En riktig Leffe-mössa!

Ett tackande inlägg.

---

 

Mitt i allt elände – nåja, jag har det ju inte värst i hela världen – fick jag bli lite glad. Det låg ett grönt paket i min postbox när jag kom hem…

Ett grönt paket låg i postboxen.

Jag hade inte en tanke på att det kunde vara en bomb eller nåt vitt pulver, även om jag ju fått erfara att det finns människor som vill ta livet av mig. Så jag öppnade det…

 

Tusen, tusen tack I.S. för den fina Leffe-mössan! Den passade perfekt!

 

Lika som bär: Tofflan och Leffe. Eller tvärtom..?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hot mot tjänstemän ökar

Ett hotfullt inlägg.

---

 

Idag läser jag om hot mot tjänstemän på våra myndigheter. Det handlar om Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Kronofogden, Migrationsverket och Skatteverket och det är Dagens Nyheter som har gjort en undersökning. Och hoten kan bestå av allt från självmord till bomber.

Att hota nån är aldrig OK – vare sig det är en privatperson eller en myndighetsutövare. Vi är ju liksom alla människor! Däremot har man rätt att tycka att människor agerar felaktigt. När myndighetsutövare agerar felaktigt är det ofta krångligt och svårt att som privatperson, troligen i underläge dessutom, få rätt. Då blir såna som jag frustrerade. Jag brukar skriva av mig. Det hjälper till viss del. I mina kontakter med Arbetsförmedlingen har det hjälpt, för under hösten har jag fått det stöd jag har saknat så länge. Min handläggare och jag har haft mejlkontakt och vi har både telefonerat och träffats.

Resultaten av DN:s undersökning visar att ungefär en person om dan blir hotad på flera av myndigheterna ovan. Arbetsförmedlingens anställda tycks vara värst ansatta. Några har råkat ut för rena attentat, bland annat i sina hem. Det är INTE OK. Inte alls!

Självmordshoten är en typ av hot som ökar hos alla – utom hos Försäkringskassan. Lite märkligt, tycker jag. Men att Arbetsförmedlingen fick ta emot 276 hot om självmord är ett högt antal. Jag vet att jag själv skrev en gång till en handläggare att jag skulle ta livet av mig om jag inte fick nåt jobb snart. Det var självklart inget hot mot handläggaren, men kanske det trots allt var det.

Det som emellertid var anmärkningsvärt i det hela var att jag fick noll reaktion på det jag skrev. Personligen skulle jag ha svårt att låta bli att agera om nån talade om för mig att den övervägde självmord. Det måste finnas en plan för hur man bemöter sånt som myndighetsperson! Som medmänniska skulle det vara otänkbart för mig att inte göra nåt.

De olika myndigheterna har diverse sätt att skydda sina anställda från allmänheten. Kronofogdemyndighetens personal har till exempel personlarm och får säkerhetsutbildning. Försäkringskassan har en stödtelefon dit anställda kan ringa om de har blivit hotade.

Men enligt Försäkringskassans säkerhetschef är inte bättre säkerhetsrutiner det enda som kan hjälpa. Nils Fridolf säger i DN:

Det handlar väldigt mycket om hur man bemöter kunderna och förklarar myndighetens beslut. Gör man det rätt kan man förebygga många hotfulla situationer […]

Och där sätter han fingret på nåt mycket viktigt: bemötandet. Om jag blir nonchalant bemött, som jag har blivit så många gånger av personal vid Arbetsförmedlingen, blir jag självklart inte positivt inställd – jag blir förbannad. Fast jag skulle aldrig hota nån tjänsteman med våld. Absolut aldrig. Däremot tror jag att många myndigheter skulle behöva utbilda sin personal i bemötande av oss som kontaktar dem. Vi, som verkligen befinner oss i underläge. Men vi underlägsna får aldrig, aldrig hota.

Vad har DU för tankar om hot mot anställda vid myndigheter???

 

---

Livet är kort.

 

 

Read Full Post »

Lördagsadministration

Ett inlägg om jobb och ledighet.

---

 

Sökta jobb-högen fotad i tisdags, den 14 oktober 2014. Högen är högre nu.

När man är arbetssökande är man aldrig ledig, brukar jag säga. Tyvärr har ju det här med arbetslöshet blivit ”en vana” för mig. Jag brukar ändå försöka hålla lördag och söndag som lediga dagar när jag gör annat än letar intressanta tjänster att söka och skriver ansökningar. Idag låg det ett mejl från a-kassan i min skräpmapp (!) och följaktligen blev jag tvungen att dra fram dosa, sladd och hela skiten och logga in för att se vad som stod på. För när a-kassan anropar står alltid nåt på och jag får alltid ont i magen. Idag var det tack och lov bara en specifikation på nästa veckas utbetalning. På torsdag får jag full ersättning, äntligen, för fyra veckors arbetslöshet. Förra gången fick jag ju inte det.

Jag får 9 900 kronor som arbetslös. Det är inte ens en tredjedel av den lön jag hade sist. Men som tur är har jag haft några dagar kvar på inkomstförsäkringen. Jag misstänker emellertid att de är slut nu, men jag chansade ändå och skickade in en kopia på a-kassespecifikationen till Bliwa. Tidigare fick man alltid brev från Bliwa där det stod hur många dagar man har kvar. Det får man inte längre. Har jag tur kommer ett par tusenlappar i alla fall därifrån om cirkus två veckor. Det är pengar jag lever av resten av månaden eftersom a-kassan inte riktigt täcker månadens räkningar.

Ett brev kom däremot från Bredbandsbolaget häromdan. I brevet informerade de om att de ska höja månadsavgiften för bredband från och med årsskiftet (det vill säga vid december månads räkning). Inte ett ord om att jag skulle få sänkt avgift för bredbandet som inte har fungerat eller fungerat väldigt dåligt den senaste månaden! Hmpff… Jag måste nog ta ställning till om jag ska säga upp, byta bolag eller vad. Ett bredband måste jag ju ha om jag ska kunna söka jobb, men det kanske finns bättre bredbandsleverantörer än Bredbandsbolaget där ute…

Ifyllt efter bästa förmåga.

Den här morgonen har jag också roat mig med att fylla i formuläret från Arbetsförmedlingen. Du vet, formuläret som kom med det illa formulerade brevet. Det gick inte så jättebra, men eftersom jag var inloggad hos a-kassan kunde jag kolla hur många ersättningsdagar jag har kvar. Det var en av de relevanta frågorna i formuläret. För övrigt har jag 156,5 dagar kvar till och med vecka 40. A-kassan envisas ju med att jag har ett deltidsjobb, därav den halva dagen.

I övrigt innehöll formuläret frågor om mina planer framöver. Ja, jag planerar ju inte precis att åka till Bahamas. Den här gången skrev jag inte att jag tänkte ta livet av mig om jag inte får jobb snart, för det gav ingen reaktion från Arbetsförmedlingen sist.

En av de dummaste frågorna i formuläret var

Vad behöver du göra för att få ett nytt arbete?

Hur ska jag veta det, liksom??? Det jag behöver göra är väl att hitta lämpliga jobb att söka. Svarsalternativen var ännu dummare. Men det fanns tre linjer där man själv kunde skriva ner annat man kan göra för att få ett arbete. Jag strök kan och skrev inte kan samt detta :

Idiotiska alternativ. Jag behöver bli yngre och minska mitt CV, känns det som. Men bra kontakter behöver jag, enda sättet för mig att få jobb de senaste tre gångerna.

Ja, jag vet. Jag formulerade mig illa. Men det kanske når fram då till den som eventuellt läser detta på Arbetsförmedlingen. If you can’t beat them, join them…

Mitt svar på den sista idiotfrågan är jag mest nöjd med, för det sätter fingret på Arbetsförmedlingens roll. Frågan löd

Har du något annat du undrar över eller vill ha hjälp med?

Jag svarade:

Jag vill ha hjälp att hitta ett jobb, men Arbetsförmedlingen förmedlar ju inga jobb, så jag räknar med det vanliga från er: ingenting.
Lite peppning och återkoppling på aktivitetsrapporterna som jag ägnar timmar åt att sammanställa vore bra, men jag antar att ni inte ägnar er åt sådant heller.

Nu är ska formuläret stoppas i kuvert, frankeras och skicka in. Ett frimärke är billigare än att åka in till stan och lämna in formuläret. Och då slipper människorna på Arbetsförmedlingen att träffa mig, för det verkar de ju livrädda för.

Hoppas att du har ägnat din lördagsmorgon åt roligare saker än jag. Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta, så kanske jag blir på bättre humör.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ett brev betyder… vadå?

Ett inlägg om brev.

---

 

Uppdaterat inlägg!

Idag läste jag om Johanna som fick ett 20 år gammalt brev från sin numera döde bror. Brorsan Fredrik hade tydligen varit med i en grej som Posten ordnade 1994. Ungefär 20 000 människor i vårt land skrev brev till sig själva. Men Fredrik skrev till sin syster Johanna. Under 20 år har breven förvarats hos Postmuseet i Gamla stan, men nu har de alltså skickats ut. Eftersom Fredrik dog för fem år sen var det förstås med blandade känslor hans syster öppnade kuvertet och läste brevet. Tänk ändå så häftigt! Om jag fick välja nån bortgången som jag skulle få brev av så vore det nog min pappa. Men det går ju inte, han var inte med i Postens lilla brevskrivarkampanj.

När jag var barn, på stenåldern, hade vi ju varken tillgång till mobiltelefoner eller datorer. Antingen ringde man sina vänner eller, om de bodde långt bort, kanske utomlands, skrev man brev. Snigelpost, alltså. Jag hade många brevvänner över hela världen, bland annat i Tanzania, Nepal och England. Under många år skrev jag till auntie Mary i England. Hon var kusin med min farfar. Auntie Mary ordnade också en brevvän i min egen ålder, Sarah. Även Sarah och jag var släkt på nåt sätt, men jag har glömt bort hur. Det är länge sen vi tappade kontakten och idag brevväxlar jag inte med nån. Två damer som har brevväxlat och hållit kontakten med varandra i hela 85 är däremot Julia, från Sattajärvi och Birgit, från Göteborg. Tänk, 85 års brevskrivande! Fast idag ringer de mest, enligt artikeln i Aftonbladet, för det är lättare när synen har blivit svagare. Damerna är ju trots allt 96 respektive 94 bast…

Kallelse från Arbetsförmedlingen att fylla i ett formulär och skicka in. Kallelse???

Nä, jag fick faktiskt ett brev med snigelposten idag. Från Arbetsförmedlingen. Naturligtvis fick jag också ont i magen när jag såg vem som var avsändare. Sen suckade jag högt när jag såg inne-hållet. Rubriken på brevet var Kallelse. Fast nån kallelse var det inte. Kuvertet innehöll ett formulär som jag måste fylla i och återsända senast den 27 oktober. Formuläret ska bli underlag till min nästa, meningslösa handlingsplan som inte säger mig ett skit eller gör ett dugg nytta. En gång skrev jag att jag skulle ta livet av mig om jag inte fick nåt nytt jobb snart. Nu tog jag ju uppenbarligen inte livet av mig, men mottagaren reagerade inte alls och det tycker jag var lite (!) anmärkningsvärt. Om rollerna hade varit omvända hade jag sett till att min klient fått akut hjälp.

Dagens brev avslutas med ett mer eller mindre förtäckt hot om att jag måste kontakta Arbetsförmedlingen om jag inte kan komma den bokade tiden. Eh… vilken bokad tid??? Om jag inte kommer på den bokade tiden (vilken den nu är) skvallrar Arbetsförmedlingen för min a-kassa och då kan det påverka min rätt till ersättning. Hotbrev, som sagt.

Det enda som var lite bra med det var att jag fick ett namn på den person som jag tror är min handläggare, Alexandra Norlén. Hon som aldrig mejlade sina kontaktuppgifter efter att hon hade ringt mig den 12 maj. Fast efter samtal med Alexandra Norlén den 21 oktober framkom att det INTE var hon som ringde mig den 12 maj utan nån annan!!!  Brevet är emellertid inte undertecknat, utan det är ett maskinskrivet namn. Att underteckna ett brev är uppenbarligen inte nödvändigt om man jobbar på Arbetsförmedlingen. Överhuvudtaget verkar brevet vara nån sorts mall som Alexandra Norlén har använt och inte orkat/kunnat/velat redigera bort onödig/felaktig text på. Arbetsförmedlingen.

De kan inte skriva korrekta brev och de förmedlar inte jobb. Vad gör Arbetsförmedlingen EGENTLIGEN?

I morse läste jag om vår nya arbetsmarknadsminister, sossen Ylva Johansson. Hon säger bland annat i Dagens Nyheter på webben att Arbetsförmedlingen ska få mer pengar nästa vecka i höstbudgeten. För regeringen vill att Arbetsförmedlingen ska jobba mindre med detaljreglering och mer med att förmedla jobb. Ha! Arbetsförmedlingen förmedlar ju inte jobb, det sa ju en av mina gamla handläggare redan 2009 eller 2010! Enligt statsminister Stefan Löfven ska Arbetsförmedlingen förbereda sig för det nya 90-dagarsgarantin. Den som bara är för unga och som innebär att unga ska få jobb, praktik eller utbildning inom 90 dagar. Förslaget kommer, inte helt oväntat, från SSU, sossarnas ungdomsförbund. Men var och när de 32 000 traineeplatserna ska hittas anges inte. Den som lever får se, alltså.

Vi som inte passar in, det vill säga inte är unga men överkvalificerade, får väl sätta oss med en pappmugg utanför livsmedelsbutikerna snart. Nån hjälp från Arbetsförmedlingen – som ju inte ens kan skriva brev! – har i alla fall jag knappast fått, varken 2009 eller senare heller. De jobb jag har haft sen dess har jag ordnat själv. Men nu är mina kontakter uttömda. Framtiden? Den har jag svårt att se, ärligt talat.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nu försöker jag förklara hur jag tänkte kring fototävlingen

Jag skriver om många saker här på bloggen. Försöker variera ämnena. Men det är verkligen inte alltid de inlägg jag tror ska vara kontroversiella som orsakar rabalder, det är inlägg som handlar om till exempel en viss diet eller som igår, en jädra fototävling. Mitt inlägg var ganska neutralt, jag refererade till två artiklar jag hade hittat på nätet och så bjöd jag in läsare att kommentera. Nu ska jag försöka förklara hur jag tänkte och menade. Citaten är direktkopierade och inga stavfel är rättade.

De första åsikter som lämnades var till exempel från Åsa:

Och hur mycket hade det uppmärksamhets om det inte protesterats mot det? Ja, det är farligt att gå på spår. Och människor är korkade nog att följa allt utan att tänka själva. […]

Jag svarade och försökte förklara hur jag tänker när jag menar att bilden är olämplig:

[…] Det är många unga påverkningsbara med suicidtankar som jag tänker på. Om man mår dåligt kan man inte alltid tänka klart och vara rädd om sig. Min övertygelse är också att de flesta kan tänka själva och ta eget ansvar, men alla kan inte det i alla lägen. […]

Särskilt mycket uppmärksamhet tycker jag inte att tävlingen har fått. När jag skrev inlägget igår hittade jag bara två artiklar om den. Dessutom länkade jag till tävlingssidan så att man kunde titta på andra bidrag som var med. Bland dessa såg jag en helt fantastisk bild som jag personligen skulle ha röstat på om jag hade sett den.

Att människor skulle vara korkade, som Åsa skriver, har jag aldrig sagt. Men sårbara människor kan bli påverkade av en sån bild. Det fanns i min närhet en ung vuxen som gick på rälsen och som inte går mer idag. Jag har också haft en manlig vän som i vuxen ålder tog livet av sig på detta sätt. Så om jag ska anklagas för nåt så är det inte för att jag tycker att människor är korkade utan för att bilden påminde mig om sånt som gör ont.

I en annan kommentar skriver Åsa:

[…] Ska du/jag/Lasse/de vi länkar till skriva som vi gör? Någon kan säker skadas av det? […]

Ja, Åsa har säkert rätt. Detta är ytterligare en signal till mig om att jag borde/ska sluta blogga/skriva. För tänk om jag råkar påverkar nån så att den skadas. Det vet jag ju aldrig. Men jag försöker hålla det svarta i de privata inläggen som bara jag själv har lösen till. Samtidigt vet jag ju inte. Och som sagt, detta är ytterligare ett argument för att sluta skriva.

Jag tycker om att fota. Det var nåt jag började med när jag var arbetslös. Bilder fascinerar mig. Men jag fotar ofta det sköna eller det roliga, det som lyckas förföra och tilltala mig. Bilden som vann fototävlingen tilltalar mig inte för den ger mig signaler till svåra minnen. Det gjorde bilden inte först. Jag kände bara instinktivt att jag inte gillade den. När inlägget var publicerat och det kom in kommentarer insåg jag efter ett tag varför: jag påmindes om sånt som gjorde ont.

I ett svar till Åsa skrev jag 

Jag förstår inte hur du orkar gå igång på detta skitinlägg såsom du gör.

Det var jag själv som kallade mitt inlägg för skitinlägg. Jag tyckte som sagt inte att det var så viktigt eller angeläget när jag skrev det. Men sen blev det det. Det jag menade var att jag tycker att jag har skrivit viktigare inlägg – och då har inte en käft reagerat. Eller jo. Vid ett tillfälle var min tillvaro så kaotisk att jag antydde att jag skulle ta livet av mig. Då reagerade en kollega till mig. Dessutom agerade hon. Det glömmer jag aldrig! Från alla andra läsare var det total tystnad.

Åsa tyckte att det var ett konstigt svar hon fick av mig:

[…] Något förvånad över att du ser ett inlägg där du associerar till något av det allvarligaste som finns, självmord bland unga, som ett skitinlögg.[…]

Det jag även menade med skitinlägg är att jag uppenbarligen skriver illa. Jag skriver så illa att folk inte förstår vad jag menar. Och det är illa! Jag jobbar som kommunikatör. Jag borde vara expert! Ytterligare ett skäl att sluta blogga! Jag svarade Åsa

[…] Jag skriver uppenbarligen illa = skitinlägg eftersom folk inte förstår vad jag skriver. Nu tycker jag att du har fått tillräckligt med utrymme att tycka illa om det här inlägget. Du har framfört din åsikt, tack. Nu kan du skriva lite på din egen blogg i stället!

De tre sista meningarna var inte så trevligt formulerade av mig, men jag kände att det var dags att dra ett streck i diskussionen. Vi har uppenbarligen inte samma åsikt. Åsa fick lämna sina åsikter, men jag tyckte och tycker att hon kan utveckla dem på sin egen blogg. Min blogg är inte nån sorts chatt. Jag skriver inlägg, folk kommenterar. Vill man ha nån längre diskussion om ett ämne kan man förslagsvis söka mig på annat sätt eller söka upp ett diskussionsforum som verkligen är ett diskussionsforum.

Lasse var en annan person som lämnade sin åsikt. Han raljerade bland annat över pekpinnar från myndigheter och skrev så här:

[…] En snygg bild, men visst borde flickorna ha gått på en tydligt markerad gångbana, försedda med hjälm, knäskydd och knälånga stövlar (om det skulle komma en orm). Dessutom vore det önskvärt att det tydligare framgick att flickorna kommer att dela ev föräldraledighet exakt 50/50 med barnets far (eller mor om de är lesbiska och får barn genom insemination). […]

Jag tyckte att han tog i ända från knätofsarna knäna och undrade i mitt stilla sinne vad lesbiska och insemination hade med saken att göra. Så jag svarade bara:

Oj så du tar i.

I natt dundrade pranaliving från Australien och undrade när Sverige ska sluta vara en överförmyndarstat. Och skrev bland annat så här:

[…] Javisst det kan vara farligt att gå på en tåg räls. Men det handlade om en foto tävling, med ett tema. Hundra tusentals med barn i olika åldrar travar med säkerhet på tåg räls varje dag utan att vara i omedelbar fara. 99% av dessa vet att det är farligt, barn tar en kalkylerad risk, det allra bästa sättet att lära sig. […]

Jag tänkte för mig själv att vilken nytta har man av lärdomen om det kommer ett tåg och mejar ner en… Pranaliving skrev också:

[…] Sverige har blivit fenomenalt bra på att utrycka sig offentligt om olika saker i ett typiskt fascistiskt manér. Jag flyttade till Australien 2004 och denna Vi-vet-vad-som-är-bäst-för-dig-så-vi-gör-det-olagligt-straffbart mentalitet finns inte här och är precis varför jag flyttade och inte kommer flytta hem igen. Jag älskar Sverige, men inte hur besluttagare rider på paragrafer och ser till att svenskar ser ut som en drös med fjollor. Kunde ju lika gärna vara Kina, Nord Korea. […]

Och då kunde jag ju inte låta bli att bland annat svara

[…]Det måste vara skönt för dig att slippa bo i Sverige. Då slipper du ju bry dig om fototävlingar och överförmynderi. /Fjollan

Men först tackade jag för kommentaren och förklarade min åsikt i frågan. Igen.

Tack för din kommentar! Jag tycker att det är olämpligt att en sån här bild vinner en tävling. Bilden är inte ens den bästa, enligt min åsikt.

Den enda av oss som höll huvudet kallt och klart var Arga Klara, som bland annat kommenterade så här:

Jag tyckte inte om bilden, och jag förstår att Trafikverket reagerar. Konstigt vore det ju annars. Det finns ju folk som inte fattar hur farligt det är […] Men eget ansvar borde ändå smälla högre, och rabaldret kring pristagaren förstår jag inte riktigt.

Men Åsa ville inte ge sig. Hon laddade om och hängde upp sig ordentligt på mig:

Folk=jag? Sanningägaren=du? Antar att du redan blockat mig. Är du verkligen sådan? Konstaterar att jag tagit för mycke utrymme för dig. Första gången, på över 10 år, någon ansett att kommenterar från mig är att ta ett utrymme. […]

Jag svarade att jag med folk inte bara avser Åsa (vem tror Åsa att hon är, ett helt folk?). Som jag skrev längre upp i detta inlägg är det illa om jag skriver så att folk inte förstår eller missförstår det jag skriver. Jag har märkt det ett antal gånger. Däremot har jag aldrig nånsin på den här bloggen uttalat att jag äger sanningen. Jag har gång efter annan påpekat att det är mina åsikter, inte sanningen. Så jag svarade Åsa:

Nej, inte enbart du och nej, det har jag aldrig sagt att jag är, jag framför MINA åsikter på MIN blogg. Och nej. Jag har inte blockat dig. Men du har framfört din åsikt om samma inlägg i flera kommentarer, det räcker nu. Jag tycker att du ibland har en aggressiv ton och sånt hämmar både mig som skribent och andra som vill kommentera. Har jag hört. […] Nu sätter vi punkt här.

För när tonen hårdnar så här tystnar somliga. De vågar inte tycka nånting. Jag får ibland sms och mejl om detta och man ber mig stoppa den aggressiva. Att blockera nån från att kommentera är nåt jag använder i undantagsfall. Det handlar till exempel om personer som vill använda min blogg för att kränka homosexuella, skriver rasistiska kommentarer eller bara kallar mig idiot för att jag har en annan åsikt.

Åsa skriver i en sista kommentar:

Tack Tofflan, kan du då definiera vad som är skitinlägg från din sida, så vi som tänker/känner inte behöver lägga energi på att besvara det. Du är en jättebra person på många sätt som jag ser det! Liksom de jag ser närmast omkring dig! Jag vill jättegärna hitta tillbaka till det. Du är en (mycket) betydelsefull person i mitt nät nätverk, vilket jag tror du är för många, jag håller på att tappa bort dig där, det vill jag inte! Samtidigt har även min acceptansnivå en gräns. Maila mig gärna om du vill ta det privat.

Jag har den största respekt för Åsa och för att hon är vass i såväl åsikter som kommentarer och för att hon är så orädd att framföra dem. Jag blir rörd över att Åsa tycker att jag är en (mycket) betydelsefull person i hennes nät nätverk. Men ibland måste man bara respektera att man har olika åsikter i en fråga. Det har Åsa och jag i den här frågan, i frågan om ett inlägg på en privat blogg om en jädra fototävling i Dalarna. Därför blev mitt sista svar

.

Det kommer inget mejl. Jag har försökt förklara och bena ut här i det här inlägget. På min blogg råder vissa regler. Här är tre av dem:

1. För det första svarar jag på ALLA kommentarer. Det tillhör allmänt hyfs. Den som har en kommentarsfunktion och inte svarar folk kan lika gärna stänga av.
2. För det andra tillåter jag ganska långt att man framför sina åsikter. Men åsikterna ska höra till respektive inlägg, man ska hålla sig till ämnet. Annars kan man ringa mig eller mejla eller vad som helst.
3. För det tredje är det här min blogg, det är mitt vardagsrum i världen. Ingen ska känna sig rädd eller obekväm att vistas här. Och jag bestämmer reglerna här.

Därför, när jag som värdinna säger

Tack för dina synpunkter! Nu låter vi nån annan få komma till tals.

då menar jag det. I en specifik fråga. Vänskapen – IRL eller på nätet – är inte slut för det. Men här på blogggen har jag sista ordet.

Read Full Post »

Fri fredag

Fredag är det idag. Du som läser här ibland vet att jag inte gillar fredagar därför att folk alltid säger

Trevlig helg!

Helger och vardagar är ju samma sk*t för mig. Men idag har jag insett att den här fredagen är fri. Den är fri. Och jag tänker ta mig friheten att gråta hela dan om det nu är det jag vill göra. Sitta och ringa runt till diverse ställen, som jag hade tänkt, är nåt jag inte pallar idag. Jag pallar INTE.

Idag känner jag mig som en lång mast som sträcker sig mot himlen och Gud som för att fråga vad jag gör här nere, egentligen. Och varför jag straffas så. Och varför han har övergett mig! Men det är inte Gud jag ska ställa den frågan till, det är till mig själv. För jag måtte ha gjort så mycket ont och elakt att straffet är evigt. Först ett halvår ”ute i kylan”, sen över två års desperat famlande i tillvaron efter att hitta en ny grund igen. Utan att lyckas…

Jag känner mig som den här masten som jag fotade förra sommaren. Likt masten sträcker jag mig mot himlen, men mina frågor får inga svar.

                                                                                                                                                 Vädret ser ut som om det inte kan bestämma sig idag. Himlen är gråmörk, men solen tränger igen. Endast en svag vind blåser i träden. Igår var det så kraftiga vindar att det var läskigt. Och jag förstår inte varför folk skämtar om naturens krafter och tycks förvånade över att det blir så här… Men hallå! Hört talas om växthuseffekten eller har du blundat varje gång du läst ordet?!

I eftermiddag när Fästmön har slutat jobba åker vi ut till Himlen. I eftermiddag kommer alla barnen hem och vi blir sex personer allt som allt. Barn och barn… Just nu är det bara två som inte är myndiga, men ändå. Johan visade mig sin första deklaration när jag var ute igår med fyra matkassar. Tack och lov ingen kvarskatt! Och Linn provade den mest ljuvliga studentklänning! Ja, det är inga små barn där hemma längre… Frida är nu snart mera 17 än 16. Och Elias… Minstingen, åtta år, ska på kalas ikväll. Så då blir det inget sedvanligt fredagsmysande. Det går så fort, så fort. Ett tu tre tror jag att Anna och jag sitter där ensamma och undrar vart alla åren och alla barnen tog vägen…

Hemma hos mig blir jag några timmar till. Jag känner mig tung och trög och ledsen idag och blodet forsar ur mig. Det är inte lätt för en som svimmar vid åsynen av blod att menstruera, kan jag meddela… Så om jag tar livet av mig så blir det inte på nåt blodigt sätt. Det blir på ett helt annat sätt så att den som hittar mig slipper ”städa”. Jag kan ta vara på min egen skit. Jag kan ta mitt eget ansvar. Det här sista stycket borde jag skriva i ett lösenskyddat inlägg. Men jag orkar inte dölja mina brister och mina svarta tankar idag. Det finns ingen framtid, som jag ser det i denna stund. Men genom att släppa fram just dessa tankar, sätta ord på dem och skriva ner dem, kommer jag förbi det svarta. Om ett tag. Lita på mig!

Read Full Post »

Jag är inte bara ful och fet, jag är vidrig också, men snygg i håret!

Varning! Detta inlägg är skrivet i affekt!

Som rubriken säger: jag är inte bara ful och fet och vidrig, jag är snygg i håret. Just nu. Kommer precis från frissan och har haft en timma välgörenhet för kropp och själ. Det behövde jag.

Jag har fått ett stort FY på mitt inlägg om gårdagens Antikrundan. Jag tycker att det är konstigt om alla gillar precis allt jag skriver, så jag tar emot det där FY:et. Men jag tänker inte göra det tyst och stillasittande. För jag är så urbota TRÖTT på alla som hugger på det jag skriver. Jag kan inte skriva skämtsamt för då är jag elak, jag kan inte skriva om politik för då är jag borgerlig, jag kan inte skriva om Annika Östberg för då är jag en idiot.

Jisses anoga, om jag skulle skriva så det passar alla då vore jag nog inte en simpel bloggare. Jag vore en Übermenschschriftställerin oder was det nu heter. Ett tips är ju att inte läsa det jag skriver om det upprör så. Det senaste som var upprörande för en person var att En Bekant var med i programmet jag bloggade om. Då måste man kommentera och skriva ett stort FY.

Detta får mig att undra lite. Vad är det för människor som läser min blogg, som följer mitt liv så inpå, så nära? Det liv som jag verkligen fläker ut här. En del av er känner jag, andra har jag lärt känna. Men alla ni som läser varje dag och kanske kommenterar HÖGST en gång om året… Vad är ni för människor som följer mig? Gottar ni er åt mitt pissiga liv eller vad? För upprörda tycks ni ju inte bli så länge en bekant inte skymtar förbi… Jag menar, ni tar er ju inte tid att kommentera när jag skriver att jag planerar att ta livet av mig (en enda person hörde av sig på annat sätt och det DIREKT), men när jag har skrivit ett inlägg, med ett bearbetat och avkodat referat av en sms-dialog om ett TV-program DÅ reagerar NÅN. DÅ är det viktigt att reagera.

För varje gång jag skrattar och fnissar och tramsar som jag gjorde den där timman igår kväll, gråter jag tusen miljoner gånger. Jag vill bara göra det klart så att inte nån ska gå omkring och tro att jag skrattar åt folk hela dagarna. Jag gråter och häcklar och hatar mig själv större delen av tiden för att jag befinner mig i den situation jag är i.

Ingen behöver förnedra mig. Jag gör det så bra själv. Och jag gör det här på min blogg. Men jag är snygg i håret i alla fall.

Sniggt rufs!

Read Full Post »

Farmors hundraelfte födelsedag

Idag är det min farmors hundraelfte födelsedag – om hon nu hade levat. Nu gör hon inte det. Och det är på sätt och vis lite synd, för farmor hade så många intressanta historier att berätta på finlandssvenska…

Utgångspunkten idag var att vi skulle softa rejält eftersom det är Fästmöns lediga dag, men att vi skulle fara ut till Himlen med några lass julklappspåsar. Idag bestämde sig emellertid vädrets makter för att busa – med snöstorm till följd. Så medan vi sakta intog vår frukost vid lunchtid ringde mormor (aka Annas mamma) och undrade om vi inte ville komma över och fika på eftermiddagen i stället för att åka till Himlen.

Kaffe och gott kaffebröd tackar två sötsugna kickor tanter inte nej till så vi tackade ja. Vi blev där i över två timmar och det var så trevligt så. Under tiden upphörde snöandet och jag föreslog att vi skulle åka ut till Himlen i alla fall. Med oss från mormor fick vi en påse julklappar och sen var det ytterligare tre att hämta upp hemma hos mig. Och nyfiken som jag är slängde jag ett öga ner i mormors påse och upptäckte… en julklapp till MIG! (Det var en och annan till Anna och barnen också, så oroa er inte!)

MEN! En klapp till MIG från mormor och L! Så glad jag blev!

                                                                                                                                                       Ute i Förorten hade Anna ett paket att hämta hos det skumma Lyckebo handel.

Ser ut som en handelsbod från utsidan…

                                                                                                                                                       Lyckebo handel ligger lite off i Förorten. Från utsidan ser det ut som den handelsbod man får bilden av även av namnet, men inte vet jag vad man handlar där mer än hundraprocentiga australiensiska boots. Och så kan man hämta paket där. Jag fick nämligen vackert sitta kvar i bilen och vänta.

Hur kan en handelsbod överleva på att sälja hundraprocentiga australiensiska boots och lämna ut paket???

                                                                                                                                                      Efter bodbesöket halkade vi ner till ICA Solen och handlade middag och lite annat till oss och Slaktar-Pojken. Vi gjorde det lätt för oss och köpte grillad kyckling, potatissallad och baguette.

Anna tvingade mig att vara kvar i köket medan hon låste in sig i sovrummet. Därinifrån hördes klipp och prassel och jag gissar att det var klappinslagning som jag inte fick vara med på. Så jag röjde av middagen och tömde och fyllde diskmaskinen under tiden i stället. Det är ju inte lika roligt som att smyga på nån som slår in julklappar, men om jag skriver här att jag gjorde just det får jag nog skäll…

Julklappspåsar!

                                                                                                                                                       Tillbaka i stan igen var vi väl runt 18.30. Jag la in en bensinräkning på en tusenlapp för betalning senare i månaden – och hoppas på ett positivt besked från a-kassan. Hittills har det varit tyst hela veckan. Däremot fick jag ett brev från min handläggare på stället som man tror ska förmedla arbete. Det var några icke verklighetsanpassade blanketter som skulle fyllas i och returneras – men nån returadress var inte angiven så jag HOPPAS att det räckte med att skriva handläggarens namn, verksamhetens namn och postnummer på kuvertet. Jag hoppas att jag får nån mer konkret hjälp av dem nu för på raden där man skulle skriva om sina planer framöver skrev jag ”ta livet av mig”. Det kanske väcker några tankar och reaktioner. Eller så gör det inte det.

När vi kom hem lyste granen som mysigt välkomnande på gården. Det har verkligen kommit MASSOR av snö idag och det har också blåst rejält.

Mysigt välkomnande gran på gården.

                                                                                                                                                     Mamma ringde nyss och är lite orolig inför lördagens resa, men jag tror att vädret här, åtminstone, ska stabilisera sig till dess. En titt genom köksfönstret nu visar att snöandet har gått över i regn. DET var ju inte så kul, dock…

Snön har övergått till regn.

                                                                                                                                                              Glad blev jag i alla fall över Vita damens Cupcake award och jag hoppas att dem jag i min tur har skickat den vidare till blir lika glada och utför uppgifterna! Jag hör att en av dem skriver febrilt på datorn i vardagsrummet, men det kan ju lika gärna vara den där förgrömmade listan över julmat som ska handlas av Anna på måndag.

Read Full Post »