Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘smyga’

Ett inlägg om en bok.


 

Visning pågårFör tredje gången har jag läst Sofie Sarenbrant. Hennes bok Visning pågår är också den tredje delen i serien om polisen Emma Sköld. Ärligt talat var jag inte så impad över första delen. Men det tog sig rätt snabbt och den här boken slukade jag på nolltid.

Det har varit husvisning i Bromma. Cornelia och hennes dotter Astrid ska flytta från maken/pappan Hans som misshandlar Cornelia och huset ska säljas. Men morgonen efter visningen hittar Astrid sin pappa mördad i husets gästrum. Det finns inget som tyder på att nån har brutit sig in i huset. Ganska snart riktas misstankarna mot Cornelia. Det hela kompliceras av att Emmas syster Josefin är nära vän med Cornelia. Och så finns den där Hugo, Emmas ex, som inte vill ge upp Emma och smyger på henne och Kristoffer. Men när Hugo får veta att Emma och Kristoffer ska ha barn, brister nåt…

Fy te rackarns så spännande det här är! Jag får visserligen så småningom mina misstankar, men jag är inte säker förrän vid de allra sista sidorna. Det här är en riktig bladvändare, en perfekt deckare för hängmattan eller den ljusa sommarnatten när en inte vill sova.

Toffelomdömet blir det högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


 

Jag brukar inte sitta uppe om nätterna, men i natt gjorde jag ett undantag. SvT skulle visa en film med HBTQ-tema ganska sent (varför?). Därför tog jag en lur under tidiga kvällen så jag skulle orka se Paria (2011).

Pariah Lee

Lee (Alike) på väg hem från en flatklubb.


Det var ett tag sen jag kom ut. 
Den här filmen gjordes 2011 och jag ville se om det är annorlunda nu/då (det har ju gått några år sen 2011, men…). Alike kallar sig Lee och är 17 år. Lee hänger på flatklubbar tillsammans med kompisen Laura. Hon försöker acceptera att hon är lesbisk, men döljer det förstås för familjen. Familjen består av pappan, som är polis, mamman som är djupt troende och lillasystern. Pappa och Lee står närmast varandra och Lee är väldigt nära att berätta för honom när hon blir kär. Lillasyster fattar vad Lee håller på med och trots syskonbråk säger hon att Lee får vara som hon vill. Relationen mellan Lee och mamman funkar inte alls. Så Lee smyger med sin identitet. Besöker obskyra klubbar, klär om på skolans toalett till mer bekväma kläder som inte är utvalda av mamman för att de är kvinnliga etc.

Mamman gillar inte alls Lees vän Laura. Gissningsvis anar hon att den självständiga Laura är Lees förtrogna. Laura är själv förskjuten av sin mamma och kämpar för att klara vardagen tillsammans med sin syster. En dag presenterar mamman Lee för en kollegas dotter, en flicka som hon tror ska vara ett mer lämpligt sällskap för Lee. Men flickan förför Lee, kan man säga. De får en kärleksnatt. Sen backar tjejen.

Det är inte lätt att ta sig tillbaka till tonåren, men nog är mycket sig likt. Kampen inom Lee för att acceptera sig själv känner jag mycket väl igen, liksom smygandet för föräldrarna. Föräldrarna, som antagligen vet eller åtminstone anar utan att nåt uttalas. Den första kärleken, sveket… Det är sånt som fanns även när jag var ung, alltså. Och det är på sätt och vis OK med självacceptanskampen, första kärleken och sveket. Men det här med föräldrarna, som borde vara modernare och ett stöd för dottern… De kan inte undgå att se hur dåligt Lee mår. Pappan försöker på sitt lite tafatta sätt, medan mamman vänder sig bort från dottern till religionen. I en av avslutningsscenerna träffas Lee och mamman. Lee säger att hon älskar sin mamma. Mamman säger ingenting förrän Lee har upprepat sina ord. Då svarar mamman:

Jag ska be för dig.

