Sån ville jag också vara!

Det är ju allmänt känt att Pippis författare Astrid Lindgren fick sitt första Pippimanus refuserat av ett känt förlag här i Sverige. Vilken tur att ett annat förlag inte sa nej! Eller rättare sagt, det senare hade en tävling som Astrid Lindgren vann.

För mig är Pippi väldigt mycket Inger Nilsson. Det gör lite ont, för jag vet att Inger Nilsson hade det tufft under och efter Pippi-tiden, framför allt i lilla Kisa där beundrande fans kunde kliva rakt in i hennes barndomshem. Men jag var bedårad på avstånd och läste böcker, såg på TV och såg filmerna. Mest gillade jag Pippi på de sju haven som film, för den var ju lite spännande. Sen har det genom tiderna kommit en massa olika Pippi Långstrump. Jag träffade faktiskt finska Pippi, Peppi Pitkätossu, en sommar när jag var i Finland. Det mest bestående från det mötet var att jag tyckte att hon var så himla sur. Och så lärde jag mig sjunga Pippi-sången på finska. Första versen och refrängen sitter faktiskt kvar…

Göran Lambertz bok Quickologi.

Till Inger Nilssons – och sin egen! – barndomsstad Kisa kom i förra veckan Göran Lambertz för att prata om sin bok Quickologi. Jag har läst Hannes Holms bok om Thomas Quick och tro mig, det räcker. Precis som Stefan Lisinski i DN tycker jag att det är dags att avsluta Quick-historien nu. Thomas Quick, numera åter Sture Bergwall, är friad från alla mordmisstankar. Och Göran Lambertz har erkänt på sin webbplats att han har haft fel på flera punkter i sin bok. I Aftonbladet medger han till och med att det kan finnas mellan fem och tio fel i den egna boken. Trots detta har förlaget inga planer på att dra in boken. Däremot säger man från förlaget att man ska publicera rättelser så fort man får kännedom om faktafel. Eh… jag säger nog bara nej tack till den här boken!

Nä, jag håller mig nog mest till pocketböcker och tittar som vanligt på Bokus webbplats där det finns många intressanta pocketböcker till bra priser. Här finns bland annat Carin Gerhardsens Hammarbyböcker och de sex första säljs för 39 kronor styck i pocket. Har du missat dem rekommenderar jag varmt denna spännande läsning! Bland pocketnyheterna kan också nämnas I skymningen sjunger koltrasten av Linda Olsson, Folk av en främmande stam av Louise Boije af Gennäs, Britt-Marie var här av Fredrik Backman med flera, samtliga för endast 47 kronor styck. Det är ett bra pris jämfört med en affär nära mig som tar det dubbla…

Har du missat dessa? Bra pris just nu hos Bokus!

 

Detta blev en litterär blandning från mig och ett och annat boktips. Men nu undrar jag om DU har nåt boktips till mig??? Skriv gärna detta i en kommentar – jag läser MYCKET och GÄRNA och behöver ny input!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lokalblaskan slår till: TVÅ intressanta artiklar idag!

Ja, jag är helt förstummad. Idag finns det TVÅ (2) intressanta artiklar att läsa i söndagens lokalblaska. Nu har väl tidningen[s personal] överträffat sig själv? Men nåja, med intressanta inte sagt att de är lika bra som gårdagens läsning om slappt språk.

Redan på förstasidan hajar jag till när ordet

TYST!

slår emot mig i negativ färg på svart platta. Det aviserar en artikel inne i tidningen som ska handla om orättvisor och missförhållanden, men framför allt om kritiska röster på myndigheter i Uppsala. Om att som anställd

blåsa i visselpipan.

som det nypoppiga uttrycket lyder. (Amerikanskt larv!)

Rubriken inne i tidningen signalerar det svåra valet en anställd kan stå inför – att våga snacka om missförhållanden på jobbet eller hålla käften. (Artikeln ligger inte ute på nätet. Är lokalblaskan rädd för läsarkommentarer eller för att stöta sig med annonsörer? Man undrar…)

När jag börjar läsa handlar artikeln mest om utredningen om yttrandefriheten, en rättighet vi svenskar har, en rättighet som är skyddad i grundlagen, kära X och andra. Det nämns dock ett fall om en man och en kvinna som jobbade på myndigheter. Två människor som älskade sina jobb, men som såg oroande saker på arbetsplatserna. När de påpekade missförhållandena kallades de in i enrum. Där fick de veta att om de inte slutade prata skulle de bli av med sina jobb. De tu bestämde sig då för att gå till lokalblaskan och prata. Blaskan skrev en text. Men så ångrade sig mannen och kvinnan. De vågade inte. Synnerligen intressant historia! Det hade emellertid varit intressant på riktigt om artikelförfattaren lyft fram nån som hade vågat. För såna finns, jag lovar! 

Resten av artikeln handlar i princip om Göran Lambertz, som är ordförande i Yttrandefrihetskommittén. Intressant läsning det också, men resten av texten dödade ett reportage som kunde ha blivit bra. Nu får vi hoppas att lokalblaskan följer upp med artiklar om verkliga fall. Annars riskerar denna upptrappning att sluta som ett rejält magplask.

♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦♦

Den andra intressanta artikeln handlar om läkaren Peter Moberger som jobbar för Läkare utan gränser. Men den artikeln får man bara läsa i papperstidningen eller om man köper e-tidningen.

Peter Moberger har varit ute på uppdrag för Läkare utan gränser tre gånger, men är sugen på att ge sig ut igen. Han beskriver hur meningsfullt arbetet på fältet känns. Och det är tur att det finns såna som Peter Moberger som vill jobba där ute, för arbetet sker mer eller mindre ideellt. Så är det nån hjälporganisation jag ger pengar till är det just Läkare utan gränser. Folk jobbar nämligen inte inom den organisationen för att bli rika.

Tyvärr avslutas artikeln på det lite slappa sätt som diskuterades igår: med ett rejält korrekturfel. Jag begriper helt enkelt inte vad som egentligen ska stå där. Och sånt tar ju bort en hel del av det braiga med texten. Sorry, men…

Den konstiga meningen är passande nog utmärkt med gräslig turkos understrykning: ”Men han längtar jag…” Vad menas? Ett exempel på slappt språk. Korrekturfelet gör att man inte begriper meningen.

Livet är kort.

Read Full Post »

Lätt att kränka på nätet – men är allt skrivet sant?

Förre justitiekanslern Göran Lambertz, bördig från Östergötland, numera justitieråd, kan från och med idag lägga till titeln kolumnist på sitt visitkort. Idag har han skrivit en lysande krönika i lokalblaskan!

Göran Lambertz skriver om att internet har förändrat världen – på både gott och ont. Det har blivit lättare att skaffa sig kunskaper och kommunicera, men det har också blivit lättare att mobba och kränka andra. Och grejen är att man kan göra det i princip utan att frukta några större påföljder.

Göran Lambertz ger en snabbkurs i vad som gäller:

• Det är brottsligt förtal om man lämnar uppgifter om nån för andras missaktning – om det inte är försvarligt och det finns skälig grund för uppgiften.
• Den som anmäler för förtal får vanligen sköta sitt åtal själv, utan åklagare.
• Att agera mycket hänsynslöst är straffbart som ofredande.
• Att kränka nåns personliga integritet är straffbart. Det handlar om att lämna ut uppgifter om politiska åsikter, religion, sexualliv eller brottslig bakgrund. Men det är inte straffbart att lägga ut nakenbilder…
• Den som har ett eget utgivningsbevis för sin sajt har möjlighet att ofreda och lämna ut känsliga personuppgifter, men inte förtala.

Det här innebär att man kan skriva mycket elakt innan det klassas som ofredande. Har man dessutom utgivningsbevis kan man vara ytterligare hänsynslös.

Göran Lambertz menar att kränkningar, som har ett stort allmänintresse, måste få förekomma. Däremot vill han att grova kränkningar, som inte har allmänintresse, ska klassas som brottsliga. Det finns idag inget som helst lagförslag. Och frågan är inte enkel eftersom det handlar om yttrandefrihet, nåt som är inskrivet i vår grundlag. (Att ändra en grundlag är för övrigt mycket svårt och mycket tidskrävande.) 

Jag håller inte riktigt med där. Varför ska det vara OK att kränka vissa, men andra inte? Ska vi inte vara lika inför lagen? Jag förespråkar INTE kränkningar eller mobbning, men yttrandefriheten måste vara orubbad! Annars har vi en ”censurdiktatur” – och vem vill skriva då?

Det skrivna ordet är inte alltid sant…

                                                                                                                                                      Handen på hjärtat har jag kränkt en och annan här. Hängt ut. Men inte med namn. Det är viktigt! Några som känt sig utpekade har ändå reagerat. Och lite var det väl ett syfte. Eftersom vi inte längre kommunicerade, tog jag chansen att göra det via min då nystartade blogg. Det fick effekt. Det fick många effekter – en del bra, andra rätt dåliga. Tyvärr kan jag fortfarande inte säga, öga mot öga, att jag skulle önska lite mer hänsynsfullhet på helgmorgnar (det är inte hänsynsfullt, tycker jag, att studsa med en boll inomhus i trekvart, till exempel). Men jag kan säga det här, på bloggen. I min dagbok. Det är yttrandefrihet.

När det gäller andra kände jag mig kränkt över att de spred information om mig mun-mot-öra. Till mina bekanta. Hur kränkande är det? Lite, mycket eller inte alls? Nu kunde ju inte hela världen höra dessa kränkningar, men är det inte värre att kränka nån bland bekantingar?

Jag har emellertid lärt mig sen jag började blogga att vara mer försiktig. Jag tror inte att jag riktigt förstod den totala vidden av det jag skrev. Min blogg var ju nystartad – vem läste den? Jorå, det gjorde både kreti och pleti – trots att jag bland annat ifrågasatt vissas förmåga att överhuvudtaget kunna läsa.

Ifrågasättande, för övrigt, har Inna skrivit en kort, men, som jag ser det, sann kommenter på mitt inlägg med rubriken Sant eller falskt?. Det handlar om hur vi bedömer det vi läser. Jag gissar att det är alltför många som sväljer ALLT de läser – utan att ens ifrågasätta. Att ifrågasätta kan bland annat kallas källkritik… Det jag menar är, i klarspråk:

Man ska inte tro allt man läser!

Min sanning är min, din sanning kan vara en annan. Glöm inte bort det!

Read Full Post »