Vändande liv och att uppskatta det lilla

Den här infektionen eller vad det nu är, det är en lurig sak. Jag slocknade som ett ljus igår. Tittade på När livet vänder, skrev ett blogginlägg om programmet och gick och la mig. Jag tror inte att jag läste ens ett enda kapitel utan jag bara somnade. Tung som en sten sov jag hela natten tills alarmet gick på i morse. Och idag, dårå,… Tja, jag känner mig inte sämre och inte bättre. Fortfarande seg, men ingen feber, vilket jag är säker på att jag hade igår kväll. Ont i kroppen rent allmänt, i näsa och hals i synnerhet. Just det här INNAN nånting bryter ut ordentligt i kroppen tycker jag känns nästan värre. Jag känner mig oftast sämre och sjukare då. Samtidigt kan jag inte säga vartåt det barkar – jag kan bli jättesjuk under dan, men jag kan också bli helt frisk.

Mår sämst innan det bryter ut.

Det har blivit skitkallt igen. Inte bara lite kallt. I morse visade termometern hemma -14 grader. Dessutom blåser det, så det känns som om det är mins -30 grader. Jag gillar inte kylan. Den gör inte precis underverk med mina luftrör. Ibland kan det vara som att andas och ha glasskärvor luftrören. Bara så du får en aning om hur en före detta rökare får ont av kylan. Så ursäkta mig om jag inte gillar kylan och klagar över den. Jag vet att det är mitt eget fel att jag lider av den, men… Vem i hela friden gillar när det är 14 grader kallt när vi i stället borde njuta av vårsolen och leta efter vårtecken?!

Funderar på att göra ett eget När livet vänder och skriva om året jag trodde att jag skulle dö. När jag lika gärna kunde ha varit så sjuk att jag dog. Det året när jag rensade i mitt liv, försökte göra upp med många gamla spöken i det förflutna. Förnedrade mig till att ta kontakter där jag fick spott och spe tillbaka. Men jag dog inte. Jag blev frisk. Såna här saker går man inte igenom utan att förändras. Men ibland känner jag mig så bitter att jag ändå fick lida i ganska många år innan jag fick hjälp. Och att jag fick kastat i mitt ansikte att det är värre när unga människor är cancersjuka än äldre. Det är inte sånt man vill få sig till livs när man är som mest säker på att man ska dö. Så… än så länge är jag inte riktigt där alla de starka, fina och positiva människorna i Anja Kontors TV-intervjuer är. De som jag som tittare upplever nästan känner sig stärkta av det svåra. Jag är fortfarande arg och ifrågasättande.

Kanske ska jag inte berätta min egen historia utan andras. Jag har fått höra så många livsöden, men jag har lovat att hålla tyst – av olika skäl. De flesta handlar om döden och det är ibland så att de efterlevande fortfarande kan vara i riskzonen om de yppar sina historier. En del på grund av sjukdom, andra på grund av hot. Men jag önskar så att några av dem ville lätta på sekretessen och prata, för det är såna hårresande skildringar ur verkliga livet som vi alla skulle behöva få ta del av för att lära oss att uppskatta det lilla och relativt enkla livet.

Det jag uppskattar i mitt liv just nu är inte att jag har en infektion på gång – KANSKE… – utan att jag har ett stimulerande arbete ett tag till. Idag fortsätter jag mitt husbygge och jag ska försöka få till lite mer om konsten i vårt hus. Du vet, den där konsten som alla inte förstår eller ens gillar, men som engagerar de flesta…

Livet är kort.

Read Full Post »

Jag är inte bara ful och fet, jag är vidrig också, men snygg i håret!

Varning! Detta inlägg är skrivet i affekt!

Som rubriken säger: jag är inte bara ful och fet och vidrig, jag är snygg i håret. Just nu. Kommer precis från frissan och har haft en timma välgörenhet för kropp och själ. Det behövde jag.

Jag har fått ett stort FY på mitt inlägg om gårdagens Antikrundan. Jag tycker att det är konstigt om alla gillar precis allt jag skriver, så jag tar emot det där FY:et. Men jag tänker inte göra det tyst och stillasittande. För jag är så urbota TRÖTT på alla som hugger på det jag skriver. Jag kan inte skriva skämtsamt för då är jag elak, jag kan inte skriva om politik för då är jag borgerlig, jag kan inte skriva om Annika Östberg för då är jag en idiot.

Jisses anoga, om jag skulle skriva så det passar alla då vore jag nog inte en simpel bloggare. Jag vore en Übermenschschriftställerin oder was det nu heter. Ett tips är ju att inte läsa det jag skriver om det upprör så. Det senaste som var upprörande för en person var att En Bekant var med i programmet jag bloggade om. Då måste man kommentera och skriva ett stort FY.

Detta får mig att undra lite. Vad är det för människor som läser min blogg, som följer mitt liv så inpå, så nära? Det liv som jag verkligen fläker ut här. En del av er känner jag, andra har jag lärt känna. Men alla ni som läser varje dag och kanske kommenterar HÖGST en gång om året… Vad är ni för människor som följer mig? Gottar ni er åt mitt pissiga liv eller vad? För upprörda tycks ni ju inte bli så länge en bekant inte skymtar förbi… Jag menar, ni tar er ju inte tid att kommentera när jag skriver att jag planerar att ta livet av mig (en enda person hörde av sig på annat sätt och det DIREKT), men när jag har skrivit ett inlägg, med ett bearbetat och avkodat referat av en sms-dialog om ett TV-program DÅ reagerar NÅN. DÅ är det viktigt att reagera.

För varje gång jag skrattar och fnissar och tramsar som jag gjorde den där timman igår kväll, gråter jag tusen miljoner gånger. Jag vill bara göra det klart så att inte nån ska gå omkring och tro att jag skrattar åt folk hela dagarna. Jag gråter och häcklar och hatar mig själv större delen av tiden för att jag befinner mig i den situation jag är i.

Ingen behöver förnedra mig. Jag gör det så bra själv. Och jag gör det här på min blogg. Men jag är snygg i håret i alla fall.

Sniggt rufs!

Read Full Post »