Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘lita’

Ett omorganiserat inlägg.


 

Kära Statsministern, Gud eller Nån!

Nu tycker jag att det är dags att du ger mig den där posten som generaldirektör vid Myndigheten. Myndigheten och jag har haft så många mindre lyckade möten och eftersom jag får göra allt arbete i princip själv kan jag inte hjälpa att jag tycker att här behövs en Omorganisation. Ja, med stort O. För en myndighet som inte lever upp till sitt namn, som inte utför det namnet säger att den ska göra, behöver ses över. Rejält. Med en teoretisk högtryckstvättmaskin.

Du kanske hävdar att ett namnbyte skulle vara enklare. Betänk då bara alla miljoner som skulle behöva läggas på att låta en extern aktör skapa en ny grafisk profil. Nej, just det. Inte värt det. Dessutom tror jag att även du tror och vill att tanken med Myndigheten var god – och den har möjligheter att faktiskt leva upp till sitt namn! Med rätt uppdrag och efter en rejäl ”tvätt”, alltså.

Inne i biltvätten

Det behövs en rejäl högtryckstvätt.

 


Det är här jag kommer in.
För jag har ju fått göra allt från handlingsplaner och att tipsa om tester och hur man genomför stormöten med heterogen målgrupp till att få återkoppling av rapporter, telefonsamtal och e-post, få till stånd personliga möten samt coachning inklusive översyn av handlingar. Med mera. Jag börjar bli trött på att få göra det utan lön.

Det finns mycket kompetens inom Myndigheten, men du förstår, Kära Statsministern/Gud/Nån, de som vill göra nåt bra lyfts inte fram. I stället får vi ”kunder” träffa oengagerade och sömniga personer i nån sorts Tröstlöshetens väntrum. Ett väntrum fyllt av den där ovan nämnda heterogena målgruppen. Eller människor, med ett annat ord.

Först och främst vill jag därför flytta ner ett antal frontfigurer från Myndighetens telefoniska Kundtjänst till golvet. Där sitter en massa duktiga och lösningsorienterade Myndighetsanställda. Jag pratade med en senast i morse. Anita gjorde verkligen allt för att hjälpa mig. Men till vilken nytta när Myndigheten inte ens svarar i telefonen..?

Ta då ner dessa frontfigurer till Tröstlöshetens väntrum så att de får göra det braiga jobb de gör per telefon fast på golvet. För de anställda som står där har till och med svårt att ordna de mest basala ting som att beställa biljetter. I verkliga livet skulle vi aldrig acceptera att en kund först får höra

jag ordnar det nu under eftermiddagen, lita på mig

till att nästa dag skamset få lyssna till ursäkten

det kom sjukdom emellan.

Det duger inte när detta kan orsaka inte bara irritation utan inkomstbortfall och framtida men för kunden. Kunden befinner sig nämligen i en väldigt utsatt position och sånt som sjukdom existerar inte på kundens papper. Däremot i verkligheten, förstås, men det får kunden hantera bäst den vill.

telefoner

Ta ner frontfigurerna från den telefoniska Kundtjänsten till golvet.


Som steg två
vill jag se till att alla anställda handläggare går en kurs i att svara i telefonen alternativt att ringa tillbaka samma dag. Att bara ha kontakt via e-post räcker inte när det handlar om Myndighetens uppdrag. Det rätta uppdraget, vill säga. Det räcker inte heller att hänvisa kunder till att googla (!) – uppenbarligen kan varken en del kunder eller anställda det. Då måste man prata. Igår såg jag ett förträffligt exempel på hur en anställd bemötte och hjälpte en kund i tårar. Mer sånt!

Det tredje steget är att anställa byråkrater vid Myndigheten som vill vara lite mindre byråkratiska än ”alla andra” och lite mer flexibla. Nöjda kunder skapar nämligen nånting som kallas goodwill. För kunder pratar med varandra och åsikter sprids från mun till öra till mun i alla oändlighet. En dag kan det faktiskt vara så att även Myndigheten behöver rekrytera personal AKUT. Men vem vill jobba på ett ställe som de flesta/många tycker illa om?

Kära Statsministern/Gud/Nån, jag kan räkna upp ännu fler steg och jag kan tala om för dig hur stegen skulle kunna genomföras. MEN… och här kommer det: det krävs en insats från dig också:

Myndigheten behöver nämligen få rätt uppdrag
och tillräckligt med resurser för att utföra detta på bästa sätt.

Jag kan dessutom mycket väl tänka mig att de anställda som har tätast kundkontakt IRL får arbetstidsförkortning. På så vis blir myndigheten ett föredöme när det gäller att måna om sina anställda. Vidare kan även Myndigheten sätta fler människor i arbete och bidrar på så sätt också till att minska arbetslösheten här i Sverige. Och sen vill jag inte höra talas om särskilda satsningar på unga och utlandsfödda! Alla människor har lika värde, sägs det och det betyder att alla kunder hos er har rätt att få hjälp till en framtid. För om vissa grupper ska få särskilda förmåner kan vi lika gärna införa ättestupa igen.

Nå… När kan jag tillträda GD-posten?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om oro. 


Igår kväll, fredag, klockan 21,
tyckte a-kassan att det var bra att skicka ut ett mejl om de nya reglerna som gäller från den 1 september. JÄTTEBRA -NOT! För på såna mejl uppstår det alltid i min hjärna en massa frågor – saker och ting är nämligen sällan solklart förklarade. Och naturligtvis går det inte att kontakta a-kassan direkt – det är ju helg. Smart drag, a-kassan! 

arg_tant

Upprörd.


Dessutom verkar det som om
det är Arbetsförnedringen som ska ta emot de nya rapporterna. För detta måste man logga in och föra in saker som sökta jobb under en månad. Man loggar in på Arbetsförnedringens Mina sidor och man ska använda e-legitimation. Det här har jag legat och tänkt på och oroat mig för i natt, så sömnen har blivit rubbad och magen kass. Mina uppgifter från 2009 (typ utbildningar och jobb etc) när jag skrev in mig sist, ligger kvar, sa de på Arbetsförnedringen när jag var där. Men se logga in på Mina sidor det har jag nog aldrig kunnat mer än nån gång i början. Jag har provat användarnamn och lösenord som jag hittade i mina gömmor, men det är fel. När jag ber om ett nytt lösenord får jag till svar att användaren inte finns. Och samma här: den tekniska supporten har ju stängt för helgen.

Jag undrar om hela helgen nu kommer att gå åt till magont eller inte. Vissa stunder kan jag släppa det hela, andra inte. För det är ju så att om du inte rapporterar in vad du har gjort, sökta jobb etc, då får du ju ingen a-kasseersättning. Jag tycker att det är BRA. Det är inte det. Jag skriver ner allt jag söker i en Excel-fil och gjorde likadant förra gången jag var arbetssökande. Då var man inte ett dugg intresserad på Arbetsförnedringen. Nu har jag allt samlat för mig själv och det är bara att copy-and-paste. Om och när jag nu kommer in på Mina sidor. De verkar vara allt annat än mina

Fästmön säger att jag blir nervig av sånt här och att det brukar fixa sig. Hon känner mig och vet vad jag går för, så jag litar på henne. Men allt sånt här tar så mycket kraft! Kraft som jag skulle behöva till att jobba upp min självkänsla och mitt självförtroende så att jag skriver bra och säljande jobbansökningar…

tårar

Orolig och nervig.


Antagligen har jag fått
en del av nervigheten från mamma. I torsdags var det första gången hon skulle testa färdtjänsten efter att de nya reglerna infördes – i kombination med en ny utförare – i somras, den 1 juli. Hon har inte vågat. Nu var hon tvungen eftersom hon måste till ett apotek. Inte heller hon hade sovit natten innan, men sen hade allt gått bra, till och med bättre än med tidigare upphandlad utförare (= taxibolag). Men hon vågade inte chansa på att de ska hitta hennes adress, så hon får fortfarande gå ut en bit till en annan gata. Hennes hus är avlååångt och mamma mor i ena änden. Taxibilarna brukar stanna i den andra. När mamma går (= rolla) mot bilen brukar den åka. Och så där kan det hålla på sen. Mamma orkar inte. Hon har svårt att gå. Det är bland annat därför hon har färdtjänst. Men hon är inte korkad, min mamma. Hon hittar en lösning som funkar hyfsat. Hon går till en annan adress som taxichaufförerna uppenbarligen hittar. Det är så vi får göra, vi oroliga och nerviga.

Jag har suttit nu på morgonen och försökt lösa problemet med Mina sidor. Jag klarar det inte. Jag får släppa det till måndag. Jag måste släppa det. Det är bara så. Anna och jag ska åka ut en tur idag och TITTA på saker. Att titta är gratis. Vi åker bil inom stan. Bensin är inte gratis, men det är inte bussresor heller. Och just nu kan i alla fall inte jag åka buss – på grund av att UL håller på att införa ett nytt biljettsystem…

Händer det nåt hos dig idag??? Skriv gärna några rader och berätta! 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett irriterat inlägg där Tofflan redogör för uppväckandet av döda samt konstaterar att kaffe är en dryck som håller uppe humöret och att en del företag tycks sakna kommunikatörer…


Ja det blev väl en jävla start
på den här dan! För det första var jag skittrött i morse, eftersom jag såg på en viss semifinal igår kväll. Den slutade runt klockan 23, men vem kommer i säng direkt? Nej, det ska plockas undan, det ska släckas, bäddas upp, stängas av datorer, tandtrådas, tandborstas, tvagas, smörjas eksem… Sen hann jag se slutet på Benidorm och då blir man ju uppspelt och inte trött. Och nej, jag hann inte/orkade inte/hade ingen lust att förbereda nåt inlägg till idag – varken igår kväll eller i morse.

I morse var det 

The Awakening of the Dead 

hemma på min gata i New Village. Och hade jag vetat hur nattsvart det skulle bli på jobbet hade jag verkligen inte stressat…

Hade ett par webberier jag skulle börja dan med, men så fick jag ett mejl om en annan grej som behövde läggas ut. Sagt och gjort, jag fixade det. Det var sen det blev svartMånntro webben inte klarade av att höra stf prefektens stämma via iPodradio???

Allting i elektricitetväg bara dog på jobbet. Datorerna pep till och tystnade, skärmarna blev svarta, telefonerna slutade fungera, nätverket upphörde att existera. Min första reaktion var att ringa Lille M som ju är intendent här. Men jag kunde inte ringa från min mobil till hans fasta telefon, ju. Och den kopplade inte vidare till hans mobil, ett nummer jag inte hade. Jag och rumsgrannen tänkte ett slag ta en promenad – det var ju strålande sol. Men så blinkade det till igen efter en tio minuter.

sol genom persiennen
Det är SOL idag.

 
Tre gånger fick jag starta om min dator innan den fungerade. Sen behövde jag gå på toa. Och vad tror du händer när jag sitter där i godan ro med min bok??? Lights out! Och då snackar vi kolsvart. Jag såg inte nånting. På mobilen har jag emellertid en ficklampa, så jag läste ut kapitlet innan jag gjorde färdigt de övriga bestyren som jag inte tänker beskriva detaljerat här.

Den här andra gången kom inte strömmen tillbaka efter tio minuter. Nån information hittade jag inte nånstans, men nån kom och sa att 10 000 hushåll i södra Uppsala var drabbade. Tänkte i min enfald att det ju måste finnas information att få, kanske via Twitter. Ajfånen kunde jag ju fortfarande surfa på. Men icke! Vattenfall har inte ens ett fungerande Twitterkonto, upptäckte jag och på företagets webbplats finns ingen information av typen Driftstöringar! (Och det är Vattenfall som är vår elleverantör här.)

Klockan tio gick jag in i ett möte där vi pratade och lyssnade på varandra. Det är faktiskt inte så dumt att prova på ibland! Dialog och ögonkontakt är helt klart underskattat. När jag kom ut från mötet var klockan tio över elva. Fortfarande strömlöst. De som har laptopar med fungerande batterier kunde i alla fall ägna sig åt att skriva saker, men de kunde ju inte mejla eller komma ut på internet. Jag stannade för att fota en kollegas skrivbord, för hon är så klok att hon inte litar på Det Papperslösa Kontoret. Smarta A!

Inte papperslöst kontor
Inte ett dugg papperslöst på A:s kontor. Vilken tur!


IT-killarna tog tidig lunch
och jag övervägde att göra detsamma när så lamporna plötsligt blinkade till och strömmen sakta, men säkert återvände. Halleluja! Jag fixade snabbt en nyhet och en notis på externwebben om att vi haft strömavbrott men nu var nåbara igen samt la ut några rader och bilder på institution 2:s intranät. Man måste få skoja lite ibland – och det gjorde jag där, i maskopi med en sektionschef.

Men varför i hela höga h-e fanns ingen information att hitta från Vattenfall? Varför inte utnyttja Twitter som man ju når med en smartphone som går på batteri? Eller gå via lokalblaskan? Den lokalblaska som efter en kort stund la ut att strömmen var tillbaka – vilken den ju bara var i tio minuter här innan allt slocknade igen?! Är det kanske så att Vattenfall är i trängande behov av en kommunikatör som kan agera i kris??? Jag råkar känna till en som snart är tillgänglig för nya uppdrag *PEKAR MED HELA JÄVLA HANDEN PÅ MIG SJÄLV*

Efter att ha jobbat en timme utan förmiddagskaffe och samtidigt vrålhungrig eftersom sedvanlig lunchtid sen länge var passerad, kom jag så iväg för att försöka hitta nån föda. Jag var lite osäker på hur det skulle gå, men jag hade tur och fick både mat och kaffe, dessutom trevligt sällskap från institution 1. På tillbakavägen mådde jag gott igen, kände mig verkligen återuppväckt från de döda fast på ett positivt sätt, så jag passade på att fota några hus i rena glädjeyran. Och så sände jag en tacksamhetens tanke till Nån att det här med långa strömavbrott tack och lov inte är särskilt vanligt i den här delen av världen…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan citerar en för henne ny författarbekantskap.


Det är till att ha fyllt år
för ett tag sen. I ett av paketen från vännen FEM låg Vindens skugga, en ganska tjock pocketbok av Carlos Ruiz Zafón. Jag hade aldrig hört talas om författaren tidigare. Nu har jag läst ungefär 30 sidor och jag älskar den redan.

Här kommer ett intressant citat ur boken:

Lita aldrig på någon, Daniel, i synnerhet inte på dem du beundrar. Det är de som kommer att ge dig de djupaste huggen.

Så tänkvärt så, eller hur?..


Livet är kort.

Read Full Post »

Torsdag. Slutet på veckan. Tänk, mina dagar bara flyger fram! Och för inte så länge sen, mindre än ett år sen, faktiskt, gick de så långsamt. Jag trodde dagarna var oändliga. Det fanns så mycket tid. Tid till vad? Tid till att grubbla och må dåligt och känna sig allt mer värdelös för var dag som gick. Tid att sjunka ner i djupa svarta hål. Joru, Fästmön har fått kämpa hårt för att hålla mig över ytan.

Över ytan…


Jag glömmer inte.
Jag glömmer aldrig. Den här tiden bär jag med mig för alltid. Men jag har också lärt mig under livsresans gång – nu talar Den Visa, snart halvsekelgamla! – att minnen och sår bleknar. Både fina minnen och minnen man nästan skulle göra vad som helst för att radera. Tyvärr har jag också lärt mig att misstro människor. Med mitt förnuft vet jag att alla inte vill mig ont. Men jag kan aldrig lita på nån till 100 procent igen. Inte efter Odjurets svek. Inte efter den dan dimman framför mina ögon lyftes och jag mötte Odjurets kalla blick. Odjuret, som går där ute och lever ett gott och fritt liv.

Det liv jag har idag är ett annat liv än jag hade då. Det är på många sätt ett bättre liv, på några sätt ett sämre liv. Erfarenheterna av Sveket är dyrköpta och har satt djupa spår. Men jag är också starkare, jag har kämpat mig hit! Och även om jag inte har nått mina främsta mål än idag, känner jag att jag är på god väg.

Inte bara veckan utan arbetsveckan drar mot sitt slut. Jag har en intervju idag och några inbokade i veckan. Morgondagen har jag reserverat för att finslipa min kommunikationsplan. Vidare bygger jag sidor på vårt intranät. Jag klantade till det riktigt igår, men lyckades lösa det hela och nu flyter det på. Omvärldsbevakningen, emellertid, verkar inte alls flyta på och jag vet inte hur vi ska lösa det när tekniken inte… vill.

I eftermiddag ska jag på ett seminarium om destinationsmarknadsföring. Jag behöver lite input, känner jag. Funderar på att ta en macka på stan till lunch. Ensam. Jag behöver tänka lite. Och svära över lingonen som trillade in i morse för andra gången den här månaden. When will it ever end..?

Read Full Post »

F*n tro’t! Först läser jag att doktor Åsa är i hundbråk. Hon sägs ha släppt ut sin hund – och det är ingen liten sak, heller – i ett friluftsreservat. Och så vägrar hon komma till polisförhören!

Sen läser jag att doktor Annika minsann inte är nån Duktiga Annika. Eller jo, det kanske hon är, men… Hon är ju förespråkare av den så kallade LCHF-dieten, en diet som jag känner mig mycket skeptisk emot. Faktum är, emellertid, att dieten har visat sig vara bra för en del diabetiker. Men varför har då doktor Annika för högt blodsocker och en påvisad svårighet att bryta ner sockret???

Jaa, inte vet jag, men kan man lita på doktorn??? Allt som står i tidningen är ju sanningar – med modifikationer…

Read Full Post »

Fredag är det idag. Du som läser här ibland vet att jag inte gillar fredagar därför att folk alltid säger

Trevlig helg!

Helger och vardagar är ju samma sk*t för mig. Men idag har jag insett att den här fredagen är fri. Den är fri. Och jag tänker ta mig friheten att gråta hela dan om det nu är det jag vill göra. Sitta och ringa runt till diverse ställen, som jag hade tänkt, är nåt jag inte pallar idag. Jag pallar INTE.

Idag känner jag mig som en lång mast som sträcker sig mot himlen och Gud som för att fråga vad jag gör här nere, egentligen. Och varför jag straffas så. Och varför han har övergett mig! Men det är inte Gud jag ska ställa den frågan till, det är till mig själv. För jag måtte ha gjort så mycket ont och elakt att straffet är evigt. Först ett halvår ”ute i kylan”, sen över två års desperat famlande i tillvaron efter att hitta en ny grund igen. Utan att lyckas…


Jag känner mig som den här masten som jag fotade förra sommaren. Likt masten sträcker jag mig mot himlen, men mina frågor får inga svar.

                                                                                                                                                 Vädret ser ut som om det inte kan bestämma sig idag. Himlen är gråmörk, men solen tränger igen. Endast en svag vind blåser i träden. Igår var det så kraftiga vindar att det var läskigt. Och jag förstår inte varför folk skämtar om naturens krafter och tycks förvånade över att det blir så här… Men hallå! Hört talas om växthuseffekten eller har du blundat varje gång du läst ordet?!

I eftermiddag när Fästmön har slutat jobba åker vi ut till Himlen. I eftermiddag kommer alla barnen hem och vi blir sex personer allt som allt. Barn och barn… Just nu är det bara två som inte är myndiga, men ändå. Johan visade mig sin första deklaration när jag var ute igår med fyra matkassar. Tack och lov ingen kvarskatt! Och Linn provade den mest ljuvliga studentklänning! Ja, det är inga små barn där hemma längre… Frida är nu snart mera 17 än 16. Och Elias… Minstingen, åtta år, ska på kalas ikväll. Så då blir det inget sedvanligt fredagsmysande. Det går så fort, så fort. Ett tu tre tror jag att Anna och jag sitter där ensamma och undrar vart alla åren och alla barnen tog vägen…

Hemma hos mig blir jag några timmar till. Jag känner mig tung och trög och ledsen idag och blodet forsar ur mig. Det är inte lätt för en som svimmar vid åsynen av blod att menstruera, kan jag meddela… Så om jag tar livet av mig så blir det inte på nåt blodigt sätt. Det blir på ett helt annat sätt så att den som hittar mig slipper ”städa”. Jag kan ta vara på min egen skit. Jag kan ta mitt eget ansvar. Det här sista stycket borde jag skriva i ett lösenskyddat inlägg. Men jag orkar inte dölja mina brister och mina svarta tankar idag. Det finns ingen framtid, som jag ser det i denna stund. Men genom att släppa fram just dessa tankar, sätta ord på dem och skriva ner dem, kommer jag förbi det svarta. Om ett tag. Lita på mig!

Read Full Post »

Older Posts »