Fredag är det idag. Du som läser här ibland vet att jag inte gillar fredagar därför att folk alltid säger
Trevlig helg!
Helger och vardagar är ju samma sk*t för mig. Men idag har jag insett att den här fredagen är fri. Den är fri. Och jag tänker ta mig friheten att gråta hela dan om det nu är det jag vill göra. Sitta och ringa runt till diverse ställen, som jag hade tänkt, är nåt jag inte pallar idag. Jag pallar INTE.
Idag känner jag mig som en lång mast som sträcker sig mot himlen och Gud som för att fråga vad jag gör här nere, egentligen. Och varför jag straffas så. Och varför han har övergett mig! Men det är inte Gud jag ska ställa den frågan till, det är till mig själv. För jag måtte ha gjort så mycket ont och elakt att straffet är evigt. Först ett halvår ”ute i kylan”, sen över två års desperat famlande i tillvaron efter att hitta en ny grund igen. Utan att lyckas…
Jag känner mig som den här masten som jag fotade förra sommaren. Likt masten sträcker jag mig mot himlen, men mina frågor får inga svar.
Vädret ser ut som om det inte kan bestämma sig idag. Himlen är gråmörk, men solen tränger igen. Endast en svag vind blåser i träden. Igår var det så kraftiga vindar att det var läskigt. Och jag förstår inte varför folk skämtar om naturens krafter och tycks förvånade över att det blir så här… Men hallå! Hört talas om växthuseffekten eller har du blundat varje gång du läst ordet?!
I eftermiddag när Fästmön har slutat jobba åker vi ut till Himlen. I eftermiddag kommer alla barnen hem och vi blir sex personer allt som allt. Barn och barn… Just nu är det bara två som inte är myndiga, men ändå. Johan visade mig sin första deklaration när jag var ute igår med fyra matkassar. Tack och lov ingen kvarskatt! Och Linn provade den mest ljuvliga studentklänning! Ja, det är inga små barn där hemma längre… Frida är nu snart mera 17 än 16. Och Elias… Minstingen, åtta år, ska på kalas ikväll. Så då blir det inget sedvanligt fredagsmysande. Det går så fort, så fort. Ett tu tre tror jag att Anna och jag sitter där ensamma och undrar vart alla åren och alla barnen tog vägen…
Hemma hos mig blir jag några timmar till. Jag känner mig tung och trög och ledsen idag och blodet forsar ur mig. Det är inte lätt för en som svimmar vid åsynen av blod att menstruera, kan jag meddela… Så om jag tar livet av mig så blir det inte på nåt blodigt sätt. Det blir på ett helt annat sätt så att den som hittar mig slipper ”städa”. Jag kan ta vara på min egen skit. Jag kan ta mitt eget ansvar. Det här sista stycket borde jag skriva i ett lösenskyddat inlägg. Men jag orkar inte dölja mina brister och mina svarta tankar idag. Det finns ingen framtid, som jag ser det i denna stund. Men genom att släppa fram just dessa tankar, sätta ord på dem och skriva ner dem, kommer jag förbi det svarta. Om ett tag. Lita på mig!
Gå till Toffelprofilen
Jag tror på att skriva av sig sin sorg och sina svarta tankar. Det har hjälpt mig. Bloggen, vänner och samtalsterapi har fått mig på fötter. Flera gånger i livet.
Som vän är det svårt att säga de rätta orden för att trösta och peppa. Men jag känner så för dig och önskar att jag kunde göra mer för att jag bort de svarta tankarna och sorgen.
När det gäller arbetsmarknaden beror det inte på dig själv, utan på andra. Två viktiga faktorer som spelar in är kontakter och ålder. Det finns forskning som visar på åldersdiskriminering(man anställer hellre en 30-åring än en 45-åring som är likvärdiga), men det är svårt att komma åt.
Det jag kan säga är ge inte upp!
Här i södern blåser det. Men det är normalt. Att bo vid öppet vatten innebär vind varje dag.
Kram på dig och ha en trevlig dag.
Tack för dina ord! Jag ska försöka att inte ge upp, men idag tillåter jag mig att bryta ihop. Fram till dess att barnen kommer hem för jag vill inte visa dem mina tårar.
Det betyder mycket att du bryr dig genom kommentarer och sms!
Kram och trevlig dag till dig också! 😀
Jag är glad att du ändå skriver att du och Anna sitter där när barnen är stora och undrar vad alla åren tagit vägen… då ser du ändå en strimma av hopp i detta jordeliv.
Svårt att formulera utan att du ska missuppfatta mig, men kanske ska du se på detta med jobb med ”andra” ögon… inte hänga upp livet på att alltid ha en fast tjänst. Jag vet att det för dig är en oerhört svår tanke, men kanske är det detta som just nu är ditt livsprov… och när du släpper allt det du kämpar med och bara ”hänger med” så vänder det… Du ska inte ge upp, det menar jag inte… men försöka omvärdera hela jobberiet.. kan du inte ta något helt annat jobb ett tag bara? För att få komma in i arbetslivet igen?
Sen är du behövd och viktig för många. Det vet du. Jag håller av dig mycket. Stor varm kram!
Jag försöker se förbi det svarta. Utan er – du inkluderad! – hade jag inte suttit här idag. Det är så.
Jag vet inte hur jag ska kunna ta ett helt annat jobb ett tag. Jag har ju sökt allt möjligt men får ju inget! Hur menar du?
Sen önskar jag att kunde släppa denna fixering vid jobb jobb jobb, men jag måste ha en försörjning annars får jag bo på en parkbänk…
Tack för dina ord! Jag tar dem till mig, det gör jag alltid med det du skriver och säger, det vet du!
Kram!
Det kanske är en stor omställning i ditt liv som är på gång och när du så att säga ”går emot” den omedvetet så blir det jobbigt och det gör ont.
Flytt ihop med Anna, gemensamt boende på ny plats, ett jobb med helt annan inriktning ett tag osv osv… det är så jag menar… att du kanske måste förändra i grunden för att komma vidare så att säga… jag vet inte… jag vill dig bara väl och försöker komma på alternativa tankesätt och banor för dig…
Ibland är det så vår vandring på jorden fungerar att man måste släppa mycket för att komma vidare. Kan bara relatera till mig själv och min egen livskamp där jag har enorma problem att släppa vissa saker som du vet… då mår jag därefter också…
En stor kram till!
Men jag vill inte bli en belastning och försörjningsbörda för Anna – därför kan jag inte flytta ihop med henne som läget är nu.
Och vilken typ av jobb menar du??? Jag får ju INGET jobb, jag söker ”allt”, flera olika typer av jobb, inte enbart det jag ”kan”, men får inget!
Det är bra att du försöker hjälpa mig och hitta alternativa lösningar, men jag måste ha en försörjning! Jag kan inte ligga Anna till last – hon har liksom fyra ”barn” att försörja. Jobb – jag kan ta vilket jobb som helst. Men jag får ju inget! Jag får bara nej överallt. Vad är det för fel på mig?
Kram!
Håller med både Inga och Jerry.
Massor med styrkekramar!
Tack snälla Rippe! Kram till dig också!
Tofflan, här har du en kram!
Tack, Elisabeth! Den behövdes idag!
Kram tillbaka!
Håller verkligen med om vad dina vänner skriver,men har själv så svårt att uttrycka mig i ord.Känner så igen mig i dina tankar och genomgår någonting liknande.Genomgår,bara att säga det inger ju lite hopp.Skulle så gärna vilja glädja dig lite och jag hoppas att du förstår att du och ditt gäng är mycket välkomna här.Inget universialmedel men kanske du behöver bryta upp,kanske börja med en resa,en resa som kan betyda allt möjligt,inom dig utanför dig kanske börja med Mallorca hehe. Kram
Det vore så jättekul att träffas igen och få tid att prata – det var ju inte läge för det sist. Vi har nog mycket att prata om, definitivt!!!
Till påsk åker jag ner till mamma några dagar – det finns miljoner saker hon behöver hjälp med och det är skönt att känna sig behövd ett tag. Vad som händer sen vet jag inte. Inte alls.
Kram!!!
största kramen till dig. ❤
Och en lika stor tillbaka till dig!