Det här är en mycket amerikansk film och målgruppen för den är inte alls en sån som jag, som varken är tonåring eller har tonårsbarn. Men det är mycket som är sig likt sen mina tonår och det är mycket som fortfarande gör ont när jag ser filmen.

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.

 

Medan andra lekte

Om det finns nånting jag hatar så är det krig. Ändå kan jag aldrig ens försöka att sätta mig in i hur det känns för dem som har upplevt ett krig. Som min pappa. Han var 15 år när han kom till Sverige. Räddad. I boken Medan andra lekte av Sally Trench, lånad av Fästmöns snälla mamma, tvingas flickan Fran rädda sig själv under kriget i Bosnien.

Kriget kommer smygande till den lilla bosniska byn där tolvåriga Fran bor. En dag bryter helvetet löst. Föräldrarna tas till fånga – eller dödas. Fran tvingas kämpa mot svält, kyla och… sin tro. Hon träffar gamla vänner och nya, bildar en ny liten familj med några övergivna småbarn. En dag tar kriget slut. Hur många är offer? Hur många har mördats? Hur många har överlevt?

Den här boken börjar lite segt med att författaren berättar hur hon tog sig till Bosnien för att jobba som hjälparbetare för att få fram mat och medicin till dem som drabbats av kriget. Men sen skriver hon Frans historia. En fiktiv berättelse, visserligen. Den skulle dock kunna vara sann. Naket och rakt på sak berättar Sally Trench om krigets vedermödor, sett ur en tolvårig flickas ögon. En stark berättelse!

Toffelomdömet om boken blir högt!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en spännande TV-serie.


Under två kvällar den här veckan
har TV4 visat Maria Wern: Inte ens det förflutna. TV-serien är baserad på Anna Janssons bok med samma titel. Men som vanligt följer TV-serien inte boken slaviskt. Fästmön och jag har nu tittat på båda avsnitten och vi tyckte att det var… kusligt bra!

Maria Wern

Maria Wern letar kompisar. (Bilden är lånad från TV4:s webbplats.)


Den här gången
är Maria Wern förföljd. Stalkad. Hon får anonyma telefonsamtal och nån smyger på henne i buskarna. Det blir bestämt att hon ska fly fältet ett tag. Därför tackar hon ja till en återträff med gamla studentkompisar. Återträffen sker på Stora Karlsö, efter säsongen. Detta innebär att tjejgänget är ensamma på ön. Eller är de det? En efter en mördas de. Mördaren måste finnas bland dem eller ingår det i mördarens lek att få dem att misstänka varandra?

Stämningen är kuslig under hela serien. Framför allt på ön, där det, när det blir spännande, blir dåligt väder. Regnet vräker ner, det blåser och blir dimmigt. Som gjort för att spela in en spännande TV-serie.

Det här är ingen djuping, men det är spännande och gav en stunds underhållning. Toffelbetyget blir högt. Inte det högsta, eftersom boken är bättre än filmen – som så ofta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Det är verkligen april. Och aprilväder! Igår inleddes lördagen med regn som strax övergick till tunga snösflingor som föll typ hela dan. Idag är det strålande sol och termometern visar nästan fem grader varmt.

Jag åkte och hämtade Fästmön igår när hon hade slutat jobba. Det blev en tur till ICA Solen för att kompletteringshandla. Vad gäller middagen var det hemgjord pizza som gick segrande ur striden. Vi var bara fyra personer hemma som skulle äta och då passade det bra. Till pizzorna använde vi pizzakit, det vill säga deg med bakplåtspapper som man bara rullar ut på plåten. Kittet innehåller också tomatsås. Sen får man toppa efter tycke och smak. Jag gjorde en vegetarisk pizza med svamp, lök, grön paprika, oliver och ostar. Lite märkligt att just Elias och jag delade plåt, för han vill ju mest bara ha skinka på sin.

Hemgjord pizza
Elias halva till vänster, min, förstås, till höger.


Anna var väldigt trött igår
och det förstår jag efter en dag på benen mellan 7 och 16. Så det var nån som nickade till då och då i TV-soffan under Den unge Morse.

