Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘inte en käft’

Ett typiskt tisdagsinlägg – och rätt mycket snack om mat och TV… 


 

Korridor

Ödsliga korridorer på jobbet.

Finns det nåt bra med tisdagar? Jag kan då inte komma på nåt… Kan DU??? Mina tisdagar ser för tillfället ganska lika ut. Jag jobbar på dan, handlar efter jobbet, registrerar mina varor i kundpanelen, äter ett par rostade mackor, läser och ser på Veckans brott på SvT1. Idag har det var en liknande tisdag men med en stor skillnad: det har varit väldigt tomt och ödsligt på jobbet. Korridorerna var tomma på folk och det fanns inte en käft att trängas med i soffan på Café Java. Jag har fått mycket gjort tack vare få avbrott. En rapport är slutlayoutad för min del och en beskrivning är påbörjad. Och däremellan hade jag ett litet arbetsmöte. För alla tillhör ju inte samma avdelning på jobbet.

Till lunch hade jag tack och lov sällskap av en människa, F. Det blev lite mysigt och trevligt att bara äta tillsammans och prata vi två. Vi satt där och slafsade i oss var sin Findus-rätt. Jag åt broccoligratäng. Den har jag tack och lov inte tröttnat på än (men Findus har en för jäkligt dålig sökfunktion på sin webb!!!). Annars börjar jag ledsna ur rejält på frysta färdigrätter. Favoriten just nu är sagda gratäng, men också kycklinglasagnen från Dafgård. Förutom dessa två smakar det mesta ganska lika – det vill säga lite. Inte så konstigt att jag är sugen på att dra till Food courten i Gamlis i helgen! I helgen hittade jag en uppdaterad meny i min postbox och där läste jag om allt möjligt gott.

Dina vänner har slutat ringa  Marie Tillman

Denna träffande Marie Tillmanbild hittade jag i gårdagens Metro…

Men… i morgon blir det lunch i restaurangen på jobbet. Jag ska träffa en före detta chef. En flukt på menyn säger att det blir rödbetsbiffar för min del. Den här lunchdejten ser jag fram emot rejält, det var alltför länge sen vi sågs. Åren liksom bara går. Jag försöker till exempel få till en träff med en vän som jag inte har sett sen i höstas. Det verkar… svårt. Möjligen att vi får till nåt i påsk – vi jobbar liksom lite olika tider fram till dess.

Det är bara tisdag än, men jag längtar redan till helgen. Skälet är främst att jag hoppas få umgås med min kära då. Anna snappade för ett tag sen upp att en vän till mig ställer ut sina nattliga bilder från Uppsala. På lördag är det den andra vernissagen och den vill jag inte missa! Sen vill jag också hinna se Hela världen brinner! på Upplandsmuseet, en utställning om Astrid Lindgrens krigsdagböcker. Den hade jag tänkt se för ett tag sen, men tyvärr har det ännu inte blivit av. Den pågår visserligen in till mitten av maj, så det finns ännu tid.

Tills det blir helg och ledigt på riktigt får jag hålla tillgodo med TV. I morgon går andra avsnittet av När livet vänder på SvT 2 klockan 20 och det ska handla om självmord. Det är ett jobbigt, men viktigt ämne att våga prata om! En halvtimme hinner jag smälta programmet innan jag zappar till TV4 klockan 21 för att kolla på Maria Wern. Det ska bli åtta nya avsnitt, uppdelade på fyra fall.

Dags att äta lite middag*, så jag hinner med det jag ska ta mig för i afton innan jag glor på Leffe. Tänk, vilken tjolahopp-tisdag jag har, har DU???

 Äpple kaffe Metro

Mitt sällskap till förmiddagskaffet blev ett äpple och gårdagens Metro.


*middag = två rostade mackor med ost

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett självpeppande inlägg.


 

Befriad

Ett kapitel ur denna blev en stunds sängläsning i morse.

I morse vaknade jag kvart i sju för egen maskin. Det vill säga utan nåt larm. Det kändes rätt OK, jag menar, det är ju ändå vardag. Semester har man inte som arbetssökande.  Jag gav mig en stunds läsning i sängen – ett kapitel – innan jag skuttade upp, knäppte på kaffeperkolatorn och satte mig vid datorn.

Det blev tre jobbansökningar som åkte iväg i cyberspace. Jag skrev tre ansökningar på lika många olika tjänster, men hos en och samma arbetsgivare. Dessutom skickade jag in mina ansökningar via ett av de bästa webbformulären jag har sett – det med möjlighet till LinkedIn-koppling. Jag bifogade också mitt CV, men på LinkedIn kan arbetsgivare hitta så mycket mer användbart. Sånt som länkar till digitala arbetsprover och rekommendationer från människor jag har arbetat med. Ovärderligt när man söker jobb!!!

Jag känner mig vid gott mod och på bra humör idag. Målmedveten har jag bestämt att jag ska fixa det här, inte ge upp. Målet är som i höstas, tre sökta jobb om dan. Men jag inser förstås att det kan bli lite svårt att uppfylla så här i semester-Sverige.

Eller Almedals-Sverige… På Twitter kan man tro att Almedalen är Sveriges nav just nu. Själv har jag välkomnat såväl politiker som media till verkligheten som arbetssökande. Inte en käft har nappat eller brytt sig. De verkar vara mer intresserade av synas och höras – och att ta selfies för sociala medier…

Värdshuset

En pocketbok är det jag hittills har åstadkommit i födelsedagspresent till mamma.

Det enda som känns lite mindre bra just nu är att jag inte vet om nåt ska hända den närmaste tiden. Mamma berättade ju igår att hantverkarna är klara hemma hos henne. Det var liksom underförstått då att jag förväntas komma dit… Reglerna när det gäller att resa bort för oss arbetssökande är minst sagt luddiga. Jag fick i alla fall veta på Arbetsförmedlingen att jag måste kunna inställa mig för intervju och jobb inom 24 timmar. Det skulle innebära att jag kan åka till mamma med intentionen att stanna några dar, men vara beredd på att åka hem inom ett dygn. Jag tänker föreslå mamma att jag kommer den 10 juli och åker hem den 14 juli. Då är det mest helg och då ringer varken arbetsgivare eller Arbetsförmedling. Men… eftersom jag har lite… ”heta” saker på gång just nu känns det ändå osäkert att bestämma nåt. Många äldre människor har svårt för att lämna saker öppna och vill gärna ha bestämda tider och datum. Min mamma är inget undantag. Inte jag heller… Eftersom mammas födelsedag infaller nästa vecka måste jag också ut och inhandla lite presenter. Det enda jag har köpt hittills är en pocketbok. Kanske blir det en liten shoppingtur därför under dagen.

Vädret är bra mycket bättre idag än det har varit på flera veckor. Det är 15 grader på skuggsidan och 24 på solsidan. När jag har vikt tvätten från igår, blaskat av mig och klätt på mig utomhuskläder tänker jag rota fram en piasavakvast i det lilla förrådet utanför porten. Enligt vaktis ska där inte bara finnas grillar och leksaker som tillhör grannarna utan även mer användbara ting som kvast och snöskyffel. Jag var välkommen att också nyttja den senare under snöperioden, erbjöd vaktis gentilt. Hum ja, med mitt ryggelände (nej, ryggen är fortfarande inte OK) blir det så lite snöskottning som möjligt…

Piasavakvast

Jag ska ta till borsten idag. Eller piasavakvasten, rättare sagt.


Nu ska jag hälla i mig
min andra senapsmugg java och sen sätta fart på kroppen eftersom hjärnan har fått lite gympa ett par timmar.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett delvis avvikande inlägg. (Jag är ju inte så social, har jag fått höra.)


 

Johan plockar i bokhyllorna på Myrorna

Bok-Johan jobbar.

Megasocial, snudd på över-social. Det är mitt mellannamn idag. Inte nog med att jag passade på att ta ett extra långt samtal med Daniel på Arbetsförmedlingen, jag hälsade ju på hos Bok-Johan också. Alltså, både FEM och jag är sååå avundsjuka!..

Men det som är roligast av allt är att Johan, som har jobbat heltid i ett antal månader, nu går från aktivitetsstöd till en lön. Det är en viss skillnad på ett par, tre tusenlappar i månaden och en lön. Nu kanske en vuxen man ser möjligheter att flytta hemifrån så små-ningom. Vad vet jag. Men ett eget hem är en del av att bli vuxen och jag skulle tro att de flesta av oss vill ha just detta. Själv drog jag när jag var 18, direkt efter gymnasiet. Men det var andra tider då.

Eftersom jag tittade in i en affär som bland annat säljer begagnade böcker (och lite andra prylar) gjorde jag naturligtvis vissa fynd. Tre böcker fick följa med mig hem. Att-läsa-högarna växer i bokhyllan i sovrummet och det gillar jag mycket!

Tre böcker från Myrorna

Tre böcker fyndade jag idag.

 

Kvitto från Myrorna

Bara 60 pix…

Alltså, jag har köpstopp. Egentligen. Eller jag borde ha. Men jag är min farfars barnbarn. (Du vet, han som köpte böcker i stället för mat under kriget. Böcker fanns det ju nämligen, men inte mat.) Jag kan nog leva utan det mesta. Dock inte böcker. Eller att få skriva. Skulle jag bli blind och inte kunna läsa eller om nån skulle ta ifrån mig möjligheten att skriva, då skulle jag vissna och dö.

Dagens böcker gjorde mig inte helt utfattig. Jag menar, 20 spänn styck för tre inbundna böcker, kanske lästa en gång, det tycker jag är helt JÄTTEBRA pris. Så jag tycker att du ska titta in till Myrorna på gågatan i Uppsala. Du hittar säkert nåt som du vill köpa med dig hem därifrån – vare sig det är böcker eller prylar. Men vill du köpa möbler ska du ta dig till affären på Sysslomansgatan eller den i Boländerna!

På eftermiddagen telefonerade jag sen – för att fortsätta på det megasociala temat – flera gånger. Först ringde mamma, sen ringde jag mammakusinen B för att gratta. Och så sprang jag ju ner till grannen och sa en hel mening.

Nu i afton har jag telefonerat med FEM-vännen angående en sammanstrålning på lördag. Jag har förklarat mitt läge och FEM har redogjort för sitt. Förhoppningsvis kan vi ses både på lördag och senare i månaden. Om jag nu åker ner till mammas födelsedag och några dar där runt omkring. Jag frågade nämligen på Arbetsförmedlingen vilka regler som gäller. Jag fick veta följande:

  • Om det finns 350 lediga jobb som jag skulle kunna söka och jag bara söker åtta, då kan min a-kasseersättning ryka.
  • Jag får inte resa utomlands.
  • Jag får åka till mamma. Det viktiga är att jag kan inställa mig för att gå på intervju/jobba inom 24 timmar.

Så helt livegen är jag inte.

Ösregn

Det regnade som fan idag när jag kom hem, så jag fick vänta en god stund i garaget. Paraplyer är för mesar.

En del annat har jag fått gjort idag också. Jag har bäddat rent och kört en maskin tvätt. Jag har ordnat med ytterligare att arbetsgivarintyg. Men jag har inte sökt ett enda jobb: jag gav mig lite ledigt resten av eftermiddagen idag. I morgon går jag ut hårt med jobbsökeriet. Sen ska jag sopa ur garaget. Att inte arbeta gör mig rastlös. Och vem vet… Jag kanske träffar nån vid garagen som jag kan vara megasocial med. Eller i vart fall prata en liten stund med. Jag minns hur det var i höstas – vissa dar pratade jag inte med en käft.

Sen kanske jag kan titta in till mina allra nyaste grannar och säga hej. Eller moi moi. Äntligen har vi fått finländare i huset! Tror jag… Vissa saker tyder på det, i alla fall.

Finsk flagga

En finsk flagga vajar hos nyaste grannarna.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Hur det gick med eftermiddagens möte tänker jag inte andas om, för Inte En Käft har frågat. Vilken tur att jag har en mamma och en Fästmö som hör av sig och undrar. Men skit samma, det är inte Inte En Käft jag är ledsen och förbannad på, så who cares..?

tårar
”Jag skulle äga miljoner om tårar var guld…” (Citat från Agnetha Fältskog)


Riktigt förbannad
är jag på två företag som har telefonterroriserat mig en tid. Idag gick ett av dem, Tvättex, verkligen för långt! Jag har NIX på min hemtelefon, men det tycks inte hindra Tvättex att ringa. Sen ringde de inte bara min hemtelefon, de ringde min gamla mobil OCH min tjänstemobil. Idioter! Jag gick in på deras hemsida och hittade en e-postadress till vilken jag sände ett mejl där jag bad dem sluta ringa mig. Inte för att jag tror att det gör nån nytta, men vad ska jag annars göra? Nåt svar har jag förstås inte fått. Hur fan får man idiotföretag – där man aldrig har varit kund – att sluta ringa till en NIX-telefon? Att sluta jaga en person ända fram till hennes tjänstemobil? Nån som vet?

arg_tant
Så arg, så arg!


Nästa telefonterroriserade företag
jag har råkat ut för är Keycode. Jag vet inte hur många gånger det här företaget har ringt till min gamla mobil. Detta trots att jag inte har svarat en enda gång. Ringandet har hållit på i flera månader. När ska idioterna ge sig? Även här gick jag in på deras hemsida och hittade en e-postadress. Jag valde adressen till kundtjänstchefen Cecilia Johansson eftersom jag har fått för mig att det är lättare att få svar när man ställer ett mejl direkt till en person. Jorå, det dröjde inte många minuter förrän jag fick följande autosvar:

Hej

Jag är mammaledig.
Får be dig att istället maila info@keycode.se så får du hjälp där.

Det har jag förstås gjort. Därifrån har jag inte fått nåt svar.

Så… VARNING alla som blir uppringda av 018-431 01 13 – det är Tvättex – och av 031-758 61 93 – det är Keycode. Tvättex kollar inte av mot NIX register och jagar en ända till ens tjänstemobil. Keycode slutar aldrig ringa trots att man inte besvarar deras samtal – som har kommit under flera månaders tid.


Livet är kort och jag är så arg att hjärtat snart stannar.

Read Full Post »

Jag skriver om många saker här på bloggen. Försöker variera ämnena. Men det är verkligen inte alltid de inlägg jag tror ska vara kontroversiella som orsakar rabalder, det är inlägg som handlar om till exempel en viss diet eller som igår, en jädra fototävling. Mitt inlägg var ganska neutralt, jag refererade till två artiklar jag hade hittat på nätet och så bjöd jag in läsare att kommentera. Nu ska jag försöka förklara hur jag tänkte och menade. Citaten är direktkopierade och inga stavfel är rättade.

De första åsikter som lämnades var till exempel från Åsa:

Och hur mycket hade det uppmärksamhets om det inte protesterats mot det? Ja, det är farligt att gå på spår. Och människor är korkade nog att följa allt utan att tänka själva. […]

Jag svarade och försökte förklara hur jag tänker när jag menar att bilden är olämplig:

[…] Det är många unga påverkningsbara med suicidtankar som jag tänker på. Om man mår dåligt kan man inte alltid tänka klart och vara rädd om sig. Min övertygelse är också att de flesta kan tänka själva och ta eget ansvar, men alla kan inte det i alla lägen. […]

Särskilt mycket uppmärksamhet tycker jag inte att tävlingen har fått. När jag skrev inlägget igår hittade jag bara två artiklar om den. Dessutom länkade jag till tävlingssidan så att man kunde titta på andra bidrag som var med. Bland dessa såg jag en helt fantastisk bild som jag personligen skulle ha röstat på om jag hade sett den.

Att människor skulle vara korkade, som Åsa skriver, har jag aldrig sagt. Men sårbara människor kan bli påverkade av en sån bild. Det fanns i min närhet en ung vuxen som gick på rälsen och som inte går mer idag. Jag har också haft en manlig vän som i vuxen ålder tog livet av sig på detta sätt. Så om jag ska anklagas för nåt så är det inte för att jag tycker att människor är korkade utan för att bilden påminde mig om sånt som gör ont.

I en annan kommentar skriver Åsa:

[…] Ska du/jag/Lasse/de vi länkar till skriva som vi gör? Någon kan säker skadas av det? […]

Ja, Åsa har säkert rätt. Detta är ytterligare en signal till mig om att jag borde/ska sluta blogga/skriva. För tänk om jag råkar påverkar nån så att den skadas. Det vet jag ju aldrig. Men jag försöker hålla det svarta i de privata inläggen som bara jag själv har lösen till. Samtidigt vet jag ju inte. Och som sagt, detta är ytterligare ett argument för att sluta skriva.

Jag tycker om att fota. Det var nåt jag började med när jag var arbetslös. Bilder fascinerar mig. Men jag fotar ofta det sköna eller det roliga, det som lyckas förföra och tilltala mig. Bilden som vann fototävlingen tilltalar mig inte för den ger mig signaler till svåra minnen. Det gjorde bilden inte först. Jag kände bara instinktivt att jag inte gillade den. När inlägget var publicerat och det kom in kommentarer insåg jag efter ett tag varför: jag påmindes om sånt som gjorde ont.

I ett svar till Åsa skrev jag 

Jag förstår inte hur du orkar gå igång på detta skitinlägg såsom du gör.

Det var jag själv som kallade mitt inlägg för skitinlägg. Jag tyckte som sagt inte att det var så viktigt eller angeläget när jag skrev det. Men sen blev det det. Det jag menade var att jag tycker att jag har skrivit viktigare inlägg – och då har inte en käft reagerat. Eller jo. Vid ett tillfälle var min tillvaro så kaotisk att jag antydde att jag skulle ta livet av mig. Då reagerade en kollega till mig. Dessutom agerade hon. Det glömmer jag aldrig! Från alla andra läsare var det total tystnad.

Åsa tyckte att det var ett konstigt svar hon fick av mig:

[…] Något förvånad över att du ser ett inlägg där du associerar till något av det allvarligaste som finns, självmord bland unga, som ett skitinlögg.[…]

Det jag även menade med skitinlägg är att jag uppenbarligen skriver illa. Jag skriver så illa att folk inte förstår vad jag menar. Och det är illa! Jag jobbar som kommunikatör. Jag borde vara expert! Ytterligare ett skäl att sluta blogga! Jag svarade Åsa

[…] Jag skriver uppenbarligen illa = skitinlägg eftersom folk inte förstår vad jag skriver. Nu tycker jag att du har fått tillräckligt med utrymme att tycka illa om det här inlägget. Du har framfört din åsikt, tack. Nu kan du skriva lite på din egen blogg i stället!

De tre sista meningarna var inte så trevligt formulerade av mig, men jag kände att det var dags att dra ett streck i diskussionen. Vi har uppenbarligen inte samma åsikt. Åsa fick lämna sina åsikter, men jag tyckte och tycker att hon kan utveckla dem på sin egen blogg. Min blogg är inte nån sorts chatt. Jag skriver inlägg, folk kommenterar. Vill man ha nån längre diskussion om ett ämne kan man förslagsvis söka mig på annat sätt eller söka upp ett diskussionsforum som verkligen är ett diskussionsforum.

Lasse var en annan person som lämnade sin åsikt. Han raljerade bland annat över pekpinnar från myndigheter och skrev så här:

[…] En snygg bild, men visst borde flickorna ha gått på en tydligt markerad gångbana, försedda med hjälm, knäskydd och knälånga stövlar (om det skulle komma en orm). Dessutom vore det önskvärt att det tydligare framgick att flickorna kommer att dela ev föräldraledighet exakt 50/50 med barnets far (eller mor om de är lesbiska och får barn genom insemination). […]

Jag tyckte att han tog i ända från knätofsarna knäna och undrade i mitt stilla sinne vad lesbiska och insemination hade med saken att göra. Så jag svarade bara:

Oj så du tar i.

I natt dundrade pranaliving från Australien och undrade när Sverige ska sluta vara en överförmyndarstat. Och skrev bland annat så här:

[…] Javisst det kan vara farligt att gå på en tåg räls. Men det handlade om en foto tävling, med ett tema. Hundra tusentals med barn i olika åldrar travar med säkerhet på tåg räls varje dag utan att vara i omedelbar fara. 99% av dessa vet att det är farligt, barn tar en kalkylerad risk, det allra bästa sättet att lära sig. […]

Jag tänkte för mig själv att vilken nytta har man av lärdomen om det kommer ett tåg och mejar ner en… Pranaliving skrev också:

[…] Sverige har blivit fenomenalt bra på att utrycka sig offentligt om olika saker i ett typiskt fascistiskt manér. Jag flyttade till Australien 2004 och denna Vi-vet-vad-som-är-bäst-för-dig-så-vi-gör-det-olagligt-straffbart mentalitet finns inte här och är precis varför jag flyttade och inte kommer flytta hem igen. Jag älskar Sverige, men inte hur besluttagare rider på paragrafer och ser till att svenskar ser ut som en drös med fjollor. Kunde ju lika gärna vara Kina, Nord Korea. […]

Och då kunde jag ju inte låta bli att bland annat svara

[…]Det måste vara skönt för dig att slippa bo i Sverige. Då slipper du ju bry dig om fototävlingar och överförmynderi. /Fjollan

Men först tackade jag för kommentaren och förklarade min åsikt i frågan. Igen.

Tack för din kommentar! Jag tycker att det är olämpligt att en sån här bild vinner en tävling. Bilden är inte ens den bästa, enligt min åsikt.

Den enda av oss som höll huvudet kallt och klart var Arga Klara, som bland annat kommenterade så här:

Jag tyckte inte om bilden, och jag förstår att Trafikverket reagerar. Konstigt vore det ju annars. Det finns ju folk som inte fattar hur farligt det är […] Men eget ansvar borde ändå smälla högre, och rabaldret kring pristagaren förstår jag inte riktigt.

Men Åsa ville inte ge sig. Hon laddade om och hängde upp sig ordentligt på mig:

Folk=jag? Sanningägaren=du? Antar att du redan blockat mig. Är du verkligen sådan? Konstaterar att jag tagit för mycke utrymme för dig. Första gången, på över 10 år, någon ansett att kommenterar från mig är att ta ett utrymme. […]

Jag svarade att jag med folk inte bara avser Åsa (vem tror Åsa att hon är, ett helt folk?). Som jag skrev längre upp i detta inlägg är det illa om jag skriver så att folk inte förstår eller missförstår det jag skriver. Jag har märkt det ett antal gånger. Däremot har jag aldrig nånsin på den här bloggen uttalat att jag äger sanningen. Jag har gång efter annan påpekat att det är mina åsikter, inte sanningen. Så jag svarade Åsa:

Nej, inte enbart du och nej, det har jag aldrig sagt att jag är, jag framför MINA åsikter på MIN blogg. Och nej. Jag har inte blockat dig. Men du har framfört din åsikt om samma inlägg i flera kommentarer, det räcker nu. Jag tycker att du ibland har en aggressiv ton och sånt hämmar både mig som skribent och andra som vill kommentera. Har jag hört. […] Nu sätter vi punkt här.

För när tonen hårdnar så här tystnar somliga. De vågar inte tycka nånting. Jag får ibland sms och mejl om detta och man ber mig stoppa den aggressiva. Att blockera nån från att kommentera är nåt jag använder i undantagsfall. Det handlar till exempel om personer som vill använda min blogg för att kränka homosexuella, skriver rasistiska kommentarer eller bara kallar mig idiot för att jag har en annan åsikt.

Åsa skriver i en sista kommentar:

Tack Tofflan, kan du då definiera vad som är skitinlägg från din sida, så vi som tänker/känner inte behöver lägga energi på att besvara det. Du är en jättebra person på många sätt som jag ser det! Liksom de jag ser närmast omkring dig! Jag vill jättegärna hitta tillbaka till det. Du är en (mycket) betydelsefull person i mitt nät nätverk, vilket jag tror du är för många, jag håller på att tappa bort dig där, det vill jag inte! Samtidigt har även min acceptansnivå en gräns. Maila mig gärna om du vill ta det privat.

Jag har den största respekt för Åsa och för att hon är vass i såväl åsikter som kommentarer och för att hon är så orädd att framföra dem. Jag blir rörd över att Åsa tycker att jag är en (mycket) betydelsefull person i hennes nät nätverk. Men ibland måste man bara respektera att man har olika åsikter i en fråga. Det har Åsa och jag i den här frågan, i frågan om ett inlägg på en privat blogg om en jädra fototävling i Dalarna. Därför blev mitt sista svar

.

Det kommer inget mejl. Jag har försökt förklara och bena ut här i det här inlägget. På min blogg råder vissa regler. Här är tre av dem:

  1. För det första svarar jag på ALLA kommentarer. Det tillhör allmänt hyfs. Den som har en kommentarsfunktion och inte svarar folk kan lika gärna stänga av.
  2. För det andra tillåter jag ganska långt att man framför sina åsikter. Men åsikterna ska höra till respektive inlägg, man ska hålla sig till ämnet. Annars kan man ringa mig eller mejla eller vad som helst.
  3. För det tredje är det här min blogg, det är mitt vardagsrum i världen. Ingen ska känna sig rädd eller obekväm att vistas här. Och jag bestämmer reglerna här.

Därför, när jag som värdinna säger

Tack för dina synpunkter! Nu låter vi nån annan få komma till tals.

då menar jag det. I en specifik fråga. Vänskapen – IRL eller på nätet – är inte slut för det. Men här på blogggen har jag sista ordet.

Read Full Post »