Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘använda’

Ett laddat inlägg.


 

motorola_microtac

Min första tjänstemobil var en sån här Motorola Microtac.

Igår i DN läste jag en intressant artikel om batterier. Jag läste den med stort intresse eftersom jag är så himla trött på att ladda min iPhone, nåt jag får göra minst två gånger om dan. Ja, lite är det ju beroende på hur mycket jag använder mobilen, förstås, men som de flesta andra använder jag min mobil väldigt mycket. När jag fick min första tjänstemobil i början av 1990-talet höll batterierna laddning lika kort tid som idag. En tänker att om det är nåt mobiltillverkarna borde förbättra så är det batteritiden… Fast det gör de ju inte. De vill ju hellre att en köper en ny mobil, som går att använda till ännu mer – och som därmed laddar ur ännu fortare

I tidernas begynnelse var det viktigt att en laddade ur mobilen och andra uppladdningsbara saker. Det berodde på den sortens batterier som vi använde då. Men idag är det faktiskt tvärtom: enligt DN-artikeln får en längst livslängd om laddningsnivån aldrig går under 60 procent.

iphone5black

Min nuvarande mobil, en iPhone 5, behöver laddas lika ofta som min första Motorola…

Jag hittar bra råd i artikeln och lyfter fram några eftersom jag använder flera uppladdningsbara prylar, till exempel tandborstar:

  • Batterier laddas ur även när de inte används. Underhållsladda därför då och då.
  • Ladda aldrig ett kallt batteri – låt det få rumstemperatur först. Men förvara batterier som inte används i kylen.
  • Låt inte mobilen eller datorn ligga i solen. Det försämrar livslängden.
  • Se till att få rätt batteri till rätt produkt. Våga fråga i affären!
  • Laddaren ska kunna känna av när batteriet är fulladdat så att det inte överladdas.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett fingervisande inlägg med litterära anspelningar, som vanligt.


 

Fingervisning pågår

Fingervisning pågår!

Det var verkligen TUR att författaren Sofie Sarenbrant inte blev ilsken för att jag la upp bilden här bredvid på Instagram och kallade den Fingervisning pågår! Hon till och med skrattade åt bilden och gillade den. Så nu lånar jag hennes bok igen och kör bilden även på bloggen som illustration till dagens söndagsskola. Sen ska jag läsa boken också, den är riktigt spännande efter cirka en fjärdedel.

Ja, jag skulle ju ha mobiltelefoniutbildning med lilla mamma, numera 80 år. Det var söndagsskolan. Och det gick väl så där. Mamma är nu inne på sin fjärde mobil. Denna gång har jag och Fästmön köpt henne en äkta seniormobil – jag hatar ordet senior, tycker att det är löjligt! – i hopp om att mamma ska använda den, typ ta med sig den när hon går hemifrån ifall hon plötsligt behöver ringa eller nån behöver nå henne.

Doro Phone Easy 624

En seniormobil till mamma.

Motståndet är kompakt från mammas sida. De en gång så flinka flickfingrarna vill inte riktigt hitta snärten på tangenterna. Att detta skulle ha nåt med gamla leder att göra är bullshit – det handlar om min mammas långa naglar. Mamma är ytterst mån om sitt utseende. Jag har till exempel inte sett ett enda grått hårstrå på hennes huvud. Jag har aldrig sett hennes naglar korta och omålade heller…

Jag hoppas att jag har lyckats förmedla hur hon svarar i sin mobil och hur hon ringer. Men man vet inte så noga. Det handlar inte om att mamma är korkad eller dement – hon är ovillig. Vi tragglade ett tag och som belöning (för mamma) åkte vi till ICA Maxi och Ö o B för att handla. Jag börjar allvarligt tro att mamma äter toapapper, för förrådet har nu gått från stort till enormt.

En liten åktur blev det innan vi for hem för att dricka eftermiddagskaffe och skrapa veckans Trisslott. Då var klockan 16.30. Jag tryckte i mig såväl citronmuffin modell gigantisk samt fingerkex antal många. Sen skrapade jag fram en vinst på 60 spänn åt oss. Det blir två nya lotter, har vi bestämt.

Detta bildspel kräver JavaScript.


En stunds läsning i ovan nämnda bok 
blev det för min del innan det var dags för middag. Idag lagade vi mat hemma på riktigt. Vi kokade potatis med dill, ställde fram matjessill med tillbehör och jag tog tre snapsar Svenskt vatten, det vill säga Östgöta sädes, det göttaste brännvinet i världen. Östgöta sädes uttalas för övrigt Öschöta sädes och inte på nåt annat sätt, dumma ståkkhålmare.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Efter maten blev det äntligen tillfälle att ringa Anna! 
Vi har inte talats vid sen i början av veckan. Det blev en del avrapporteringar och sen berättade jag om ett evenemang som vi eventuellt skulle kunna bevista i sommar. Lite senare började jag kika på olika möjligheter och jag kan avslöja så mycket som att vi planerar en mordresa tack vare en god person vid namn Sven-Bertil. Eller… Sven-Bertil heter nånting annat, men jag vet inte h*ns identitet. Det kanske inte ens är en man..? Oavsett är det en mycket godhjärtad person som tycker att jag ska göra denna ruskiga tripp.

Min kväll avslutades med en promenad ut till sopstationen och sen, utan soppåsar, en promenad längs med vattnet. Trots det trista ljuset fick jag ett par bilder som jag blev ganska nöjd med. Och med dessa bilder avslutar jag det här inlägget för att kunna läsa en stund innan jag släcker. I morgon ska jag inleda dan med byråkrati och administration så att jag kan överleva ett tag till. Men på eftermiddagen ska jag göra nåt roligt igen: träffa vännen FEM!

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om trosfrågor. Och kalsongdito.


 

Va´ 17 är det som händer i Metropolen Byhålan??? Att det kanske inte finns så mycket att göra där vet jag, fast nog har det blivit bättre. Är det ett nytt beteendemönster bland motalianerna? Handlar det om nåt mystiskt samarbete mellan könen?

Att skilja på ditt och mitt har alltid varit svårt för somliga. Men att sno underkläder… Det är lite väl… lågt, tycker jag. Under bältet. Särskilt som det i vissa fall handlar om andras använda underkläder.

trosor

Trosfrågor.

Häromdan läste jag nämligen i Byhålesnorren om en man som snott trosor. Begagnade trosor. Eller han är misstänkt för det sen man hittat en plastsäck med trosor i hans förråd. Fast först tog man honom in flagranti när han tillskansade sig underkläder i en tvättstuga. Men mannen nekar och säger att han har hittat dem utomhus. Tvättstuga utan tak? Massor av kvinnor i Metropolen som i januari plötsligt slängde av sig sina trosor i vinterkylan? Man undrar… Och jag gläds över att lilla mamma nyttjar sin tvättmaskin uppe i lägenheten…

Igår blev jag riktigt fundersam och började undra om det härjar nån sorts epidemi i Byhålan. Då läste jag nämligen i Byhålebladet om en kvinna som har snott kalsonger.

Vad är det som händer??? Är det nåt skumt samarbete mellan könen eller handlar det om att ”kan han så kan hon”? Vad hände med att

  1. låta bli andras grejor
  2. betala för varor???


Nån som har några teorier??? 


OBS!
Jag är fullt medveten om att det kan finnas personliga tragedier bakom dessa handlingar. Men i alla fall: det är fel att ta saker från andra människor och att snatta i butiker.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


 

DianaKombon skit på TV och nyårsafton är inte rolig. Som tur var hade jag en osedd DVD i mina gömmor. Mamma och jag glodde på Diana (2013), filmen om princess Di, förstås.

Filmen handlar om Dianas liv efter separationen från prins Charles. Största delen av filmen ägnas åt hennes kärlekshistoria med den pakistanske hjärtkirurgen Hasnat Khan. Det är förstås en omöjlig kärlekshistoria – bara det att han är muslim och hon kristen, skild och har två barn – räcker. Parallellt får vi glimtar av Dianas välgörenhetsarbete och hennes mod i många fall. Intressant är också att filmen inte väjer för att visa Dianas dubbelhet inför media: visst var hon jagad, men hon kunde också utnyttja och använda media av egna skäl. Som när hon visar upp Dodi Fayed, mannen som ”efterträdde” Hasnat Khan.

Den här filmen är inte alls som jag trodde att den ska vara. Och jag hade faktiskt ingen aning om att Diana hade ett förhållande med en hjärtkirurg. Jag minns bara en mycket sorgsen prinsessa, men en prinsessa som var ganska smart och hade skinn på näsan. Naomi Watts, som spelar prinsessan Diana i den här filmen, är dessvärre inte särskilt lik henne – möjligen i kroppsspråket. Det drar ner omdömet rejält. Jag tycker att man kunde ha gjort porträttet bättre.

Toffelomdömet blir medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett redovisande inlägg.


 

Nu har vi firat alla fyra adventsdagarna i år och tänt ljus. Men Tofflan är ju nyfiken av sig och undrade hur många adventsljusstakar med levande ljus du använder.

Så här fördelade sig de 19 inkomna svaren:

47 procent (nio personer) svarade: En enda. Det räcker. 

32 procent (sex personer) svarade: Ingen.

21 procent (fyra personer) svarade: Två – en i köket och en vardagsrummet. 

Ingen svarade: Tre eller fler. Det är ju så vackert!

Stort TACK till dig som tog dig tid i julstressen att klicka ett svar! Jag hoppas att du kollar in den nya frågan, som vanligt här intill i högerspalten, under rubriken Tofflan undrar…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett brev betyder… vadå?

Ett inlägg om brev.


 

Uppdaterat inlägg!


Idag läste jag
om Johanna som fick ett 20 år gammalt brev från sin numera döde bror. Brorsan Fredrik hade tydligen varit med i en grej som Posten ordnade 1994. Ungefär 20 000 människor i vårt land skrev brev till sig själva. Men Fredrik skrev till sin syster Johanna. Under 20 år har breven förvarats hos Postmuseet i Gamla stan, men nu har de alltså skickats ut. Eftersom Fredrik dog för fem år sen var det förstås med blandade känslor hans syster öppnade kuvertet och läste brevet. Tänk ändå så häftigt! Om jag fick välja nån bortgången som jag skulle få brev av så vore det nog min pappa. Men det går ju inte, han var inte med i Postens lilla brevskrivarkampanj.

När jag var barn, på stenåldern, hade vi ju varken tillgång till mobiltelefoner eller datorer. Antingen ringde man sina vänner eller, om de bodde långt bort, kanske utomlands, skrev man brev. Snigelpost, alltså. Jag hade många brevvänner över hela världen, bland annat i Tanzania, Nepal och England. Under många år skrev jag till auntie Mary i England. Hon var kusin med min farfar. Auntie Mary ordnade också en brevvän i min egen ålder, Sarah. Även Sarah och jag var släkt på nåt sätt, men jag har glömt bort hur. Det är länge sen vi tappade kontakten och idag brevväxlar jag inte med nån. Två damer som har brevväxlat och hållit kontakten med varandra i hela 85 är däremot Julia, från Sattajärvi och Birgit, från Göteborg. Tänk, 85 års brevskrivande! Fast idag ringer de mest, enligt artikeln i Aftonbladet, för det är lättare när synen har blivit svagare. Damerna är ju trots allt 96 respektive 94 bast…

Kallelse från Arbetsförmedlingen

Kallelse från Arbetsförmedlingen att fylla i ett formulär och skicka in. Kallelse???

Nä, jag fick faktiskt ett brev med snigelposten idag. Från Arbetsförmedlingen. Naturligtvis fick jag också ont i magen när jag såg vem som var avsändare. Sen suckade jag högt när jag såg inne-hållet. Rubriken på brevet var Kallelse. Fast nån kallelse var det inte. Kuvertet innehöll ett formulär som jag måste fylla i och återsända senast den 27 oktober. Formuläret ska bli underlag till min nästa, meningslösa handlingsplan som inte säger mig ett skit eller gör ett dugg nytta. En gång skrev jag att jag skulle ta livet av mig om jag inte fick nåt nytt jobb snart. Nu tog jag ju uppenbarligen inte livet av mig, men mottagaren reagerade inte alls och det tycker jag var lite (!) anmärkningsvärt. Om rollerna hade varit omvända hade jag sett till att min klient fått akut hjälp.

Dagens brev avslutas med ett mer eller mindre förtäckt hot om att jag måste kontakta Arbetsförmedlingen om jag inte kan komma den bokade tiden. Eh… vilken bokad tid??? Om jag inte kommer på den bokade tiden (vilken den nu är) skvallrar Arbetsförmedlingen för min a-kassa och då kan det påverka min rätt till ersättning. Hotbrev, som sagt.

Det enda som var lite bra med det var att jag fick ett namn på den person som jag tror är min handläggare, Alexandra Norlén. Hon som aldrig mejlade sina kontaktuppgifter efter att hon hade ringt mig den 12 maj. Fast efter samtal med Alexandra Norlén den 21 oktober framkom att det INTE var hon som ringde mig den 12 maj utan nån annan!!!  Brevet är emellertid inte undertecknat, utan det är ett maskinskrivet namn. Att underteckna ett brev är uppenbarligen inte nödvändigt om man jobbar på Arbetsförmedlingen. Överhuvudtaget verkar brevet vara nån sorts mall som Alexandra Norlén har använt och inte orkat/kunnat/velat redigera bort onödig/felaktig text på. Arbetsförmedlingen.

Arbetsformedlingen_logo

De kan inte skriva korrekta brev och de förmedlar inte jobb. Vad gör Arbetsförmedlingen EGENTLIGEN?

I morse läste jag om vår nya arbetsmarknadsminister, sossen Ylva Johansson. Hon säger bland annat i Dagens Nyheter på webben att Arbetsförmedlingen ska få mer pengar nästa vecka i höstbudgeten. För regeringen vill att Arbetsförmedlingen ska jobba mindre med detaljreglering och mer med att förmedla jobb. Ha! Arbetsförmedlingen förmedlar ju inte jobb, det sa ju en av mina gamla handläggare redan 2009 eller 2010! Enligt statsminister Stefan Löfven ska Arbetsförmedlingen förbereda sig för det nya 90-dagarsgarantin. Den som bara är för unga och som innebär att unga ska få jobb, praktik eller utbildning inom 90 dagar. Förslaget kommer, inte helt oväntat, från SSU, sossarnas ungdomsförbund. Men var och när de 32 000 traineeplatserna ska hittas anges inte. Den som lever får se, alltså.

Vi som inte passar in, det vill säga inte är unga men överkvalificerade, får väl sätta oss med en pappmugg utanför livsmedelsbutikerna snart. Nån hjälp från Arbetsförmedlingen – som ju inte ens kan skriva brev! – har i alla fall jag knappast fått, varken 2009 eller senare heller. De jobb jag har haft sen dess har jag ordnat själv. Men nu är mina kontakter uttömda. Framtiden? Den har jag svårt att se, ärligt talat.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett surt inlägg.


 

Uppdaterat inlägg:
Capella, som Rippe tipsar om i sin kommentar, har en webbplats med öppettider etc – se här!

Även Erikshjälpen får gott betyg av Hortellskan!


Det händer saker i huset.
Allt är inte intressant för andra, men när Lucille råkade lite illa ut kan jag som granne och vän inte låta bli att ha en åsikt. Naturligtvis har jag inhämtat hennes tillåtelse att skriva om det.

Lucille och jag delar lägenhetsförråd. Det vill säga, vi har var sin halva bakom samma dörr. Jag bor ensam, Lucilles familj består av totalt fyra personer. Bland annat barn som växer. Att städa förråd tillhör inte livets roligaste aktiviteter, men är ett nödvändigt ont ibland. Särskilt om man vill kunna gå in i sitt förråd…

Hylla i trä för paradhandduk o lite smått

En liten hylla för paradhandduk och lite smågrejor kanske hade hittat en ny ägare för en femma..?


Jag städade mitt förråd
förra sommaren med god hjälp av äldsta bonussonen. Lucille städade nyligen. Hon hade en massa saker som inte var trasiga, men som familjen helt enkelt inte har plats för. Återvinning är bra och Lucille tänkte på människor som inte har råd att köpa nytt. Människor, som kanske kommer som flyktingar eller kanske bara unga människor, på väg att flytta hemifrån. Därför kontaktade hon Röda Korset i Uppsala, eller dess second handaffär Kupan, för att höra om de kunde komma och hämta en del möbler och saker. Kupan är ett ställe jag själv åker till då och då, mest för att titta på böcker, förstås.

Idag klockan 13 skulle de komma och hämta grejorna. Tio minuter över ett såg jag en stor lastbil rulla in på framsidan av huset och stanna. Tre män klev ur. De ringde på. Hos mig. Jag heter inte Lucille. (Det gör inte Lucille heller.) Men jag öppnade och de bad om ursäkt för att de hade ringt på fel dörr.

Balkongbord i solitt trä

Ett balkongbord i solitt trä som den pysslige hade kunnat slipa och måla. En tjuga, kanske?


Fem minuter senare
ringde det på min dörr igen. Jag tänkte för några sekunder att det kanske var Röda Korsarna som plingade på en gång till för att kolla om även jag hade grejor. De hade ju en ganska stor lastbil… Men det var Lucille. Och hon var rätt arg. Det visade sig nämligen att männen hade varit oförskämda och snikna. De hade också vägrat ta med sig vissa saker. Skälet de angav var att sakerna inte skulle gå att sälja.

Lucille visade mig prylarna. Visst var de använda och lite slitna – second hand – men de var definitivt inte i uselt skick.  Om jag var på väg att flytta hemifrån skulle jag mycket väl kunna tänka mig ett balkongbord att hänga på räcket för en tjuga eller soffbord för några tior till.

Soffbord i furu

Ett soffbord i furu såg använt ut, men hade inga synliga repor. En femtiolapp?


Eftersom det var ganska många saker
Röda Korsets personal inte hämtade och en del var stora möbler kunde jag tyvärr inte hjälpa Lucille att skjutsa henne och grejorna till nåt annat ställe där man verkligen återvinner saker. Clark Kent* är ju ganska liten. Lucilles man är på sitt arbete och har deras bil, en större Toyota än min, med sig dit – annars hade vi kunnat ta den. För jag ville ju hjälpa min vän som tycker att återvinning är bra.

Så det som händer nu är att Lucille har bett en annan snäll och hjälpsam och lite stark granne att bära ut sakerna till soprumscontainern i eftermiddag. Grejorna ska kastas alltså. Fullt funktionsdugliga och använda, men inte i uselt skick. Tack vare att Röda Korset, av alla organisationer, har en sniken affärsverksamhet här i stan, anser jag.

För Röda Korset i Uppsala, Kupan, kan ju detta inte bli nånting annat än en stor, fet och svart bak, eller hur? Och nåt mer besök dit blir det inte från oss i New Village, i alla fall!

Svart bak

En stor, fet och svart bak till Röda Korsets secondhandaffär Kupan i Uppsala för sitt snikna sätt.


*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Linda som i LindamordetI mitten på juni gjorde Fästmön och jag vår årliga tripp till Emmaus i Gryttby. Med hem i bilen kom en lite lagom stor hög böcker till väldigt lågt pris. Idag läste jag ut en av dem, Linda – som i Lindamordet av Leif GW Persson.

En ung kvinna, knappt myndig, hittas våld-tagen och strypt i Växjö. Den lokala polisen använder sig av sina kontakter inom polisen och får Riksmordkommissionen till sin hjälp. Det förhörs, det intervjuas vittnen och det topsas. Det topsas över 700 män – och till och med en kvinna. Men så småningom ringas en misstänkt person in.

Jag älskar författarens skildringar av polisen Evert Bäckström, en lagom fet man i sina bästa år, som är aningen lite för förtjust i alkohol och som lite grann tror att han är Guds gåva till kvinnan. (Det är han inte. Hans könsorgan liknas av nån vid en prinskorv, dessutom.) Roligast av allt är att läsa när Bäckström säger nånting. Dessa meningar avslutas nämligen med att han tänker nånting också – ofta helt diametralt jämfört med det han nyss har sagt.

Den här boken gavs ut 2005. Författaren blev anklagad av föräldrarna till en 18-åring som mördades i Örebro 1998 för att ha använt såväl intrig som sekretessbelagt material från den verkliga mordutredningen i denna fiktiva roman. Författaren nekade till detta, men gjorde en anmälan så att saken kunde utredas. Anmälan om tryckfrihetsbrott las ner av JK.

Oavsett vilket tycker jag att det här är en bra polisroman – om än lite tjock, precis som Bäckström. Den får ett högt Toffelbetyg, men inte det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett hjärtligt inlägg.


 

Anna-Maria

Anna-Maria!

Idag var det bestämt en avslutningslunch med en av mina favoriter här i huset, Anna-Maria. Vi ville ju inte vara alltför våghalsiga, så vi gick över stenplattorna till Kurre för att äta – en sista gång, för min del. Jag fick då också möjlighet att ta Kurre i hand och tacka för alla goda luncher jag har fått hos honom.

Anna-Maria pratar likadant som min farmor, så det kanske inte är så konstigt att jag känner mig bekväm i hennes sällskap. Dessutom är hon lika snäll som min farmor var – och lika klurig… Bland annat gjorde hon mig uppmärksam på en märklighet i lokalen. Men det kommer det ett särskilt inlägg om senare! Jag är väldigt förvånad att jag själv inte har upptäckt detta tidigare, så mycket kan jag säga… Och då menar jag märkligheten, inte att Anna-Maria är snäll och klurig, för det visste jag!

Den söta Anna-Maria överlämnade en påse före maten. I påsen låg ett paket med hjärta på. Och i paketet låg… Tja, det får de som om du kollar bildspelet nedan!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ett stort och varmt TACK, Anna-Maria, för din vänlighet och den fina presenten! Du blir en av de första jag ska använda den till sen, jag lovar!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »