Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘bena ut’

Ett inlägg om Tofflans midsommardag.


Mina ord är nästan slut.
Måste hitta dem igen, snart! I morgon har jag en intervju som ska bli en artikel. Jag vill. Jag vill så gärna. Så inte bara bilder utan också ord nu.

En slapp dag. Behöver såna. Orkar inte tänka på det svåra, det jag ska ta itu med. Dagens itutagande består av enkla vardagssysslor som att gå och handla. Det verkar som om nån hade rymt från vardagen där också!

Tofflor på trottoraren
Hoppsan! Tofflorna då?


Grillat på menyn idag. Elgrillat. Det ryker inte. Köper tzatziki och lite till.

Hemma igen. Telefonerar med mamma. Samma som igår. Försöker hålla modet uppe. Pratar. Biter ihop. Brister när hon minns fel. Eller jag.

Telefonerar med Jerry. Försöker bena ut. Det är lättare att hjälpa andra när man har stora problem själv! Min Nästanbror mejlar mig om ett projekt som rör Jerry – på sätt och vis. Vågar jag hoppas?

Läser lite. Försöker skriva en del. Går så där.

Samarbetsprojekt med Fästmön. Vi klär om kökssoffan. Äntligen! Så fin den blev utan trasigt tyg!

2 Omklädd kökssoffa
Omklätt.


Genomsvettig.
Men ute är det mulet. Kan vi elgrilla? Jepp! Torka av skiten, den har stått oanvänd i flera år. Dammig. Marinera kalkon. Hacka grönt. Stoppa sladden i uttaget. Kör hårt!

Elgrillat
Elgrillat.


Grönsaker är nyttiga,
sägs det. Jag gör en jättenyttig skål.

Sallad
En jättenyttig skål. 


Inne i köket – ett stilleben.
Brödrost och mejsel, hur hänger de ihop? Ja just det, soffomklädningen.

Mejsel o brödrost
Brödrost och mejsel – ett stilleben.


Vi äter mat på ballen*.
Det går bra. Det blir till och med gott.

Kalkon sallad tzatziki
Kalkon, sallad, tzatziki.


Ett franskt rödvin till maten, Jura (2007).
Skulle passa till grillat. Det gör det.

Jura 2007
Passar till grillat.


Kors i taket, men jag diskar!
Anna behöver verkligen slippa! (Fast hon bär in och torkar av.)

Medan solen sjunker ner i midsommardagens kvällsmoln funderar jag ut några frågor till i morgon eftermiddag.

Kvällshimlen på midsommardagen
Kvällshimmel.


Jag tänker också hela tiden på vad jag ska skriva i mitt mejl till prefekt 2 – jag åker inte in och jobbar igen, som det känns nu. Det får vara. Jag har 27 semesterdagar att plocka ut. Om prefekt 2 vill att jag ska skriva under nåt papper får han göra sig omaket att skicka det rekommenderat. Jag åker inte in förrän i slutet av nästa månad och städar och rensar och lämnar tillbaka nycklar, passerkort, mobil. Samma visa om igen, men den här gången vet jag vad det handlar om. Ändå var jag inte bättre beredd än sist. Det gör lika ont. Gamla sår rivs upp. Skillnaden: varma, omtänksamma arbetskamrater som säger att jag mer än duger.


*ballen = balkongen


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan skriver om boken med samma namn som rubriken på det här inlägget.


Uppdatering:
Eftersom Bokus stympade min recension – man tycker inte att det är OK att recensenterna lägger in länkar  – har du tur. Du kan läsa HELA min recension här, inte bara ingressen.


Redan när jag öppnade kuvertpåsen
den kom i älskade jag den. Dess utsida är härligt blå och på framsidan vilar en delfin i det blåa. Och nu, när jag just har läst Livet är nu! av Ludmilla Rosengren, känner jag ett lugn infinna sig. För den här boken, vars målgrupp egentligen är barn och unga från elva år, gav mig verkligen något.

Livet är nu framsida
Livet är verkligen nu.


Boken består av nio kapitel
som alla innehåller en hel del text, men också övningar. Lämplig ålder hos läsaren sägs vara från elva år. I inledningen, som vänder sig till vuxna, rekommenderas att man kan läsa boken tillsammans med en förälder eller kanske i skolan. Och det tycker jag är ett bra förslag! Jag tror nämligen inte att en elvaåring klarar av att ta sig igenom boken på egen hand.

Den första meningen i första kapitlet lyder:

Livet är fantastiskt!

Redan från starten andas den här boken en otrolig positivism – trots att den behandlar svåra saker som känslor. Boken innehåller rikligt med konkreta exempel, men också små berättelser. Läsaren får tips hur h*n kan tänka när det känns svårt på nåt sätt, till exempel när man känner sig ledsen, arg, rädd eller irriterad. Det är läsaren som håller i fjärrkontrollen till TV:n med de egna tankarna och känslorna!

Kapitlen Tankar och Känslor tycker jag är särskilt viktiga. Framför allt därför att författaren verkligen framhåller att känslor är livsviktiga, men aldrig rätt eller fel. Däremot kan de vara jobbiga att ha. Läsaren får tydliga exempel i känslokapitlet, bland annat hur vi kan utstråla vissa känslor genom vårt kroppsspråk. Vi påminns också om hur viktigt det är att vi är tydliga på alla sätt mot vår omgivning:

[…] Orden är nämligen bara cirka 10 % av det vi förmedlar till andra. Resten är tonfall, kroppsspråk och ögonkontakt. Om man är helt stilla och inte visar något med ansiktet och samtidigt förklarar med tyst röst hur arg man är, kommer det sannolikt inte att nå fram till omgivningen. […]

Känslor kan också göra ont och vara riktigt besvärliga. Kapitlet Tid inleds med en berättelse om en gammal kvinna och det är inte utan att jag nickar igenkännande  vid vissa ord. Det är därför jag tar till mig raderna om fjärrkontrollen:

[…] Det är återigen du som sitter med fjärrkontrollen och som bestämmer hur mycket tid som ska ägnas det förflutna, nuet och framtiden. […]

Och skälet är enkelt:

[…] Nuet är det enda vi kan påverka. […]

Kapitlet om Kroppen ger såväl övningar som en hel del funderingar. Ganska raskt inser jag att mina tankar om den egna kroppen helt klart är dömande…

Vi människor är flockdjur och ändå kan vi känna oss väldigt ensamma. Våra relationer till Andra människor behandlas i ett eget kapitel. Det finns väl till exempel inte nån enda av oss som inte har dömt en människa efter hennes utseende – utan att känna henne? Vikten av att kunna lyssna och bekräfta andra människor behandlas här också, men slutsatsen kommer egentligen redan i början av kapitlet:

[…] Den enda du kan förändra är dig själv. […]

Särskilt givande i just det här kapitlet är tankarna kring konflikter och hur man kan öva sig på att bli bättre att hantera konflikter.

Att vara närvarande i Situationen, att delta, prioritera och kunna säga nej är viktiga ting för att hitta balans i livet. Saker som självrespekt tas upp i samband med detta, men själv begreppet som sådant benas inte riktigt ut. Jag tror att en yngre person kan ha svårt att förstå ordet.

Det hela boken egentligen handlar om, enligt det åttonde kapitlet, är Acceptans. Ytterligare ett svårt begrepp, men här lyckas författaren förklara bättre och ge konkreta exempel. När svårare saker, som döden och skilsmässa nämns, hade jag önskat något mer fördjupning här.

Varje kapitel avrundas med en sammanfattning och peppning. Otroligt viktigt med det senare, tycker jag, och blir glatt överraskad.

Ett par smärre språkliga missar i början, några uteblivna fördjupningar och förklaringar av begrepp. Men det är då det enda negativa jag har att säga om den här boken. Barn och vuxna kan tillsammans använda som ett verktyg till att bli bättre på att leva i nuet – och att acceptera att vissa saker bara är.

Det kan inte bli annat än högsta Toffelbetyg! Däremot vet jag inte vad en elvaåring skulle tycka om boken… Det vore onekligen intressant att få veta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Jag skriver om många saker här på bloggen. Försöker variera ämnena. Men det är verkligen inte alltid de inlägg jag tror ska vara kontroversiella som orsakar rabalder, det är inlägg som handlar om till exempel en viss diet eller som igår, en jädra fototävling. Mitt inlägg var ganska neutralt, jag refererade till två artiklar jag hade hittat på nätet och så bjöd jag in läsare att kommentera. Nu ska jag försöka förklara hur jag tänkte och menade. Citaten är direktkopierade och inga stavfel är rättade.

De första åsikter som lämnades var till exempel från Åsa:

Och hur mycket hade det uppmärksamhets om det inte protesterats mot det? Ja, det är farligt att gå på spår. Och människor är korkade nog att följa allt utan att tänka själva. […]

Jag svarade och försökte förklara hur jag tänker när jag menar att bilden är olämplig:

[…] Det är många unga påverkningsbara med suicidtankar som jag tänker på. Om man mår dåligt kan man inte alltid tänka klart och vara rädd om sig. Min övertygelse är också att de flesta kan tänka själva och ta eget ansvar, men alla kan inte det i alla lägen. […]

Särskilt mycket uppmärksamhet tycker jag inte att tävlingen har fått. När jag skrev inlägget igår hittade jag bara två artiklar om den. Dessutom länkade jag till tävlingssidan så att man kunde titta på andra bidrag som var med. Bland dessa såg jag en helt fantastisk bild som jag personligen skulle ha röstat på om jag hade sett den.

Att människor skulle vara korkade, som Åsa skriver, har jag aldrig sagt. Men sårbara människor kan bli påverkade av en sån bild. Det fanns i min närhet en ung vuxen som gick på rälsen och som inte går mer idag. Jag har också haft en manlig vän som i vuxen ålder tog livet av sig på detta sätt. Så om jag ska anklagas för nåt så är det inte för att jag tycker att människor är korkade utan för att bilden påminde mig om sånt som gör ont.

I en annan kommentar skriver Åsa:

[…] Ska du/jag/Lasse/de vi länkar till skriva som vi gör? Någon kan säker skadas av det? […]

Ja, Åsa har säkert rätt. Detta är ytterligare en signal till mig om att jag borde/ska sluta blogga/skriva. För tänk om jag råkar påverkar nån så att den skadas. Det vet jag ju aldrig. Men jag försöker hålla det svarta i de privata inläggen som bara jag själv har lösen till. Samtidigt vet jag ju inte. Och som sagt, detta är ytterligare ett argument för att sluta skriva.

Jag tycker om att fota. Det var nåt jag började med när jag var arbetslös. Bilder fascinerar mig. Men jag fotar ofta det sköna eller det roliga, det som lyckas förföra och tilltala mig. Bilden som vann fototävlingen tilltalar mig inte för den ger mig signaler till svåra minnen. Det gjorde bilden inte först. Jag kände bara instinktivt att jag inte gillade den. När inlägget var publicerat och det kom in kommentarer insåg jag efter ett tag varför: jag påmindes om sånt som gjorde ont.

I ett svar till Åsa skrev jag 

Jag förstår inte hur du orkar gå igång på detta skitinlägg såsom du gör.

Det var jag själv som kallade mitt inlägg för skitinlägg. Jag tyckte som sagt inte att det var så viktigt eller angeläget när jag skrev det. Men sen blev det det. Det jag menade var att jag tycker att jag har skrivit viktigare inlägg – och då har inte en käft reagerat. Eller jo. Vid ett tillfälle var min tillvaro så kaotisk att jag antydde att jag skulle ta livet av mig. Då reagerade en kollega till mig. Dessutom agerade hon. Det glömmer jag aldrig! Från alla andra läsare var det total tystnad.

Åsa tyckte att det var ett konstigt svar hon fick av mig:

[…] Något förvånad över att du ser ett inlägg där du associerar till något av det allvarligaste som finns, självmord bland unga, som ett skitinlögg.[…]

Det jag även menade med skitinlägg är att jag uppenbarligen skriver illa. Jag skriver så illa att folk inte förstår vad jag menar. Och det är illa! Jag jobbar som kommunikatör. Jag borde vara expert! Ytterligare ett skäl att sluta blogga! Jag svarade Åsa

[…] Jag skriver uppenbarligen illa = skitinlägg eftersom folk inte förstår vad jag skriver. Nu tycker jag att du har fått tillräckligt med utrymme att tycka illa om det här inlägget. Du har framfört din åsikt, tack. Nu kan du skriva lite på din egen blogg i stället!

De tre sista meningarna var inte så trevligt formulerade av mig, men jag kände att det var dags att dra ett streck i diskussionen. Vi har uppenbarligen inte samma åsikt. Åsa fick lämna sina åsikter, men jag tyckte och tycker att hon kan utveckla dem på sin egen blogg. Min blogg är inte nån sorts chatt. Jag skriver inlägg, folk kommenterar. Vill man ha nån längre diskussion om ett ämne kan man förslagsvis söka mig på annat sätt eller söka upp ett diskussionsforum som verkligen är ett diskussionsforum.

Lasse var en annan person som lämnade sin åsikt. Han raljerade bland annat över pekpinnar från myndigheter och skrev så här:

[…] En snygg bild, men visst borde flickorna ha gått på en tydligt markerad gångbana, försedda med hjälm, knäskydd och knälånga stövlar (om det skulle komma en orm). Dessutom vore det önskvärt att det tydligare framgick att flickorna kommer att dela ev föräldraledighet exakt 50/50 med barnets far (eller mor om de är lesbiska och får barn genom insemination). […]

Jag tyckte att han tog i ända från knätofsarna knäna och undrade i mitt stilla sinne vad lesbiska och insemination hade med saken att göra. Så jag svarade bara:

Oj så du tar i.

I natt dundrade pranaliving från Australien och undrade när Sverige ska sluta vara en överförmyndarstat. Och skrev bland annat så här:

[…] Javisst det kan vara farligt att gå på en tåg räls. Men det handlade om en foto tävling, med ett tema. Hundra tusentals med barn i olika åldrar travar med säkerhet på tåg räls varje dag utan att vara i omedelbar fara. 99% av dessa vet att det är farligt, barn tar en kalkylerad risk, det allra bästa sättet att lära sig. […]

Jag tänkte för mig själv att vilken nytta har man av lärdomen om det kommer ett tåg och mejar ner en… Pranaliving skrev också:

[…] Sverige har blivit fenomenalt bra på att utrycka sig offentligt om olika saker i ett typiskt fascistiskt manér. Jag flyttade till Australien 2004 och denna Vi-vet-vad-som-är-bäst-för-dig-så-vi-gör-det-olagligt-straffbart mentalitet finns inte här och är precis varför jag flyttade och inte kommer flytta hem igen. Jag älskar Sverige, men inte hur besluttagare rider på paragrafer och ser till att svenskar ser ut som en drös med fjollor. Kunde ju lika gärna vara Kina, Nord Korea. […]

Och då kunde jag ju inte låta bli att bland annat svara

[…]Det måste vara skönt för dig att slippa bo i Sverige. Då slipper du ju bry dig om fototävlingar och överförmynderi. /Fjollan

Men först tackade jag för kommentaren och förklarade min åsikt i frågan. Igen.

Tack för din kommentar! Jag tycker att det är olämpligt att en sån här bild vinner en tävling. Bilden är inte ens den bästa, enligt min åsikt.

Den enda av oss som höll huvudet kallt och klart var Arga Klara, som bland annat kommenterade så här:

Jag tyckte inte om bilden, och jag förstår att Trafikverket reagerar. Konstigt vore det ju annars. Det finns ju folk som inte fattar hur farligt det är […] Men eget ansvar borde ändå smälla högre, och rabaldret kring pristagaren förstår jag inte riktigt.

Men Åsa ville inte ge sig. Hon laddade om och hängde upp sig ordentligt på mig:

Folk=jag? Sanningägaren=du? Antar att du redan blockat mig. Är du verkligen sådan? Konstaterar att jag tagit för mycke utrymme för dig. Första gången, på över 10 år, någon ansett att kommenterar från mig är att ta ett utrymme. […]

Jag svarade att jag med folk inte bara avser Åsa (vem tror Åsa att hon är, ett helt folk?). Som jag skrev längre upp i detta inlägg är det illa om jag skriver så att folk inte förstår eller missförstår det jag skriver. Jag har märkt det ett antal gånger. Däremot har jag aldrig nånsin på den här bloggen uttalat att jag äger sanningen. Jag har gång efter annan påpekat att det är mina åsikter, inte sanningen. Så jag svarade Åsa:

Nej, inte enbart du och nej, det har jag aldrig sagt att jag är, jag framför MINA åsikter på MIN blogg. Och nej. Jag har inte blockat dig. Men du har framfört din åsikt om samma inlägg i flera kommentarer, det räcker nu. Jag tycker att du ibland har en aggressiv ton och sånt hämmar både mig som skribent och andra som vill kommentera. Har jag hört. […] Nu sätter vi punkt här.

För när tonen hårdnar så här tystnar somliga. De vågar inte tycka nånting. Jag får ibland sms och mejl om detta och man ber mig stoppa den aggressiva. Att blockera nån från att kommentera är nåt jag använder i undantagsfall. Det handlar till exempel om personer som vill använda min blogg för att kränka homosexuella, skriver rasistiska kommentarer eller bara kallar mig idiot för att jag har en annan åsikt.

Åsa skriver i en sista kommentar:

Tack Tofflan, kan du då definiera vad som är skitinlägg från din sida, så vi som tänker/känner inte behöver lägga energi på att besvara det. Du är en jättebra person på många sätt som jag ser det! Liksom de jag ser närmast omkring dig! Jag vill jättegärna hitta tillbaka till det. Du är en (mycket) betydelsefull person i mitt nät nätverk, vilket jag tror du är för många, jag håller på att tappa bort dig där, det vill jag inte! Samtidigt har även min acceptansnivå en gräns. Maila mig gärna om du vill ta det privat.

Jag har den största respekt för Åsa och för att hon är vass i såväl åsikter som kommentarer och för att hon är så orädd att framföra dem. Jag blir rörd över att Åsa tycker att jag är en (mycket) betydelsefull person i hennes nät nätverk. Men ibland måste man bara respektera att man har olika åsikter i en fråga. Det har Åsa och jag i den här frågan, i frågan om ett inlägg på en privat blogg om en jädra fototävling i Dalarna. Därför blev mitt sista svar

.

Det kommer inget mejl. Jag har försökt förklara och bena ut här i det här inlägget. På min blogg råder vissa regler. Här är tre av dem:

  1. För det första svarar jag på ALLA kommentarer. Det tillhör allmänt hyfs. Den som har en kommentarsfunktion och inte svarar folk kan lika gärna stänga av.
  2. För det andra tillåter jag ganska långt att man framför sina åsikter. Men åsikterna ska höra till respektive inlägg, man ska hålla sig till ämnet. Annars kan man ringa mig eller mejla eller vad som helst.
  3. För det tredje är det här min blogg, det är mitt vardagsrum i världen. Ingen ska känna sig rädd eller obekväm att vistas här. Och jag bestämmer reglerna här.

Därför, när jag som värdinna säger

Tack för dina synpunkter! Nu låter vi nån annan få komma till tals.

då menar jag det. I en specifik fråga. Vänskapen – IRL eller på nätet – är inte slut för det. Men här på blogggen har jag sista ordet.

Read Full Post »

Avskaffa rättspsykiatrisk vård som straff och låt psykiskt sjuka lagöverträdare få samma straff som andra brottslingar. Det är två i klartext – och om jag har fattat saken rätt – av de förslag som presenteras idag i den psykiatriutredning som pågått sen 2008.

Utredningen har sett över lagen om psykiatrisk tvångsvård och lagen om rättspsykiatrisk vård. Slutdatum för att presentera resultaten har flyttats fram flera gånger, men idag sker faktiskt presentationen för socialministern.

Sverige har haft lite av en särställning när det gäller straffet rättspsykiatrisk vård. Det nya är att utredarna vill införa krav på tillräknelighet för att en gärning ska klassas som ett brott. Tillräknelighet innebär att en person som har en svår psykisk störning eller är tillfälligt sinnesförvirrad inte kan anses vara skyldig till brott. Gärningen kan inte räknas som ett brott. Men rättspsykiatrisk vård som straff vill man dessutom ta bort. Eller åtminstone att de två tvångslagarna samlas i en gemensam ny lag.

Utöver detta föreslår utredarna att två nya myndigheter införs, Tvångsåtgärdsmyndigheten och Skyddsåtgärdsmyndigheten. Skyddsåtgärdsmyndigheten ska jobba med särskilda åtgärder för att skydda människor, men ska inte var en del av nåt straffsystem.

Ett liknande tänk har man haft i Norge, ett tänk som man alltmer går ifrån. Tillräknelighetskravet finns redan i många andra länder.

Nån som kan reda ut vad som menas?


Jaha, vad ska man tycka om det här då?
Bra eller dåligt? När det gäller nuvarande system tycker jag att den som döms till rättspsykiatrisk vård ska vårdas till han eller hon är frisk. Därefter ska han eller hon få ett straff som alla andra brottslingar. För vård är inte straff. Men frågan är hur det blir om utredarenas förslag går igenom. Den som är tillfälligt galen och begår ett brott kan inte dömas till vård, men om man inte anses tillräknelig kan man heller inte dömas för nåt brottsligt eftersom det man har gjort inte kan räknas som ett brott. Fast vad är då måtten på tillräknelighet? När jag läser och försöker bena ut vad som avses känner jag mig mest förvirrad och undrar hur det ska bli. Blir det så att en massa galningar går lösa som gör en massa handlingar som skulle klassas som brottsliga om du och jag utförde handlingarna, men inte när galningarna utför dem eftersom de inte är tillräkneliga? Nån som kan reda ut det hela???

Read Full Post »