I morse hade jag sagt att Anna skulle väcka mig så skulle jag skjutsa henne, men hon smög upp 5.45 och tassade verkligen. Jag hörde inte ett smack utan sov till typ klockan åtta.

Jag tog en skön dusch och tvättade håret samt såg om mina ärr. De ser lite irriterade ut. Hoppas det inte blir infekterat nu, då blir jag galen. Elias och jag har ätit frukost. Nu sitter vi en stund vid våra datorer. Jag har fått OK att hjälpa Elias att duscha och tvätta håret. Sen blir det lite lunch innan vi sticker ut på äventyr i aprilsolen. Vi vet inte riktigt vad vi ska hitta på, men vi har bestämt att vi åker in till stan och tittar lite. Där finns alltid nåt att se! Anna jobbar till 16, så tanken är att vi hämtar henne innan vi åker hem till Himlen.

Händer det nåt i aprilsolen hos dig idag, då, eller helgar du vilodagen???


Livet är kort.

Read Full Post »

…skitväder, för att prata svenska! Det har tamejtusan snöat hela dan. Sån där blöööt snööö. Det tog en kvart att få bort skiten det värsta från Clark Kent* när vi skulle åka hem. Och så var jag ganska nervös med tanke på varningslamporna. Verkstadskillen sa ju att när en lampa lyser fungerar inte den funktionen. Det är tre varningslampor som av och till lyser:

  1. handbromsen
  2. antispinn-/antisladd
  3. ABS-bromsen

Det är liksom vitala funktioner (bromsar och sladdhävande) i det här… skitvädret…

När jag startade bilen och rullade ut från jobbparkeringen slocknade emellertid de tre varningslamporna. Jag blev förstås skitglad och tänkte att det bara var nån tillfällig

hängning, 

ungefär så där som en dator kan bete sig. Men så när jag svängde ut på stora vägen tändes de igen. Ytterligare två gånger släcktes och tändes lampjävlarna varningslamporna, men till sist släcktes de – och har hållit sig släckta (förutom vid start när de SKA lysa) sen dess… Betänk då, att jag stannade till vid Tokerian för att inhandla ingredienser till Prinskorvens fredagsmys (ja, jag kan vara en snäll mammis Toffla i bland!). När jag startade och körde därifrån fungerade lamporna som de skulle. Inte vet jag om det bara var nåt tillfälligt, men eftersom det ändå känns rätt allvarligt ska jag självklart lämna in bilen. Nästa vecka, på torsdag. (Första dan jag kunde få lånebil.)

Fick skotta utanför garaget hemma. Om inte snön övergår i regn lär jag få skotta ännu mera. Fördelen med snö – ja, det finns en och annan men de är få! – är att såna som smyger på en lämnar spår efter sig.

spår i snön

Utanför garaget idag var det en fyrfota vän och inte nån tvåfotad fiende som hade smugit på mig.


Nu ska jag kolla läget
med min hostiga moder och sen ska jag ta mig en macka färskt, nyinköpt bröd med Kalles randiga på (jag är jättesugen på nåt salt, nämligen!). Det blev bara en macka till lunch också, visserligen, men jag orkar inte ställa mig vid nån spis och röra i några grytor i kväll. Jag är ju Mannen i familjen – jag kör bilen, jag har det korta håret och jag har borren. Vid spisen är det ju Kvinnan i familjen – hon har långt hår, hon har barnen, hon kan laga mat och hon kör inte bilen – som ska stå. (Och dessa två sista meningar är förstås skämtsamt menade, va fan trodde du?!)


*Clark Kent = min kranke lille bilman


Livet är kort.

Read Full Post »

Den kära, mest älskade Fästmön smög upp i morse och tassade ut till bussen, den som bara kör henne halva sträckan till jobbet från mig. (Den stackarn – Anna alltså, inte bussjäveln! – har dessutom en blåsa på ena foten!) Jag vaknade tjugo i sju av att det var alldeles för tyst i mitt hem (dock inte under mig…). Kryckade mig ur sängen tjugo i sju och fann att den lilla fågeln var utflugen! Jag hade fått sovmorgon av Anna, som tyckte synd om mig, tror jag. Igår kväll fick jag nämligen ta fram kryckan eftersom jag nästan inte kunde gå. Och vilken tur att jag lyckades somna om! Sov ända till halv nio idag…

Den kära, mest älskade Anna! Här på besök i kyrkan.


Jag fick känna lite söndagsfrid idag,
trots att somliga i huset tittade på TV på inte särskilt låg volym under mitt sovrum före klockan sju. Men när jag klev upp och grep mig an dagens verk blev jag efter en stund ackompanjerad av kyrkklockor. Medan jag tog ner en gardinstång och skruvade ner hållare till gardinstänger på de resterande tre fönstren ding-dongade det utanför. Och det var ganska fridfullt.

Kryckan åkte som sagt fram igår kväll. Då hade jag dels jävligt ont och dels svårt att gå. Det var i princip omöjligt för mig att resa mig utan krycka. Det brukar inte vara så svårt att gå inomhus utan krycka, för det finns alltid nåt att hålla sig i. Igår kväll gick det inte alls att gå utan krycka heller. HATAR! Men foten har fått vila under natten och även om jag behöver kryckan för att ta mig ur sängen och upp ur stolar, kan jag halta utan den inomhus i alla fall idag. Jag ska försöka att inte belasta foten så mycket, men samtidigt stelnar jag till om jag inte rör på mig och då gör det ännu mer ont sen, när jag ska försöka röra på mig.

Dagens agenda innehåller inte så mycket, tack och lov. Jag ska stryka några jeans, det är allt. Vattnat mina 42 krukväxter gjorde jag i samband med att jag tog bort fönsterremsor och gardiner idag. Fasen, så full tvättkorgen är! Jag ska nog tvätta nån maskin så tvättkorgen rymmer lite mer tvätt. Till en del fönster har jag rena gardiner till i linneskåpet att sätta upp sen, men sorgebarnet är sovrummet. Jag har haft ett par rätt fula blåa gardiner där. De matchar färgen på tapeterna, men de har rosor på sig. Rosor! Nej, det är inte jag! Kanske borde jag passa på att inhandla nya gardiner till sovrummet nu när jag ska få nya fönster. Men sist jag gjorde det köpte jag ett par som visade sig vara duvblålila i dagsljus. De passade bara som tillfällig och ful nödlösning som solskydd på jobbet…

Ful nödlösning på jobbet ett tag.


Nej, jag är ingen gardinmänniska.
När jag var gift – bevare oss väl! – tog min dåvarande svärmor hand om den biten. Det var ganska bekvämt, även om vi inte hade samma smak alla gånger. Efter skilsmässan följde en period av anti-gardiner-stil i mitt hem. Sen blev jag vuxlig och försökte. Med varierande resultat.

Ärligt talat är jag inte nån som är duktig på det husliga – det tror jag att såväl Anna som mina X:or skriver under på! Visst gillar jag att ha snyggt omkring mig hemma och visst gillar jag att äta gott – bara jag slipper fixa till det själv. Jag kan ta hand om städningen i stället, minus disken, förstås… Anna var så söt igår och tog hand om disken efter maten – trots att hon hade jobbat 7 – 16. Men jag lagade i gengäld maten – och sen kunde jag inte stå på foten…

Det är ganska läskigt, men jag vet att alkohol brukar hjälpa mot värk. Vi drack var sin starköl igår och två glas vin. Det gjorde inte nån som helst skillnad igår – jag hade jätteont. Hälen värkte för första gången, den värkte rejält. På torsdag ska jag tillbaka till Nål-Janne, så jag får beklaga mig då ordentligt och höra om jag kan göra nåt annat på hemmaplan för smärtlindring än att ha hälen på en kylklamp. Testade det igår och då ilade det bara ännu mer.

Nej, nu ska jag läsa lite lokalblaska, inta frukost och stryka jeans – i den ordningen. Dagens middag behöver inte förberedas – vi ska äta ost och kex och dricka var sitt glas vin. Igen. Oj så fulla vi blir – NOT! (Jag hatar att vara full och tappa kontrollen, så jag är aldrig full nu för tiden.)

Vad ska du göra idag???


Livet är kort.

Read Full Post »

Stannar till och läser en mycket tänkvärd krönika i Svenska Dagbladet, signerad Negra Efendic′. Den handlar om att Pride är slut och att så många som en fjärdedel av Sveriges HBTQ-människor skuttar in, inte bara i vardagen utan i garderoben, också. En fjärdedel. 25 procent. Det är många, det… Det handlar om att inte våga vara sig själv på jobbet.


Rosa hatt med regnbågshår, DET är annorlunda. Eller mindre vanligt..?

                                                                                                                                                                   Många har åsikter om huruvida man ska vara öppen eller inte på jobbet. Vad har ens sexualitet med jobbet att göra? Inget, vanligtvis. Det är ju inte precis så att man sitter och berättar om vad man gör i sovrummet (ja, inte nödvändigtvis där, men det handlar om sex, alltså!) på jobbet. Det är inte det det handlar om. Det handlar om huruvida man kan/vågar delta i diskussionerna kring fikaborden när man pratar om semestern eller helgen som varit.

Det är inte alltid lätt att vara öppen på jobbet. Personligen har jag aldrig dolt hur jag lever privat. Jag har aldrig gjort några regelrätta ”bekännelser” utan berättat när det har varit läge. Ofta väldigt tidigt på en ny arbetsplats. Det har funkat – vad jag vet. Det snack och annat som alltid försiggår bakom ryggen får man ju ändå aldrig höra.

Det jag däremot fick höra av en av mina senare chefer önskar jag att jag hade reagerat på och faktiskt anmält. Det var vårt första jobbmöte och vi skulle tala om mina erfarenheter inom yrket samt mina utbildningar. Då säger chefen plötsligt

Jag vet att du är homosexuell och det är OK för mig.

Jaha. Skulle jag ha varit nöjd med och glad åt det? Jag vet att jag blev betänksam och kontaktade en av chefens tidigare medarbetare, en person som senare om inte högg mig i ryggen så vände mig ryggen. Medarbetaren svooor på att det enbart var ett sätt att tala om att chefen ”visste”, ingenting annat. Men jag gick ändå och grubblade på vad min homosexualitet hade med min kompetens i jobbet att göra… Alltför sent insåg jag tyvärr att det var första spiken i min kista. Och nu går det inte att göra nåt åt.

Det finns både för- och nackdelar med att vara öppen homosexuell på sitt arbete. Trots det som hände mig vill jag nog säga att jag föredrar att vara öppen. Jag vill inte smussla och smyga med hur jag lever. Men jag har blivit mycket väl medveten om vilka konsekvenser det kan få. Finner jag några liknande tendenser nån annanstans tänker jag inte tolerera dessa. Var så säker.

Till dig som är hetero och vill uttrycka din ”tolerans” mot såna som mig vill jag bara säga:

Sluta att se mig som en apa i en bur. Jag är människa som du. Jag äter, sover, jobbar, älskar. Jag är inte annorlunda, bara mindre vanlig, kanske. Men mångfald berikar! Tänk på det en stund.

Read Full Post »

Idag var det segare än segast. Det som finns inuti min näsa, alltså. Och i luftrören. Det brukar ta nån timma innan jag kan prata överhuvud taget och när jag väl upplåter min stämma låter jag som en äldre man. Det gör dessutom ONT att prata. I alla fall nu på morgonen.

Fästmön var stoisk och lagade till en utsökt måltid igår afton. Spaghetti och kött-/kycklingfärssås. Min sås var starkt kryddad och full av vitlök. Jag kände inte så mycket smak mer än det starka som på sätt och vis löste upp det sega bakom näsan. Du fattar vad jag menar utan att jag behöver beskriva det mer detaljerat, hoppas jag???

Annars har nog grannarna i Himlen börjat tro att vi har startat grisfarm. För när vi sover låter vi som grisar. Nu har jag ju inte hört mig själv, men min särbo. Gissningsvis låter jag likadant.


Har vi startat grisfarm, månntro?

                                                                                                                                                            I morse var det fyra grader kallt. Jag försökte smyga så att jag inte skulle väcka Anna, hon behövde så väl få sova. Men jag höll på att skrämma livet ur Elias när jag gläntade på hans dörr för att säga god morgon – han hade inte hört mig tassa i hallen utanför! Lillgrabben hade ont i magen, sa han, men eftersom toa redan var provat försökte vi med yoghurt och då blev det lite bättre. I bilen till skolan lyssnade vi till ESC-låtarna och Elias tyckte att Armeniens låt var riktigt bra. Jag har klassat den som OK.

Jag färdades sen genom en grå dag in till stan. Vid Ekeby stod hästarna som vanligt i klunga, men idag såg de extra roliga ut eftersom det såg ut som om de spanade på bilar. Jag bara väntade på att en av dem skulle ta fram block och penna och börja skriva upp bilnummer eller nåt! Minns du det, FEM, när vi höll på med sånt??? Varför gjorde vi det???

Dagen var så grå och disig, men trots det var det förvånansvärt många bilar OCH en länsbuss som inte hade lysena på. Nej, jag kan väl tänka mig att om man inte har blinkers så har man väl inte lysen heller på sitt fordon. 😈 Inga rådjur såg jag idag, men annars brukar de vara synliga på ena sidan av nya E4:an, också de i klunga. Nervösa, smalbenta djur som springer lite hit och dit…

Nu har jag gnällt på gråvädret så mycket att solen tittar fram! TACK för det! 😛

Hemma hos mig hittade jag ett fönsterkuvert i postboxen. Fönsterkuvert är väl inte nån populär post hos nån och själv får jag magknip när de hamnar hos mig. Detta kuvert var dessutom från Skatteverket! HU! Men innehållet var tämligen odramatiskt. Det var den där nationella undersökningen om lägenhetsnummer som Skatteverket fått i uppdrag av regeringen att genomföra. Tanken är att det ska bli lättare att ta fram statistik om oss som bor nånstans än det har varit tidigare genom folk- och bostadsräkningarna. Det var enkelt att logga in hos Skatteverket och utföra ärendet, men man kan också använda telefon eller bara skriva ner på bifogad blankett och skicka in.

Funderar på hur min mamma gör, som inte har dator och som ser illa… Undras om nån tänkte på ”gamlingarna”, invandrarna med flera… Helt lätt att hitta sitt lägenhetsnummer är det inte heller. Enligt den medföljande foldern består numret av fyra siffror

[…] och ska finnas anslaget  på en väl synlig plats i byggnaden. Fastighetsägaren ska dessutom ha lämnat information till dig om vilket lägenhetsnummer som gäller. […]

Ja jag har fått ett brev om detta, men nåt anslag på

[…] väl synlig plats i byggnaden. […] 

hittar jag inte! Det är som vanligt, det. Dåligt med informationen, alltså. Tur att jag hade sparat brevet!

Uppdaterat: Nu var jag nere i entrén och kollade och jag hittade siffrorna. Men inte tack vare att det är utmärkt att det just är dessa fyra siffror man ska ange utan för att jag känner igen dem från brevet jag fick för ganska länge sen…

Nu ska jag informera mig själv lite om vad som har hänt lokalt via lokalblaskan. Nåt besked har jag INTE fått än och jag har för dålig röst för att ringa själv, tycker jag. På måndag har jag bestämt mig för att sjösatta plan B och sätta mig och ringa runt lite. Förhoppningsvis har min röst återgått till det normala då!

Read Full Post »

Blondin #1* smyger på Blondin #2** – med en batteridriven tandborste påslagen i käften.

BUSTED!

Och tack för dagens garv över kvällens mest blonda!

                                                                                                                                                    *Blondin #1 = en mig närstående person
** Blondin #2 = petite moi

Read Full Post »

Older Posts »