Nisse från Manpower..?

Ett tackande inlägg.

---

 

Nisse, fast inte från Manpower.

För ett antal år sen såg folk TV-reklam på ett annat sätt idag. Den som minns Nisse från Manpower (för att inte tala om ”Behöver du hjälp? Ring Poolia!”) ska veta att jag minsann har en egen liten Nisse. En Nisse som heter nånting heeelt annat. Men likväl en mycket snäll Nisse som hjälper mig med ett för mig angeläget kontorsjobb. Och det vill jag tacka ”Nisse” för. TACK! (Du vet själv vem du är.)

Och när jag ändå tackar vill jag vända mig söderut, mot mammakusinen B, och tacka för att du är den du är! Du skickar peppande och gulliga mejl och det är alltid så roligt att prata med dig i telefonen. Du tar dig tid, känns det som, trots att jag vet att du själv har lite mycket på tallriken för tillfället. Jag önskar dig en egen ”Nisse” som kan göra underverk, inte med kontorsjobb, men med annat.

Tack för att ni finns och att ni ställer upp för mig!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Motionspass och webinarpass

Min förmiddag slutade med ett rejält motionspass. Meh, tro nu inte att jag kutade tvärs över gatan till Friskis & Svettis träningsföretaget eller ens att det var frivilligt! Nej, en Toffla springer ju som bekant aldrig, utan hasar bara. Skämt åsido, jag sprang FAKTISKT runt i huset och affischerade överallt där jag kunde – jag blev åthutad vid ett tillfälle, till och med!

Plastfickorna på glasdörrarna får endast användas för evenemang som ligger nära i tiden!

sa en dam och tittade lika ampert på mig som Storasyster kan göra.

Vilken tur då att det här går av stapeln nästa vecka!

svarade jag och log mitt allra blidaste leende.

Jag skenade upp och ner i trapporna och det var inte så skönt för hälen där hälsporren är särskilt trilsk idag (kylan?). Men jag gjorde det ändå så gärna eftersom det är ett evenemang som jag tror lockar besökare. Ett angeläget evenemang, vill säga.

Sen var det skönt att få bänka sig framför datorn, sätta på sig lurarna och delta i ytterligare ett #ssmw-webinar om sociala medier och affärsnytta, c/o Bengt Littorin. Dagens webinar handlade om bilder och hur företag kan använda sig av tjänster som Instagram. De två föreläsarna representerade en klädkedja och ett hotell. Delvis använder de sig av Instagram och bilder på liknande sätt. Hotellet har en enda fotograf som tar alla bilder till webbplatsen, men när det gäller Instagram varierar fotograferna. Tanken är att bilderna ska locka, men också vara ganska enkla. Det blir de när man lite småfyndigt fotar verkligheten, menade Daniel Wångsten på Hotel Tylösand. På klädfirman fotar de olika butikerna till Instagram, men max två bilder per dag får de lägga ut.

Här har jag fotat Toffelfoten storlek 42 (till vänster) och en kollegas fot storlek 36 (?). Bilden tillför inte det här inlägget nånting mer än att vara lite lustig, knappast småfyndig, men ge dig en paus i läsningen,

Men vad ger bilder för vinster och förtjänster? Går det att mäta till exempel hur många gäster som bokar hotellvistelse eller köper vintagekläder bara för att de har sett en Instagrambild? Njae, viss statistik går ju att ta fram över hur ofta bilderna är tittade på etc. Och det går ju att se hur många likes och delningar som görs. Men det handlar förstås mest om att skapa goodwill. Och att involvera kunderna, menade Ulrika Enström från Beyond Retro. Ett av misstagen många företag sen gör är att inte kommunicera med kunderna genom att strunta i att besvara kommentarer etc på Instagram.

Lite knepigt är ju detta med bilder överhuvudtaget. Det lånas friskt över nätet, trots att det är fotografen som äger rätten till sina bilder och ingen annan (om det inte är avtalat annat, vill säga). Men om nån fotar till exempel ett plagg och taggar Beyond Retro känns det som att röra sig lite i ett gränsland. För självklart vill affärskedjan visa upp den taggade bilden (förutsatt att den är positiv, förstås). Fotografen har troligen inte nåt emot det eftersom h*n har taggat affären. Mer oroande, tycker jag, är att Instagram faktiskt har rätt att använda bilder som är upplagda där, till exempel i reklamsyfte, utan att fråga först. I och med att fotograferna har skapat ett Instagramkonto har var och en också godkänt detta. Frågan är hur det känns ifall ens bild används i marknadsföringen av en vara eller tjänst som man som fotograf inte gillar…

Jag tror emellertid att det är massor av människor som, utan att fråga mig, har lånat bilder jag har tagit från min blogg. Lägger man ut dem på nätet får man liksom vara beredd på det. Men det finns också personer som har kontaktat mig och bett att få/köpa högupplösta kopior för att illustrera texter i tidningar och böcker. Generellt sett brukar jag inte ta betalt för bilder, men jag vill gärna att jag nämns som fotograf.

Webinarerna tar upp intressanta ämnen och det är alltid spännande människor som föreläser! Nästa webinar ges den 19 mars:

19 mars appell: I samtal med medborgarna

Ett mer fokuserat Appell där vi med ett antal kortpresentationer undersöker på vilket sätt myndigheter använder sociala medier för att förbättra samtalet med medborgarna.

Deltagare: Naturvårdsverket, Länsstyrelsen i Värmland, Skatteverket m.fl.

Håll utkik på Twitter efter hashtaggen #ssmw

Livet är kort.

Read Full Post »

Tre som skrev sig ur sin kris

Uppdaterat inlägg med artikellänk!

Ytterligare en artikel från dagens lokalblaska berör mig. Här kan du läsa artikeln på nätet! Artikeln handlar om tre personer som skrev sig ur sina respektive kriser.

En av personerna får lite större utrymme än de andra två. Det är en ung, snygg doktor som har hjärntumör. Eller han har blivit opererad, men en del av tumören är kvar. Just nu gör han sin AT-tjänstgöring. Mannen skrev om sin sjukdom och det jobbiga att veta lite för mycket, ha för stora medicinska kunskaper – eftersom han ju själv är doktor.

Den andra personen är sjuksköterska och drabbades också av sjukdom. Sjukdomen gjorde ätandet till ett problem och om detta skrev hon en bok.

Den tredje personen är en man i medelåldern som skrev om hur det är att gå igenom en skilsmässa. Han var den ende av de tre som fick ge ut boken på eget förlag. Nu har jag inte läst hans bok, eller nån av böckerna, för den delen, men… Jag irriterar mig! Det är som att en skilsmässa är en mindre kris än cancer och sjukdom.

Är en bok om en medelålders mans känslor kring sin skilsmässa mindre värd än böcker om cancer av sjukvårdspersonal?

Idag kraschar massor av äktenskap. Böcker om skilsmässor har definitivt en plats i bokhandel! Eller var mannen, medelålders och dumpad, inte tillräckligt glamorös för att få sin bok antagen? Man kan ju undra… Alla tre böckerna verkar vara viktiga böcker, det jag vänder mig mot är att en bok om skilsmässa tycks värderas lägre av förlagen.

Jag har också på sätt och vis skrivit mig ur min kris, den som följde på det som hände i januari 2009. Den romanen ligger bara och väntar en stund till. Det är inte säkert att jag nånsin gör nåt mer med den, jag har faktiskt ändrat mig! Det känns inte se angeläget längre att få den tryckt. För den handlar inte bara om min kris, den är också på sätt och vis sanningen, ur min synvinkel sett, om det som hände och om mänsklig ondska, helt enkelt. Men den är En nedteckning i den aburda romanens form. OM den trycks och ges ut, torde somliga darra – ifall det nu är så att dessa somliga är kapabla till empati. Det är ju egentligen inte troligt.

Livet är kort.

Read Full Post »

Illamående, fånar och Kanelbullens dag – take your pick!

Jag var tidigt på jobbet idag. Trafiken flöt på bra och då går det ganska fort att köra. Mår verkligen inget vidare. Visst är det besvärligt med ond hals och hosta, men illamåendet är värst. Uppenbarligen har jag lätt att kräkas och det har väl med bråcket på matstrupen att göra. Det underlättar liksom inte i det här läget.

Mår lite illa…

Men jag pallrade mig iväg idag. Kanske har jag lite feber, men jag tror inte det. Känner mig bara allmänt risig. Ska ringa Sjukstugan om en stund och kolla av ett par saker.

Igår eftermiddag jobbade jag ju vidare med de fall som användes på institutionsdagen i förra veckan. Nu har jag gjort en sammanställning och jag har kommenterat alla fall och skickat ut. Det ska bli spännande att få svar! Ett par har redan hört av sig, trots att jag gjorde detta ganska sent igår. Då tycker man att det är angeläget och det gör mig glad!

I övrigt ska jag jaga en journalist nu på morgonen, en journalist som tydligen hittat mitt pressmeddelande men inte noterat kontaktuppgifterna till berörda forskare som fanns längst ner. Men det är OK, då kan jag lobba lite. Vidare har jag konsultat professor H, mannen jag borde ha haft som mattelärare när jag var barn, i ett annat nyhetsärende. Jag hoppas att det ordnar sig även om jag blir borta av och till nu framöver.

På förmiddagen ska jag hämta min tjänstemobil och få lite instruktioner kring  den. Gissar att jag sen lär leka med den, testa kameran, lägga in kalenderuppgifter, kontakter i adressboken etc. Det ska bli spännande att se hur vi kommer överens, Ajfånen och Tofflanfånen… Men min gamla privata mobil står nu mer eller mindre vid ättestupans kant, så…

I eftermiddag ska jag till Nål- Janne. Jag gissar att det är därför hälen känns så OK just nu. Det är som om den kroppsdelen vet om att den ska få nålar i sig och då skärper den till sig. Men visst är det en liten värld när prefekten på institution 2 bor granne med Nål-Janne och är landsman med Nål-Jannes företagspartner!.

Fästmön får hem sina små gullungar i morgon, så vi ska handla lite smått till dem på Tokerian. Och så blir det kanelbullar, förstås, för idag är det ju Kanelbullens dag!

Jag älskar kanelbullar och firar gärna Kanelbullens dag! Hoppas bara att illamåendet har gått över till dess. 

Så från i morgon blir jag ensam hemma. Jag har valt det själv och det beror ju på att jag inte mår bra. Det är ändå gott att veta att min kära finns där och bryr sig om mig och älskar mig ändå, mitt i all skröplighet. Jag är lyckligt lottad!

Livet är kort.

Read Full Post »

Med livet nätt och jämnt i behåll – och lettisk ostkaka

Alltså jag börjar allvarligt undra om det är ett kontrakt ute på mig. Ett kontrakt att ha ihjäl mig. På vägen hem från jobbet är det alltid nån idiot som gör nåt vansinnigt i trafiken. Idag var det en galning som körde en blå firmabil från Wikmans elektriska som körde slalom – och in rätt framför Clark Kents* nos. Näru, det företaget tänker jag varna

alla

för just nu. Det ligger inte bra till i min bok av förorättelser. (Heter det så i plural?)

Och uppe på Tycho Hedéns väg var bilköerna kilometerlånga och det var i princip tvärstopp. Inte svårt att gissa varför – det hade naturligtvis smällt nånstans. Nåt pucko hade väl glömt att blinka, gjort nån halsbrytande omkörning eller helt enkelt inte hållit avstånd. Man tänker att även om man inte är rädd om andras liv i trafiken borde man kanske vara det om sitt eget. Eller åtminstone sin bil…

Som vanligt körde en massa bilar omkring enögda också. Just den här säsongen gör det ju inte så mycket, men när en strålkastare är trasig, brukar den andra lysa starkt och bländande. När jag var på besiktningen pratade besiktningsmannen och jag just om detta och jag undrade om glödlamporna hade blivit sämre eller om folk bara var lata som inte byter det som är trasigt. Men besiktningsmannen svarade att det är så mycket elektronik som drar ur lamporna i nya bilar. Lamporna går stup i ett. Själv var jag till verkstan och lät byta en strålkastare för första gången i våras. Nej, för att jag har liksom inte aparmar med gripklo i änden, trots att jag är så ful. På verkstan, däremot, har de bra verktyg för lampbyten…

Jag lyckades i alla fall ta mig helskinnad till Stormarknaden där jag inhandlade en platta malt och vinkade till en mobiltelefonerande GH, en kollega från förr i tiden. Det är så märkligt, för jag såg GH så sent som i morse, på cykel. Innan dess är det många år sen sist.

Hemma i New Village möttes jag av brädor i trapphuset. Jorå, om det inte är ungar som skriker så väggarna vibrerar så är det folk som renoverar. Just den här familjen har renoverat i typ åtta månader. Man undrar om de bygger ett helt nytt hus i lägenheten eller vad.

Men jag har snälla och normala människor omkring mig också. Igår kväll plingade Lucille, som Fästmön kallar henne (Lucille heter nånting heeelt annat), på för att låna en kopp socker. Jag gav henne visserligen det, men var väldigt stressad eftersom jag var

strängt upptagen

med nåt

mycket viktigt

(en Alfapetmatch på nätet med Anna). I kväll när jag just hade torkat mig och smort in fötterna efter en dusch ringde det på dörren igen. Jag tänkte först skita i att öppna, men så beslutade jag mig för att kolla i ögat vem det var. Det ringde nämligen två gånger, så det verkade angeläget. Jag svepte om mig handduken och halkade ut i tofflorna i hallen. Det var Lucille som bjöd mig två bitar lettisk ostkaka till frukost!!!

Lettisk ostkaka à la Lucille.

Lucille är inte alls lettiska, men kakan är det. Och den ska jag visst äta till frukost i morgon! Jag ska ju sen passera labbet och lämna prov på väg till jobbet och då kan man få vänta. Bäst att vara mätt och nöjd då.

Jag har bäddat rent och tvättat och hängt en maskin tvätt. Kvällen till ära – och för att jag ska lämna prov i morgon – har jag ätit tre (3) knäckemackor med LEVERpastej (snacka om kvasi-vegetarian!..) och smörgåsgurka till middag. Jag firar att jag överlevde den fruktansvärda hemfärden, ingenting annat, typ…

*Clark Kent = min lille bilman

Read Full Post »

Nu försöker jag förklara hur jag tänkte kring fototävlingen

Jag skriver om många saker här på bloggen. Försöker variera ämnena. Men det är verkligen inte alltid de inlägg jag tror ska vara kontroversiella som orsakar rabalder, det är inlägg som handlar om till exempel en viss diet eller som igår, en jädra fototävling. Mitt inlägg var ganska neutralt, jag refererade till två artiklar jag hade hittat på nätet och så bjöd jag in läsare att kommentera. Nu ska jag försöka förklara hur jag tänkte och menade. Citaten är direktkopierade och inga stavfel är rättade.

De första åsikter som lämnades var till exempel från Åsa:

Och hur mycket hade det uppmärksamhets om det inte protesterats mot det? Ja, det är farligt att gå på spår. Och människor är korkade nog att följa allt utan att tänka själva. […]

Jag svarade och försökte förklara hur jag tänker när jag menar att bilden är olämplig:

[…] Det är många unga påverkningsbara med suicidtankar som jag tänker på. Om man mår dåligt kan man inte alltid tänka klart och vara rädd om sig. Min övertygelse är också att de flesta kan tänka själva och ta eget ansvar, men alla kan inte det i alla lägen. […]

Särskilt mycket uppmärksamhet tycker jag inte att tävlingen har fått. När jag skrev inlägget igår hittade jag bara två artiklar om den. Dessutom länkade jag till tävlingssidan så att man kunde titta på andra bidrag som var med. Bland dessa såg jag en helt fantastisk bild som jag personligen skulle ha röstat på om jag hade sett den.

Att människor skulle vara korkade, som Åsa skriver, har jag aldrig sagt. Men sårbara människor kan bli påverkade av en sån bild. Det fanns i min närhet en ung vuxen som gick på rälsen och som inte går mer idag. Jag har också haft en manlig vän som i vuxen ålder tog livet av sig på detta sätt. Så om jag ska anklagas för nåt så är det inte för att jag tycker att människor är korkade utan för att bilden påminde mig om sånt som gör ont.

I en annan kommentar skriver Åsa:

[…] Ska du/jag/Lasse/de vi länkar till skriva som vi gör? Någon kan säker skadas av det? […]

Ja, Åsa har säkert rätt. Detta är ytterligare en signal till mig om att jag borde/ska sluta blogga/skriva. För tänk om jag råkar påverkar nån så att den skadas. Det vet jag ju aldrig. Men jag försöker hålla det svarta i de privata inläggen som bara jag själv har lösen till. Samtidigt vet jag ju inte. Och som sagt, detta är ytterligare ett argument för att sluta skriva.

Jag tycker om att fota. Det var nåt jag började med när jag var arbetslös. Bilder fascinerar mig. Men jag fotar ofta det sköna eller det roliga, det som lyckas förföra och tilltala mig. Bilden som vann fototävlingen tilltalar mig inte för den ger mig signaler till svåra minnen. Det gjorde bilden inte först. Jag kände bara instinktivt att jag inte gillade den. När inlägget var publicerat och det kom in kommentarer insåg jag efter ett tag varför: jag påmindes om sånt som gjorde ont.

I ett svar till Åsa skrev jag 

Jag förstår inte hur du orkar gå igång på detta skitinlägg såsom du gör.

Det var jag själv som kallade mitt inlägg för skitinlägg. Jag tyckte som sagt inte att det var så viktigt eller angeläget när jag skrev det. Men sen blev det det. Det jag menade var att jag tycker att jag har skrivit viktigare inlägg – och då har inte en käft reagerat. Eller jo. Vid ett tillfälle var min tillvaro så kaotisk att jag antydde att jag skulle ta livet av mig. Då reagerade en kollega till mig. Dessutom agerade hon. Det glömmer jag aldrig! Från alla andra läsare var det total tystnad.

Åsa tyckte att det var ett konstigt svar hon fick av mig:

[…] Något förvånad över att du ser ett inlägg där du associerar till något av det allvarligaste som finns, självmord bland unga, som ett skitinlögg.[…]

Det jag även menade med skitinlägg är att jag uppenbarligen skriver illa. Jag skriver så illa att folk inte förstår vad jag menar. Och det är illa! Jag jobbar som kommunikatör. Jag borde vara expert! Ytterligare ett skäl att sluta blogga! Jag svarade Åsa

[…] Jag skriver uppenbarligen illa = skitinlägg eftersom folk inte förstår vad jag skriver. Nu tycker jag att du har fått tillräckligt med utrymme att tycka illa om det här inlägget. Du har framfört din åsikt, tack. Nu kan du skriva lite på din egen blogg i stället!

De tre sista meningarna var inte så trevligt formulerade av mig, men jag kände att det var dags att dra ett streck i diskussionen. Vi har uppenbarligen inte samma åsikt. Åsa fick lämna sina åsikter, men jag tyckte och tycker att hon kan utveckla dem på sin egen blogg. Min blogg är inte nån sorts chatt. Jag skriver inlägg, folk kommenterar. Vill man ha nån längre diskussion om ett ämne kan man förslagsvis söka mig på annat sätt eller söka upp ett diskussionsforum som verkligen är ett diskussionsforum.

Lasse var en annan person som lämnade sin åsikt. Han raljerade bland annat över pekpinnar från myndigheter och skrev så här:

[…] En snygg bild, men visst borde flickorna ha gått på en tydligt markerad gångbana, försedda med hjälm, knäskydd och knälånga stövlar (om det skulle komma en orm). Dessutom vore det önskvärt att det tydligare framgick att flickorna kommer att dela ev föräldraledighet exakt 50/50 med barnets far (eller mor om de är lesbiska och får barn genom insemination). […]

Jag tyckte att han tog i ända från knätofsarna knäna och undrade i mitt stilla sinne vad lesbiska och insemination hade med saken att göra. Så jag svarade bara:

Oj så du tar i.

I natt dundrade pranaliving från Australien och undrade när Sverige ska sluta vara en överförmyndarstat. Och skrev bland annat så här:

[…] Javisst det kan vara farligt att gå på en tåg räls. Men det handlade om en foto tävling, med ett tema. Hundra tusentals med barn i olika åldrar travar med säkerhet på tåg räls varje dag utan att vara i omedelbar fara. 99% av dessa vet att det är farligt, barn tar en kalkylerad risk, det allra bästa sättet att lära sig. […]

Jag tänkte för mig själv att vilken nytta har man av lärdomen om det kommer ett tåg och mejar ner en… Pranaliving skrev också:

[…] Sverige har blivit fenomenalt bra på att utrycka sig offentligt om olika saker i ett typiskt fascistiskt manér. Jag flyttade till Australien 2004 och denna Vi-vet-vad-som-är-bäst-för-dig-så-vi-gör-det-olagligt-straffbart mentalitet finns inte här och är precis varför jag flyttade och inte kommer flytta hem igen. Jag älskar Sverige, men inte hur besluttagare rider på paragrafer och ser till att svenskar ser ut som en drös med fjollor. Kunde ju lika gärna vara Kina, Nord Korea. […]

Och då kunde jag ju inte låta bli att bland annat svara

[…]Det måste vara skönt för dig att slippa bo i Sverige. Då slipper du ju bry dig om fototävlingar och överförmynderi. /Fjollan

Men först tackade jag för kommentaren och förklarade min åsikt i frågan. Igen.

Tack för din kommentar! Jag tycker att det är olämpligt att en sån här bild vinner en tävling. Bilden är inte ens den bästa, enligt min åsikt.

Den enda av oss som höll huvudet kallt och klart var Arga Klara, som bland annat kommenterade så här:

Jag tyckte inte om bilden, och jag förstår att Trafikverket reagerar. Konstigt vore det ju annars. Det finns ju folk som inte fattar hur farligt det är […] Men eget ansvar borde ändå smälla högre, och rabaldret kring pristagaren förstår jag inte riktigt.

Men Åsa ville inte ge sig. Hon laddade om och hängde upp sig ordentligt på mig:

Folk=jag? Sanningägaren=du? Antar att du redan blockat mig. Är du verkligen sådan? Konstaterar att jag tagit för mycke utrymme för dig. Första gången, på över 10 år, någon ansett att kommenterar från mig är att ta ett utrymme. […]

Jag svarade att jag med folk inte bara avser Åsa (vem tror Åsa att hon är, ett helt folk?). Som jag skrev längre upp i detta inlägg är det illa om jag skriver så att folk inte förstår eller missförstår det jag skriver. Jag har märkt det ett antal gånger. Däremot har jag aldrig nånsin på den här bloggen uttalat att jag äger sanningen. Jag har gång efter annan påpekat att det är mina åsikter, inte sanningen. Så jag svarade Åsa:

Nej, inte enbart du och nej, det har jag aldrig sagt att jag är, jag framför MINA åsikter på MIN blogg. Och nej. Jag har inte blockat dig. Men du har framfört din åsikt om samma inlägg i flera kommentarer, det räcker nu. Jag tycker att du ibland har en aggressiv ton och sånt hämmar både mig som skribent och andra som vill kommentera. Har jag hört. […] Nu sätter vi punkt här.

För när tonen hårdnar så här tystnar somliga. De vågar inte tycka nånting. Jag får ibland sms och mejl om detta och man ber mig stoppa den aggressiva. Att blockera nån från att kommentera är nåt jag använder i undantagsfall. Det handlar till exempel om personer som vill använda min blogg för att kränka homosexuella, skriver rasistiska kommentarer eller bara kallar mig idiot för att jag har en annan åsikt.

Åsa skriver i en sista kommentar:

Tack Tofflan, kan du då definiera vad som är skitinlägg från din sida, så vi som tänker/känner inte behöver lägga energi på att besvara det. Du är en jättebra person på många sätt som jag ser det! Liksom de jag ser närmast omkring dig! Jag vill jättegärna hitta tillbaka till det. Du är en (mycket) betydelsefull person i mitt nät nätverk, vilket jag tror du är för många, jag håller på att tappa bort dig där, det vill jag inte! Samtidigt har även min acceptansnivå en gräns. Maila mig gärna om du vill ta det privat.

Jag har den största respekt för Åsa och för att hon är vass i såväl åsikter som kommentarer och för att hon är så orädd att framföra dem. Jag blir rörd över att Åsa tycker att jag är en (mycket) betydelsefull person i hennes nät nätverk. Men ibland måste man bara respektera att man har olika åsikter i en fråga. Det har Åsa och jag i den här frågan, i frågan om ett inlägg på en privat blogg om en jädra fototävling i Dalarna. Därför blev mitt sista svar

.

Det kommer inget mejl. Jag har försökt förklara och bena ut här i det här inlägget. På min blogg råder vissa regler. Här är tre av dem:

1. För det första svarar jag på ALLA kommentarer. Det tillhör allmänt hyfs. Den som har en kommentarsfunktion och inte svarar folk kan lika gärna stänga av.
2. För det andra tillåter jag ganska långt att man framför sina åsikter. Men åsikterna ska höra till respektive inlägg, man ska hålla sig till ämnet. Annars kan man ringa mig eller mejla eller vad som helst.
3. För det tredje är det här min blogg, det är mitt vardagsrum i världen. Ingen ska känna sig rädd eller obekväm att vistas här. Och jag bestämmer reglerna här.

Därför, när jag som värdinna säger

Tack för dina synpunkter! Nu låter vi nån annan få komma till tals.

då menar jag det. I en specifik fråga. Vänskapen – IRL eller på nätet – är inte slut för det. Men här på blogggen har jag sista ordet.

Read Full Post »

Fullproppad och matkladdig

Vilken dag! Jorå, tyvärr, tycker säkert somliga, men jag överlevde presentationen. Det fläppaste var emellertid att jag hade förberett ett anförande på fem minuter på engelska och sen skulle jag prata på svenska. Det slutade med att jag svamlade utan manus. Dessutom fick jag krångla på mig en mikrofon med krokar som skulle hakas runt mina elefantöron. Tro det eller ej, men krokarna räckte till! Och som sagt, jag både överlevde och fick frågor, så jag nådde uppenbarligen fram.

Jag syntes trots alla träden. Den här bilden är en detalj ur en tavla på mitt nya arbetsställe.

Efter mötet satt vi kvar en stund ett gäng och jag och fikade och pratade jobb. Jag var sen fräck och frågade M om hon hade tid med en guidad tur på institutionen och det hade hon! Det blev en presentationsrunda som hette duga, bland forskare, professorer, doktorander och på såväl kontor som laboratorier. Alltså, det här universitetet är fantastiskt!!! Här jobbar folk med en massa spännande och angelägna frågor och projekt – men alla är så förbaskat blygsamma. Min roll som kommunikatör blir delvis att få folk att visa upp allt bra de åstadkommer. Jag ska jobba både strategiskt och operativt och det tycker jag är både givande och intressant. Även om jag mest är teoretiker vill jag inte tappa förankringen med verkligheten. Den verklighet som till exempel heter hemsidor och att uppdatera dessa…

Tillbaka på kontoret var klockan redan lunchslagen, men jag behövde besvara några mejl innan jag stack iväg. S tittade in och ville ha med mig till Syltan. Tyvärr fick jag avböja eftersom jag inte kunde avbryta just då. Min intention var dessutom att ta en mack-lunch vid datorn. Väl framme på Syltan – UTAN piruetter idag! – insåg jag att de smörgåsar som fanns kvar att köpa inte lämpade sig att inta vid skrivbordet. Den enda sorten jag kunde äta innehöll nämligen en otroligt kletig räkröra. Såg fru Chef2 sitta ensam och stegade fram och frågade om hon ville ha sällskap. Även hon hade bråttom, så vi lovade att försöka hålla så gott det gick på vett och etikett (det där med att slafsa och prata med mat i munnen, typ). Det gick hyfsat att kombinera, men jag kan berätta att min mobilskärm blev helt kladdig av nån anledning. Just såna är impromptu-möten/luncher kan ge otroligt mycket!

På vägen tillbaka mötte jag A som förirrat sig uppåt mina domäner. Jag tackade så mycket för fredagsunderhållningen han och hans mamma bjöd på och vi samtalade en stund kring ämnena storhandling och mammor.

Eftermiddagen ägnar jag åt att besvara mejl, boka in tider i alla mina tre kalendrar, ringa på ett intressant jobb (ja, jag måste ju) samt kolla in vad problemet är med ett avvikelseformulär som inte vill fungera som det borde.

Read Full Post »