Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘fläka ut’

Ett inlägg i vilket Tofflan undrar om hon verkligen alltid uppfattar och gör rätt saker…


Föredragningen jag själv hade igår eftermiddag
har jag inte sagt så mycket mer om än att jag rörde folk på olika sätt. Jag fick inte just nån förberedelsetid att tala om, men jag snodde ändå ihop lite anteckningar till nån sorts pratmanus. Inne i möteslokalen gick jag ifrån manus helt och pratade fritt.

Att kritisera är aldrig populärt, men jag tyckte att jag valde ett ganska ofarligt ämne, hanteringen av en viss kommunikationskanal. Dessutom var jag noga med att poängtera att det var ett generellt problem. Igår blev en person vid mötet upprörd, idag fick jag veta att en annan person vid mötesbordet kände sig kritiserad. Men hur ska man kunna lyfta upp och diskutera problem om man inte får använda exempel ur levande livet? Jag hängde verkligen inte ut enskilda personer, utan en grupp, för övrigt. Och så klart en och annan som råkar ingå i den gruppen tog åt sig.

frågetecken
Jag blev lämnad med ett frågetecken före lunch.


Det som lämnade mig som ett frågetecken
och som gjorde att jag valde att gå iväg och luncha ensam med min bok på gång för att sortera tankarna idag, var emellertid nånting annat. En person som deltog i mötet och som jag gillar att jobba ihop med hjälpte mig med ett litet datorproblem på förmiddagen. Vi började då prata om mötet också. Jag fick veta att gruppen inte är säker på vad för sorts hjälp den vill ha, vilken typ av kommunikatör man vill ha. Kanske vill man ha nån som inte tar fram kommunikationsplaner utan skriver populärvetenskapliga texter, till exempel. I mitt stilla sinne började jag fundera på om jag fått rätt inbjudan till mötet. För i min inbjudan står ungefär så här (något skyddat för att inte hänga ut nån person eller enhet):

[vid] förra [mötet] diskuterade vi hur vi vill arbeta med kommunikation, både internt och externt. Vi diskuterade då bl.a. den kommunikationsplan som du har gjort för XY. Jag vill nu adjungera dig till tisdagens möte (ca. kl. 13.10) för att berätta om XY:s kommunikationsplan och vilka syften den fyller. […] 

Det står inte

Kom hit och presentera dig och din kompetens, berätta vad du kan erbjuda oss.

Nu har jag jobbat på just den arbetsplatsen i snart ett år och man kan ju tycka att man borde ha hunnit ta reda på och sett mina kompetenser under den här tiden. Men jag anser att jag främst har jobbat, på just denna arbetsplats, som webbredaktör och webbmaster för externwebb och internwebb inklusive byggnationen av en helt ny intern webbplats. På min andra arbetsplats har jag jobbat mera brett. Visst blir det mycket webb också – webb och intranät är ju viktiga och vanliga kanaler för kommunikation idag – men jag har också jobbat med andra saker. Typ strategiskt och operativt i en tämligen skön och lagom blandning. Och bland annat har jag skrivit nyheter och pressmeddelanden i populärvetenskaplig stil…

Så… var det i själva verket så att jag skulle ha fläkt ut mig igår och rapat upp alla mina kompetenser, särskilt mina kompetenser som skribent? Fattade jag fel när jag trodde att jag skulle beskriva ett projekt för en uppdragsgivare, vad det projektet har gett och om ett liknande projekt kan vara något att driva hos min andra uppdragsgivare?

Och idag på förmiddagen gjorde jag nånting som kanske kan klassas som Jordens Misstag även om jag ventilerade per sms med en person som är hyfsat insatt i vissa saker och ting innan jag agerade. Samtidigt agerade jag för att bevisa både för mig själv och andra att jag duger, det var inte en handling i desperation. Det var en handling av nån som känner sig redo att passera små människor utan att bry sig om deras armfäktande men med ett genuint visat intresse för en sak.


Livet är kort.

Read Full Post »

Varning! Detta inlägg är skrivet i affekt!

Som rubriken säger: jag är inte bara ful och fet och vidrig, jag är snygg i håret. Just nu. Kommer precis från frissan och har haft en timma välgörenhet för kropp och själ. Det behövde jag.

Jag har fått ett stort FY mitt inlägg om gårdagens Antikrundan. Jag tycker att det är konstigt om alla gillar precis allt jag skriver, så jag tar emot det där FY:et. Men jag tänker inte göra det tyst och stillasittande. För jag är så urbota TRÖTT på alla som hugger på det jag skriver. Jag kan inte skriva skämtsamt för då är jag elak, jag kan inte skriva om politik för då är jag borgerlig, jag kan inte skriva om Annika Östberg för då är jag en idiot.

Jisses anoga, om jag skulle skriva så det passar alla då vore jag nog inte en simpel bloggare. Jag vore en Übermenschschriftställerin oder was det nu heter. Ett tips är ju att inte läsa det jag skriver om det upprör så. Det senaste som var upprörande för en person var att En Bekant var med i programmet jag bloggade om. Då måste man kommentera och skriva ett stort FY.

Detta får mig att undra lite. Vad är det för människor som läser min blogg, som följer mitt liv så inpå, så nära? Det liv som jag verkligen fläker ut här. En del av er känner jag, andra har jag lärt känna. Men alla ni som läser varje dag och kanske kommenterar HÖGST en gång om året… Vad är ni för människor som följer mig? Gottar ni er åt mitt pissiga liv eller vad? För upprörda tycks ni ju inte bli så länge en bekant inte skymtar förbi… Jag menar, ni tar er ju inte tid att kommentera när jag skriver att jag planerar att ta livet av mig (en enda person hörde av sig på annat sätt och det DIREKT), men när jag har skrivit ett inlägg, med ett bearbetat och avkodat referat av en sms-dialog om ett TV-program DÅ reagerar NÅN. DÅ är det viktigt att reagera.

För varje gång jag skrattar och fnissar och tramsar som jag gjorde den där timman igår kväll, gråter jag tusen miljoner gånger. Jag vill bara göra det klart så att inte nån ska gå omkring och tro att jag skrattar åt folk hela dagarna. Jag gråter och häcklar och hatar mig själv större delen av tiden för att jag befinner mig i den situation jag är i.

Ingen behöver förnedra mig. Jag gör det så bra själv. Och jag gör det här på min blogg. Men jag är snygg i håret i alla fall.


Sniggt rufs!

Read Full Post »