Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘referat’

Ett inlägg om en bok.


 

Fallet Thomas Quick. Att skapa en seriemördareFör lite mer två år sen trodde jag att jag skulle dö. Jag köpte julklappsböcker långt i förväg till mina nära och kära. Till yngsta bonusdottern köpte jag Hannes Råstams bok Fallet Thomas Quick. Att skapa en seriemördare. Så här i efterhand undrar jag vad jag tänkte när jag köpte just den boken till en tonåring… Jag tror inte hon har läst den, men det har jag, för jag lånade den häromdan.

Thomas Quick, numera återigen Sture Bergwall, har dömts för åtta mord. Men han har erkänt typ 25 mord till, erkännanden som han aldrig dömts för, dock. Hur kommer det sig att en journalist som Hannes Råstam börjar nysta i det hela? Jag vet inte. Det enda jag kan se när jag läser hans bok är att han var en noggrann, detaljernas man. Bara det att han har läst hela utredningsmaterialet två gånger är… snudd på ofattbart. Materialet är nämligen synnerligen omfattande.

Steg för steg monterar Hannes Råstam ner den så kallade bevisningen och Thomas Quicks erkännanden. Det framkommer att han vid vissa mord bevisligen varit nån annanstans, bland annat på sin egen konfirmation… Det blir synnerligen tydligt av bland annat filmer från vallningar på brottsplatserna att Thomas Quick är fullpumpad med starka mediciner. Han kan knappt gå, än mindre prata och säkerligen minst av allt, tänka klart. Men han döms och han blir kvar i rättspsykiatrisk vård, med fortsatt medicinering och terapi.

Jag betvivlar inte att Thomas Quick är sjuk. Han har begått övergrepp mot andra människor. Kanske har han också mördat. I vart fall har han gjort andra människor illa på ett eller annat sätt. Att han inte har begått de mord han dömts för. Det visar Hannes Råstam här. Det är en skrämmande historia om en sjuk man, starkt drogberoende, som får uppmärksamhet av terapeuter, poliser och journalister och som helt uppenbart är en mytoman.

Detta är en stark bok. Visst är den bitvis seg med alla referat från vallningar och förhörsprotokoll. Men det är onekligen ett riktigt gediget jobb Hannes Råstam har gjort. Nu återstår bara i mitt huvud två frågor:

  1. Vilka är de riktiga mördarna?
  2. Varför köpte jag den här boken till min yngsta bonusdotter?

Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Uppdaterat inlägg:

På lördag Nu börjar det!!! I kväll är det redan dags för den tredje deltävlingen i vårt land av årets Melodifestival. Denna gång går tävlingen från Leksand.

Och självklart blir det livebloggning!!!

Kvällens startfält känns ganska spretigt (har jag skrivit det förut???). Nån/några som visst aldrig ger sig, en barnidol med hundnamn, nån jag aldrig hört talas om  och så kvällens gycklare – det måste visst alltid finnas en sån i varje deltävling.

Sarah Dawn Finer  och Gina Vad-Hon-Nu-Heter inledde med en sång om hur man uttalar deras namn. Känns skönt att Helena Bergström inte sjunger… Fast hon dyker ju upp ändå. Nej, det är INTE roligt!!! 😦

Så här ser startfältet ut (efter varje artist publicerar jag mina kommentarer om framträdandet efter hand under kvällen. Jag försöker också hinna med att svara på dina och andras kommentarer!):

1. Youngblood  – Youngblood
Pojkband…. Men herregud, i linne. Fy så fult! Börjar ju fantasifullt med samma namn på låten som bandet. Men det här beatet gillar jag!!! Jag trallar med och är lycklig – äntligen nåt att dansa till! Fast varför behöver de kolla att snopparna sitter kvar???

2. I mina drömmar –  Maria BenHajji
Jaha. Här är låten som är skriven av Uppsalamänniskorna. Kan det va nåt? Ballad. Sången är svajig i början. Spänd röst, låten går för lågt. Sen blir sången något bättre.. Mja, låten kan gå an – men med en annan sångerska. Rösten klarar inte låten.

3. Förlåt mig – Mattias Andréasson
Eriks och Dannys polare. Han den tredje i EMD som ingen vet vem han är… Ytterligare en linneman. Vad är det med killar?! Har de ingen smak?! Ytterligare en ballad – och pojkband. Men…  ”föllooootta”, vad är det? Och grenen nere vid fotknölarna…

4. Just A Little Bit – Love Generation
Jaha, nu blir det gympapass i gymnastikdräkter. Näää… jag blir trött och svettig redan innan de börjar… Men det är onekligen en danslåt till. Hmm… Inte alltför tokigt. Fast kläderna drar ner helhetsintrycket. Jisses…

5. Sanningen – Carolina Wallin Pérez
Fy f*n, svart och vitt i kläderna igen. Men vad har människan på sig? Urrrk… Jag gräver djupt i godispåsen, för jag står inte heller ut med det här oljudet människan frambringar. Nej fy, ta bort!!!

6. Lovelight – Andreas Johnson
Ja nu förväntar jag mig att bli uttråkad. Jag vet inte vad det är, Andreas Johnson sjunger bra, MEN… Trista låtar, trista framträdanden… Det börjar med en trall. Sen försöker Andreas Johnson se sexig ut. Och till sist känner man igen låten. Som alltid. Nej tack!

7. Why Am I Crying – Molly Sandén
Dags för en barnrumpa med hundnamn. What ever happened to Lilla Melodifestivalen, liksom..? Jaha. En ballad. Snart börjar hon väl gråta också. Vacker röst, men varför detta gnäll? Det blir för mycket.

8. Mirakel – Björn Ranelid feat. Sara Li
Slutligen pajasdags. Nej, det var inget mirakel. Jag vill stänga av.

(Fästmön hotar med att rösta på Ranelid. Hilfe, hilfe!!! Själv fattar jag inte varför Helena Bergström flängar sig. Så jävla dåligt…)

MEH! Hur röstar svenska folket??? Fast… jag har en favoritlåt i kväll insåg jag just – och den är bland de fem första som har fått flest röster…

Silverland – pausinslaget… De ser ut som vi när vi larvar oss… Ta bort!

Till finalen gick… Molly Sandén och Björn Ranelid feat. Sara Li.

Till andra chansen gick… Youngblood och Andreas Johnson.

Läs även andra bloggares åsikter om

Read Full Post »

Varning! Detta inlägg är skrivet i affekt!

Som rubriken säger: jag är inte bara ful och fet och vidrig, jag är snygg i håret. Just nu. Kommer precis från frissan och har haft en timma välgörenhet för kropp och själ. Det behövde jag.

Jag har fått ett stort FY mitt inlägg om gårdagens Antikrundan. Jag tycker att det är konstigt om alla gillar precis allt jag skriver, så jag tar emot det där FY:et. Men jag tänker inte göra det tyst och stillasittande. För jag är så urbota TRÖTT på alla som hugger på det jag skriver. Jag kan inte skriva skämtsamt för då är jag elak, jag kan inte skriva om politik för då är jag borgerlig, jag kan inte skriva om Annika Östberg för då är jag en idiot.

Jisses anoga, om jag skulle skriva så det passar alla då vore jag nog inte en simpel bloggare. Jag vore en Übermenschschriftställerin oder was det nu heter. Ett tips är ju att inte läsa det jag skriver om det upprör så. Det senaste som var upprörande för en person var att En Bekant var med i programmet jag bloggade om. Då måste man kommentera och skriva ett stort FY.

Detta får mig att undra lite. Vad är det för människor som läser min blogg, som följer mitt liv så inpå, så nära? Det liv som jag verkligen fläker ut här. En del av er känner jag, andra har jag lärt känna. Men alla ni som läser varje dag och kanske kommenterar HÖGST en gång om året… Vad är ni för människor som följer mig? Gottar ni er åt mitt pissiga liv eller vad? För upprörda tycks ni ju inte bli så länge en bekant inte skymtar förbi… Jag menar, ni tar er ju inte tid att kommentera när jag skriver att jag planerar att ta livet av mig (en enda person hörde av sig på annat sätt och det DIREKT), men när jag har skrivit ett inlägg, med ett bearbetat och avkodat referat av en sms-dialog om ett TV-program DÅ reagerar NÅN. DÅ är det viktigt att reagera.

För varje gång jag skrattar och fnissar och tramsar som jag gjorde den där timman igår kväll, gråter jag tusen miljoner gånger. Jag vill bara göra det klart så att inte nån ska gå omkring och tro att jag skrattar åt folk hela dagarna. Jag gråter och häcklar och hatar mig själv större delen av tiden för att jag befinner mig i den situation jag är i.

Ingen behöver förnedra mig. Jag gör det så bra själv. Och jag gör det här på min blogg. Men jag är snygg i håret i alla fall.


Sniggt rufs!

Read Full Post »