Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘inte passa in’

Ett brev betyder… vadå?

Ett inlägg om brev.


 

Uppdaterat inlägg!


Idag läste jag
om Johanna som fick ett 20 år gammalt brev från sin numera döde bror. Brorsan Fredrik hade tydligen varit med i en grej som Posten ordnade 1994. Ungefär 20 000 människor i vårt land skrev brev till sig själva. Men Fredrik skrev till sin syster Johanna. Under 20 år har breven förvarats hos Postmuseet i Gamla stan, men nu har de alltså skickats ut. Eftersom Fredrik dog för fem år sen var det förstås med blandade känslor hans syster öppnade kuvertet och läste brevet. Tänk ändå så häftigt! Om jag fick välja nån bortgången som jag skulle få brev av så vore det nog min pappa. Men det går ju inte, han var inte med i Postens lilla brevskrivarkampanj.

När jag var barn, på stenåldern, hade vi ju varken tillgång till mobiltelefoner eller datorer. Antingen ringde man sina vänner eller, om de bodde långt bort, kanske utomlands, skrev man brev. Snigelpost, alltså. Jag hade många brevvänner över hela världen, bland annat i Tanzania, Nepal och England. Under många år skrev jag till auntie Mary i England. Hon var kusin med min farfar. Auntie Mary ordnade också en brevvän i min egen ålder, Sarah. Även Sarah och jag var släkt på nåt sätt, men jag har glömt bort hur. Det är länge sen vi tappade kontakten och idag brevväxlar jag inte med nån. Två damer som har brevväxlat och hållit kontakten med varandra i hela 85 är däremot Julia, från Sattajärvi och Birgit, från Göteborg. Tänk, 85 års brevskrivande! Fast idag ringer de mest, enligt artikeln i Aftonbladet, för det är lättare när synen har blivit svagare. Damerna är ju trots allt 96 respektive 94 bast…

Kallelse från Arbetsförmedlingen

Kallelse från Arbetsförmedlingen att fylla i ett formulär och skicka in. Kallelse???

Nä, jag fick faktiskt ett brev med snigelposten idag. Från Arbetsförmedlingen. Naturligtvis fick jag också ont i magen när jag såg vem som var avsändare. Sen suckade jag högt när jag såg inne-hållet. Rubriken på brevet var Kallelse. Fast nån kallelse var det inte. Kuvertet innehöll ett formulär som jag måste fylla i och återsända senast den 27 oktober. Formuläret ska bli underlag till min nästa, meningslösa handlingsplan som inte säger mig ett skit eller gör ett dugg nytta. En gång skrev jag att jag skulle ta livet av mig om jag inte fick nåt nytt jobb snart. Nu tog jag ju uppenbarligen inte livet av mig, men mottagaren reagerade inte alls och det tycker jag var lite (!) anmärkningsvärt. Om rollerna hade varit omvända hade jag sett till att min klient fått akut hjälp.

Dagens brev avslutas med ett mer eller mindre förtäckt hot om att jag måste kontakta Arbetsförmedlingen om jag inte kan komma den bokade tiden. Eh… vilken bokad tid??? Om jag inte kommer på den bokade tiden (vilken den nu är) skvallrar Arbetsförmedlingen för min a-kassa och då kan det påverka min rätt till ersättning. Hotbrev, som sagt.

Det enda som var lite bra med det var att jag fick ett namn på den person som jag tror är min handläggare, Alexandra Norlén. Hon som aldrig mejlade sina kontaktuppgifter efter att hon hade ringt mig den 12 maj. Fast efter samtal med Alexandra Norlén den 21 oktober framkom att det INTE var hon som ringde mig den 12 maj utan nån annan!!!  Brevet är emellertid inte undertecknat, utan det är ett maskinskrivet namn. Att underteckna ett brev är uppenbarligen inte nödvändigt om man jobbar på Arbetsförmedlingen. Överhuvudtaget verkar brevet vara nån sorts mall som Alexandra Norlén har använt och inte orkat/kunnat/velat redigera bort onödig/felaktig text på. Arbetsförmedlingen.

Arbetsformedlingen_logo

De kan inte skriva korrekta brev och de förmedlar inte jobb. Vad gör Arbetsförmedlingen EGENTLIGEN?

I morse läste jag om vår nya arbetsmarknadsminister, sossen Ylva Johansson. Hon säger bland annat i Dagens Nyheter på webben att Arbetsförmedlingen ska få mer pengar nästa vecka i höstbudgeten. För regeringen vill att Arbetsförmedlingen ska jobba mindre med detaljreglering och mer med att förmedla jobb. Ha! Arbetsförmedlingen förmedlar ju inte jobb, det sa ju en av mina gamla handläggare redan 2009 eller 2010! Enligt statsminister Stefan Löfven ska Arbetsförmedlingen förbereda sig för det nya 90-dagarsgarantin. Den som bara är för unga och som innebär att unga ska få jobb, praktik eller utbildning inom 90 dagar. Förslaget kommer, inte helt oväntat, från SSU, sossarnas ungdomsförbund. Men var och när de 32 000 traineeplatserna ska hittas anges inte. Den som lever får se, alltså.

Vi som inte passar in, det vill säga inte är unga men överkvalificerade, får väl sätta oss med en pappmugg utanför livsmedelsbutikerna snart. Nån hjälp från Arbetsförmedlingen – som ju inte ens kan skriva brev! – har i alla fall jag knappast fått, varken 2009 eller senare heller. De jobb jag har haft sen dess har jag ordnat själv. Men nu är mina kontakter uttömda. Framtiden? Den har jag svårt att se, ärligt talat.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om hur svårt det är att kommunicera.


 

Communication Error

Med detta på skärmen är det svårt att kommunicera…

Mina luftrör mår fortfarande inte bra idag efter dubbel-grillningen och cigarrettrökningen under min balle* igår kväll. Jag var inte tillräckligt kvick att hoppa in och stänga fönster och dörrar, helt enkelt. Om sommaren, som knappt har börjat, ska fortsätta i samma stil är det ju ingen mening med att jag investerar i trätrall till min balle – jag lär ju inte kunna sitta där när det grillas och röks.

Vi har en jättefin murad grill med tillhörande bänkar och bord på området, knappa fem minuters gångväg från huset där jag bor. Den får vi som bor här utnyttja så länge inte festlokalen, som grillplatsen ligger i anslutning till, är uthyrd. Gratis. Men alla som bor i vår bostadsrättsförening kanske inte vet det. Det kanske inte har kommunicerats på rätt sätt så att alla mottagare har tagit emot och förstått budskapet?

Men jag förstår självklart att man hellre grillar på sin altan än att gå runt huset för att laga mat. Samtidigt har jag svårt att förstå att man inte fattar att rök stiger uppåt och att det kanske inte är så roligt för den som sitter en trappa upp att få in rök – vare sig på ballen eller i lägenheten. En del tycker inte bara att det är okul, vi är många som blir sjuka av rök.

Jag förstår inte heller hur man vågar ha en elektrisk golvfläkt påslagen vid sin kolgrill, en fläkt som igår bara stod några decimeter från grillen ur vilken det flög glöd. Eller att man kör igång grillning efter klockan 22 på kvällen. Och sist, men inte minst, förstår jag inte hur man kan röka. Jag har själv rökt i nästan 30 år och lyckats sluta. Min mamma rökte i 50 år och kunde sluta. Det går alltså att sluta röka. Om man vill. Och det är faktiskt inte upp till var och en om man röker eller inte eftersom man sprider sin giftiga rök till andras kroppar, inte bara sin egen.

När jag försökte kommunicera med tidigare grannar om detta fick jag inledningsvis suckar och stön till svar samt att man flyttade sin rökspridare en meter (vilket inte hjälpte). I stället för att jag vände mig till styrelsen då, skrev jag av mig på min blogg. Jag skrev ganska elakt. Då gick rökspridarna till styrelsen i stället. När styrelsen skrattade åt dem, gjorde man som man brukar göra med människor som är obekväma eller inte passar in: man gick med en lista bland övriga grannar och försökte få mig vräkt. (Flera såna listor ur dessa grannars händer cirkulerade. En lista handlade om att man vill få en utvecklingsstörd man vräkt för att man påstod att han glodde på deras barn. I själva verket snuskringde han – till mig, inte till några barn.)

Inte heller med hjälp av nån lista gick det att bli av med mig. Så jag är kvar och mina kassa luftrör blir sämre och sämre. Igår medicinerade jag. Idag fick jag fortsätta medicinera. Det är väldigt ångestladdat att ha svårt att andas. Det gör ont att andas dessutom. Och så hostar jag. 

Frågan är nu hur jag ska kommunicera detta till mina nya grannar, att jag faktiskt blir sjuk av deras matlagning och av att de röker cigarretter och vattenpipa. Mina nya grannar, till skillnad från de förra, kommer från en annan kultur. Jag har hejat på dem, men jag har ingen aning om de pratar svenska. Som ensam är det inte alltid så lätt att våga möta och kommunicera med flera…

Hur är det i DIN bostadsrättsförening? Vad har ni för regler kring rökning och grillning??? Och hur kommunicerar ni föreningens regler??? Skriv gärna några rader och berätta!


*under min balle = under min balkong

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en dröm.


Det känns som om
det är väldigt sällan jag ägnar mig åt att drömma numera. Om nätterna, vill säga. Eller också är det så att jag inte minns. Ändå håller jag det för mer troligt att det är i drömmen man bearbetar aktuella händelser i sitt liv. Och händer det inte så mycket, tja… du kan dra slutsatsen själv.

Men i natt drömde jag! En dröm fylld av fart och fläkt! Jag, Fästmön och en tredje, okänd kvinna… bara det… hur ofta brukar DU drömma om okända personer??? Vi tre skulle åka på sorts konferens. Jag körde bil, vi skulle till en ort lite norrut. Först behövde jag inhandla ett par passande skor. (Här bearbetar jag nog skofadäsen från i tisdags…) Av nån anledning köpte jag ett par vita, höga typ skidpjäxor snarare än skor. Dessa skulle vara ”superinne”, i vart fall. Skorna var svindyra. Jag tog på mig dem med en gång eftersom jag ville vara fin och jag var ju dessutom ute på nån sorts representation.

Skidpjäxor

Ungefär så här såg mina nya ”skor” ut!


Av okänd anledning
var vi nånstans där jag blev tvungen att kliva ur mina nya skor en stund. När vi hade gått därifrån hade jag naturligtvis glömt skorna! Jag skenade tillbaka och som tur var såg jag dem och tog dem med mig.

Efter detta skulle vi storhandla (!). Helt slut var jag när klockan dragit sig mot kväll och jag skulle svida om – i mina nya skor. Då upptäcker jag att jag har fått med mig två udda vita skor! Alltså, den ena var 50 procent av mitt nyinköpta par, medan den andra var visserligen en vit ”skidpjäxa”, men av annan modell OCH storlek. Nu var det emellertid försent att åka tillbaka till stället där jag tagit av mig skorna. Fick sätta på mig det udda paret, varav den ena glappade rejält. Kände mig dum, kände mig som om jag inte passade in, som om jag var… fel, fel, fel…

Sen vaknade jag, varm och uppstressad. Klockradion visade 6.15. Jag gick upp en stund, men la mig sen igen och lyckades somna om och sova ytterligare en timme.

Det finns säkert en djupare tolkning av den här drömmen, som vid första anblicken tycks ganska ytlig. Men min egen personliga tolkning är att jag är nervös. Nervös inför nästa veckas övning.

Och märkligt nog fick jag, idag på förmiddagen, ett samtal på mobilen med datum och klockslag och person jag ska träffa för intervjuomgång nummer två – på ett jobb jag jättegärna vill ha!!! Jag blev ju inte mindre nervös… JISSES!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en märklig film.


I TV-tablån klassas den som dokumentär.
När jag ser den tänker jag…

Ja, jo, dokumentär, i och för sig, men… också… konstverk.

Sen blir jag irriterad över att vi alltid måste etikettera allting – även vår könstillhörighet. Och det är detta som Pojktanten (2012) handlar om. Könstillhörighet. Att inte passa in, riktigt, nånstans.

Pojktanten

Pojktanterna badar. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida. Foto: Upfront films)


Filmen handlar om Ester Martin och Eli.
De möts, skiljs åt, möts igen. Själsfränder är ett passande ord – om vi nu ska etikettera så förbannat. Filmen visar badkarsscener med Ester Martin och Eli varvade med scener ur en Pojktants liv och uppväxt.

Det är många scener som är svåra, djupa, alltför… svarta att förstå. Andra scener är rörande, till exempel när Eli sjunger This is my life. Eller sjunger… Nja…

En vacker film, en svår film, en film som är både mörk och ljus. Vissa saker förstår jag inte. Som varför vi alltid vill sätta etiketter på allt. Varför är det så viktigt att könsbestämma nån? Men det är det första vi gör när vi möter nån. Registrerar vilket kön.

En del är varken män eller kvinnor. Nånstans mitt emellan. Låt dem få vara där om de själva vill. Tycker jag, dårå. Acceptera. Att förstå kanske inte går, men acceptera. Att det finns androgyna människor. Människor som bara vill få vara som de är. Inte bara tittade på som freaks, eller som bara som häftiga i sitt utanförskap.

Den här filmen är omöjlig att betygsätta, men jag ger den högsta Toffelbetyg för att den är så komplex!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Åter en kall natt, även om temperaturen har stigit ett par grader. Du tycker säkert att jag tjatar om kylan och eländet. Och jag har ett skäl till det! Du och jag klagar så ofta att vi fryser – trots att vi går omkring i våra dunjackor eller ligger i våra sängar, under såväl duntäcken som tak över huvudet. Det gör inte alla. Det finns många som måste tillbringa nätterna utomhus. Vad gör du för dem? Själv gör jag inte så mycket mer än att jag skänker kläder. En gång gjorde jag misstaget att ge bort pappas alla kläder till nån som inte behövde dem – eller ens förtjänade att gå i pappas skor. Sen dess har jag lärt mig att kläder skänker man till verkligt behövande. Såna som måste tillbringa vinternätterna utomhus. Så jag tänker inte be om ursäkt för att jag inte gillar vintern… För faktum är att jag inte bara tänker på mig själv utan lite längre än min stora kran räcker. Faktiskt. Det kallas empati och jag visar det i handling.

dunjacka

Dunjackor behövs till dem som inte har tak över huvudet.


Hela förmiddagen idag
ska jag diskutera min yrkesroll i förändringsprocessen. Är det nånting jag är expert på så är det detta! Och det var därför jag reagerade lite (underdrift) när jag läste om en av de stora organisationerna i stan som, liksom liknande organisationer, kringgår de lagar vi har (framför allt LAS) genom att köpa ut folk som är för gamla, för uppkäftiga, för tråkiga eller för… vad-som-helst-som-inte-passar-in-när-alla-ska-vara-så-lika-som-möjligt. (Konstigt resonemang, det där, jag undrar om man verkligen eftersträvar homogenitet? En annan sak jag undrar är hur arbetsgivarna får tag i alla som är högst 35 år och som har 25 års yrkeserfarenhet. För det är ju såna som alltid efterfrågas…) Alla icke önskvärda skrattar inte gott när de tar emot avgångsvederlag. Många gråter och vill inget hellre än att arbeta. Men vad ska de leva av? A-kassa eller aktivitetsersättning räcker ju knappt/inte alltid till hyran. Sen får man välja om man ska köpa mat eller busskort (som man kanske behöver för att söka jobb; kläder köper man inte). För om man inte kan betala sin hyra hamnar man ju dubbelt ute i kylan – dissad från sitt jobb och arbetssökande samt bostadslös. Det är lättare att hamna där än du tror.

Det syns kanske inte här, men eftersom jag själv har varit nästan nere på botten vill jag nu hjälpa andra som är på väg ner. Naturligtvis vill jag först och främst ge tillbaka lite till familjen – på olika sätt. Men också stötta och hjälpa arbetssökande praktiskt. För hos de myndigheter, vars namn missvisande nog säger att de ska hjälpa till att hitta jobb, får man ingen vidare hjälp. Många känner sig misstänkliggjorda, tillplattade, förminskade, till och med tillintetgjorda. Och för en del slutar det med att de inte orkar längre utan tar sina liv. Du får tro vad du vill, men det finns många, många arbetssökande som inget hellre vill än att arbeta. Ägna dessa en tanke – och gärna en handling! – när du klagar över ditt jobb. (OK, alla dagar är inte solsken på jobbet, det tycker inte jag heller. Men i verkligheten är det inte rosenskimrande på jobbet till 100 procent. Då ser/ger man inte hela bilden. För lite är det regnet som gör väntan på solen värd…)

15 Regn på busskurens fönster

Regnet gör väntan på solen värd.


Ha en bra dag där ute, vad du nu ska ta dig för! Skriv gärna en rad i kommentarsfältet och berätta!


Livet är kort.

Read Full Post »