Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘kollega’

Ett jobbsökande inlägg. OBS! Inlägget är ironiskt!!!


 

Jag försöker förnya mig på många sätt och vis. En sak jag har jobbat med både igår kväll och idag är att förnya mitt personliga brev, det som jag använder som bas när jag söker nytt jobb. Så… Vad tror du om detta???

Desperat desinformatör/propagandaminister söker arbetsgivare tillräckligt korkad för att anställa henni                           5 mars 2015

Tofflan i sin Leffemössa

Desperat desinformatör.

Jag har jobbat med desinformation och propaganda i hela mitt vuxna yrkesliv. Min främsta uppgift i yrkeslivet har varit att förvirra folk och få dem att missförstå allt jag säger, skriver och gör. (För referenser fråga B, M, S med flera!)

I somras arbetade jag min sista dag hos min förra arbetsgivare. Jag vet inte vem som var gladast när jag stängde dörren, men jag minns att jag skuttade och tog hoppsasteg mot bilen på parkeringen. Och sen såg jag mig aldrig mer om.

Hösten 2014 har jag mest såsat omkring. Jag har läst böcker, jag har skrivit böcker som ingen vill ge ut, jag har ätit mig till en enorm övervikt och jag har mest ägnat mig åt att lata mig. Ingen vill väl tillbringa mellan fyra och sex timmar varje dag med att leta och söka nytt jobb? Det kallar jag prostitution, kort sagt.

Åren 2011 – 2013 arbetade jag i en synnerligen akademisk miljö. Men ack så jag trivdes! Det är faktiskt så att välutbildade människor är mer toleranta – många av dem är ju själva kufar.

På den arbetsplatsen gjorde jag upp fina planer och byggde till och med ett hus. Men när det var gjort tog pengarna slut för arbetsgivaren. Jag fick ett skambud där jag skulle utföra samma uppgifter som tidigare fast på halva tiden. Det hade aldrig funkat. Därför lämnade jag byggnaden. Den står där än, faktiskt. Och huset jag byggde är orört sen dess. Där hänger fortfarande porträtt på mina dåvarande kollegor, människor, som liksom jag, inte heller jobbar kvar. Till exempel.

Innan jag kom till akademin gav jag alltför många av mina bästa år till en rätt spretig arbetsgivare. Där gällde det att smöra för cheferna, på ren svenska. Uj, uj, uj! Och när jag tröttnade på det sa vi tack och hej, leverpastej!

Men tro det eller ej, jag kan göra bra saker också. Jag är till exempel alltför pratsam när jag blir nervös (gen nedärvd från mamma och mormor), jag är otroligt glömsk nuförtiden, allmänt ilsken, folkskygg och säkert hemsk som granne – för jag har ju aldrig fest hemma i lägenheten och inte röker jag heller! Stackars mina grannar!

Läsa och skriva kan jag. Det senare har retat gallfeber på många, ska gudarna veta. Men även det är nedärvt, dock från pappa. Mot slutet av sitt yrkesliv fick han en kåserispalt i Byhålebladet. Där skrev han så roligt och träffande att grannarna slutade hälsa. Och detta smittade ju av sig till hans dotter.

Ärligt talat, jag är ganska desperat och behöver ett jobb! Eller rättare sagt, jag behöver en inkomst. Självklart vill jag arbeta så lite som möjligt för högsta möjliga lön. Ungefär som en direktör på lands… Nej, nu ska vi inte vara såna!

Vill du veta vad jag har gjort tidigare kan du klicka på den här länken (URL:en går naturligtvis till en snusksida) och läsa vad jag påstår att jag har gjort. Eller varför inte bara googla på mig? Pratar du med mina före detta jobbarkompisar får du nog höra ett sanningens ord, som att jag är skvallrig, enerverande energisk och tråkig på rasterna (hon läser ju bara böcker hela tiden!)

Med ganska vanlig hälsning

Tofflan

PS Ring mig sen!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Onda flickorMan skulle kunna tro att en bok med titeln Onda flickor handlar om Fästmön och mig. Men Anna är som bekant jättesnäll och jag är snäll då och då. Punktvis. Snällast av alla är FEM som lät mig få hela åtta böcker efter att hennes kollega hade rensat i sina bokhyllor. Den här boken av pseudonymen Alex Marwood var en av dem. Tack FEM!

En sommar på 1980-talet döms två unga tjejer för mord. Och det är inte vilket mord som helst – det är ett barnamord, ett mord på en liten flicka. Nu har de avtjänat sitt straff. Båda har fått nya identiteter. Av en olycklig slump möts de igen 25 år efter mordet. En av dem är journalist och ska skriva om otäcka attacker på kvinnor i semesterort. Jobbet leder henne till en städare med en notoriskt otrogen sambo.

Det här är två ruskiga historier i en och samma bok. För dels får jag som läsare berättat för mig om de händelser som leder fram till att en liten flicka dör, dels sker det nya otäckheter i nutid. De senare händelserna är de nu vuxna kvinnorna inte skyldiga till, men de är och blir i allra högsta grad inblandade. Till sist är de enda som kan skydda dem de själva.

Toffelomdömet blir det högsta. Det här är en skickligt uppbyggd historia, full av överraskningar. Just när man tror att man vet vem som är den skyldiga… Tja, du fattar…

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Ett litet påpekande, dock:
 Pocketomslaget är läskigt och snyggt, men om det ska föreställa de två mörderskorna och deras offer är det väldigt fel – offret var bara fyra år. Som synes ovan är de tre personerna man anar på omslaget betydligt äldre än fyra.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett både tekniskt och mänskligt inlägg.


 

linkedin_logoÄntligen har jag fått ordning på min LinkedIn-profil! Jag skrev ju häromdan om att min sida betedde sig konstigt. Bland annat byttes bilder ut mot bilder som jag hade skickat upp till Instagram. Hur märkligt är inte detta?! Jag försökte på diverse sätt att spara om på LinkedIn, ladda upp på nytt etc. Men det blev bara knäppare och knäppare. Eller vad sägs om att en text som handlar om att det är viktigt att vara med i facket får som illustration en skitstor kanelbulle? Ja, man kan skratta åt det, men det är inte så kul när jag ofta hänvisar presumtiva arbetsgivare till mitt LinkedIn-konto eftersom där finns, förutom CV, även länkar till arbetsprover samt rekommendationer från före detta kollegor och chefer.

kraschad dator

Det går ju inte att göra så här längre med skärmarna, men i tanken gjorde jag detta.

Men… det är inte jag som ska ta åt mig äran utan en av de duktiga supportpersonerna på LinkedIn, Hannah. Hannah tyckte att felet var lika skumt som jag. Hannah är lika envis som jag. Dessutom verkar hon utrustad med en enorm servicekänsla: hon ville hjälpa mig! Felet är märkligt, men faktum är att Hannah själv fick exakt samma fel när hon testade på sitt eget konto! Hon viskade med en kollega. Skälet till att det blir skumt och fel är kodningen. Kodning som inte blir rätt. Och när det gäller en del av mina länkar kan jag inte göra så mycket åt det. Men se Hannah kunde! Hon erbjöd sig att fixa det om jag bara talade om vad som var fel samt skickade de rätta bilderna. Manuellt bytte hon sen ut de fem illustrationer som var felaktiga till de rätta. DET kallar jag service! Och nu slipper jag rodna igen ifall det dyker upp bullar eller amaryllisar eller halvsnuskiga bilder vid puffarna till mina arbetsprover! TACK Hannah på LinkedIn!

Taxi plats HurtigNej, det finns inget som slår människohänder. Teknik i all ära, men det är den mänskliga handen som behöver tala om för tekniken hur den ska funka. När jag telefonerade med mamma berättade hon att färdtjänsten för första gången på flera år kom till rätt ände av huset där hon bor. Skälet till det är att vi påtalade problemet i ett mejl till mammas färdtjänsthandläggare. Denna har i sin tur sett till att detta har angetts hos beställningscentralen. Mamma har själv försökt ett antal gånger tidigare, men förgäves. Bilen har kommit till fel plats – med irritation, oro och förseningar som följd. Ingela har verkligen bemödat sig på flera sätt när det gäller mammas färdtjänst, detta är ett sätt. Hon har engagerat sig, hon har visat vilja att hjälpa, hon har pratat med både mig och mamma – och så har hon rättat till. Jag skickade henne ett mejl med ett tack. Det var det minsta jag kunde göra. (Fast kanske läser hon detta inlägg där hon och hela världen kan se hur tacksam jag är… Vem vet…) TACK Ingela, färdtjänsthandläggare i Metropolen Byhålan!

Bredbandsbolaget loggaDet som nu återstår att få bukt med vad gäller tekniken är mitt trådlösa nätverk. Jag flyttade routern så att våra trådlösa moduler får bättre kontakt där vi använder dem mest. Men detta har fått till följd att vi inte kan surfa trådlöst i halva lägenheten. Jag betalar 349 spänn i månaden till Bredbandsbolaget för skit som inte fungerar. Ska jag behöva ringa igen och höja rösten den här gången???

Upplev noll, upplev noll, upplev noll med Bredbandsbolaaaget…

sjunger jag rätt ironiskt just nu.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett  inlägg om skam och genans och om att duga – eller aldrig duga.


 

Min hand

Min hand är nästan alltid varm.

Ibland kan handen vara mjuk och vänlig och snäll. Ibland kan den vara obeveklig, kall, hård och slå – teoretiskt sett. Jag får så ofta höra att jag inte bryr mig om. Jag finns inte till för dem jag borde. Och när jag försöker räcka till åt alla håll och kanter är inte det bra heller. Igår fick jag höra att jag var missunnsam.

Det handlar om att jag bara vill duga. Jag vill duga en enda gång. Vill att någon ska vara lite stolt över mig, Sorgebarn. Barnet, som fick höra att hon gjorde någon sjuk. Hur kan man göra någon sjuk som drabbas av en autoimmun sjukdom? Nåja, jag gjorde i alla fall någon sjukare genom att skratta, gråta, leka… Jag var ju barn! Men jag var tio år när jag slutade ta hem kamrater. Jag skrattade inte, jag grät bara när jag inte kunde hejda gråten. Jag lekte ensam eller med en bok.

Så snart jag var myndig lämnade jag hemmet. Jag hade själv ordnat arbete i England. När det inte blev som det var tänkt fick jag känna av den kalla handen.

Jag kom in på universitetet. Började studera. Studierna var tuffa, men jag tog min examen. Mina kursare blev firade på alla sätt och vis. Jag fick… kalla handen.

Efter studierna fick jag inte genast jobb. Jag blev tvungen att få hjälp från samhället i nio månader. Kalla handen nu också. Det var ju genant.

Vid ett par tillfällen togs jag in akut på sjukhus. En gång agerade en chef och en kollega stand in. Den kalla handen hade inte tid. Eller inte lust..?

När jag hade levt med min partner i några år skulle vi ingå partnerskap. Det den kalla handen gjorde då… Vid ceremonin närvarade mina svärföräldrar och Ingen från min släkt. Flera månader efteråt var det fryskalla handen – så även från mitt håll, det medges. När isen bröts var de första orden:

Har du glömt bort att vi finns?

Inte förlåt. Aldrig förlåt. Det var ju jag som orsakade genansen genom mitt beteende. Skulden var min. Som vanligt.

De senaste åren… Skammen… Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra att jag inte bryr mig. Samtidigt får jag inte komma på besök, för då kan ju någon förstå hur det ligger till på riktigt. Och DET är ju genant.

Det finns flera skäl till att jag aldrig har skaffat egna barn. Ett är att jag inte skulle duga som förälder. Eller att jag skulle få… kalla händer. Barn behöver varma händer!

Men en gång skulle jag vilja duga. En enda gång. En gång skulle jag vilja höra någon säga sig vara stolt över mig, inte bara hitta felen. Det är inte pengar jag vill ha, det är villkorslös kärlek.

Jag har nu förvarnat om De Skrivna Orden. Intresset var minimalt. Om man inte talar om det/svarar på det/visar att man har hört eller uppfattat kanske det försvinner. Obehagliga sanningar vill vi inte ha. Några applåder får jag aldrig från det hållet, det enda håll jag vill ha applåder från. En gång. En enda gång. Först då kan jag glömma gamla oförrätter.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett redovisande inlägg.


 

Den gångna veckan var det 20 år sen Estoniakatastrofen inträffade. Många människor fick sätta livet till, många skadades och många drabbades av svår sorg. Därför undrade Tofflan om du förlorade nån i Estoniakatastrofen.

Så här fördelade sig de 23 inkomna svaren:

70 procent (16 personer) svarade: Nej, jag förlorade ingen jag kände. 

22 procent (fem personer) svarade: Ja, en eller flera vänner eller kollegor.

Nio procent (två personer) svarade: Other:
Bekanta har förlorat någon.
En avlägsen skolkamrat som jag visste vem det var.

Ingen svarade: Ja, en eller flera familjemedlemmar eller släktingar.

Tatiana kommenterade:

Jag förlorade en mycket nära vän . Vi har barn i samma ålder . Tänker på henne i dag och har tänt ett ljus.

Stort TACK till dig som klickade och kommenterade! Jag hoppas som vanligt att du kollar in den nya frågan. Den finns – också som vanligt – här intill i högerspalten, under rubriken Tofflan undrar…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 362 andra följare