Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘född’

Ett utgående inlägg om såväl trafik och hot. Och lite snusk, tror jag bestämt. Så läs försiktigt…


 

I kväll ska jag göra nåt som jag inte har gjort på år och dag: jag ska gå ut. Jag ska gå ut på krogen. Faktum är att det till och med skulle kunna vara ett After work jag deltar i. Och på sätt och vis är det ju det. Det är efter arbetet för min del, för min visstidsanställning tog ju slut den 31 mars. Det ska blir roligt och spännande att träffa ett gäng före detta kollegor i en viss konstellation. Det är inte jag som har bjudit in utan nån annan. Då är det alltid intressant att se vilken blandning av människor det blir. Ett par, tre stycken vet jag som ska dit, bland annat bästaste NK*.

Arcade 29 tvspelsdesigner om trafikregler

Arcade, 29 år och tvspelsdesigner, tror att han är rätt bra på trafikregler. Läs mer på sidan 5 i UppsalaTidningen!

Det blir bussen in till stan framåt kvällen, för jag ska dricka öl. Dessutom behöver jag KBT:a mig vad gäller bussresor – det blev ju ingen sån till tandläkaren i förra veckan. För övrigt är Uppsala en hemsk stad att köra bil i. Ibland måste en ta bilen till stan och det är bara fruktansvärt. Det är svårt att få parkering och har en tur att hitta nån blir en ruinerad. Att det kostar 25 spänn i timmen är det vanliga priset. Ibland kostar det 30… Medan en snirklar runt för att hitta nån ledig plats att ställa bilen på får en försöka samsas med cyklister på stans gator. Nej, majoriteten cyklister tycks inte välja cykelbana framför gata. Dessutom verkar det som om flertalet av dem har planer på självmord. Vissa har ingen som helst insikt i trafikregler. Exempelvis gör en bilist nästan vågen om en cyklist visar tecken på att h*n ska svänga. Men detta tecken kan vara farligare än att det inte visas – många visar tecken och bara svänger – utan att se sig om! Nu ska jag emellertid inte klaga på cyklister enbart. Det finns livsfarliga bilförare och fotgängare också. Och NK tillhör kategorin cyklister som försöker följa trafikreglerna. För mig känns det tryggt eftersom jag gärna vill att NK ska finnas kvar i livet.

Min dag har börjat med jobbsökeri och tvätt. Jag sover dåligt om nätterna – det vill säga jag kan somna, men vaknar flera gånger. Klockan sex var jag så seg när jag vaknade. Ändå gick det inte att somna om, så jag låg kvar i sängen tills klockan var nästan åtta och läste min bok på gång. PD James har jag läst lite grann av tidigare. Nu läser jag visst den första boken i serien om polisen Adam Dalgliesh. Författaren skrev totalt 20 böcker. Eftersom hon avled 2014 blir det inga fler. Många av böckerna har jag sett som TV-serier, dock inte den jag läser nu. Boken kom ut samma år jag föddes – och det gjorde jag för snart 54 år sen.

Vädret är sisådär idag. Då blir det till att klura på klädsel för kvällen. Inte räcker det med en pikétröja under jackan. Jag ska gå ett varv med vattenkannan strax. Det tar sin lilla tid. Men jag är faktiskt inte uppe i 50 krukväxter än, bara 48.

Innan jag önskar dig trevlig helg har jag en fråga. Vad händer, liksom, när en blir penishotad??? Vågar du dig på en förklaring är du välkommen att skriva den i en kommentar. Men tänk på att jag är pryd…

Penishotad

Vad innebär det att bli penishotad???


Trevlig helg och se upp för penisar! Det låter inte roligt att bli hotad av dem.


*NK = Närmaste Kollegan

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Lite kärlek, så här på morgonen…

Ett försök till ett kärleksfullt inlägg, men…


 

Jag älskar dig på örngottet

Lite kärlek mor vi gott av.  (Örngottet som syns p bilden har jag fått av Fästmön.)

Lite kärlek så här på morgonen denna rätt gråa onsdag tror jag vi alla skulle må gott av. Men det är svårt. Det är svårt när en irriterar sig så mycket. Och klagar – på sin egen blogg, framför allt. Däremot tvingar jag ingen att läsa. Det känns faktiskt som om jag numera skriver mest för mig själv. Syftena med bloggen förändras genom åren. Ursprungligen var bloggen en dagbok – och det är den främst idag igen. Samtidigt vill jag skriva om sånt som intresserar mig. Då tycker somliga att jag bara klagar. För att slippa irritera sig på mig behöver en ju inte läsa här, eller hur? Dessutom anser jag själv att jag också hyllar företeelser, företag, personer, produkter med mera när de är bra. Att ha selektiv syn när en läser kan ju göra att en missar sånt… I förra veckan hyllade jag till exempel min tandhygga och min tandläkare, i söndags hyllade jag mina före detta kollegor, i måndags hyllade jag min fyllande Fästmö – och delvis andra Annor… Kanske kan det vara så att de negativt kritiska orden träffar ömma punkter på det egna stället..?

Nu när jag har inlett med alla dessa exempel på hur jag hyllar personer och företeelser måste jag förstås klaga lite också. Till exempel undrar jag varför lokalblaskan inte har skrivit ett ord om poeten Göran Palm, som gick bort igår? Han är faktiskt ganska känd i lyrik-Sverige – och dessutom föddes han i Uppsala. Men det finns väl inga journalister som bor i Uppsala eller Uppsala län kvar på UNT numera – de flesta verkar pendla in från Stockholm. Det lokala har tappats bort, tycker jag, för Stockholmsmänniskor har inte samma känsla för Uppsala och vårt län. Och när de ska ut på stan och göra reportage är det gågatan, en parallellgata till gatan där UNT har sitt kontorskomplex, som gäller, det tycker fler än jag. Det var länge sen journalisterna gjorde sig besväret att besöka andra delar av kommunen och länet än Uppsala city – och Gottsunda, förstås…

Gravhögar mot blå himmel

Gamla Uppsala finns, till exempel. Det ligger inte på gågatan i city.

 

Antik o Auktion nr 5 2016

Jo, jag kan klaga på att Antikrundan är slut för säsongen, men Antik & Auktion, som kom igår, är bra kompensation!

Annars har jag inte mycket att klaga på just för stunden. Jag blev så glad igår för NK:s* sms. Det jag utläste betyder bland annat att vi ses på fredag när det är ett gäng från min förra arbetsplats som ska träffas. I morgon ska jag träffa min handläggare på Arbetsförmedlingen. Henne gillar jag. Och även om jag inte tycker att hon är så tillgänglig för kommunikation som jag anser att hon borde vara kommunicerar vi bra när vi väl gör det, så att säga. En del kärlek ger jag till och med till min a-kassa. Jag ringde dit i måndags, blev bemött som en människa inte som en paria eller en tärande och mitt ärende handlades samma dag. (Med detta menas att jag kan fortsätta få a-kasseersättning i ytterligare 200 dar.)

Lilla mamma behöver mycket kärlek! Vi telefonerade i nästan en timme igår och jag blev så ledsen av det jag fick höra. För jag förstår så väl att mamma känner sig exkluderad och osedd. Om det handlar om att hon är gammal blir jag dessutom riktigt jävla förbannad. Men det sa jag inte. I stället försökte jag diskutera fram till en lösning som vi två är nöjda med.

På TV har det varit ganska dåligt den senaste tiden. Antikrundan har slutat för säsongen, till exempel. Men När livet vänder har tre avsnitt kvar! I kväll träffar Anja Kontor och vi tittare Daniel Mendoza. På lördag blir det ett kärt återseende av manligt slag – Mr Selfridge är tillbaka! Det blir tio avsnitt den här säsongen.

Mr Selfridge

Mr Selfridge är tillbaka tio lördagar från och med nästa!


Men det är bara onsdag förmiddag än så länge. 
Jag har sökt ett antal jobb och hittat en del intressanta annonser på lediga tjänster och vikariat. Fast mest av allt hoppas jag ju på…

Eftersom mitt bokmål för nästa månad, maj, är att läsa böcker från loppis och second hand behöver jag lite påfyllning i den högen. Där finns för tillfället endast fem böcker – och en av dem har jag dessutom fått av vännen FEM, så jag vet inte om den räknas… Det kanske blir en utflykt idag till Återbruket i Boländerna. De har en ganska stökig och oorganiserad bokavdelning och så har de bara öppet på vardagar. Det var ett tag sen jag var där, med andra ord. Men… lite kärlek: Återbrukets bokavdelning är STOR, de har bra priser och jag har klara favoriter bland dem som jobbar där.

Fem böcker från loppis och second hand

Den här högen böcker från loppis och second hand måste kompletteras så att bokmålet för maj månad kan uppnås.

 

*NK = Närmaste Kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

En hemlig platsI februari vann jag en bok i en utlottning. Det är så sällan jag vinner nåt, men extra roligt är det när det blir en bok. Ett antal saker har kommit emellan, men nu är det april månad och mitt bokmål är att läsa brittiska deckare. Då passade det alldeles utmärkt att läsa Tana Frenchs* bok En hemlig plats. Tack till Johanna och Bonniers

Ett år har passerat sen en ung kille hittades mördad i gräset utanför ett flickinternat. Killen var elev på en pojkskola intill. Polisens utredning gav ingenting, men så dyker en av tjejerna från flickinternatet upp hos polisen. Hon har hittat ett foto på mordoffret med texten: ”Jag vet vem som dödade honom”. Polisen Stephen Moran får i uppdrag att tillsammans med Antoinette Conway lösa fallet. Inte helt lätt – av flera skäl: Conway är besvärlig och tjejerna på internatet är grupperade i hårt slutna kretsar som inte släpper in nån obehörig.

Tana French var en ny bekantskap för mig och jag måste ärligt säga att jag trodde att hon var yngre. Språket i boken är väldigt ungt. Ibland så ungt att jag undrar om det är författarens avsikt eller översättaren som syns. Jag reagerar på flera språkliga konstigheter och sånt drar ner mitt omdöme rejält. Till exempel har jag svårt att acceptera

[…] jag vart […]

i löpande text när det heter

jag blev.

Inte heller tycker jag att det är OK när det står…

[…] Det här rummet är bättre än de förra gången. […]

Är deT dåligt korrekturläst eller är deT meningen att det ska vara talspråk? Jag har flera exempel på grammatiska fel och annat som i mina ögon är språkliga grodor. Vi böjer till exempel inte orange i plural i svenska till orangea utan vi låter det stå just orange. Med mera.

I övrigt påminner boken en hel del/alltför mycket? om Donna Tartts Den hemliga historien – såväl titel och innehållsmässigt som till omfånget. En del tjocka böcker skulle bli bättre om de hade något färre sidor.

Toffelomdömet blir medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


*Tana French föddes visserligen i USA, men växte upp bland annat på Irland och är bosatt där idag.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en dokumentärfilm.


 

Den dag jag blir friInte var det tänkt så att jag skulle fastna framför TV:n på söndagskvällen. Men hur det nu än var blev det så. Jag kunde inte låta bli att se dokumentärfilmen Taikon på SvT 1. Filmen är baserad på Lawen Mohtadis biografi om Katarina Taikon, Den dag jag blir fri.

Jag tillhör de barn som har läst en del av böckerna om Katitzi. Men vem var författaren bakom dem? Den frågan fick jag till stor del besvarad genom Gellert Tamas och Lawen Mohtadis dokumentär. Tittarna får höra Katarina Taikon själv berätta hur hon föddes en sommardag och att det var tack vare det hon överlevde – zigenarbarn födda på vintern klarade ofta inte kylan. Katarina Taikon dog emellertid alldeles för tidigt ändå, även om det nu är över 20 år sen. Därför får vi höra och se hennes syster Rosa i filmen, barnen, släktingarna, vännerna…

Det är en spännande livsteckning jag får skåda. Hur den unga Katarina Taikon kunde rymma från sin påtvingade make vet jag inte, men hon tog sig till Stockholm. Där började hon tidigt umgås i kulturkretsar, hon medverkade i filmer med mera. Fast framför allt stred hon för romernas rättigheter till bostäder och skolor. Hon måste ha varit hur jobbig som helst för statsministrarna Tage Erlander och Olof Palme! Envis var nämligen mycket troligt hennes mellannamn…

År 1982 blev Katarina Taikon sjuk. Ett hjärtstillestånd gav henne bestående hjärnskador och hon låg i koma i 13 år tills hon avled i slutet av år 1995. Vilket livsöde…

Missade du den här dokumentären? Jag tycker att du ska se nån av repriserna som går på torsdag eller titta på SvT Play (sex dagar kvar). Det är ett mycket sevärt program om cirka en och en halv timme – utan reklampauser.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Uppdaterat inlägg: Nu på lördag, den 26 september, besöker Ulf Broberg Akademibokhandeln på Gränby centrum mellan klockan 12 och klockan 15 och signerar sin nya bok Den tredje mannen!!!

 

Den tredje mannenDet börjar med ett självmord och slutar med en rafflande kidnapparjakt. Och däremellan en touch av utredningen om Palmemordet 1986. Men ingenting är faktiskt vad det ser ut att vara i Ulf Brobergs senaste polisroman Den tredje mannen, utgiven nu i september på Arx förlag.

Ett rutinärende. Så klassas självmordet i en bil i Östhammarstrakten. Ett kuvert i vindrutan på bilen, adresserat till en polis i Palmeutredningen, förändrar förstås saken. Poliserna Kenneth Kihlman och Lisa Norén vid Uppsalapolisen öppnar kuvertet. Därmed startar de också en underlig resa bland våld, gamla ”nassar” och inte minst förvecklingar och villospår.

Mest tilltalande för mig vad gäller den här deckaren är att verklighet och fiktion blandas. Mordet på Olof Palme har ju inträffat, men det har hittills inte blivit någon klarhet i vem som verkligen mördade statsministern. Den Stora Organisationen, som Ulf Broberg skriver om, existerar och har varit med om ett antal skandaler, fiffel och båg – OM det nu är den frivilligorganisation jag tänker på. Akademiska sjukhuset tycks inte ha några problem med att använda dess volontärer, varken i den här boken eller i verkliga livet. Som grädde på moset tittar även Uppsalakändisar som polisen Christer Nordström och fotografen Rolf Hamilton fram.

Mycket bra och trovärdig är skildringen av polisens arbete. Det känns som om författaren har varit polis i sitt förra arbetsliv. I själva verket har Ulf Broberg varit radiojournalist både lokalt vid Radio Uppland och vid SR i Stockholm.

Tyvärr åker det samlade omdömet ner ett snäpp på grund av de många korrektur-/stav-/slarvfelen. Namnet på vår lokaltidning stavas fel på ett ställe liksom ordet ”villrådiga”. Och den där Seved… vilket år är han född, egentligen – 1920, som hans fru säger på sidan 146, eller 1927, som det står på sidan 134? Småsaker, kanske, men irriterande fel som borde ha undvikits.

Det här är en spännande bok, även om jag har svårt för det ibland i mitt tycke alltför talspråkiga skriftspråket. En del meningar hade vunnit på att kortas av och delas upp, något som skulle gett berättelsen lite mer skjuts. Vidare får jag lite Läckbergfeeling av allt fikande och ätande, men även GW Perssondito när det gäller polisarbetet. För att inte tala om Kjell Erikssonvibbar… Eller nej. Ulf Broberg har sin egen stil och jag gillar den. Helt klart vill jag läsa fler böcker om Kihlman och Norén!

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ett test.


 

Tofflan 1958

Tofflan som man från 1958.

Eftersom jag ägnar mig åt tämligen seriösa saker som att bli utfrågad lämnar jag här till dig ett litet test igen. Detta trots att ingen vågade sig på att berätta om sitt resultat på nörd-testet häromdan. Hum…

Det här gången handlar det om 1950-talet. Trots att jag är född på äldre stenåldern var jag faktiskt inte född på 1950-talet. Eh ja… Det förklarar kanske att jag bara fick fyra rätt av tio. Bäst svarade jag på politiska frågor. Hur gick det för dig? Gör testet och skriv gärna i en kommentar nedan hur det gick för dig.

Med språng till testet om 1950-talet!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett gott inlägg.


 

Det är söndag. Jag är vuxen. Jag kan äta godis alla dar i veckan om jag vill. Naturligtvis borde jag inte. Men jag kan. Godis är gott. Att säga att jag älskar godis är inte nån lögn.

Choklad, förresten, lanserades som en hälsoprodukt när den kom till Sverige. Det lärde jag mig för länge sen under ett besök i Gamla Linköping där Cloetta hade (har?) ett litet museum. En av Cloettas – och Sveriges! – mest kända chokladbitar är Kexchoklad. Den är jättegod, tycker jag, men den är svår att äta utan att skräpa ner. Smulor överallt, du vet.

sexchoklad

Eh… oj då… Det blev visst fel bild…

Om tre år fyller Kexchoklad 80 år. Den har förändrats en del genom åren. På 1970-talet, till exempel, kom nya smaker och storlekar. I mitten av 1970-talet fördubblades försäljningen av Kexchoklad. Reklamen för chokladen har gått från slalom (”Slalomåkare faller för läckra kex!”) till 1990-talets klassiska

Go’ och gla’, Kexchokla’!

En gång användes Kexchoklad till och med som muta. År 2004 hade en fånge vid anstalten i Västerås med sig för mycket mat tillbaka efter en permis. En ost och en låda Kexchoklad gjorde att pliten såg åt ett annat håll. Detta ledde senare till att pliten dömdes för mutbrott.

En annan klassiker är Ahlgrens bilar. Ofta när jag ger mig ut på långresa med Clark Kent* har jag med mig en påse bilar i handskfacket. När jag blir trött får jag en sockerkick utan att bli alltför törstig. Men vilka var Ahlgrens, ijenklien???

Ahlgrens bilar

Ahlgrens bilar – alltid i min bil på långresa!

Bröderna Fredrik och Adolf Ahlgren startade företaget Ahlgrens i Gävle redan 1885. Från början gjorde de färg, tapeter, skokräm, parfym, tvättmedel och bläck. Men 1953 började de göra sina bilar. De hade tänkt göra nåt liknande marshmallows, men skumbitarna blev för små. Nån tyckte att bitarna såg ut som sportbilen Bugatti. Ahlgrens bilar var födda!

Originalbilarna var vita, röda och gröna. Kioskerna sålde dem i lösvikt – för ett öre styck. Det minns inte jag, fast… jag föddes ju lite senare än 1953. De vita bilarna har alltid varit mina favoriter. Smakerna varierar idag – det finns sura, salta, sursockrade med flera. Jag tycker att originalsmaken är bäst. Ahlgrens bilar har också gjorts i andra former än bilar, till exempel julgranar, rymdskepp, rattar, Volvo V70 med mera. Lustigt nog görs Ahlgrens bilar idag i Ljungsbro, där Cloetta finns. Oavsett hur, vad och var gäller fortfarande reklamen för Ahlgrens bilar:

Den är Sveriges mest köpta bil – det finns bara ett sätt att stoppa den – i munnen!

Hallonlakritsskalle

Hallonlakritsskalle är en favorit i min lösgodispåse.

En godisbit som alltid hamnar i påsen när jag köper lösgodis är hallonlakritsskallen. Den är en ganska ny godis jämfört med Kexchoklad och Ahlgrens bilar, bara 14 år. Den som är vegetarian kan inte äta hallonlakritsskalle, för den innehåller ett animaliskt färgämne. Så det är tur att det var ganska länge sen jag käkade rent vegetariskt. Förutom färg innehåller en skalle 46 kcal och 11 gram kolhydrater, men inget fett eller protein.

Hallonlakrits finns även som glögg och mineralvatten. Det låter däremot inte så gott, tycker jag. Förra året utsågs hallonlakritsskallen till Sveriges bästa lösgodis i Hemmakvälls idolgodis-tävling.


Så… vilket är DITT favoritgodis??? Skriv några rader i en kommentar och berätta!


*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »