Juldagen 2015

Inlägget uppdaterades cirka klockan 00.00.

Det här inlägget uppdateras då och då under dan när det händer nåt i min lilla värld. Jag vet att det finns många där ute som sitter ensamma idag och kan jag på nåt sätt roa dig med glimtar från Toffellivet så var så god! Men den som stör sig på det jag skriver behöver ju inte läsa, jag tvingar ingen.

---

 

Fötterna upp och en bok i knäet är vad som händer idag. Det är inte nån tomte som gömmer sig bakom boken utan min fot.

Juldagen 2015 inleddes med en skön sovmorgon. Det blev två timmars längre sömn än när jag ska upp och jobba. Sen låg jag kvar i sängen och surfade lite, skrev några rader och läste. Jag skickade in mitt svar på Crimetime Gotlands julquiz också. Njöt av tystnaden, lite grann. Det är ovant att ha nån omkring sig som pratar konstant. Men jag förstår att mamma vill prata nu när hon har nån som lyssnar. Jag klev upp så småningom och fick då höra om mammas alla krämpor och alla kroppsdelar hon hade ont i medan hon låg kvar i sin säng i gästrummet och jag grejade i köket. (Ursäkta om nån stör sig på att jag har en sån stor lägenhet. Sluta läs min blogg, så slipper du irritera dig.)

Tanken var att mamma och jag skulle ta en promenad idag.  Solen sken lite grann, men blåsten satte stopp för mammapromenad. Jag blåste ut ensam och då bara till soprummet. Fast jag höll på att gå till garaget – ville väl åka till mitt härliga jobb!

Jag slog en pling till Annas snälla mamma för att tacka för den fina julklappen. Klappen var alldeles för generös, men presentkortet på Hambergs fisk blev jag naturligtvis extra glad för – jag älskar ju att äta god mat, men inte att laga den. Restaurangens webbplats tycks ligga nere just nu, men den finns med i White Guide som listar Sveriges bästa restauranger och kaféer och det är inte dåligt, det!

Nån större nytta har jag inte gjort hittills idag mer än att jag har vikt tvätt från igår och serverat en lätt frukost. Vi sitter och läser. Igår berättade jag för mamma om boken jag fick av Lotta Modin som handlade om mammas sjukdom, Addison. Den blev hon så nyfiken på att hon hade läst i den till halv fyra i morse… Nu sitter hon och läser den igen. Det går inte så fort, för mamma ser lite dåligt, men hon läser med stort intresse.

Det är inte bra när översättaren stavar så illa att ett ord får en annan betydelse.

Själv är jag halvvägs i min bok på gång. Jag har ett och annat att säga om översättningen… När översättaren gör det så dåligt att hon använder ord som betyder en helt annan sak än de borde för handlingens skull har jag svårt att förstå att hon fick betalt… Boken är en thriller, en sorts spionroman. Den kom ut vid millennieskiftet nån gång, men känns betydligt äldre. Mina tankar far till både James Bond och det kalla kriget.

Det händer inte så mycket hos oss idag, men jag uppdaterar det här inlägget lite då och då när jag får tid och lust. Du är inte ensam, jag och min blogg finns fortfarande, även om jag gör mitt bästa för att få slut på utrymmet. I kväll dukar vi upp julbordet igen, men något senare än igår. Jag vill nämligen se Walt Disney’s Snövit som visas på SvT 1 klockan 16.40. Tänk att de gjorde denna fantastiska film – som jag bara sett en kort snutt ur på julafton – redan 1937! Vi har sen tre timmar på oss med maten innan vi på nytt bänkar oss för att se säsongsstarten av Fröken Frimans krig, även den på SvT 1, klockan 21.

Medan jag fortsätter att läsa en stund får du se en bild på mina julklappsböcker IGEN, bara för att jag är så glad över dem!

Vilka fina julklappar!!! TACK till alla givare!

Joråsaatte… Det är inte helt lätt när en vill läsa och en annan läser och pratar simultant. Jag har problem med ljud och prat gör det inte lättare. Men… vi läste av och till. Och jag förfasade mig över Colin Forbes fördomar mot män med fluga. Allra helst som jag sett ett bild på ett urgulligt brödapar i vita skjortor och flugor på julafton…

Misstro mot män i fluga – va???

Sen blev det då filmtajm och godistajm. Fast när jag skulle smaka Fästmöns knäck och kola var de slut. Nån annan hade visst hunnit före… Hmpfff… Nåja, Snövit var en välgjord film och lite sorglig och vissa frågor fick aldrig några svar. Som typ… Var var Snövits pappa?  ‘

Detta bildspel kräver JavaScript.

Efter filmen var det matdags och allt vad det innebär. Kvällens tomtar öl blev Nisse och Julöl. Ganska enkla med goda. Och som igår var silltallriken bäst – näst efter mammas kycklingköttbullar…

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Ljuskronan över matsalsbordet tändes för första gången sen 1999, eller nåt.

Nåt som var nytt för i år var att vi tände takkronan. Den har nog inte varit tänd sen… 1999, eller nåt. Året jag skilde mig från mitt livs största misstag. Visare blir en med åren, men därmed också mer ensam. Samtidigt är det nog tur att det inte kommer några barn efter mig. Stackars dem, i såna fall, att ha haft mig som förälder. Nåja, vi föds ensamma och vi dör ensamma.

Kvällen innebar Fröken Friman, som tidigare nämnts, bok, också som tidigare nämnts samt Wordfeud, främst med kollegan E. Jag har visst mitt sociala liv online, verkligheten känns mer och mer torftig. Men jag är glad att jag har mamma hos mig, så att ingen av oss hade fått vara ensam.

Innan jag lägger huvudet på kudden och drar täcket över mig ska jag ta en titt på mina räkningar. Roligt att pyssla med på juldagen, tycker du säkert. Jag vet att det är nödvändigt. I morgon är en annan dag. Vi ses då – om Gud vill!

Wordfeudmatch med kollegan E. Jag ledde ett tag i alla fall.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Slut som artist, trött på folk och laddad inför ESC 2015

Ett folkilsket inlägg med musikaliska inslag.

---

 

Bloggen är mitt sociala liv sen ett tag tillbaka. Det är här jag har de flesta av mina sociala kontakter, det vill säga de som inte är Fästmön, mamma eller personalen på Tokerian, ungefär. Kanske är det därför jag är så pratsam – både här och när jag kommer ut i verkliga livet. Tar liksom tillvara på varje chans och möjlighet till att socialisera. Livet i isolering, livegenskap, är onekligen ett annat liv än det jag hade för lite mer än sex år sen. Välkommen om du vill byta, du som tycker att jag skryter så mycket och lever över mina tillgångar. (Vilka tillgångar?)

Tulpaner är rätt snälla och pratar inte så mycket skit. Dem kan jag titta på här utanför – utan att det kostar nåt. 

Jag älskar böcker mer än folk just nu. Känner mig trött och ilsken på folk, slut som den artist jag aldrig blev. Framtiden är ett enda stort svart hål. Vissa dar förstår jag inte varför jag så envist kämpar för att hålla mig kvar. Andra dagar tänker jag på mina nära och kära, som är mina ankare här i livet, och på Annika Östbergs ord i mitt exemplar av hennes bok:

Livet är en gåva.

Gåva eller inte, livet är ensamt, lite torftigt och inte särskilt stimulerande just nu. Jag flyr in i mina böcker, till världar och platser jag aldrig har varit. Resa kan/får jag ju inte i verkliga livet. Och sen använder jag mina ord. De strömmar från hjärta och huvud, ner genom armarna, ut ur fingrarna och bland annat ner i bloggen. DÄR kommer frustrationen! Jag skriver mest för mig själv. Ändå blir jag så himla less på alla negativa och spydiga ord jag får tillbaka – förutom Bosse, som jag aldrig har träffat, som var den enda som gladde mig genom att förstå och skratta på rätt sätt.

Det spelar ingen roll vad jag skriver om – det kan handla om mammas gamla tofflor – så får jag skit och oförskämdheter, generaliseringar, oombedda råd (”men lilla gumman, varför gör du inte på MITT sätt i stället?”). Om jag berättar om nåt jag har gjort eller upplevt får jag höra att jag är för glad, för slösaktig, för ytlig och framför allt: för egocentrisk. Skriver jag om nåt som gör mig rörd är jag patetisk, skriver jag ironiskt om mig själv och mina tillkortakommanden får jag stoneface alt. goda råd.

Men skriver jag om andra är jag elak, trots att jag försöker hitta positiva saker hos människor också. Skriver jag om bonusbarnen får jag höra att jag hänger ut dem eller inte bryr mig om dem tillräckligt. När jag skriver om vad jag gör får jag veta att ingen vill läsa om min städning och min matlagning eller om min lägenhet, som är alltför stor för en person (jag får besök av familjen ibland, vi vill inte alla sova i samma rum). Men värst av allt är frågan:

Vad ska du med alla böcker till? Om du säljer dem kanske du slutar gnälla över din taskiga ekonomi.

Jag känner bara att… 

MEN SLUTA LÄS MIN BLOGG DÅ, FÖR HÖGE FARAO!!!

Låt mig få fly in i dessa. Eller stör det dig så?

I kväll ska jag ägna mig åt nåt så ytligt som Eurovision Song Contest 2015, finalen. Men jag bloggar inte nämnvärt om den, för då får jag höra saker som att jag inte har nån smak, jag är för gammal för att tycka, jag är elak etc. Det är inte roligt. Jag tittar i stället. Och tycker. Och äter godis av nåt slag. Mina favoriter är i vart fall Serbien och Israel. Jag hoppas att nån av dem vinner. Klockan 21 slutar Anna jobba och schlageräventyret börjar. Jag räknar med att vi missar början, men självklart åker jag och hämtar henne så att vi kan titta tillsammans.

I morgon ska jag träffa goda vänner i verkliga livet. Ja, jag har vänner och det händer att jag träffar dem. Det ser jag fram emot så mycket att jag tänkte ta med ett litet paket. (Elakt, eller hur?.. Och hur 17 har jag råd med födelsedagspresenter? Jo, det ska jag berätta – i ett inlägg en annan dag!)

By the way, jag tycker inte synd om mig. Jag tycker synd om DIG som uppenbarligen går igång på att kränka mig.

PS Vill du läsa om finalen, läs hos Jerry. Han skriver bra om den, trots att vi inte har riktigt samma smak.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ensamhet och hattifnattande

Ett både ensamt och hattifnattigt inlägg.

---

 

En ensams fredagsfika.

Inte vet jag hur din fredag var, men min var tämligen hattifnattig. Först kände jag mig jätteensam under dan, trots att jag hade mycket att göra. Det som kändes mest ledsamt var att sätta sig ner på eftermiddagen till fredagsfika. En bok, en bulle och en trisslott (som visade sig vara en nitlott) i all ära, men det slår inte arbetskamrater som sällskap. Det är en stor lucka i mitt sociala liv just nu. En lucka som gör rätt ont.

Boken jag läser just nu är på sätt och vis också en ensambok. Den handlar om en kvinnlig författares resor. Att resa är nåt jag drömmer om, men nåt som tyvärr inte är möjligt för mig att göra just nu. Och tiden går. Kanske kan jag ha möjlighet att resa när jag är gammal. Frågan är om jag orkar då. Ja, jag är avundsjuk på alla som berättar att de ska Resa. Men jag är inte missunnsam! Res ni! Det är ni säkert värda. Ni har säkert kämpat hårt för att få ihop tid och pengar till er resa. Jag kan läsa om andras resor i stället. Och det är faktiskt inte genomdåligt.

 

 

Hattifnattandet tog fart!

 

Running duck hette kvällens vita vin. Det passade fint till räkor.

Men sen tog min fredag fart och själva hattifnattandet började! Jag åkte och hämtade Fästmön när hon hade slutat jobba. Vi fnattade ut till Himlen där vi packade ihop yngste bonussonen, hans grejor och Annas väska. En matkasse och en flaska vin följde också med. Vinet intog vi sen till räkorna på kvällen.

Fast innan vi kunde sätta oss till bords skulle barnet till sin fader. Där blev vi ståendes en god stund. Det finns nåt rofyllt i att betrakta en man som lagar mat… Dessutom fick jag KBT-träna min katträdsla. Den som följer mig på Instagram (@tofflisen) vet ju att jag var på pusskalas. Den som INTE följer mig på Instagram kan eventuellt hinna med att se bilderna här intill i högerspalten.

Efter en del hattifnattande anlände vi så till New Village där jag hade förberett för räkfrossa med limeaioli, avocado, citron, kokt ägg, dill och till och med en upptinad bit Brieost. Brieost blir fantastisk god när den har varit fryst! Det är som om smaken kommer fram mycket mer när den har tinat.

Running duck i glaset rann sen ner fint i struparna tillsammans med räkor, aioli med mera.

Vinet, som Anna hade tagit med, hette Running Duck och var ett torrt sydafrikanskt ekologiskt vin av sauvignon blanc och semillon-druvor. Det passade alldeles utmärkt till räkor och aioli, det senare innehåller en hel del vitlök, vilket kan göra det svårt att hitta ett vitt vin som funkar.

Det blir ordning i mitt liv när Anna kommer hit. Tillvaron får en ram och jag planerar och tänker mycket klarare. Dessutom blir livet mycket roligare! Jag vet inte hur många gånger jag har skrattat sen vi kom hem hit… Idag ska vi emellertid fnatta ut till Morgonen IGEN, för yngsta bonusdottern aviserade att hon och pojkvännen kommer på besök i helgen för att hämta grejor. Det blir en familjeträff idag, som Jerry skriver. Kanske kommer äldste bonussonen också. Den enda vi saknar då är äldsta bonusdottern, men hon har ju liiite långt att åka. Vi kanske får ta med henne en stund via Skype.

Jag hoppas att DU inte hattifnattar för mycket i helgen utan finner den ro och vila du behöver. Men mest av allt hoppas jag att du inte känner dig så ensam som jag gjorde igår. Ha en fin helg!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Busy, busy, busy…

Ett upptaget inlägg.

---

 

Ja busy i rubriken är engelska. Rubriken anspelar på den där fruktansvärda låten som var en schlagerplåga för några år sen när den dessutom nästan vann. Tänk om rader som

[…] don’t wanna work, work, work
I wanna make money while I sleep […]

skulle ha vunnit och fått representera Sverige i Eurovision Song Contest… Maj gadd så pinsamt! Men på lördag är det dags igen. Då börjar årets melodifestival med den första svenska deltävlingen i Göteborg. Varje år säger i alla fall jag att jag inte ska se på skiten. Sen gör jag det ändå, för jag kan inte låta bli att hoppas. Hoppas att tävlingen lyfter fram starka låtar som för en fem, sex år sen. Då var det kvalitet. De senaste åren har vissa artister inte ens kunnat sjunga. Man undrar hur det står till med den som gör urvalet, men även med självinsikten.

Vi är lite insnöade här… Snön ligger tung på fönsterblecket utanför sovrummet.

I morse var jag trött när jag klev ur sängen. Men stackars Fästmön var nog ännu tröttare, för hon klev upp en stund före mig. Jag steg upp bara för att skjutsa henne till jobbet. Jag vet att det fortfarande finns människor som har synpunkter på det. Återigen kan jag säga att det är jag som erbjuder mig, särskilt nu när det är kallt. Anna kan åka buss en del av vägen, men får gå en bra bit. Kan jag då hjälpa min kära så att hon dessutom slipper kliva ur sängen ännu tidigare tycker jag att det känns bra. Dessutom kommer jag själv upp i vettig tid och kan ta itu med mina sysslor. För såna har jag…

Jag fortsatte min morgon med att ta en tablett, för det kändes som om jag hade varit på fest igår när jag vaknade idag: ont i huvudet och torr i käften. Men nån alkohol har jag inte druckit sen det där glaset vin i lördags. Ett par timmar har jag ägnat åt att leta intressanta lediga tjänster och söka dem. Motivationen är extremt låg nu av olika skäl, så jag måste verkligen piska mig. Det gör jag så gärna.

Insnöade även utanför köket.

Idag ska jag utföra ett antal ärenden utanför hemmet. Jag upptäckte igår kväll att en lampa i bilen hade pajat, så den (lampan, alltså) ska jag åka och byta till en som fungerar. I eftermiddag ska jag till Annas snälla mamma och återlämna en resväska som hennes dotter lånade för ett par månader sen. Slutligen ska Annas snälla mammas dotter och jag ut på presentjakt efter jobbet. Vi har ju en födelsedag i familjen nästa vecka.

Det är väldigt praktiskt att ha en fungerande bil när man ska fara kors och tvärs. Men bitvis är det svårt att köra eftersom det inte alltid är plogat så bra. Igår vid lunchtid hade en energisk man uppenbarligen fått nog och skottade hela längan utanför garageportarna med armkraft och en snöskyffel. Vaktis hade bara plogat lite sisådär och sandat hade han ju inte orkat. I morse var det tack och lov sandat här, för det är isfläckar under snön.

Nästa vecka händer det bara roliga saker, hoppas jag. Det ser jag fram emot, allra helst torsdagen när jag ska få besök av en vän. Jag har isolerat mig lite ett tag, men nu börjar det bli dags att ta upp mitt sociala liv igen.

Lilla mamma ska på sitt årliga läkarbesök nästa vecka. Hon har varit och tagit prover inför det i veckan. Jag är så stolt över henne, att hon tar sig för saker och tar sig ut! Det är inte lätt när man är gammal och sjuk, men det underlättar när färdtjänsten hittar en utanför ens hem. Sen förstår jag att det måste vara jättejobbigt att få sitta och vänta på hemfärd i nästan två timmar på en hård trästol på sjukhuset. Det skulle till och med ha gjort mig alldeles slut. Jag önskar att jag hade bott 30 mil närmare mamma ibland.

Nu är det dags att sätta i ögonen och flukta igenom veckans nummer av UppsalaTidningen. Den kändes oroväckande tunn när jag hämtade upp den från postboxen…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Julafton 2014

Ett julaftnigt inlägg.

---

 

Det har varit en fin julafton, men jag är rätt slut i rutan nu. Vi är bara två här, fast det är ju ändå så att det ska kokas kaffe, fixas mat, grejas, pratas etc. Min röst är definitivt slut nu och jag hade hoppats få telefonera en stund med Fästmön, Tyvärr inte, dårå. Jag får inte ens fram krax. Extra trött blev jag mot slutet av kvällen när vi ägnade en timme åt att leta efter mammas mobil – varför hon nu plötsligt skulle ha den (hon använder den aldrig). Mamma pratar hela tiden och jag måste ju svara, så rösten tar slut ganska snart.

Vi brukar alltid se julfredens utlysande i Åbo på TV:n på julaftons förmiddag, men det var knappt att mamma hann med. Hon vimsade runt här och sen var det prat och sång genom den kvart programmet varade. Likaså under Kalle Anka skulle det pratas och sjungas. Så det är inte bara min röst som är slut utan även mina öron.

Nu vill jag ha till protokollet att jag älskar min mamma. Men det är jobbigt när jag inte mår så bra att orka med. Sen blir mamma lite sur också när jag får sms och så från vänner och familj. Det är liksom mamma som ska ha allt fokus under de veckor hon är här. Jag vägrar emellertid att stänga av mitt vanliga sociala liv och mitt andra familjeliv, fast mamma blir sur, det går inte att komma ifrån.

Julmaten blev god och lyckad och vi åt i lugn takt så att vi skulle kunna smaka allt. Jag drack mumma och Jämtländskt julöl till maten och en och annan östgötsk snaps slank ner också.

Julklapparna var alldeles för många och för dyrbara! Högst på min önskelista stod en batteridriven fotfil och tänk att mina bonusbarn hade köpt mig en sån! Av Anna fick jag en massa bra böcker liksom av Jerry och vännen FEM. Annas snälla mamma och L gav mig duschcreme, handkräm och lotion och så fick jag tvålar av både Anna och mamma. Ren lär jag bli! Vännen Sister of Pain hade sänt mig ett par underbart snigga orange tossor. De kommer väl till pass när det är så här kallt i lägenheten. Ja, vi har fått värme i elementen åt baksidan till, men elementen åt framsidan, det vill säga i köket och sovrummet, är fortfarande kalla. Vi har för övrigt fått snö och det är minusgrader ute.

Julhälsningarna har varit många under dan och ett julkort från Hortellskan och hennes K hade också hittat till postboxen. Jag visste inte att det var postutdelning idag. Roligt att få höra från min eritreanska hafti i Stockholm också.

Nu har jag krupit till sängs med min dator för att skriva dessa ord. Jag njuter också av att titta på den finaste julklappen som nu hänger i gardinstången i sovrummet – en underbart vacker Uppsalakula som måste ha kostat Anna en smärre förmögenhet. Det är så vacker!

I morgon förmiddag tänker jag göra en FEM (stanna i sängen och njuta av litteratur) och läsa riktigt länge. Hoppas kunna slå en pling till min älskling också. Det är inte klokt så jag längtar efter Anna!

Ett stort TACK till alla som har varit med och förgyllt min jul 2015 hittills. Särskilt tack till familjen för alla fina julklappar!

Här kommer några bilder från min julafton:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag hoppas att du också har haft en fin julafton och att du har fått en klapp, kyss, famntag eller ett handtag!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ute i livet

Ett lite socialt inlägg. Och narcissistiskt.

---

 

Narciss på väg att ha blommat färdigt för att strax lämna plats åt andra ute i verkligheten.

Den som inte vet det kan ha svårt att gissa det. Eller ens tro det. Men jag har svårt med det sociala livet ibland. Det blir liksom alltid en kamp. Jag vet att det är bra för mig att ha ett socialt liv. Ändå är det så… svårt. Nu har jag ändå tagit några steg framåt ute i livet. Eller jag är på väg att göra det. Det känns bra. Och om jag skriver om det tror jag att orden fungerar som en morot – inte en piska! – så att jag verkligen genomför det jag har tänkt.

Jag har filat en del på min profil på LinkedIn. Uppdaterat min ”portfölj”. Och vips noterar människor det och ger mig både pepp och intyg om min kompetens. Så glad jag blev, Helena och Jonas! Tack!

Vidare har jag fått en enorm återkoppling på Twitter för min förtjusning över en viss programserie på TV. Det har jag också blivit glad över, eftersom jag hoppas att det ger redaktören möjligheter att fortsätta göra fina TV-program. Men med SvT vet man ju inte. Tycke och smak och generaldirektörer kan ju svänga och bytas ut…

På lördag väntar vårens höjdpunkt – ett besök på The Kit Kat Klub, för tillfället förlagd till Uppsala Stadsteater. Även om jag bävar för att trängas med folk och att sitta så länge som föreställningen varar (två timmar och 40 minuter inklusive paus), är jag säker på att det blir en fantastisk upplevelse att äntligen få se – och höra! – Sarah Dawn Finer live. Jag är så glad att Fästmön lyckades få tag i biljetter nu när det inte är så många föreställningar kvar. Det ska bli roligt också att få göra nånting extraordinärt och ute i livet tillsammans. Det är så sällan vi gör det, nämligen, Anna och jag.

På söndag hoppas jag också kunna publicera en intervju med en av mina tre drömintervjupersoner. Naturligtvis på en blogg nära dig och därmed alldeles gratis. Jag tycker att du ska vara riktigt nyfiken nu, för det här är en väldigt spännande person!

Och på måndag efter jobbet ska jag träffa vännen Eva! Vi har ungefär sju år att återberätta för varandra. Vardera. Så det vete 17 om det räcker med en kvällsfika.

Klockan fyra minuter i tio så här på onsdagskvällen tände grannarna under på sin grill. Jag gillar inte att gå och lägga mig när det brinner ute i livet, men ibland har man inget val.

Sov så gott!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nu måste jag gå till botten med en sak…

Ett inlägg om en rant på Twitter om arbetslöshet.

Förtydligande: Jag har INTE svarat på Twitter för jag tycker att 140 tecken är för lite. Därför har jag ”lyft in” allt hit.

Igår läste jag en ganska lång rant på Twitter om arbetslöshet. Vissa tweets har etsat sig fast och gjort mig minst sagt negativ och nedstämd idag. Därför tänkte jag gå till botten med det hela och börjar från början (mina kommentarer under varje tweet):

Louise Pettersson ‏@Nattbibliotek
Det absolut viktigaste som #arbetslös om de inledande försöken inte gör något är att hålla ihop mentalt #jobbsök

Tofflan: Jaa… det gäller att hålla ihop hela tiden, från dag ett när man är arbetslös. Det är nämligen en ständig oro att till exempel inte klara att betala hyra och behöva gå ifrån sitt hem. Värsta scenariot: att bli bostadslös.

Louise Pettersson ‏@Nattbibliotek
Minst lika viktigt är att upprätthålla sin kompetens, utvecklas som människa och ha ett socialt liv #jobbsök #arbetslös

Tofflan: Självklart är det viktigt att upprätthålla sin kompetens och utvecklas. Det sociala livet är också viktigt. Kompetensen kan man upprätthålla genom självstudier av olika slag eller praktiska övningar på egen hand. Då kan man till och med utvecklas. Det sociala livet är det svåra för min del. Jag skäms, jag tycker att det är jobbigt att träffa folk och detta blir värre ju mer jag isolerar mig. Tycker att jag inte har nånting att tillföra i dialoger. Har inget positivt att säga. Folk tröttnar, tycker att jag är tråkig. Dessutom är det ofta behäftat med kostnader att ha ett socialt liv, typ fika på stan.

Louise Pettersson ‏@Nattbibliotek
Du får exempelvis inte gå en kurs utan att be a-kassan om lov. Inte ens om det skulle öka chansen få jobb. #jobbsök #arbetslös

Tofflan: Nej, a-kassereglerna är stelbenta och föråldrade. Här måste regeringen se till att det blir en förändring. A-kassorna gör bara det de är ålagda att göra. Fast om man går en kurs och får studiebidrag eller tar studielån ska man väl ändå inte ha ersättning från a-kassan också???

Louise Pettersson ‏@Nattbibliotek
Lite eftersom det ser bättre ut på ett CV om man gör något. Och efter några år har man kanske förbrukat alla studielån. #jobbsök #arbetslös

Tofflan: Klart att det ser bättre ut på ett CV om man gör nåt. Men det finns vettiga saker att göra som inte kostar nåt men som ändå ser bra ut på CV:t. Man kan till exempel jobba ideellt för en förening som kanske inte har råd att anställa nån eller för en hjälporganisation.

Louise Pettersson ‏@Nattbibliotek
Det sägs att det är viktigt att ha rutinen gå upp på morgonen. Trams det blir ändå omställning när man börjar jobba! #jobbsök #arbetslös

Tofflan: Det här tweeten tycker jag är trams! Jag tycker att det är jättebra att ha för vana att gå ur sängen på morgonen och ägna dan åt att söka jobb. Det är ju på dagtid det är lättast att få tag i folk som letar folk, så att säga…

Louise Pettersson ‏@Nattbibliotek
Ser man arbetssökande som ett jobb blir det ett jobb som man har väldigt lite kontroll över, och därför nedbrytande #arbetslös #jobbsök

Tofflan: Dumheter! Jag ser inte arbetssökande som nåt jobb, men jag ser det som en nödvändig sysselsättning – vilket ju jobb också är. Det är inte nedbrytande heller, bara om man gör det till det. OK, det är skittufft att få nej gång på gång, men jag vet att jag får ett ja. Snart.

Louise Pettersson ‏@Nattbibliotek
Vart och ett av de arbeten man söker kräver sin tid och engagemang, och att man sen släpper det när det inte går #arbetslös #jobbsök

Tofflan: Självklart kräver varje jobb man söker ens tid och engagemang! Det är därför det är bra att komma upp på morgonen så att man hinner söka jobb, kanske ringa på några stycken, medan folk är på jobbet och kan svara. Det är också smart att ta reda på varför man inte får ett visst jobb man har sökt – så att man kan antingen förkovra sig eller skriva en bättre ansökan nästa gång. Man har rätt att få svar på varför. Det är ju först därefter man kan släppa det. Påminner mig om att jag har en sån fråga som jag inte har fått svar på än!!!

Louise Pettersson ‏@Nattbibliotek
Arbetsförmedlingen hetsar med att kontrollera sökaktivitet. Jag säger tvärtom. Det är viktigt att ta sig ledigt. #arbetslös #jobbsök

Tofflan: Arbetsförmedlingen hetsar inte ett dugg. Majoriteten av dem som jobbar där gör däremot dumma missar. De har krav på sig att kontrollera att man söker jobb. Varför ska man få a-kassa om man inte visar att man faktiskt har sökt jobb??? Som arbetssökande är man aldrig ledig. Det finns möjligheter att hitta och söka jobb i alla lägen. Men… på Arbetsförmedlingen ägnar man sig åt att göra fel saker. I stället borde man ägna sig åt att förmedla jobb och coacha. Varför man lägger dyra pengar på externa coacher övergår mitt förstånd. Men man arbetar på regeringens uppdrag och utför det regeringen har bestämt.

Louise Pettersson ‏@Nattbibliotek
Genom att betrakta sig som ledig vissa dagar och tider återhämtar man sig och upplever att man har ett liv #arbetslös #jobbsök

Tofflan: Lördagar och söndagar brukar jag normalt sett inte söka jobb, för då kommer det inte så många jobbannonser. Eftersom jag älskar att jobba tycker jag att jag inte har så mycket liv så länge jag inte har nåt jobb. Men naturligtvis är det ett arbetsliv jag inte har. Ett privatliv har jag, ett som jag försöker göra så rikt och stimulerande som möjligt med mina nära och kära. Allting behöver ju inte kosta pengar…

SÅ. Nu har jag ventilerat. Med detta anser jag mina negativa tankar och känslor kring arbetslösheten vara bortblåsta för idag. Nu tar jag nya tag och fokuserar på att hitta jobb.

Livet är kort.

Read Full Post »

Städdag och lite annat

Ett inlägg om just den här dagen, såsom jag har tänkt den för mig.

Idag jag känner jag mig lite orolig i magen av olika skäl som jag inte vill gå in närmare på här på bloggen. Därför passar det extra bra att göra en städdag av denna torsdag.

Jag känner mig lite ful idag, också.

Utanför mitt arbetsrumsfönster är himlen klarblå och solen skiner. Men jag är inte lurad – det var riktigt kyligt i luften i morse när jag skjutsade Fästmön till jobbet!

Det får bli en dag med lite paus från jobbsökeriet och det sociala livet. Jag måste hinna med saker här hemma. Förutom städning tänkte jag laga till en mer näringsrik middag än den jag bjöd Anna på igår. Fast ett jobb har jag förstås sett som jag tänker söka. För du ska veta, att som jobbsökande är du aldrig ledig, även om du driver dig själv ganska hårt. (Du är inte värd att… Varför sitter du här och inget gör? Sök jobb! Har du verkligen sökt igenom hela utbudet? Va va va???)

Vi fick väldoft till köket igår av Annas snälla mamma! Det behövs i det här hemmet – av olika skäl. Tanken var att vi skulle åka till Slottet och gräva upp lite potatis själva när Anna slutat jobbet för dan, men varje dag tycks det ju vid den tiden vara skyfall och/eller åska som gäller. Då känns det inte så kul att gräva i leran. Men Annas snälla mamma hade grävt åt oss mellan skurarna igår. Nu har jag inte sett allt som låg i påsen, men där fanns bland annat squash och detta härliga knippe:

Väldoft till köket i form av bladpersilja och krondill.

Medan jag går runt med trasor, vippor och dammsugare idag hoppas jag att nån kikar in på Blocket. La ut en annons igår under stora klagomål, för lätt var det f*n i mig inte – allt som kunde krånglade, nämligen. Till sist fick jag betala annonseringen via mobilen. Hoppas det är värt allt besvär – de 20 kronorna kan jag överleva utan.

Storebror* har betett sig underligt nu på morgonen. Jag hoppas att han inte är på väg att somna in för evigt! Honom kan jag definitivt inte överleva utan! Just nu hämtar jag hem lite uppdateringar som förhoppningsvis gör honom gott.

I morgon ska jag själv på undersökning i vården. Det ser jag väl inte direkt fram emot, men jag har som tur är frikort, så det kostar mig ingenting. Alltid något!

Dags att sätta fart nu, för här blir inga barn gjorda. Aldrig nånsin mer. Och det gör mig ingenting. Absolut ingenting. Gör du några barn idag eller vad sysslar du med??? Skriv gärna en rad och berätta!

*Storebror = min stationära dator

Livet är kort.

Read Full Post »

Socialt liv och avskildhet

Tänk att lokalkblaskan går fortare och fortare att läsa för var dag som går. Är det jag som har blivit ointresserad och rastlös eller är det tidningen som har blivit dålig?

Idag fastnade jag emellertid för en artikel/krönika och en krönika. Artikeln/krönikan är signerad tidningens kulturchef Lisa Irenius. Då vet man att det kommer nåt intressant. Äntligen! Tyvärr ligger artikeln inte på nätet (än). Nu kan du läsa den på nätet!

Skräcken för oss själva

är rubriken på Lisa Irenius artikel. Och den inleds ganska provocerande med att artikelförfattaren vill pröva en tes:

[…] att vår kultur motarbetar avskildhet i alla former. […]

Det handlar förstås om modern teknik som mobiler, internet, Fejan, smartphones, e-böcker. Men också husen som byggs allt mer genomskinliga med stora fönster och glasväggar där alla ser allt, kontorslandskap och på toaletter, där tydligen 85 procent använder sin iPhone…

En del har blommor i sin toa i stället…

Nu ska jag inte dra Lisa Irenius artikel i sin helhet, för jag tycker att du ska läsa den själv och begrunda. Särskilt de avslutande orden:

[…] Avskildheten är helt enkelt den plats där vi möter oss själva. Men kanske är det just det vi fruktar mest av allt. 

Tänk att just dessa ord skulle ha kunnat vara skrivna av mig! Märkligt… I mitt liv är datorn på nästan jämt. Jobbdatorn dygnet runt under vardagarna, nån av hemdatorerna är på under kvällar och helger.

Jag måste bara skriva lite…

säger jag till Fästmön och smiter från frukostbordet för att blogga.

Sen jag har fått Ajfånen är det ännu värre. Det blippar och bloppar av olika ting som vill fånga min uppmärksamhet: jag läser jobbmejl halv tio på kvällen (det hade jag dyrt och heligt lovat mig själv att aldrig göra…), det kommer sms snabbare än vinden (särskilt om de kommer från en annan iPhone) och, som pricken över i, har jag just inlett mina första partier Wordfeud. I skrivande stund spelar jag faktiskt… 😳

I dagens lokalblaska skriver också Anders Mildner om sociala medier i en intressant krönika (inte heller den finns på nätet – än!..) med rubriken

Du är dina vänner.

Fejan har visst nyligen aviserat att där finns över en halv miljard aktiva användare nu, vilket är många flera än alla som använde internet det år när Fejan startade…

Anders Mildner sätter fingret på det som göra att jag värjer mig – trots somligas påverkan

Nu när du har skaffat iPhone är väl nästa steg Facebook, eller hur?

Han ställer frågan

Vem ska jag egentligen betrakta som vän? Vem ska jag adda?

Vi delar så mycket av vår vardag – och jag vet att jag delar med mig alltför mycket av min genom bloggen. Därmed inte sagt att alla som läser min blogg är mina vänner! Långt ifrån, skulle jag vilja säga…

Är det så?

Det känns som att somliga på Fejan har som mål att få många vänner, att adda och bli addad. Det tycker jag är värre än det jag blev anklagad för för ett tag sen – att skriva om aktuella ämnen bara för att få många besökare till min blogg… Maj gadd!..

Men alla har inte som mål att få många vänner, för man måste verkligen fråga sig vad en vän är. Ordet har för mig inte riktigt samma betydelse på Fejan som IRL… Anders Mildner undrar i sin krönika om det är rimligt att som journalist bli vän med ett politiskt parti vars åsikter man inte delar men som man bevakar i jobbet. Han svarar själv ja på den frågan. Och det är där konflikten uppstår för mig. Hur ska jag kunna vara vän med, ungefär, mina ovänner, dem vars åsikter jag inte gillar men bevakar av till exempel nyhetsskäl?

Gillar varandra gör man visst också på Fejan. Eller man gillar det nån skriver i de korta kommentarer som utgör skrivandet på Fejan, vad jag förstår. Det finns en sån gilla-funktion här på bloggen också och det finns de som klickar på ”Gilla” ibland vid vissa av mina inlägg. Men ärligt talat tycker jag att det vore mer intressant att få en kommentar på inlägget i stället… Även från nån som ogillar vad jag skriver. Såna kommentarer publicerar jag nämligen också – så länge de inte är alltför oförskämda… (Förresten, det ligger en del oförskämda kommentarer publicerade också här – de slår ju främst tillbaka på den som har skrivit dem och inte på mig, så det är enbart av det skälet.)

Livet är kort.

Read Full Post »

Avtackning – eller inte

Lokalblaskan har en intressant artikel idag om avtackning från jobb. Jag läser och begrundar lite av det artikeln förmedlar: avtackning från arbetet har förändrats.

Att sluta jobba för att man går i pension eller för att man byter jobb, till exempel, är vanligen en ganska stor omställning, enligt artikelskribenten. Avtackningen har mist sin betydelse eftersom folk idag allt oftare byter jobb. Yrkesrollen var viktigare förr, men var sitt jobb. Idag är andra saker viktigare. Ytterligare ett skäl till att avtackningen har mist betydelse är att det först diskussioner om höjd pensionsålder. Det blir liksom inte ett lika stort steg, en lika stor omställning.

Uppsala kommun, som är länets största arbetgivare, enligt artikeln, tycker fortfarande att avtackningar är viktiga. Det finns rutiner för avtackning och enligt dessa är 650 kronor avsatta till avtackningspresent. Guldklockor är inte lika populära längre, många väljer i stället en guldmedalj, kanske för att guldpriserna har gått upp.

På PRO tror man också att avtackningen är viktig. För en del personer är kollegorna det enda sociala livet de har och då blir avtackningen extra värdefull. Det behöver dock inte vara nåt märkvärdigare än en fika…

Den som har följt min blogg har kanske läst att jag inte fick ens ett tack för de 23 åren jag gett av mitt liv till min förrförra arbetsgivare. Jag tänker att allt jag hann göra under dessa år kanske inte var dåligt..? Jag minns inte hur många avtackningspresenter och liknande jag själv skänkte pengar till. Det gör fortfarande ont att tänka på den uteblivna avtackningen, trots att över tre år har passerat. Det lär fortsätta att göra ont. I stället för avtackning hade de säkert fest, mina före detta kollegor. Man skulle ju ha kunnat tänka sig att nån så kallad arbetskamrat hade ordnat nånting. Men inte ens det. Nej, de festade säkert allihopa tillsammans eftersom de hade lyckats i sitt uppsåt att bli av med mig.

Hos min förra arbetsgivare var jag ett halvår. Ett halvt år. Sex månader. Avtackningen blev ett jättefint och varmt minne för livet – med kaffe, önsketårta, tal och alldeles för dyrbara presenter. Jag kände mig verkligen uppskattad av den arbetsgivaren. Det var fint med en gemensam stund innan jag lämnade min arbetsplats, det ställe där jag hade tillbringat åtta timmar om dan.

En sån fin tårta fick jag.

Jag har lärt mig att människor kan vara ganska hårda – en utebliven avtackning ger ju en klar och tydlig signal. Jag har också lärt mig att 23 år inte var nåt värda hos just den arbetsgivaren. Men att sex månader hos en annan arbetsgivare var värda så mycket mer. Tänk sån skillnad det är!

I lokalblaskans artikel blev fyra personer tillfrågade om de hade blivit avtackade. Två pensionärer hade blivit avtackade, en person som skulle börja på ett nytt jobb blev avtackad i samband med en jullunch och en student svarade att hon ju har ett tag kvar till pensionen, men att hon nog skulle kunna tänka sig en middag med arbetskamraterna.

Skulle du vilja bli avtackad om du bytte jobb, slutade eller gick i pension? Och hur i såna fall?

Read Full Post »