Just nu vill jag leva eller bara been there, done that?

Ett lite ja ja, sånt är livet-inlägg.

---

 

Det var minusgrader för första gången igår och det är fortsatt kallt idag.

Så blev det helg. Gissa vem som vaknade strax efter klockan sex i alla fall? Slumrade sen gjorde jag. Men den riktiga sömnen ville inte komma tillbaka. I stället tillbringade jag nån timme med Maj i sängen. Det är nog det enda negativa med att ha börjat jobba – jag hinner inte läsa lika mycket och ofta! Eller rättare sagt: jag orkar inte och hinner inte. (I hela detta stycke hade jag bytt pronomen från det till jag. Självkänslan! Sen bytte jag tillbaka igen. Jag skriver som jag vill på min blogg. Och jag ville ändra.)

Idag har jag massor att göra (att sitta en stund vid datorn och inte jobba är en av sakerna jag har att göra) och min tanke var att ta saker i den takt jag har lust med. Så blir det inte. Min dag var ju så inrutad, men jag fick, som siste man, slänga om lite bland mina rutor. Det är väl bra att jag jobbar på det. Att vara flexibel, alltså. Fast det är ju lättare när det finns gott om tid och när en känner att en inte kommer i sista hand.

Det är kallt och soligt. Redan igår noterade jag de första riktiga minusgraderna för säsongen. Men det var tidigare än i morse. Idag tycks kylan hålla i sig. Jag gillar inte att vara ute och köra bil på två bra och två dåliga sommardäck när det är så här. Kylan kom tidigt i år. Nu blir väntan lång till de nya vinterdäcken den 26 oktober. En spännande grej med att köra i kväll blir i alla fall att kolla hur mina nya, starkare linser funkar i mörkerkörning. Jag kan rimligtvis inte se sämre än jag gjorde före bytet.

Hur jag mår? Tackar som frågar, Ingen! Igår kväll fick jag feber, men segade mig ändå uppe till klockan 23. Sen somnade jag som en sten. I morse när jag vaknade fanns inte ett spår av febern. Dessutom är näsan varm och luftrören inte alls lika irriterade som igår kväll. Så det vete tusan om jag inte bara var

lite trött.

Eller så blir luftrören irriterade av kylan, inte av nån infektion. Irriterad var förresten ordet, för det är jobbigt att inte känna sig helt på topp.

”Just nu vill jag leva” heter tavlan som bilden visar en detalj av. Konstnären heter Kitty Lindsten.

Jag vill hoppa tillbaka till det här inläggets början och böckerna om Maj. Nu läser jag sista delen i trilogin. Jag var nyfiken på böckerna, men sen lite skeptisk. Nu dras jag in i berättelsen, jag känner med karaktärerna – frustration, framför allt. Boken blir en del av mig. En del som just nu är glad och tacksam för det som finns i mitt liv, men som ändå inte kan låta bli att känna en viss besvikelse och sorg. Var det så här livet skulle bli och vara? Denna ständiga kamp för att hitta en plats i tillvaron. En plats, som sen inte på nåt sätt är cementerad. Och under tiden glömmer jag liksom bort det viktigaste: att leva. Ibland kan jag känna ett stick av vemod över mina val. För jag anar vad som komma skall, jag ser det i min närhet, på sätt och vis. Men borde jag inte vara nöjd då över att jag ändå har valt, inte blivit tvingad? I skrivande stund kan jag inte besvara den frågan.

På väg att ta slut, men kommer igen gäller för trädet. Men för mig?

Det är visst lite trångt i bröstet, denna lördagsmorgon. Jag har rivit ur sängarna och ska bädda rent, trots att den ena sängen knappt är soven i. Jag tvättar. Krukväxterna har fått lite omsorg. Deras jord var lika torr som ett par vinterfnasiga läppar. Duscha, tvätta håret, äta frukost ska jag göra innan jag samlar ihop mina sopor. Det skulle behövas en skottkärra! Jag fattar inte hur det kan bli så mycket sopor när jag inte är hemma om dagarna?! Sen iväg på några ärenden och köpa mat. Hade tänkt fika, men det får vara. Hem igen och ringa mamma. Städningen sparar jag till i morgon, likaså läsningen och recensionen av professor Frans i serieform. Av den senare ska det bli två versioner, en till bloggen, en till UppsalaNyheter.

Bloggen ja… Det är nu bara åtta procents utrymme kvar. I veckan har jag inte haft nån större lust med bloggen, men jag har harvat på. Och det tänker jag göra till slutet. Det är bara att inse att skrivlusten lyser med sin frånvaro. Den kommer inte tillbaka, jag har knappt ens känt nåt behov av att vardagsprata av mig heller. Jag kan lika gärna fortsätta att prata med tapeterna, responsen är så liten. Samtidigt vill jag ändå tacka DIG som då och då lämnar en kommentar här! Själv läser jag knappt bloggar längre, men det är inget jag har dåligt samvete för. Det bara är så. Jag orkar varken med glättiga och ytliga bloggar eller deppiga. Been there, done that, liksom…

Jag har skrivit en bok. Jag har skickat manus. Men jag är varken ung eller känd. Möjligen skulle den bli utgiven posthumt om… Pensionssparande? Nä, jag tänker på att jag vill återvända till jorden när jag är färdig här. Och det finns det inte pengar till idag. Åter igen, been there, done that… But have I seen it..?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ensam ensamhet

Ett ensamt inlägg.

---

 

Ensam!

Nä, jag känner mig inte så ensam just nu. Det är inte mig det här inlägget handlar om, även om jag ibland kan känna mig ensammast i hela världen. Den där känslan av att vara så allena och inte ha nån att kontakt just då, i den stunden. Folk jobbar ju, typ… Jag kan inte vänta på andra, jag får nästan alltid kämpa med ensamhetsdemonen ensam.

Igår kväll ringde jag mamma. Det har nu gått över en vecka sen hon fyllde 80 år. Vi hade en bra dag och gjorde en fin utflykt som mamma var mycket nöjd med. Men hon saknar sin släkt. Sin tämligen stora släkt. Alla miljoner kusiner, varav en enda hörde av sig till 80-årsdagen. En (1). Det var mammakusinen B, förstås, den enda av miljonerna som bryr sig. Det är både jag och mamma väldigt glada för. Samtidigt… när mamma själv är noga med att ringa eller skicka ett kort till födelsedagar och bara får tystnad tillbaka… Jag förstår att det känns, men jag kan inte förstå hur svårt det kan vara att köpa ett grattis-kort, skriva sitt namn på det och posta det.

Det är inte lätt att ha sin gamla mamma boendes långt borta. Från början var valet mitt, det vill säga jag flyttade när jag hade blivit myndig. Jag har i princip bott i Uppsala hela mitt vuxna liv. Mamma har i princip bott hela sitt vuxna liv i Metropolen Byhålan. Det är inte bara att flytta för nån av oss då. Mamma är för gammal och sjuk, jag har min familj här samt större möjligheter till en framtid (vill jag tro, i alla fall). Jag kan inte tvångsflytta mamma, men jag misstänker att hon straffas för sin ensamhet av sina så kallade vänner och väninnor och framför allt, miljonerna kusiner. Det gör mig ont. Det gör däremot inte ont att skicka ett kort. Eller ringa nån gång.

Sex elefanter hos mamma får illustrera alla miljoner kusiner hon har.

Det här med kusinerna är ett känsligt kapitel. Mamma berättade om hur det var när hon var barn och hur födelsedagar firades då. De flesta kusinfamiljer hade flera barn. När vart och ett av dem fyllde år fick födelsedagsbarnet en krona av varje familj, så att h*n kunde köpa sig vad h*n ville.

En satt och räknade hur mycket det kunde tänkas bli och så funderade en ut vad en skulle köpa.

sa mamma.

Sen fanns det fastrar/mostrar och farbröder/fastrar som alltid ‘glömde bort’ födelsedagar också, så dem kunde man inte räkna med, 

fortsatte hon.

Tänk… en krona… Det var mycket pengar på den tiden. För de barnrika familjerna sved det säkerligen att ge bort en krona i present till nån annans unge och för den familjen med bara ett barn var det nog heller inte lätt att få pengarna att räcka till åt alla andras fyllande ungar. Men det gjordes på det viset och det var rättvist. Idag är det bara… orättvist. Och ensamt. Uttrycket

ensam ensamhet

känns lite stämplat i pannan på min mamma.

Vi hade kunnat ordna en födelsedagsmottagning om vi hade skrapat ihop våra gemensamma resurser, mamma och jag.

Men varför ska jag bjuda människor när jag fyller år när dessa människor aldrig hör av sig annars?

undrade mamma. (Säkert tänkte hon som jag också gjorde hur oerhört ledsamt det skulle bli om ingen kom…)

Och jag höll med. Vi unnade oss i stället en fin lunch i trevliga omgivningar, en åktur och… en fika i Tranås. Under bilresan ringde mammakusinen B och de båda kusinerna pratade en stund via en sprakande mobil. (Dålig mottagning i mörkaste Småland.) Mammakusinen B skickade för övrigt även en grattiskort med en present. Det är omtanke och det blev väldigt uppskattat!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Måsar, frisk luft och böcker

Ett inlägg om sömn och litteratur.

---

 

Mitt nattsällskap.

I natt har jag sovit till måsskrik och frisk luft. Jag vet inte varför, men jag sover så gott med ljud i bakgrunden. Det låter säkert extra konstigt med måsskrik, men faktum är att det funkar för mig! Här hos mamma har jag min bädd på golvet. Det tycker ryggen är kanon, fast benen har lite svårt att veckla ut sig när jag har suttit på madrassen och skrivit ett tag. Det är bara att konstatera att jag inte är 15 längre. Men jag tar mig fortfarande upp från golvet utan nån hjälp och det är ju alltid något.

Svalt ska det helst vara om jag ska sova bra också. Här sover jag med balledörren* på glänt. I natt var det väldigt… friskt, kan jag meddela. Så skönt då att kunna svepa om sig ett täcke! Häromdan läste jag i Expressen hälsa på nätet att hög kroppstemperatur gör att man håller sig vaken. Ett enkelt tips att sänka kroppstemperaturen och gör sig själv mer sömnig är att sticka ut ena foten utanför täcket. Det lustiga är att jag ofta somnar på det viset. Jag lägger mig på halvmage (tänk efter så fattar du), sträcker ut höger arm och så en eller båda fötterna utanför täcket. När jag tänker efter hur jag ser ut blir jag full i skratt. Snacka om fågelskrämma även i sängen…

På väg till mig för recension.

Det blir kvalitet på min sömn helt klart när jag är hos mamma och sover vid vatten. Jag saknar sjön oerhört mycket i Uppsala. Det blir en så annorlunda luft! Passande nog fick jag igår veta att boken En sång från havet är på väg till mig för recension från förlaget. Kanske inte en bok jag skulle ha valt själv och därför blir det extra spännande. När jag läser om boken tror jag att jag kommer att gilla den, i alla fall.

Men i natt, innan jag släckte, läste jag ett par kapitel i en bok som jag tycker är vidunderligt bra och berörande.Jag har aldrig tidigare läst nåt av Mia Ajvide, men så hittade jag Mannen som föll i glömska på Röda korset den där helgen i maj när FEM var på besök. Bara 15 kronor för denna läsupplevelse som jag befinner mig strax efter mitten i. Tänk att vara en människa som människor plötsligt glömmer bort hela tiden – till och med den egna frun och ens mamma… Och därför, just precis innan jag släckte, föll mina ögon på några bokryggar som har följt mig hela livet. Tusen och en natt… Då kände jag mig trygg, släckte och somnade inom två minuter.

Tusen och en nattböckerna fanns kvar i mitt minne.

Mitt minne är annars ganska dåligt, som bekant. Men – ta i trä! – jag har ännu inte kommit på nåt som jag har glömt ta med hemifrån! Och häromdan gjorde jag ett minnestest hos Dagens Nyheter med ändå hyfsat resultat. Man får först titta på 20 bilder och därefter ska man besvara tio frågor om bilderna. Jag hade sex rätt av tio. Hur många rätt får DU?

>>>Till testet Hur bra är ditt minne?

 

*balledörren = balkongdörren

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Gratis är gott – att skratta…

Ett inlägg om att det kan vara osäkert vad som är gratis, men ett gott skratt kostar ju ingenting. 

---

 

Den rätta boken till min ordvitsande vän med norskt påbrå.

I förra veckan bestämdes det lite hastigt att jag skulle stråla samman med vännerna Ingela och Gunilla här i Uppsala i söndags. Eftersom jag visste att Gunilla hade fyllt år ett par dar före vår träff – och för att hon är en sån god och positiv vän – ville jag försöka hitta en liten present. Det blev ett av ärendena i fredags.

Jag hade bestämt mig för att försöka hitta en bok. Gunilla och jag har väldigt… divergerande intressen. Hon gillar till exempel sport och jag gillar böcker. Det händer att vi driver med varandra och oss själva då och då, för jag avskyr verkligen allt som har med sport och idrott att göra och Gunilla är inte överdrivet förtjust i böcker. Detta till trots har vi roligt när vi ses och vi ser INTE ner på den andra för att den inte gillar samma saker som en själv. Men jag ville ju vara en god vän (sic!) och försöka utöka Gunillas hemmabibliotek. Jag letade och letade efter ”rätt” bok. En lång stund höll jag i en mycket djup och seriös bok som har stor betydelse i mitt eget liv. Fast nej. Det är ju det här att vi är så olika, Gunilla och jag. Boken har stor betydelse i mitt liv. Jag la tillbaka boken.

En av de sista anhalterna i fredags innan vi for hem och tog helg, Fästmön och jag, var Återbruket. Du vet, stället där jag kraschade glasdörrar så killen i kassan PRUTADE på de två bokhyllorna jag köpte. Där hittade jag nu också den perfekta boken: Norgehistorier. Perfekt därför att Gunilla är en ordvitsare OCH har norskt påbrå. Framme vid kassan hos Återbruket finns en korg med diverse böcker som är gratis. Jag stod och rev en stund i den men hittade inget jag ville ha. Därför vände jag mig till tjejen i kassan för att betala boken som skulle bli en födelsedagspresent till Gunilla.

Nej, nej, den är gratis!

svarade hon.

Va? Är det säkert?

sa jag.

Jorå, försäkrade tjejen i kassan, varpå jag tackade och Anna och jag lämnade butiken. När vi kom ut sa Anna:

Hon trodde nog att du hade valt boken till Gunilla i den där gratiskorgen!

ALLA böcker gratis på Återbruket just nu…

Självklart var det så! Trodde jag… Men… igår tittade vi in på Återbruket en stund och då såg vi – här och var – RÖDA skyltar där det stod att ALLA böcker är gratis… Typat, när jag hade gått och fnissat åt och skämts lite över att jag hade lurat en loppis. Så eh ja… Även en kommunikatör kan missa väsentliga skyltar… Nu vet du, Gunilla, ifall du läser det här inlägget, hur fruktansvärt svindyr din present var!!!

Det här med skyltning är förresten inte alltid så… lätt. Ibland är skyltningen så minimal att man inte hittar, ibland är den så… total att man liksom… blir tyst över övertydligheten. Som skyltningen på Social Ekonomi Uppsala…

Eh… ja… Vi kände oss både välinformerade och välkomna. Ingen risk att vi gick vilse i affären.

Skyltning är ju ett sätt att kommunicera med kunder, rabattkuponger är ett annat. Idag med posten fick jag en kupong från stans nyaste ICA Maxi. Om jag tolkar texten rätt skulle jag i princip kunna åka dit, fylla en kasse med varor för 100 kronor, lämna fram kupongen i kassan – och enbart betala för kassen. Eller? Hur tolkar du texten? Tänk på att kommunikation är svårt…

Rabatt 100 kronor när du handlar för minst 100 kronor, innebär..?

Ett ställe där det inte är gratis är Motalabron. Jag tycker ärligt talat att det är skit, på ren svenska. Vill man leda bort trafiken från Metropolens lilla trånga centrum, över vattnet, söderut ska man väl inte ta betalt för det?! Men det vill Trafikverket. Och Motalabron är häftig att köra på. Därför kostade mamma och jag på oss att åka på bron tur och retur när vi skulle besöka vännerna i Aska i påskas. Enligt skyltar skulle räkning komma med posten. Det var den 5 april vi korsade bron. Jag kan inte påstå att jag har väntat och längtat efter räkningen. Jag glömde bort den. Men så idag hittade den vägen ner i min postbox. Räkningen på infrastrukturavgiften – ja, det heter så! – för färden över bron var på… tio kronor. Alltså, det måste ha varit så mycket dyrare än en guldpeng att ta fram räkningen, skriva ut den, stoppa den i ett kuvert och skicka den med snigelpost till mig…

Infrastrukturavgift på 10 kronor för vår resa fram och tillbaka över Motalabron på påskdagen.

Man skulle i detta sammanhang kunna ha sagt

Det var bättre förr!

Men faktum är att det inte var det. För till och med på 1700-talet fick Byhåleborna betala broavgift för att färdas på den då befintliga bron över kanalen, Storbron. Utveckling? Nja…

some things never change.

Bara broarna och deras ägare…

Kopia av en bropeng från 1787.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

När livet vänder: Fredrik

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

I kväll var det säsongsavslutning för När livet vänder. Jag kan bara hoppas att duktiga Anja Kontor får fortsätta och att hon får göra många nya program. Den här sortens program behövs nämligen. Lugna program där samtalet och en människa är viktigast. En stunds stillhet som får oss att stanna upp i bruset och lyssna. Kvällens program handlade om Fredrik som blev överkörd av en lastbil.

Fredrik blev överkörd av en lastbil och fick amputera sitt vänsterben. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Ungefär  2 500 personer i Sverige amputeras varje år. Benamputationer är vanligast. En amputation är naturligtvis en stor förändring. Många amputerade blir deprimerade. Men i det här programmet berättar Fredrik inte bara om sin sorg utan också om sin revansch.

För snart två år sen cyklade Fredrik hem från simträningen. Cirka en kilometer hemifrån blev han påkörd och han fick mycket svåra skador. Fredrik minns inget av olyckan. Han vaknade upp sex dar senare. Då hade han drömt att han sett en ängel. Sen fick han se in i sin mans ögon igen. Det var väldigt mycket som var trasigt i Fredriks kropp, men han kände ändå en sorts eufori – han hade ju överlevt.

Den första tiden var vännerna och familjen Fredriks trygghet. Men så kommer ju vardagen. Fredrik hatade kryckorna, han ville leva som tidigare. När det var som mörkast kunde han ligga i sängen och bara önska att allt var som förut – en känsla i alla fall jag känner igen.

Med protesen började en ny resa för Fredrik, men hans bild av sitt utseende är… trasig. När han berättar om den lilla flickan som skrek otröstbar i omklädningsrummet vid åsynen av Fredriks skada är det svårt att inte känna en del av den sorg Fredrik måste känna.

När han simmar känner han sig lycklig. Och han tänker också att hans vänsterben räddade hans liv. Fredriks avslutande ord är ord vi alla behöver reflektera över då och då:

Livet är otroligt skört, det är en gåva. Vi alla vet det, men det är otroligt lätt att glömma bort.

Tack Fredrik och tack Anja Kontor för en stark säsongsavslutning av När livet vänder. Jag längtar redan efter nästa säsong!

Missade du programmet med Fredrik? Se det här på SvT Play!

Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Viljar

När livet vänder: Marta

När livet vänder: Lennart

När livet vänder: Annelie

När livet vänder: Ann-Sofie

När livet vänder: Marcus

När livet vänder: Lotta

Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter (Texten uppdaterades i augusti förra året efter att det hade blivit klart att Anja Kontor skulle få göra åtta nya program.)

Här hittar du länkar till vad jag skrev om förra säsongens åtta program! 

Sista stycket.  Här fortsätter texten. Sista meningen.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Bara för dig med personligt lösen: Glömma bort

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Helgblandning

Ett inlägg om en bra helgblandning.

---

 

Helgen går mot sitt slut. Även den som är arbetslös bör få njuta och återhämta sig då, men det sitter långt inne för somliga. Det är tur att jag har en sån klok Fästmö som jag kan hitta lugn, ro och harmoni hos. Batterierna är laddade rejält inför morgondagens besök i vården.

På fredagseftermiddagen skjutsade jag hem Anna och hennes väskor samt hämtade minstingen med bagage hos fader. På vägen hem stannade jag till vid Tokerian och köpte en påse lyxsockerbitar. Det är min största last just nu.

Den ensammes middag blev kalkonfilé som jag köpte till extrapris. Jag stekte allt, men frös in hälften. Det blir en fin middag nästa gång. Resten av kvällen läste jag och såg på sista delen av Shetland. Jag var jättetrött och hade svårt att sitta uppe mycket längre än så.

Lördagsförmiddagen ägnade jag inte åt att träna inför Vasaloppet (urtrist) eller kvinnodagen (hade glömt bort den). I stället blev det lite hushållsgöromål innan jag tuffade ut till Himlen för samvaro med familjen. Den senare var en synnerligen decimerad skara på lördagskvällen – Anna, Elias och jag. Anna pysslade lite med sin konst och hann även med att laga god mat till oss andra, medan jag smaskade lördagsgodis med sourcream & onion-krydda (misstag; inte att rekommendera!). Melodifestivalens Andra chans och en film fick avsluta kvällen. Tänk att klockan var nästan ett innan vi kom i säng! Och innan dess hade jag hunnit boka in en dejt framöver med en man!

Söndagen bjöd på årets hittills varmaste dag, även om den började mulet och blåsigt. Vindarna var emellertid sydvästliga. Anna och jag gav oss ut på promenad med mål ICA Solen. Vägen hem blev mycket lång, för vi tog en rejäl omväg i det sköna vårvädret. Solen brände våra bleka näsor och vinden var underbart ljum. Men innan vi kom hem igen höll jag på att bli ihjälskrämd av en galning på affären.

När jag anlände till New Village hade solen gått i moln. Folk tycks kura i sina lägenheter med nedfällda persienner. Trist, bara trist. Jag ringde mamma och skrapade veckans Trisslott som vi har ihop (vi turas om att köpa varannan vecka). Idag blev det en vinst på hela 30 kronor, det vill säga en ny lott.

I frysen hittade jag en matlåda med spaghetti och kycklingfärs som jag nu försöker tina till middag. I kväll blir det TV från klockan 21 – först sista delen av Arne Dahl: Dödsmässa och sen tredje delen av Fortitude. Lite bokläsning blir det däremellan. Just nu läser jag boken som inhandlades till minne av Annas rendez-vous med författaren här i Uppsala.

Laddad för en ny vecka, med både roliga aktiviteter och mindre skojiga, bjuder jag dig avslutningsvis på några bilder från min helg. Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta om vad DU har haft för dig!

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Dvala

Ett mörkt inlägg.

---

 

Dvala…

Jag har levt i nån sorts dvala idag. Inte orkat vara uppe mer än en kvart åt gången. Mitt dvalliv är märkligt. Jag ligger i sängen, har TV:n på lite svagt. Föreställer mig hur människorna i rutan ser ut efter deras röster, typ ”hon måste ha stor näsa”, ”han är storvuxen”, ”han har ett talfel”. Just det senare får mig att tänka på en av mina före detta chefer, S. S deklarerade vid ett tillfälle att kriteriet för att få bli programledare eller nyhetsuppläsare i TV är att man har ett talfel. Elakt, men jag börjar tro att det är sant.

Är det natt eller dag? Jag hör att regnet vräker ner och att vaktmästaren kör sin traktor fram och tillbaka här utanför. Sandar han fast det regnar? Mina sinnen måtte spela mig spratt. Utryckningsfordon tutar. Först ett, sen ytterligare ett. Vad händer? Är jag inblandad? Jag vänder mig på sidan och slumrar en stund.

Pupill påverkad av medicinen.

Mitt huvud känns som om det ska sprängas. Jag går upp, tar mediciner av olika slag. En kvart under morgontimmarna lyckas jag fylla i en tvåveckorsrapport och skicka in. Plikttrogen in i döden. Jag mår illa. Kryper tillbaka ner under täcket. Världen snurrar. Det är mörkt. Det är ljust. Var är mina glasögon?

Då och då ger min mobil ifrån sig små surr. Jag vill, men orkar inte titta genast. Sen glömmer jag bort. Kanske orkar jag göra det jag ska. Borde göra. Senare. Just nu är det så skönt att sjunka in i dvalan.

Jag vaknar till av dubbleringar. Dubbleringar hos TV-rösterna, såväl manliga som kvinnliga. De säger:

• supersuper
• väldigtväldigt
• litelite

Förstärker de sina budskap på detta vis, tror de? Ekoeffekten studsar i min tomma hjärna. Och när jag ändå vaknar till lite undrar jag om jag inte luktar lite illa. Men jag duschade ju igår. Eller? Tänderna… borstade jag väl… i natt? Flyter bort. Kroppen orkar inte ta tag i hjärnans utkastade… trådar…

Sen drömmer jag en stund. En mardröm, förstås. Eller en sanndröm? Nån har gjort ett flödesschema av hur jag hänger ihop med andra. Nån kartlägger mitt liv, tar det i besittning. Skickar mig – i utbyte – underlig musik, konstiga budskap och bilder på katter. När jag vaknar ser jag en fet spindel. Men det är inte verkligheten. Verkligheten är Amaryllisen från L, blomman på väg att slå ut i mitt mörklagda kök.

Amaryllisen från L.

Och nej. Jag tänker inte ta den medicinen med morfin i igen. Men jag har fått i mig lite makaroner. Det här inlägget har tagit hela dan att få till. Jag har inte orkat roa dig som jag brukar.

Tack till alla fyra som har frågat mig hur jag mår idag!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ett brev betyder… vadå?

Ett inlägg om brev.

---

 

Uppdaterat inlägg!

Idag läste jag om Johanna som fick ett 20 år gammalt brev från sin numera döde bror. Brorsan Fredrik hade tydligen varit med i en grej som Posten ordnade 1994. Ungefär 20 000 människor i vårt land skrev brev till sig själva. Men Fredrik skrev till sin syster Johanna. Under 20 år har breven förvarats hos Postmuseet i Gamla stan, men nu har de alltså skickats ut. Eftersom Fredrik dog för fem år sen var det förstås med blandade känslor hans syster öppnade kuvertet och läste brevet. Tänk ändå så häftigt! Om jag fick välja nån bortgången som jag skulle få brev av så vore det nog min pappa. Men det går ju inte, han var inte med i Postens lilla brevskrivarkampanj.

När jag var barn, på stenåldern, hade vi ju varken tillgång till mobiltelefoner eller datorer. Antingen ringde man sina vänner eller, om de bodde långt bort, kanske utomlands, skrev man brev. Snigelpost, alltså. Jag hade många brevvänner över hela världen, bland annat i Tanzania, Nepal och England. Under många år skrev jag till auntie Mary i England. Hon var kusin med min farfar. Auntie Mary ordnade också en brevvän i min egen ålder, Sarah. Även Sarah och jag var släkt på nåt sätt, men jag har glömt bort hur. Det är länge sen vi tappade kontakten och idag brevväxlar jag inte med nån. Två damer som har brevväxlat och hållit kontakten med varandra i hela 85 är däremot Julia, från Sattajärvi och Birgit, från Göteborg. Tänk, 85 års brevskrivande! Fast idag ringer de mest, enligt artikeln i Aftonbladet, för det är lättare när synen har blivit svagare. Damerna är ju trots allt 96 respektive 94 bast…

Kallelse från Arbetsförmedlingen att fylla i ett formulär och skicka in. Kallelse???

Nä, jag fick faktiskt ett brev med snigelposten idag. Från Arbetsförmedlingen. Naturligtvis fick jag också ont i magen när jag såg vem som var avsändare. Sen suckade jag högt när jag såg inne-hållet. Rubriken på brevet var Kallelse. Fast nån kallelse var det inte. Kuvertet innehöll ett formulär som jag måste fylla i och återsända senast den 27 oktober. Formuläret ska bli underlag till min nästa, meningslösa handlingsplan som inte säger mig ett skit eller gör ett dugg nytta. En gång skrev jag att jag skulle ta livet av mig om jag inte fick nåt nytt jobb snart. Nu tog jag ju uppenbarligen inte livet av mig, men mottagaren reagerade inte alls och det tycker jag var lite (!) anmärkningsvärt. Om rollerna hade varit omvända hade jag sett till att min klient fått akut hjälp.

Dagens brev avslutas med ett mer eller mindre förtäckt hot om att jag måste kontakta Arbetsförmedlingen om jag inte kan komma den bokade tiden. Eh… vilken bokad tid??? Om jag inte kommer på den bokade tiden (vilken den nu är) skvallrar Arbetsförmedlingen för min a-kassa och då kan det påverka min rätt till ersättning. Hotbrev, som sagt.

Det enda som var lite bra med det var att jag fick ett namn på den person som jag tror är min handläggare, Alexandra Norlén. Hon som aldrig mejlade sina kontaktuppgifter efter att hon hade ringt mig den 12 maj. Fast efter samtal med Alexandra Norlén den 21 oktober framkom att det INTE var hon som ringde mig den 12 maj utan nån annan!!!  Brevet är emellertid inte undertecknat, utan det är ett maskinskrivet namn. Att underteckna ett brev är uppenbarligen inte nödvändigt om man jobbar på Arbetsförmedlingen. Överhuvudtaget verkar brevet vara nån sorts mall som Alexandra Norlén har använt och inte orkat/kunnat/velat redigera bort onödig/felaktig text på. Arbetsförmedlingen.

De kan inte skriva korrekta brev och de förmedlar inte jobb. Vad gör Arbetsförmedlingen EGENTLIGEN?

I morse läste jag om vår nya arbetsmarknadsminister, sossen Ylva Johansson. Hon säger bland annat i Dagens Nyheter på webben att Arbetsförmedlingen ska få mer pengar nästa vecka i höstbudgeten. För regeringen vill att Arbetsförmedlingen ska jobba mindre med detaljreglering och mer med att förmedla jobb. Ha! Arbetsförmedlingen förmedlar ju inte jobb, det sa ju en av mina gamla handläggare redan 2009 eller 2010! Enligt statsminister Stefan Löfven ska Arbetsförmedlingen förbereda sig för det nya 90-dagarsgarantin. Den som bara är för unga och som innebär att unga ska få jobb, praktik eller utbildning inom 90 dagar. Förslaget kommer, inte helt oväntat, från SSU, sossarnas ungdomsförbund. Men var och när de 32 000 traineeplatserna ska hittas anges inte. Den som lever får se, alltså.

Vi som inte passar in, det vill säga inte är unga men överkvalificerade, får väl sätta oss med en pappmugg utanför livsmedelsbutikerna snart. Nån hjälp från Arbetsförmedlingen – som ju inte ens kan skriva brev! – har i alla fall jag knappast fått, varken 2009 eller senare heller. De jobb jag har haft sen dess har jag ordnat själv. Men nu är mina kontakter uttömda. Framtiden? Den har jag svårt att se, ärligt talat.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Att aldrig duga

Ett  inlägg om skam och genans och om att duga – eller aldrig duga.

---

 

Min hand är nästan alltid varm.

Ibland kan handen vara mjuk och vänlig och snäll. Ibland kan den vara obeveklig, kall, hård och slå – teoretiskt sett. Jag får så ofta höra att jag inte bryr mig om. Jag finns inte till för dem jag borde. Och när jag försöker räcka till åt alla håll och kanter är inte det bra heller. Igår fick jag höra att jag var missunnsam.

Det handlar om att jag bara vill duga. Jag vill duga en enda gång. Vill att någon ska vara lite stolt över mig, Sorgebarn. Barnet, som fick höra att hon gjorde någon sjuk. Hur kan man göra någon sjuk som drabbas av en autoimmun sjukdom? Nåja, jag gjorde i alla fall någon sjukare genom att skratta, gråta, leka… Jag var ju barn! Men jag var tio år när jag slutade ta hem kamrater. Jag skrattade inte, jag grät bara när jag inte kunde hejda gråten. Jag lekte ensam eller med en bok.

Så snart jag var myndig lämnade jag hemmet. Jag hade själv ordnat arbete i England. När det inte blev som det var tänkt fick jag känna av den kalla handen.

Jag kom in på universitetet. Började studera. Studierna var tuffa, men jag tog min examen. Mina kursare blev firade på alla sätt och vis. Jag fick… kalla handen.

Efter studierna fick jag inte genast jobb. Jag blev tvungen att få hjälp från samhället i nio månader. Kalla handen nu också. Det var ju genant.

Vid ett par tillfällen togs jag in akut på sjukhus. En gång agerade en chef och en kollega stand in. Den kalla handen hade inte tid. Eller inte lust..?

När jag hade levt med min partner i några år skulle vi ingå partnerskap. Det den kalla handen gjorde då… Vid ceremonin närvarade mina svärföräldrar och Ingen från min släkt. Flera månader efteråt var det fryskalla handen – så även från mitt håll, det medges. När isen bröts var de första orden:

Har du glömt bort att vi finns?

Inte förlåt. Aldrig förlåt. Det var ju jag som orsakade genansen genom mitt beteende. Skulden var min. Som vanligt.

De senaste åren… Skammen… Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra att jag inte bryr mig. Samtidigt får jag inte komma på besök, för då kan ju någon förstå hur det ligger till på riktigt. Och DET är ju genant.

Det finns flera skäl till att jag aldrig har skaffat egna barn. Ett är att jag inte skulle duga som förälder. Eller att jag skulle få… kalla händer. Barn behöver varma händer!

Men en gång skulle jag vilja duga. En enda gång. En gång skulle jag vilja höra någon säga sig vara stolt över mig, inte bara hitta felen. Det är inte pengar jag vill ha, det är villkorslös kärlek.

Jag har nu förvarnat om De Skrivna Orden. Intresset var minimalt. Om man inte talar om det/svarar på det/visar att man har hört eller uppfattat kanske det försvinner. Obehagliga sanningar vill vi inte ha. Några applåder får jag aldrig från det hållet, det enda håll jag vill ha applåder från. En gång. En enda gång. Först då kan jag glömma gamla oförrätter.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »