Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Göteborg’

Ett fixat inlägg. Men nej. Jag har inte fått betalt för några länkar i det här inlägget heller.


 

Kräftor och sprit

Inget kaos i New Village. Här finns numera både kräftor och sprit.

Media talar om sopkaosDet är sopkaos i både Stockholm och Storvreta. Och nyss såg jag att det ska är snökaos i Göteborg också. Vad hände med ett varierat språk?

Här i New Village råder inte mer kaos än vanligt. Kvällsaktiviteterna har löpt på som de ska. Nästan. Men en får vara glad för att det mesta är fixat. Huvudtillbehören till fredagens kräftskiva är inhandlade. Gästen är inbjuden sen tidigare. Frågan är bara om det inte blir lite torftigt med endast… kräftor och sprit..?

Jag hade väl inte varit hemma mer än den tid det tog för mig att registrera mina livsmedelsinköp samt betala en räkning när BRF-ordföranden plingade på. Med sig hade h*n en väska med tekniska prylar. Inomhustemperaturen mättes till 19,6. Ett element justerades och brassades på, kallraset registrerades och är anmält till fönsterfirman. Tyvärr, tyvärr blev inget åtgärdat vad gäller tvätteriverksamheten, men händer inget tänker jag minsann påminna. Igen och igen. Tills verksamheten upphör nattetid.

Bokpaketet är hämtat i Tjottaheiti. Närå, på Årsta Travcafé, som ligger rätt off för min del när jag ska hem från jobbet. Två personer var i tjänst där, varav en arbetade och en sprang i vägen för den som arbetade, babblandes i en mobil. Innan jag lämnade Year Town gjorde jag ytterligare ett par ärenden. Bland annat var jag inne på dess apotek. Där var det inga under av effektivitet som arbetade heller. Det fanns inte växel i en kassa, kassa nummer två gick inte att komma in i och kassa nummer tre var upptagen. Vissa svårigheter var det att få ut medicinlistor också. Till sist kunde jag emellertid lämna Year Town-apoteket med inte bara medicin i näven utan växelpengar OCH medicinlista. Jag gjorde ett stort teoretiskt kryss på himlen.

Hemma i köket i New Village stirrade jag förundrad på paketet från Bokus. Inte nog med att det på webbplatsen hade stått, när jag gjort min beställning, att paketet skulle levereras till ICA Heidan. Nu stod det på paketet att det var ett brevlådepaket. Eh… tror Bokus att vanliga människor har brevlådor för elefanter???

Detta bildspel kräver JavaScript.


Så. Nu har jag svurit ve och förbannelse över Bokus desinformation. 
Nu ska jag glädja mig åt min nya hög med pocketböcker i stället. Hyfsat bra priser, men med tanke på vad bensinen kostar för den lilla extra utflykten tror jag inte att jag tjänade så mycket. Dessutom släppte jag ut en del extra skit i miljön. I Year Town.

Pocketböcker

Bokpaketets innehåll.


I varje bok skrev jag mitt namn och datum samt

Till mig själv.

Brukar DU skriva nåt i DINA böcker??? Vad skriver du i såna fall??? Berätta gärna i en kommentar här!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Vänaste landDet är ett synnerligen aktuellt tema i Åke Edwardsons åttonde deckare om polisen Erik Winter, Vänaste land. Boken har typ tio år på nacken, men beskriver händelser som skulle kunna ha skett igår. Eller idag. Tack till vännen Agneta från vars samling jag fick knycka denna i december förra året!

Boken tar sitt avstamp bland tre mördade människor i en närbutik nånstans i en förort till Göteborg. De har fått sina ansikten bortskjutna. Erik Winter börjar nysta i fallet under en het sommar. Ganska snart inser han att det inte är nåt rånmord utan att det handlar om andra brott. Dessutom tycks det finnas ett vittne. Ett vittne med väldigt lätta fötter… Erik Winter hamnar bland kurder och tvingas förhöra människor med tolk. Människor, som flytt från ett land där de inte fick tala sitt eget språk. Eller ens hade nån tillhörighet.

Jag tror att jag har sett den här boken på TV. Men det är OK ändå att läsa den. Det är aldrig fel att påminnas om att människor kan ha en betydligt tuffare bakgrund än jag som växte upp i Sverige. Boken är inte bara en spänningsroman, alltså, utan skildrar på ett trovärdigt sätt upp många invandrares situation.

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om skräck, spänning, läsning och sånt jag älskar. (Förutom Fästmön, dårå, förstås!)


 

Chucky

Chucky är en skräckfilmsfigur som en mest skrattar åt.

Idag är det torsdag. Nåt jag länge drömt om att få bevista är den årliga bokmässan i Göteborg. Den kör igång idag. Men inte heller i år är jag där. Det är en aktivitet för min bucket list.

Nä, jag nöjer mig med att läsa böcker och att läsa om böcker. För ett tag sen läste jag i Metro att skräcken är på väg att ta över litteraturen. Svensk skräck petar ner klassiska polisromaner och deckare och klättrar på topplistorna inom såväl litteratur som film och TV. Personligen föredrar jag nog att läsa deckare, men se skräck. På nåt vis är skräckgenren för mig förknippad med film. Men det är intressant att fundera över varför jag – och en del andra, uppenbarligen – gillar skräck och spänning. Genom att uppleva fiktiv skräck får vi uppleva skräck, samtidigt som vi är säkra, enligt Metro-artikeln. När vi blir rädda jobbar våra hjärnor ihop resurser för att förstå var det farliga är och hur vi ska undvika det. Samtidigt samlar hjärnan rädslominnen. Ett skäl till att vi gillar att få igång stresshormon och spara på otäcka minnen blir då att vi får ökad handlingsberedskap, men också att vi lär oss för eventuella framtida händelser. Sen tycker jag att det är fascinerande att i en kriminalroman försöka hitta gåtans lösning – motiv och den skyldige – innan det avslöjas i boken…

tvangstrojan

Siv Dahlin är till exempel med i Aino Trosells bok Tvångströjan, som jag läste 2011.

Ett TV-program som jag inte tycker är så särskilt spännande är På spåret. Häromdan flaggade lokalblaskan för att en Uppsalaprofil är med som tävlande den här säsongen. Ärligt talat hade jag aldrig hört talas om ”Uppsalaprofilen” Tina Mehrafzoon tidigare. Men det var väl viktigt för UNT att lyfta fram att hon har jobbat på tidningen. Tina Mehrafzoons tävlingspartner känner jag däremot till. Det är Aino Trosell, som också på sätt och vis är en Uppsalaprofil – i alla fall en länsprofil. Aino Trosell har även hon jobbat på lokalblaskan ett kort tag. Hon efterträdde faktiskt mig i den redaktionella bloggen Skrivrummet. Det var ett roligt uppdrag, men ett gratisjobb och sånt ägnar vi oss inte åt längre. Men åter till Aino Trosell… Hon skriver ruggigt bra böcker och hon har bott i länet, i Bålsta, om jag inte minns fel. Fast såna som vi, som inte är typ 30nånting, är visst inte intressanta för lokal media. Har du som läser detta inte läst nåt av Aino Trosell kan jag varmt rekommendera de spännande böckerna om Siv Dahlin, en sorts psykologiska thrillers.

I augusti nästa år återuppstår deckarfestivalen Crimetime Gotland. Mellan den 17 och den 20 augusti intas Visby av deckarfantaster och dito författare. Den allra första festivalen hölls i år och lockade 2 500 besökare och 50 författare från Skandinavien, Storbritannien och USA. Jag var sååå sugen på att åka dit, men… inte heller detta kunde jag göra på grund av den livegenskap som arbetslöshet innebär. Ytterligare ett evenemang som hamnar på min bucket list.

Crimetime Specsavers Award header

Det blir ett Crimetime Gotland även 2016.


Men… bästa läsare…
Idag ska jag faktiskt göra nåt som är ännu bättre än att läsa. Jag ÄLSKAR verkligen böcker, men… idag är det min första arbetsdag på mitt nya jobb. Och att jobba är en förutsättning för att kunna skaffa sig alla underbara böcker en vill ha. Bland annat…

Ha en fin torsdag!!!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Balle-premiär och äntligen regn igen!

Ett inlägg om inledningen på helgen. 

Varning för äckliga bilder!!!


 

Öl o bok premiärsittning balkong 5 juni 2015

Min ballepremiär inföll igår och inkluderade en starköl och en bok.

De nybakade studenterna igår hade i alla fall tur med vädret. Det var så där soligt och lagom varmt hela dan och kvällen. Ja, det var till och med så skönt att Tofflan vågade sig ut på sin balle*. Varje gång det är finväder är jag rädd att jag ska bli besviken och inte kunna sitta på ballen på grund av grillrök och annan rök. Men tack och lov inte igår! Jag har nog klarat mig bra hittills den här säsongen och lyckats hålla mig borta rökiga dagar. Eller också ägnar man sig åt sin nya hobby: att odla gräs och maskrosor. (Plätten ansades hela två gånger förra året, typ.) Nåja, hur andra gör är deras sak – så länge jag inte har svårt att andas. Jag kunde njuta en hel timme igår, med nervevad markis (soleksem är inte roliga). Nån champagne hade jag inte på min premiär, däremot en starköl och min bok på gång. Det dög bra.

Visp

En vanlig jävla visp kostade 30 spänn.

Min middag lagade jag till och åt i köket. (Ja, min enorrrma lägenhet har ett kök. Är det tillåtet, tro?) Eftersom matkontot var relativt nypåfyllt unnade jag mig en liten bit kalkonfilé igår när jag var på Stormarknaden. Vidare inhandlade jag ett köksredskap. Tänk att en vanlig, jävla handvisp kostar 30 kronor! Det är tur att jag inte har nån diskmaskin, för handtaget på vispen är av sån sort att det blir förstört om det inte diskas för hand. Sånt har Fästmön lärt mig, för i det hemmet, där vi ibland har varit en sex, sju personer, finns det tack och lov maskin. Men några saker måste ändå alltid diskas för hand i diskhon. Jag bor ju ensam och vi är vanligen en eller två här. Då känns det rätt onödigt med diskmaskin. Samtidigt ska du veta, att om det är nåt hushållsgöra jag verkligen avskyr så är det att diska! Fy te rackarns! Det är värre (<== tråkigare) än att laga mat, i mitt tycke.

Fågelbajs

Toalett för hönshjärnor? Tja, somliga tycks tro det. Men det är faktiskt mitt balkongräcke.

Tanken var att jag efter maten skulle inta glass med blåbär som jag köpt extra billigt på ICA Solen. Fast jag orkade inte. Jag var rätt trött efter maten och tämligen slut efter att ha fått skura ballen innan jag kunde sitta där. Mest var där massor av pollen. På baksida av huset där jag bor finns det många björkar. Jag är innerligt tacksam att jag inte har ärvt pappas överkänslighet mot björk! Nu var det emellertid inte bara pollen som jag fick skura bort. En och annan hönshjärna – eller i vart fall fågel – hade använt mitt balkongräcke som toalett. Jag nynnade

Fågelbajs, fågelbaaaaaaajs…

på Edelweiss-melodin medan jag torkade skit. (Nynnande gjorde jag förstås inte högt, så roligt skulle de omkringboende inte få!)

Agneta invalid word

Det gick inte att lägga Agneta i Wordfeud.

Jag hade tänkt leta upp nåt att glo på ur min DVD-hylla eller på min hårddisk, för det var inte nåt som jag tyckte var sevärt på TV igår kväll. Men det blev som vanligt – jag läste och gjorde allt för att spöa min sjuka kompis i Wordfeud. Enda gångerna jag spöar Agneta är nämligen när hon är sjuk, så det gäller att ta tillfället i akt. Men att hon är invalid är att ta det hela lite långt. Hon är förkyld. Det gick emellertid inte att lägga ordet Agneta.

Idag är det ordning på torpet igen, det vill säga det regnar. Jag känner mig nästan som min bloggvän Jontas, en riktigt härlig surgubbe i Götet, när jag skriver så. Jontas har, enligt min mening, ofta rätt i sina syrligheter, dessutom. Jag undrar, till exempel, vad han skulle ha skrivit om han råkade få syn på det ledsna tennisnätet som nu har varit uppspänt på vår tennisbana i många dagar. Jag tror inte att det var tänkt så att bostadsrättsföreningens medlemmar måste köpa nytt nät varje säsong. För det lär vi ju blir tvungna till om det sitter uppe hela säsongen. Det blir sprött av stark sommarsol och… hängigt av sommarregn. Faktum är att det ser bedrövligt ut just nu. Fruktansvärt slarvigt av den som satte upp nätet att inte ta ner det igen! En fördel är dock att så länge nätet sitter uppe slipper man fotbollsspelande på tennisbanan. Det finns inget mer enerverande när man försöker läsa en bok, nämligen, än en boll som upprepade gånger studsar mot asfalt.

Tennisnät i regnet

Ett ledset och hängigt tennisnät på vår tennisbana.


Men åter till regnet, åter till ordningen. 
Jag vaknade av ett litet smatter och en kylig vind som drog in genom mitt öppna fönster i sovrummet. Så jag klev bara upp och satte på kaffe. När det var färdigt bredde jag två mackor och tog med mig dessa och min senapsmugg fylld till bredden med hett, nyperkolerat kaffet in till sängen. Jag lyssnar nämligen ibland till mina vänner, såna som vill mig väl. Vännen FEM avslöjade när hon var här på besök att hon och sambon äter frukost på sängen varje helg.

Blir det inte smuligt då? Och spiller ni inte?

undrade jag.

Va 17 gör det?! Det går ju att dammsuga och lakan går att tvätta!

svarade FEM då. Och visst är det så.

Kaffe o mackor på sängen o bokhög

Kaffe och mackor på sängen till mig själv. Notera EN av mina att läsa-höger vid pilen!


Min dag har knappt börjat 
och ändå är det snart lunch. Det är nationaldag idag och den firar jag inte på nåt särskilt vis. Visst är jag glad och tacksam att jag bor i ett land där det råder fred, men allt är inte perfekt här. Om det är nåt att fira överlåter jag det till andra. Jag själv tar kanske en tur till Blomsterlandet och tittar på blommor. Sen läser jag nog ut min bok och börjar på en ny. Glad och tacksam är jag också för mina att läsa-högar, som OFTA fylls på av goda vänner som Agneta, FEM, Åsa, Inger med flera!

Ros med ljuspunkt

En ros till dig som har orkat läsa ända hit!


*balle = balkong

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

HatI mars fyndade jag en inbunden bok på Röda Korset för endast 20 kronor. Det var en bok jag inte ens visste fanns, för jag trodde att jag hade läst Inger Jalakas samtliga böcker om polisen Margareta Nordin. Men Hat, som kom ut redan 2009, hade jag missat. I natt läste jag ut boken.

Titeln på boken är verkligen den rätta! För mellan dess pärmar ryms mycket att av den varan. Vi får följa en skötsam ung kille på helt fel vägar. Rasism och bögknackeri och sexuella trakasserier på jobbet. Och så mitt i allt poliserna Margareta och Camilla som är ett par. Ett ganska omaka par.

Det är svårt att beskriva handlingen i den här boken – det händer så mycket i den. Skrämmande och sorgliga saker, starka känslor. Handlingen utspelar sig i Göteborg, men boken avslutas under Pride i Stockholm. Lite grann ler jag när jag läser om en Golden lady. Men sen tar det otäcka över.

Jag gillar Inger Jalakas sätt att skriva. Språket är direkt och det känns som om jag är med i vissa skeenden. Givetvis var jag på Pride 2009 och det påverkar mig naturligtvis. Det är synd att Inger Jalakas inte har fått så mycket uppmärksamhet. Hon skriver riktigt bra böcker, nämligen. Hennes deckare är otroligt realistiska.

Det jag inte gillar med Hat är slutet. För jag vill läsa fortsättningen! Men boken kom som sagt ut 2009 och det är sex år sen… Det verkar inte troligt att det kommer nån fortsättning. Suck!

Toffelomdömet blir det högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett schlagerinlägg.


 

Jag hade inte tänkt göra det, men jag gör det. Det vill säga skriver om lördagskvällens TV-begivenhet, den första deltävlingen i årets Melodifestival. Man kan ångra sig. Man kan ångra att man tittade också. Samtidigt vill jag inte missa nåt, förstås, för nånstans längtar jag efter att få samma goa upplevelse som jag fick för en fem, sex år sen. Då, när Melodifestivalen fortfarande var lite bra, de flesta artister kunde sjunga och låtarna ännu var schlager. Eller i vart fall inom genren.

Som varje år ska man ändra på lite regler. Familjens minsting försökte förklara, men jag fattade inte. Det enda jag noterade igår var att sju bidrag tävlar i varje deltävling. Först går fem vidare, sen går två av dessa fem till final och två till Andra chansen. Det vill säga nästan alla får gå vidare – en bit i alla fall. Ungefär som på dagis när alla får vara lucia.

Gårdagens startfält bjöd på följande artister och låtar, med mina kommentarer under:

  1. Molly Pettersson Hammar: I’ll be fine
    Ja, Molly Pettersson Hammar (varför ger föräldrar sina barn hundnamn?) kunde i alla fall sjunga. Bra röst, fin att se på och gott framträdande. Men låten var lite tråkig. Den gick inte vidare alls i tävlingen. Och det tyckte jag var fel.
  2. Daniel Gildenlöw: Pappa
    Daniel Gildenlöw såg arg ut, men sjöng med svag och pipig röst. Nej, det här var ett försök till att likna en del andra familjesånger från andra år. Och det var inte bra alls. Låten gick inte vidare i tävlingen, vilket var helt rätt, enligt min mening.
  3. Elize Ryd och Rickard Söderberg: One by one
    Låten började med riktigt svaga sånginsatser. Jag tyckte till exempel att Elize Ryd sjöng rätt falskt. I början. Men låten blev bättre och hade jag fått lyssna till den flera gånger hade nog denna blivit min favorit i den här tävlingen. Nu gick låten bara vidare första gången och blev en av de fem.
  4. Dolly Style: Hello hi
    Tre tjejer utklädda till dockor skuttade omkring på scenen och sjöng en intetsägande sång. Att låten gick vidare till Andra chansen är för mig obegripligt.
  5. Behrang Miri feat. Victor Crone: Det rår vi inte för
    Raplåtar är inte nåt jag gillar. Denna låt var inget undantag. Den gick vidare till Andra chansen.
  6. Jessica Andersson: Can’t hurt me now
    Jessica Andersson är en gammal schlagerräv och ett visst hopp tändes i mig. Tyvärr tyckte jag att låten var alldeles för tam. Rösten är det inget fel på alls, men en bättre låt hade varit önskvärt. Intressant scenklädsel som fick mig att tänka på tassles som en viss fru i Hollywood gillar. Jessica Andersson gick i alla fall vidare till finalen.
  7. Eric Saade: Sting
    Eric Saade kan varken sjunga eller dansa särskilt bra, men han ser bra ut. Det är säkert en stor bidragande orsak till att han röstades till final. Tråkig låt, trist framförande och dansare i pyjamasbyxor. Nej tack, inte intresserad.

Kvällens gnäll: Appen, som tydligen inte fungerade.

Kvällens skäll: Filippa Bark, som bidrog till att tävlingen delvis hölls på dagisnivå.

Programledarna: Okejrå. Godkända, trots det konstiga språket.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett upptaget inlägg.


 

Ja busy i rubriken är engelska. Rubriken anspelar på den där fruktansvärda låten som var en schlagerplåga för några år sen när den dessutom nästan vann. Tänk om rader som

[…] don’t wanna work, work, work
I wanna make money while I sleep […]

skulle ha vunnit och fått representera Sverige i Eurovision Song Contest… Maj gadd så pinsamt! Men på lördag är det dags igen. Då börjar årets melodifestival med den första svenska deltävlingen i Göteborg. Varje år säger i alla fall jag att jag inte ska se på skiten. Sen gör jag det ändå, för jag kan inte låta bli att hoppas. Hoppas att tävlingen lyfter fram starka låtar som för en fem, sex år sen. Då var det kvalitet. De senaste åren har vissa artister inte ens kunnat sjunga. Man undrar hur det står till med den som gör urvalet, men även med självinsikten.

Snö på fönsterblecket i sovrummet

Vi är lite insnöade här… Snön ligger tung på fönsterblecket utanför sovrummet.

I morse var jag trött när jag klev ur sängen. Men stackars Fästmön var nog ännu tröttare, för hon klev upp en stund före mig. Jag steg upp bara för att skjutsa henne till jobbet. Jag vet att det fortfarande finns människor som har synpunkter på det. Återigen kan jag säga att det är jag som erbjuder mig, särskilt nu när det är kallt. Anna kan åka buss en del av vägen, men får gå en bra bit. Kan jag då hjälpa min kära så att hon dessutom slipper kliva ur sängen ännu tidigare tycker jag att det känns bra. Dessutom kommer jag själv upp i vettig tid och kan ta itu med mina sysslor. För såna har jag…

Jag fortsatte min morgon med att ta en tablett, för det kändes som om jag hade varit på fest igår när jag vaknade idag: ont i huvudet och torr i käften. Men nån alkohol har jag inte druckit sen det där glaset vin i lördags. Ett par timmar har jag ägnat åt att leta intressanta lediga tjänster och söka dem. Motivationen är extremt låg nu av olika skäl, så jag måste verkligen piska mig. Det gör jag så gärna.

Snö på fönsterblecket utanför köket

Insnöade även utanför köket.

Idag ska jag utföra ett antal ärenden utanför hemmet. Jag upptäckte igår kväll att en lampa i bilen hade pajat, så den (lampan, alltså) ska jag åka och byta till en som fungerar. I eftermiddag ska jag till Annas snälla mamma och återlämna en resväska som hennes dotter lånade för ett par månader sen. Slutligen ska Annas snälla mammas dotter och jag ut på presentjakt efter jobbet. Vi har ju en födelsedag i familjen nästa vecka.

Det är väldigt praktiskt att ha en fungerande bil när man ska fara kors och tvärs. Men bitvis är det svårt att köra eftersom det inte alltid är plogat så bra. Igår vid lunchtid hade en energisk man uppenbarligen fått nog och skottade hela längan utanför garageportarna med armkraft och en snöskyffel. Vaktis hade bara plogat lite sisådär och sandat hade han ju inte orkat. I morse var det tack och lov sandat här, för det är isfläckar under snön.

Nästa vecka händer det bara roliga saker, hoppas jag. Det ser jag fram emot, allra helst torsdagen när jag ska få besök av en vän. Jag har isolerat mig lite ett tag, men nu börjar det bli dags att ta upp mitt sociala liv igen.

Lilla mamma ska på sitt årliga läkarbesök nästa vecka. Hon har varit och tagit prover inför det i veckan. Jag är så stolt över henne, att hon tar sig för saker och tar sig ut! Det är inte lätt när man är gammal och sjuk, men det underlättar när färdtjänsten hittar en utanför ens hem. Sen förstår jag att det måste vara jättejobbigt att få sitta och vänta på hemfärd i nästan två timmar på en hård trästol på sjukhuset. Det skulle till och med ha gjort mig alldeles slut. Jag önskar att jag hade bott 30 mil närmare mamma ibland.

Nu är det dags att sätta i ögonen och flukta igenom veckans nummer av UppsalaTidningen. Den kändes oroväckande tunn när jag hämtade upp den från postboxen…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »