Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘skriva av mig’

Ett inlägg om smärta och hur jag hanterar den, bland annat.


 

Vide relief

Jag och tillvaron var inte riktigt ett…

Nej fan, den här eländiga värken släpper inte sitt järngrepp om magen. Det känns som om jag har ett hårt åtdraget, brett bälte som klämmer ihop mage och rygg på höger sida. Det gör så ont att jag mår illa, men tack och lov har jag inte kräkts sen i söndags. Faktum är att jag är så smärtpåverkad att jag har svårt att ta tillräckligt djupa andetag. Det gör bara ont. Jag kände mig bättre och piggare på dan igår och fick mycket gjort. Men ärligt, jag ringer hellre och bokar tid hos bilverkstan än hos doktorn. Vis av mitt senaste besök vid husläkarmottagningen och hur uruselt resultatet blev* försöker jag hantera det onda själv. Jag fick tabletter i helgen, men eftersom de krockar med min andra magåkomma (bråck på magmunnen) vågar jag inte knapra dem i tid och otid.

Pläd över duntäcket

Det blev både pläd och duntäcke till natten.

Igår kväll tror jag att jag fick lite feber också. Jag började frysa igen och det kändes som om tillvaron och jag inte riktigt var ett. Jag satt en stund i bästefåtöljen på kvällen, men fick snart krypa ner i sängen, under såväl duntäcke som pläd. I morse vaknade jag varm och troligen feberfri. Bältet runt magen sitter dock fortfarande kvar och klämmer åt.

Som jag skrev ovan och som jag glömde skriva igår ringde jag bilverkstan och bokade tid en vecka före min födelsedag. Främsta skälet är byte till sommartofflor** för Clark Kent***. Vidare fick jag häromdan ett brev om en garantiåtgärd kring fönsterhissarna, så det ska verkstadskillarna också titta på. Dessutom nämnde killen jag telefonerade med att ytterligare en sån åtgärd ska göras kring airbagarna. Och så bad jag dem för 17 att kolla bromsarna lite när de ändå river bort däcken – jag ska ju besiktiga mannen i mitt liv nästa månad! Garantiåtgärderna är gratis, priset för däckbyte och bromskoll glömde jag fråga om, men det är smällar jag får ta – jag har ju ingen man/fru som har ett jobb och kan försörja mig tillfälligt. Jag måste ha en fungerande bil, annars blir jag totalt isolerad. Vilket påminner mig om att jag nog MÅSTE åka buss in till tandläkaren på torsdag… Jag har inte åkt buss på över ett halvår… Försökte kolla busstider igår, men UL:s jävla app är ju totalt värdelös och funkar inte oftare än den funkar. Ungefär som ICA:s app…

pappas matta

Pappas ryamatta, full av smärta är den knuten.

Usch, så fruktansvärt negativt det här blogginlägget har blivit. Men jag måste ju få gnälla nånstans och genom att skriva av mig tar jag, om än tillfälligt, bort en del av smärtan. Mamma påminde mig igår (ja hon ringde igår kväll igen) om att när min pappa hade gallstensont och gick och väntade på operation (det verkar inte som om de opererar gallan numera om en inte håller på att nästan dö) knöt han en ryamatta. Mattan finns kvar hemma hos mamma. Den går i svart och rött, en nästan ser smärtan i den. Som grädde på moset gick pappa visst igenom en skilsmässa vid samma tid. En olycka kommer sällan ensam. Men sen träffade han min mamma och så kom jag (den tredje olyckan?) så småningom.

Knäckemackor med makrill mjölk och bok

Knäckemackor med makrill var uppenbarligen inte bästa kosten för mig just nu. Synd att jag inte blev tipsad om det innan jag åt…

Jag måste få i mig nåt ätbart. Igår på seneftermiddagen åt jag knäckemackor med makrill. Det var inte det smartaste jag kunde äta, blev jag upplyst om. Synd att ingen kunde tipsa mig INNAN om vad jag kan prova att äta för att inte få ont/ondare… I övrigt har jag levt på mjölk, fil, cornflakes och Fästmöns äpplemos sen i söndags. En effektiv bantningsmetod, men jag bantar inte av princip. Dessutom blir jag så medtagen när jag inte får i mig nåt med lite mer substans. Och tjurig. Och grinig.

 

 

 

 Amaryllis med ny stängel och knopp

Amaryllistoken har fått en ny stängel med knopp. Stänglarna drar sig mot ljuset utanför – som nästan inte finns.

När jag får extra ont brukar det lindra att gå omkring. Det är lite svårt att sitta stilla vid datorn och söka jobb och blogga, men samtidigt tar det bort en del av smärtan, som sagt. (Jag har uppfyllt dagens jobbsökarmål med råge, för jag är ju en sån plikttrogen jävel.) Men när jag går omkring i mina rum – som är alldeles för många enligt vissa småländska tanter –  försöker jag njuta av mina vackra blommor här hemma. Utanför mina fönster vräker regnet ner idag. Det gör mig ingenting, även om jag gärna vill komma torrklädd till eftermiddagens anställningsintervju… Måtte jag palla… Gulliga NK**** har messat och önskat lycka till. Fan vad jag saknar mina fina, numera före detta, arbetskamrater…

 

*Jag fick fel kontaktuppgifter för vidare vårdkontakt, jag fick för stor förpackning stark medicin, jag fick en vårdkontakt som skulle vara löpande men som slutade efter mitt tredje eller fjärde besök = uruselt resultat enligt mig
**sommartofflor = sommardäck
***Clark Kent = min lille bilman
****NK = Närmaste Kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett grävsligt inlägg.


 

Grävskopa

Gräva ner sig eller rensa ogräs? Kanske behöver man inte alltid använda så stora maskiner, oavsett vad man väljer att göra.

Att gräva ner sig är ingen idé. Det sköter andra så bra sen när det är dags. Jag försöker ta till vara på tiden och göra det bästa av den. Fylla dagarna med meningsfull sysselsättning. Jag börjar bli väldigt bra på det, trots att jag mest är hemma. En liten utflykt per dag tvingar jag mig till även om både kropp och själ protesterar – det är väldigt tryggt här i bekvämlighetszonen.

Men ljuset och luften gör, som bekant, underverk på flera sätt än ett. Tänk att ha en liten trädgård att påta i. Det skulle visserligen inte min rygg estimera, men jag brukar hitta arbetsställningar som funkar för den, även för att rensa ogräs. Den sommaren jag var nyskild försvann ogräset från mina föräldrars trädgårdsland. Jag hade rensat bort allt sånt helt maniskt. Grävt upp det som förstörde och hindrade det som skulle få växa fritt och blomma ut. Sen tog det ett tag innan jag hade kommit igenom min kris. Många tårar blandade sig med jorden. Men mamma och pappa hade aldrig så fina land som sommaren 1999.

de sista blommorna fr trädgården

Detta var de sista blommorna vi tog från trädgården.

När nåt jobbigt inträffar hamnar en del av oss kanske i nån sorts kris. Jag jobbar hårt med att ta mig över kanten varje gång. Sen jag startade den här bloggen har jag ältat rätt mycket här – både öppet och bakom lösen. Genom att skriva av mig har jag fått bort de flesta negativa känslor som vill slå rot som ogräs.

Men sen kommer det alltid nån och liksom slår en i huvet. Dunkar in i ens skalle hur man är – och hur man inte är. Mina tillkortakommanden. Och andras. Är det nåt jag ogillar så är det generaliseringar. Häromdan gick jag igång på nåt skrivet om hur en viss grupp är. Det var flera texter som jag reagerade på. Om nån skriver så att jag reagerar har skribenterna uppnått nåt. Det är bra.

Generaliseringar, däremot, är inte bra. Framför allt när man inte vet vad man pratar om och det man skriver i vissa fall gränsar till skvaller, förutfattade meningar och fördomar. Ungefär som att säga att inga invandrare vill jobba utan alla lever på bidrag. Eller att alla bögar är promiskuösa. Eller den riktigt gamla fördomen att alla bönder är rika som troll och gömmer pengarna i sina madrasser. Vi som tänker lite till vet att detta orimligt kan vara sant. Många invandrare jobbar hårt och många får såna jobb som ratas av svenskar. Och nä. Alla bögar jag känner knullar inte runt och ingen de bönder jag känner är inte särskilt välbärgad, faktiskt.

Vi som tillhör en viss grupp vet hur vi har det. Den som inte tillhör den gruppen kan aldrig veta det. Den kan bara föreställa sig. Jag själv tillhör flera minoritetsgrupper. Kanske det är nåt jag skulle lyfta fram mer i mina jobbansökningar när arbetsgivarna efterlyser mångfald i sina platsannonser? Alltså, det faktum att när det gäller mångfald, då är jag ett riktigt fynd… (<== ironi)

 

Armband

Det finns fortfarande chans att vinna ett unikt armband.

==> Jag tycker i alla fall att du som läser här ska kolla in tävlingen om det unika armbandet. Det är en tävling för en god sak. Genom att delta (det kostar ingenting att skriva en motivering varför just du ska vinna armbandet!) stödjer du två grupper som har det svårt: långtidsarbetslösa och cancersjuka. Du kan aldrig förstå hur nån i grupperna känner sig om du inte har varit eller är där. Men du kan göra lite, lite skillnad. Och visa empati i stället för att skoningslöst döma och slå nån i huvet. Rensa lite av ditt eget ogräs, vet jag! 

 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett hotfullt inlägg.


 

Knuten näveIdag läser jag om hot mot tjänstemän på våra myndigheter. Det handlar om Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Kronofogden, Migrationsverket och Skatteverket och det är Dagens Nyheter som har gjort en undersökning. Och hoten kan bestå av allt från självmord till bomber.

Att hota nån är aldrig OK – vare sig det är en privatperson eller en myndighetsutövare. Vi är ju liksom alla människor! Däremot har man rätt att tycka att människor agerar felaktigt. När myndighetsutövare agerar felaktigt är det ofta krångligt och svårt att som privatperson, troligen i underläge dessutom, få rätt. Då blir såna som jag frustrerade. Jag brukar skriva av mig. Det hjälper till viss del. I mina kontakter med Arbetsförmedlingen har det hjälpt, för under hösten har jag fått det stöd jag har saknat så länge. Min handläggare och jag har haft mejlkontakt och vi har både telefonerat och träffats.

Knuten näveResultaten av DN:s undersökning visar att ungefär en person om dan blir hotad på flera av myndigheterna ovan. Arbetsförmedlingens anställda tycks vara värst ansatta. Några har råkat ut för rena attentat, bland annat i sina hem. Det är INTE OK. Inte alls!

Självmordshoten är en typ av hot som ökar hos alla – utom hos Försäkringskassan. Lite märkligt, tycker jag. Men att Arbetsförmedlingen fick ta emot 276 hot om självmord är ett högt antal. Jag vet att jag själv skrev en gång till en handläggare att jag skulle ta livet av mig om jag inte fick nåt jobb snart. Det var självklart inget hot mot handläggaren, men kanske det trots allt var det.

Det som emellertid var anmärkningsvärt i det hela var att jag fick noll reaktion på det jag skrev. Personligen skulle jag ha svårt att låta bli att agera om nån talade om för mig att den övervägde självmord. Det måste finnas en plan för hur man bemöter sånt som myndighetsperson! Som medmänniska skulle det vara otänkbart för mig att inte göra nåt.

Knuten näveDe olika myndigheterna har diverse sätt att skydda sina anställda från allmänheten. Kronofogdemyndighetens personal har till exempel personlarm och får säkerhetsutbildning. Försäkringskassan har en stödtelefon dit anställda kan ringa om de har blivit hotade.

Men enligt Försäkringskassans säkerhetschef är inte bättre säkerhetsrutiner det enda som kan hjälpa. Nils Fridolf säger i DN:

Det handlar väldigt mycket om hur man bemöter kunderna och förklarar myndighetens beslut. Gör man det rätt kan man förebygga många hotfulla situationer […]

Och där sätter han fingret på nåt mycket viktigt: bemötandet. Om jag blir nonchalant bemött, som jag har blivit så många gånger av personal vid Arbetsförmedlingen, blir jag självklart inte positivt inställd – jag blir förbannad. Fast jag skulle aldrig hota nån tjänsteman med våld. Absolut aldrig. Däremot tror jag att många myndigheter skulle behöva utbilda sin personal i bemötande av oss som kontaktar dem. Vi, som verkligen befinner oss i underläge. Men vi underlägsna får aldrig, aldrig hota.

Vad har DU för tankar om hot mot anställda vid myndigheter???

 


Livet är kort.

 

 

Read Full Post »

Ett rapporterande inlägg.


 

räkning på noll kronor

Det är ju inte alla räkningar som ser ut så här…

Jorå, än lever jag. Men det är med nöd och näppe jag har tagit mig igenom de senaste dygnen. Vännen FEM sms:ade och tyckte att jag skulle åka till sjukhus/kontakta läkare. Det går inte. När man är arbetssökande finns inget som heter sjuk, för då får man ingen ersättning. Vem skulle frivilligt erbjuda sig att betala mina räkningar? Nej just det. Jag hör inte en enda som anmäler sig frivilligt.

Igår kväll kom magvärken tillbaka med besked. Jag inledde gårdagen klockan 15 med ett glas Pro Viva. Senare på eftermiddagen tog jag en skål filmjölk. Till kvällen blev det rostade mackor. Sen var det kört. Eller kört och kört, jag var risig hela dan och kvällen. Satt två korta stunder vid datorn. Resten av min ”vakna tid” (<== ha ha ha!) låg jag i min fåtölj eller på soffan och sov. Strax före klockan 21 var jag tandborstad och nerkrupen i bädden igen.

Högen med sökta jobb 2014 t o m 1 september

Högen med sökta jobb 2014 t o m den 1 september. Sisyfosarbete eller ska ansträngningarna snart ge frukt?

Idag vaknade jag prick sju. Magvärken är betydligt mindre även om den finns där och molar i bakgrunden. Idag skulle det aktivitetsrapporteras till Arbets-förmedlingen. Det tog mig en timme utan några tekniska problem. Därpå pressade jag mig att söka dagens tre jobb. Och nu skriver jag en liten rapport på bloggen. Inte för att massorna verkar bry sig så särskilt, utan för att jag ska skriva av mig samt skapa underlag för min bok.

Boken ja… Från och med den här veckan ska jag pressa mig själv ytterligare genom att ta krafttag med boken. Ungefär en tredjedel är skriven av den första delen i trilogin, som jag nu har tänkt ut att det ska bli. Mitt mål är att skriva om minst tre månader per dag i den första, självbiografiska delen. De två övriga delarna har jag nu synopsis för i huvudet, om inte annat.

Sen ska jag försöka hinna leva lite emellan också. Men det är svårt. Jag är så van att leva på stand by, att inte kunna planera nånting. Jag sätter mina delmål och slutmål och om jag missar nåt av dem krackelerar tillvaron. Eller det är så det känns. Målen och poängsystemen är sätt att hålla mig på fötterna – för det varken vill eller kan nån annan än jag själv göra. Världen av såna som bryr sig om krymper allt mer. I stället försöker de som vill ha nåt att tränga in i min värld – med varierande resultat. Mina tankar kring detta är att om man vill ha nåt får man anstränga sig lite.

Försöker krydda tillvaron med roliga saker också. Bland annat kan det bli en musikrecension (om jag bara kunde få CD:n…) och en bokrecension (inte klart med förlaget än).

Deodoranter

Min nuvarande deo, den i mitten, ska ge skydd i 48 timmar. Och faktum är att den funkar!

Men dagens krydda är ändå… och nu ska jag bli riktigt intim… den jag hittar under armarna. Jag bloggade ju för ett tag sen om deodoranter som skulle hålla en fräsch i både 24 och 48 timmar. Jag kan meddela att den deon jag använder just nu faktiskt funkar! Snart har det gått 48 timmar sen jag tvättade och deodo-ranterade mig sist. MEN… naturligtvis står en dusch närmast i tur på dagens att-göra-lista! Jag känner mig ändå smått vidrisch, trots att jag inte luktar svett.

Först en halv mugg kaffe, bara. Huvudet känns som om det ska gå i bitar. Det kan bero på att jag inte har ätit så mycket, men det kan också bero på kaffebrist. Ska bli intressant att se vad magen tycker om det. Ryggen har i alla fall inte estimerat allt detta liggande, så jag borde ge mig ut på en liten promme idag, om så bara till soprummet (behövs!).

I eftermiddag räknar jag med att knacka ner tre månader av mitt liv. Då stänger jag ner sociala medier, för jag vill inte bli avbruten hela tiden.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett trött och lite kämpigt inlägg.


 

Uppdaterat inlägg: Jag vill tacka Bliwas representant som efter att ha läst detta inlägg tog kontakt via e-post med mig! Strålande kundvård och service!!!


 

Nu väntar två tuffa dar. Jag ska inte sticka under stol med den saken. Nattsömnen har varit dålig. Jag har sovit för lite och de timmar jag har sovit har inte gett ordentlig vila. Orolig sömn, vaknade av och till. Det är lite av ett under att jag klarade mig till jobbet utan att somna vid ratten.

Pappershög med sökta jobb

Min pappershög med sökta jobb från förra hösten. Nu blir det en ny hög.

Vad händer idag? Först tittade jag in till en av de trevliga och serviceinriktade personerna på HR för att be om ett arbetsgivarintyg. Igen. Det visade sig nämligen vara nya regler – också det igen – när det gäller inkomstförsäkringen. Den kan jag emellertid inte ansöka om förrän jag har fått a-kassa beviljad och utbetalad första gången. (Har jag TUR kommer första utbetalningen i september eller oktober.) För att få ersättning från a-kassan måste jag bland annat bifoga ett arbetsgivarintyg med min ansökan. Det nya är att även försäkringsbolaget, som håller i inkomstförsäkringarna, numera också kräver ett arbetsgivarintyg. Lite kaka på kaka, eftersom ju en beviljad a-kassa förutsätter att jag har lämnat ett arbetsgivarintyg till a-kassan. Men beviljandet i sig är en förutsättning för att få ut någon ersättning på inkomstförsäkringen. Snurrigt, eller? Det papperslösa kontoret sen är nog bra och det går att fylla i blanketter på nätet – om man har en bra dator. Det har inte jag, så jag har faktiskt gjort det via jobbdatorn på arbetstid. Men papperslöst blir det ju inte – blanketterna ska skrivas under och DET kan man ju inte göra med papper när de ligger i datorn. Än. Fast det borde gå med e-legitimation. Fast inte jämt.

För att få ersättning utbetald från a-kassan är också reglerna vad gäller att söka jobb skärpta. Bland annat måste du en gång i månaden redovisa alla jobb du har sökt, förutom att du fyller i ett kassakort med timmar du har varit arbetslös – eller jobbat två gånger i månaden. Aktivitetsrapporten, det vill säga sammanställningen över de jobb du har sökt, fyller du i elektroniskt med e-legitimation och skickar in till Arbetsförmedlingen. Kassakorten fyller du också i elektroniskt och med e-legitimation samt skickar in till a-kassan. (E-legitimation behövdes inte i höstas för detta.)

Om du inte söker tillräckligt många jobb får du ingen ersättning från a-kassan. Vad som är

tillräckligt många jobb

finns inte angivet nånstans vad jag vet, utan verkar vara godtyckligt. Förra hösten, när detta nya med aktivitetsrapporter startade, var det emellertid ingen som klagade på mitt jobbsökeri. Med tanke på det antal jobb jag sökte kändes det rätt och bra. (Se högen på bilden ovan!) Men samtidigt är det en enorm press. Jag tycker att det är bra att man får redovisa vilka jobb man har sökt. Fast jag kan inte låta bli att undra om det bara är kvantitet man ser till och inte kvalitet. Och kollar nån nånsin upp att man faktiskt har sökt de jobb man anger att man har sökt? Ärligt talat tror jag inte att Arbetsförmedlingen har resurser för det. Samtidigt vet jag inte riktigt vad de sysslar med på Arbetsförmedlingen. För förmedlar jobb gör de ju inte. Det kan inte vara nåt roligt ställe att jobba på…

Det är jobbigt att känna att man hela tiden ska kontrolleras, som om man medvetet försöker lura till sig pengar. Jag får ut 9 900 kronor i månaden på a-kassa. Jämfört med den månadslön jag har haft i nästan åtta månader är det inte ens en tredjedel. Så ingen ska tro att det är värt att försöka lura till sig a-kassa. Försök lev på den, får du se! Jag har dessutom ingen sambo eller mak* som kan försörja mig/betala räkningar, utan jag måste fixa allt själv. Några bidrag från andra håll i samhället får jag inte. Och nej. Ekvationen går ju inte ihop.

Nummerlapp nr 9

Nummer nio hade jag vid förra inskrivningen, tror jag.

I morgon infaller alltså tuffa dag två. Då ska jag skriva in mig som arbetssökande hos Arbetsförmedlingen – tillsammans med horder av andra losers människor. Vi får var sin nummerlapp och sen får vi sitta i entrén och vänta på att vårt nummer ropas upp. Jag brukar ta med mig nånting att läsa, men jag har svårt att koncentrera mig eftersom där är så mycket folk. Jag har ju svårt för folksamlingar och sorl, så nästan all min energi går åt till att tvinga mig att sitta kvar och behålla mitt lugn. Hur resten av inskrivningen går till knackar jag nog ner i morgon – om mina energiresurser inte är helt förbrukade – i ett blogginlägg. Jag har en känsla av att jag behöver skriva av mig då.

Idag väntar en hej-då-lunch med en kollega i huset. Och jag har just fått veta att det blir nån sorts hej-då-fika med enheten i eftermiddag. Det senare fick jag veta nu på morgonen och det gjorde mig faktiskt lite glad.

Nu ska jag försöka upparbeta kraft och ork att utföra de allra sista arbetsuppgifterna här. Jag har överlämnat till konsulten i fredags, men jag måste ändå i de sista skälvande minuterna jobba. Det känns rätt tufft, samtidigt som jag har förvånat mig själv med att vara ganska glad idag.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om hur svårt det är att kommunicera.


 

Communication Error

Med detta på skärmen är det svårt att kommunicera…

Mina luftrör mår fortfarande inte bra idag efter dubbel-grillningen och cigarrettrökningen under min balle* igår kväll. Jag var inte tillräckligt kvick att hoppa in och stänga fönster och dörrar, helt enkelt. Om sommaren, som knappt har börjat, ska fortsätta i samma stil är det ju ingen mening med att jag investerar i trätrall till min balle – jag lär ju inte kunna sitta där när det grillas och röks.

Vi har en jättefin murad grill med tillhörande bänkar och bord på området, knappa fem minuters gångväg från huset där jag bor. Den får vi som bor här utnyttja så länge inte festlokalen, som grillplatsen ligger i anslutning till, är uthyrd. Gratis. Men alla som bor i vår bostadsrättsförening kanske inte vet det. Det kanske inte har kommunicerats på rätt sätt så att alla mottagare har tagit emot och förstått budskapet?

Men jag förstår självklart att man hellre grillar på sin altan än att gå runt huset för att laga mat. Samtidigt har jag svårt att förstå att man inte fattar att rök stiger uppåt och att det kanske inte är så roligt för den som sitter en trappa upp att få in rök – vare sig på ballen eller i lägenheten. En del tycker inte bara att det är okul, vi är många som blir sjuka av rök.

Jag förstår inte heller hur man vågar ha en elektrisk golvfläkt påslagen vid sin kolgrill, en fläkt som igår bara stod några decimeter från grillen ur vilken det flög glöd. Eller att man kör igång grillning efter klockan 22 på kvällen. Och sist, men inte minst, förstår jag inte hur man kan röka. Jag har själv rökt i nästan 30 år och lyckats sluta. Min mamma rökte i 50 år och kunde sluta. Det går alltså att sluta röka. Om man vill. Och det är faktiskt inte upp till var och en om man röker eller inte eftersom man sprider sin giftiga rök till andras kroppar, inte bara sin egen.

När jag försökte kommunicera med tidigare grannar om detta fick jag inledningsvis suckar och stön till svar samt att man flyttade sin rökspridare en meter (vilket inte hjälpte). I stället för att jag vände mig till styrelsen då, skrev jag av mig på min blogg. Jag skrev ganska elakt. Då gick rökspridarna till styrelsen i stället. När styrelsen skrattade åt dem, gjorde man som man brukar göra med människor som är obekväma eller inte passar in: man gick med en lista bland övriga grannar och försökte få mig vräkt. (Flera såna listor ur dessa grannars händer cirkulerade. En lista handlade om att man vill få en utvecklingsstörd man vräkt för att man påstod att han glodde på deras barn. I själva verket snuskringde han – till mig, inte till några barn.)

Inte heller med hjälp av nån lista gick det att bli av med mig. Så jag är kvar och mina kassa luftrör blir sämre och sämre. Igår medicinerade jag. Idag fick jag fortsätta medicinera. Det är väldigt ångestladdat att ha svårt att andas. Det gör ont att andas dessutom. Och så hostar jag. 

Frågan är nu hur jag ska kommunicera detta till mina nya grannar, att jag faktiskt blir sjuk av deras matlagning och av att de röker cigarretter och vattenpipa. Mina nya grannar, till skillnad från de förra, kommer från en annan kultur. Jag har hejat på dem, men jag har ingen aning om de pratar svenska. Som ensam är det inte alltid så lätt att våga möta och kommunicera med flera…

Hur är det i DIN bostadsrättsförening? Vad har ni för regler kring rökning och grillning??? Och hur kommunicerar ni föreningens regler??? Skriv gärna några rader och berätta!


*under min balle = under min balkong

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett hyfsat grinigt inlägg – med viss självinsikt, dock.


 

Citroner sv v

Så sur att till och med citronerna är svartvita…

Alltså, jag är rätt trött på det mesta just nu. Allting känns… surt. Hela jag är sur. Rakt igenom. Jag orkar inte ens försöka låtsas vara positiv och glad. Varför ska jag låtsas, förresten? För övrigt spelar det ju ingen roll, egentligen, om jag är sur eller glättig. Det finns så många människor som har så fasta och bestämda åsikter om min person. Det intressanta är att människor som aldrig har träffat mig vet bäst vem jag är – i verkliga livet.

Det finns en frustration just nu som gäller en viss situation. Jag kan liksom inte göra nåt åt den, bara vänta ut, låta tiden gå. Sen hamnar jag i nästa läge, som egentligen inte är mycket bättre det: jag blir utlämnad åt människors godtycke. Inte heller det kan jag göra nåt åt.

Flera gånger i veckan blir jag uppringd av folk som vill pracka på mig nånting. Är det inte prenumerationer (en dagstidning, ett glassigt magasin, en veckotidning), så är det nån som låtsas erbjuda gratis saker (en fri värdering av min lägenhet – jag tänker inte flytta. Än. Eller provköra en bil, teckna mig för telecompaket eller testa nån ny…) Nej jag orkar inte. För allt handlar om att skapa behov och sälja. Jag får betala – med pengar jag snart inte har. NIX har de uppringande inte hört talas om. Eller så finns det de som tjafsar emot när jag upplyser dem om NIX. Tror de att jag blir mer positivt inställd till deras produkt eller tjänst då..? (<== retorisk fråga)

Citroner. Nu fick de lite färg...

Citroner. Nu fick de lite färg…

För övrigt är jag sur på att jag är så sur. Tro inte att jag gillar att gå omkring och sura. Men det är inte mycket som kan få mig på bra humör just nu. Krånglande wi-fi, stopp i golvbrunnar, säljare som stör mig, människor som tror att jag har lyckats (!), skitigt hem, trött rygg, trött själ, eksem i ansiktet… Jag vet inte om jag vill kliva ur sängen i morgon bitti…

Nu ska jag ringa min mamma och lyssna på hennes gnäll i trekvart. Det är så våra samtal funkar. Mamma gnäller, jag lyssnar. Själv skriver jag av mig i bloggen. Och då tror en del att de känner mig – bara för att de läser om en bråk(!)del av mina tankar och känslor… Jösses…

Jag orkar inte vara tolerant – jag är en sur tant. Just nu. (Tack, Pinglan, det känns som om du fattar!)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »