Inspiration i byggnader, grönska och människor

Ett inspirerat inlägg.

---

 

En modern lärosal.

På bilden här intill ser du en modern lärosal. Idag har jag varit på besök i ett rätt häftigt och ganska nybyggt hus som hör till vårt universitet. Tänk om gamla Humanistcentrum, numera Ekonomikum, hade sett ut så här när jag – och N:s pappa – pluggade där. (N var min medresenär igår. Hennes pappa har också pluggat på Humanistcentrum. Han är två år yngre än jag… Gammal? Jag? Eh…) Hade jag blivit mer inspirerad då? Kan nog tänka mig det. Men senare kom inspirationen under min studietid med de äldre byggnaderna i universitetets värld, när jag läste idé- och lärdomshistoria en termin i gamla universitetshuset, det som syns på startsidan på webben, och på Gustavianum, där jag identifierade krukskärvor med mera. Nästa år, om jag får vara med då, flyttar jag till ett hus mitt emot den här lärosalen. Det är ett hus som är så nytt att det inte är färdigbyggt än. Vilken spännande resa blir inte det?!

Ibland vaknar jag tidigt om vardagsmorgnarna. Jag ligger i sängen och låter en svag vind från mitt öppna fönster svalka mig. Och så tänker jag och funderar på om jag ska duga och räcka till, om jag ska motsvara förväntningarna. Jo, jag tvivlar på mina förmågor minst en gång om dan, men jag har fina kollegor och chefer som inte alls tycker att det är konstigt att jag inte greppar helheten efter två arbetsveckor och två arbetsdar… Jag blir glad och peppad av deras förtroende för mig. De är positiva och inspirerande, inte nedlåtande, sarkastiska eller otrevliga. Understundom tror jag att jag är… i himlen… Känslan förstärktes av att jag mötte en ängel i en korridor, men jag bevärdigades inte varken blick eller nick. Ja, jo, jag vet att jag har åldrats 30 år de senaste sju åren. Det var en märklig känsla…

Grönt så långt ögat kan se. Här tittar jag in mellan tujorna i Botaniska trädgården.

Det har varit ytterligare en solig och varm dag, men till eftermiddagen började det mulna på och vinden blev kallare. Grönskan exploderar runt omkring och många drabbas av allergier. Vi som inte drabbas njuter mest av sol, ljus, värme och det gröna… Jag var lite tidig till dagens första möte i byggnaden med den moderna lärosalen. Då stod jag utanför staketet till Botaniska trädgården och kikade in mellan tujorna. Grönt så långt ögat kunde se. Ett besök i Botan åker upp på att göra-listan!

Dagens lunch var väldigt gul.

Jag hade hoppats på en spontanlunch med NK* när jag var så nära, men tyvärr var NK hemma med sjuk småtting. Därför lunchade jag på sedvanligt ställe, Rullan, i sällskap med min bok på gång. Idag blev det majskyckling och saffransris, gult värre – och som vanligt var maten väldigt god!

Efter lunch var vi en minimerad skara – blott en trio – som deltog i stabsmöte. Men vi hade en hel del att avrapportera ändå. Jag berättade lite om förmiddagens möte kring studentwebben och om kommunikationsplanen. Vidare pratade vi om materialet till nyanställda som jag och R nu går igenom och uppdaterar. Lite andra småsaker avhandlades också. Och så fick jag ett nytt uppdrag att varje fredag skriva ett blogginlägg med information från ledningen.

Jag har mellan dagens möten petat i materialet för nyanställda och även fått både besök på rummet och uppdrag den muntliga vägen. Än så länge känns det bra och helt OK att ha dörren öppen. Under morgondagen räknar jag med att få klart mina synpunkter på nyanställdamaterialet så att jag kan börja titta på tre sidor översättningar.

Boken jag läser just nu matchar min inredning i köket.

Efter arbetsdagens slut blev det tisdagshandling på Tokerian. Jag inhandlade bland annat ett Mors dags-kort, skrev det, stoppade i en Trisslott och postade det – IFALL paketet inte hinner fram. Mamma är emellertid förvarnad, men jag vet hur besviken och ledsen hon blir om hon inte har nånting att öppna på Mors dag på söndag.

 

Jag har en fruktansvärd huvudvärk – det är bestämt oväder på gång – men jag ska ändå försöka läsa boken jag ska recensera. Den matchar för övrigt min inredning i köket så totalt perfekt!

Ha en riktigt skön tisdagskväll! Jag skrockar åt att jag får min sista (?) ersättning från a-kassan på torsdag!

*NK = Närmaste kollegan på mitt förra jobb

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Änglarna har landat!

Ett änglalikt inlägg. Ja, detta är ett riktigt snällt inlägg!

---

 

En skyddsängel och ett bokmärke kom till jul.

Det finns en vän neråt landet som jag aldrig har träffat. Vi har följt varandra genom åren via våra respektive bloggar, så på det viset känner vi varandra. Inte för att nån av oss skriver ”allt” på sin blogg, men… Ju mer en läser över tid lär en sig också att se det som står mellan raderna.

I december förra året hittade ett paket ner i min postbox. Jag sparade det till julafton. Julklappen innehöll ett bokmärke och en ängel. Bokmärket var perfekt eftersom det jag använde hade blivit så trasigt. Och ängeln… Den var bara… himmelskt söt. Dessutom behöver även en sån elaking som jag en skyddsängel.

 

Ett litet paket till mig…

Jag blev så glad för julklappen och givaren blev så glad att jag blev just så glad att hon utlovade ytterligare änglar som jag skulle vidarebefordra till min mamma och till Fästmön.

Men så drabbades min vän av sorg. Sorg och praktikaliteter att ta hand om eftersom livet går vidare även efter döden. Änglarna dröjde och jag förväntade mig inte att de skulle komma.

Idag vid lunchtid, när jag återvände hem efter utflykten till Arbetsförmedlingen, hittade jag ett litet paket i postboxen. Ett paket med en bekant avsändare…

 

 

Jag öppnade förstås paketet så snabbt jag bara kunde. Inuti låg ett fint brev som jag ska spara så länge jag lever. Du får bara se de första raderna, resten är endast för mina ögon… Och så fanns där en liten silverpåse…

Ett fint brev och en silvrig påse.

Inuti den lilla silverpåsen fanns förstås… änglarna! Men det var inte bara två utan hela fyra stycken! Den vinröda är reserverad för min mamma och den regnbågsfärgade tänkte jag att Anna skulle få. Två kvar… Vilka ska få dem???

Änglarna har landat! Den vinröda ska mamma få, den regnbågsfärgade Anna. De två övriga går till goda vänner som behöver skydd.

Att fördela de övriga två skyddsänglarna är inte alls svårt. Nu råkar det vara så att jag har just två andra vänner som båda behöver var sin skyddsängel. Mottagarna ska få dem så snart som möjligt. Ibland är det väldigt enkelt att vara snäll – särskilt när andra människor är snälla mot en själv.

Tack snälla Sister of Pain!!!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Knoppen som sprängdes – och födde en ängel…

Ett blommande inlägg.

---

 

Inte nog med att jag har en Amaryllis-tok hemma som har skjutit upp två stänglar i mars och april, varav en har blommat med hela sex klarröda klockor (nästa stängel är på väg och har en tjock knopp)… Den gula orkidén, som snart fyller ett år, flyttade hem till mig via vännen Agneta. För ett tag sen upptäckte jag att en liten, liten stängel hade börjat växa bland bladen som mest har sett vissna ut. Och på stängeln satt en knopp…

Idag har det varit den första riktigt varma och helsoliga aprildagen. Jag har tillbringat eftermiddagen i Gamla Uppsala med en före detta kollega och numera vän och även hunnit med att träffa Fästmön. När jag kom hem för en stund sen kunde jag konstatera att jag har blivit sambo med… en ängel… Blommor är fantastiska och en sån källa till glädje för mig!

Tack Agneta, du förser mig inte bara med litteratur och… möblemang… Du har gett mig en alldeles underbar och livskraftig blomma också!

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Gåvan

Ett inlägg om en bok.

---

 

Ibland gör en ett sånt där riktigt bokfynd. Det kan handla om pris eller nån bok som en länge letat efter. Eller bara den där rätta boken just nu. Jag har läst Gåvan av Cecelia Ahern, ytterligare en bok i högen av gratisböcker från Återbruket i juni. Inte hade jag nån aning om att den handlade om jul. Inte heller hade jag nån aning om att den, i all sin enkelhet, skulle säga mig så mycket om det där i livet som vi bör vara rädda om hur vi använder: tid.

Lou, som egentligen heter Aloysius, kämpar varje dag mot klockan. Det är jobbet som tar mest av hans tid och han försummar sin familj – såväl fru och barn som sina föräldrar och syskon. En morgon på väg till jobbet träffar han Gabe som är hemlös. De börjar prata och hur det nu kommer sig har Lou plötsligt ordnat jobb åt Gabe på postavdelningen. Det visar sig att Gabe är en underlig figur. Han får inte alltid Lou att må så där jättebra. Men han har en gåva till Lou, en gåva som förändrar livet.

Jag vill inte avslöja för mycket av handlingen, för då blir de här raderna en spoiler. Fast det boken handlar om mest av allt är att vi ska vara rädda om tiden och vad vi väljer att ägna oss åt, vad vi väljer att ge vår tid åt. För en dag tar tiden slut. Med lite magi, kanske himmelsk intervention (Gabe – kan det vara ett smeknamn för Gabriel?) kommer Lou till vissa insikter. Så även jag. Tomten finns inte, men änglar finns alldeles säkert.

Nä, det här är inte på nåt sätt nån Nobelprislitteratur, men den går rakt in i Toffelhjärtat. Omdömet blir högsta möjliga.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Katastrofer, krockar och upplyftande ting i minnenas kvarter

Ett rätt katastrofalt inlägg, men positivt ändå.

---

 

Det brukar sägas att 

när fan blir gammal blir han religiös.

Kanske händer det nåt med gamla Tofflor också när de blir äldre – de blir i vart fall sentimentala. Igår besökte jag ju Den Bästa Arbetsplatsen. Idag har jag promenerat i Minnenas Kvarter. Jag har konstaterat att Matteus och Arne är kvar, men den juckande taxen och hans matte huserar inte längre i affären vid busshållplatsen – där säljs numera serietidningar. Den kärleken jag hade då är sen länge slut, föremålet för min tidigare heta låga är lyckligt (hoppas jag!) nygift och hon bor inte kvar i kvarteret. Men det var en fördel för mig att hon hade bott där och det ska jag berätta lite om nu.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Låt oss emellertid börja i Uppsala. Där stod jag i morse på perrongen och väntade och väntade och väntade på tåg som slutligen kom, mycket försenat. Under tiden roade jag mig med att studera en lyftkran. Jag kunde se kranföraren åka i nån sorts sele ut på själva kranarmen. Det var riktigt läskigt att titta på. En kan inte vara höjdrädd om en har ett sånt jobb. Tack och lov skedde det ingen katastrof med kranföraren – den inledande katastrofen var ju den nerrivna tågledningen igår på seneftermiddagen. Stackars alla människor som försökte ta sig till och från sina jobb! När ska det bli ordning med tågen i Sverige, ijenjklien???

Denna kran och dess förare underhöll mig under en lång väntan.

Tåget kom, ja. Det gick i hyfsat normal hastighet bitvis, vissa sträckor kröp det fram och sen kom stunderna när det stod helt stilla. Jag försökte meddela mig med nån jag skulle träffa. Senare fick jag veta att mitt meddelande aldrig nådde fram.

Vid ankomsten flög jag fram till slutdestinationen. Och det var där detta med Minnenas Kvarter var bra, för jag hittade ju rätt på en gång. Behövde inte irra på tvärgator. Jag nådde mitt mål med åtta minuters marginal. Sen hann jag toalettera, tvätta av mig resdammet, dricka en bägare vatten och sitta ner i fyra minuter. I made it!

Vad som sen hände får du inte veta.

Dagens lunch, svamprisotto med tillbehör, var suveränt god.

Efteråt strosade jag i lugnare takt upp till Odenplan där vännen Inger satt och väntade på mig. Vi besteg en smärre höjd, i krokar jag befann mig för typ en och en halv vecka sen senast. Fast upp till Observatorielunden… Det var nog… tio år sen (?) jag sist var där. Inger bjöd på underbart god vegetarisk lunch på Kafé Himlavalvet. En vänlig dam upplät sittplatser åt oss i skuggen, så vi kunde avnjuta lunchen utomhus. Och där satt vi väl en timme eller två och pratade om livet och döden och det däremellan. Ingen av oss skonas från nåt. Det är bara att inse. Likaså att den som gör andra illa ganska ofta får smaka på karma. Nån ängel har jag aldrig utgett mig för att vara, jag är människa, med fel och brister – och jag njuter när dumheter straffar sig. Sån är jag, det vill säga elak och snart straffad tillräckligt för egen del.

Dubbelhakorna är bara mina och Ingers pussar går till hennes barn. Grabbarna i bakgrunden er blot til lyst.

Stockholm var hett, Odenplan som en kokande gryta när vi kröp ner i underjorden för att fara hemåt. Jag kom i perfekt tid och tåget gick som det skulle (!). Det var först när jag startade datorn här hemma som jag upptäckte att där jag nyss hade farit fram kommunalt, där hade det skett en krock… För andra gången på fyra dar klarar jag mig från inblandning. Himmelsk intervention eller ren och skär tur för min del..? Jag hoppas att skadorna blev minimala för de tre inblandade fordonen, de fyra personerna och den som fördes till sjukhus.

Spänningen har släppt, stressen och rädslan att inte komma fram i tid är borta. Kvar är en svag huvudvärk. Därför ska jag strax ge mig ut och införskaffa kvällsmat – Mariekexen är ju slut (de blev gårdagens middag).

Ett stort TACK till alla inblandade i min dag idag, till dem som höll tummar, för att jag klarade mig ifrån katastrofer och krockar, blev involverad i spännande samtal och fick en god lunch av och en dito pratstund med goa vännen Inger!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

När livet vänder: Fredrik

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

I kväll var det säsongsavslutning för När livet vänder. Jag kan bara hoppas att duktiga Anja Kontor får fortsätta och att hon får göra många nya program. Den här sortens program behövs nämligen. Lugna program där samtalet och en människa är viktigast. En stunds stillhet som får oss att stanna upp i bruset och lyssna. Kvällens program handlade om Fredrik som blev överkörd av en lastbil.

Fredrik blev överkörd av en lastbil och fick amputera sitt vänsterben. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Ungefär  2 500 personer i Sverige amputeras varje år. Benamputationer är vanligast. En amputation är naturligtvis en stor förändring. Många amputerade blir deprimerade. Men i det här programmet berättar Fredrik inte bara om sin sorg utan också om sin revansch.

För snart två år sen cyklade Fredrik hem från simträningen. Cirka en kilometer hemifrån blev han påkörd och han fick mycket svåra skador. Fredrik minns inget av olyckan. Han vaknade upp sex dar senare. Då hade han drömt att han sett en ängel. Sen fick han se in i sin mans ögon igen. Det var väldigt mycket som var trasigt i Fredriks kropp, men han kände ändå en sorts eufori – han hade ju överlevt.

Den första tiden var vännerna och familjen Fredriks trygghet. Men så kommer ju vardagen. Fredrik hatade kryckorna, han ville leva som tidigare. När det var som mörkast kunde han ligga i sängen och bara önska att allt var som förut – en känsla i alla fall jag känner igen.

Med protesen började en ny resa för Fredrik, men hans bild av sitt utseende är… trasig. När han berättar om den lilla flickan som skrek otröstbar i omklädningsrummet vid åsynen av Fredriks skada är det svårt att inte känna en del av den sorg Fredrik måste känna.

När han simmar känner han sig lycklig. Och han tänker också att hans vänsterben räddade hans liv. Fredriks avslutande ord är ord vi alla behöver reflektera över då och då:

Livet är otroligt skört, det är en gåva. Vi alla vet det, men det är otroligt lätt att glömma bort.

Tack Fredrik och tack Anja Kontor för en stark säsongsavslutning av När livet vänder. Jag längtar redan efter nästa säsong!

Missade du programmet med Fredrik? Se det här på SvT Play!

Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Viljar

När livet vänder: Marta

När livet vänder: Lennart

När livet vänder: Annelie

När livet vänder: Ann-Sofie

När livet vänder: Marcus

När livet vänder: Lotta

Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter (Texten uppdaterades i augusti förra året efter att det hade blivit klart att Anja Kontor skulle få göra åtta nya program.)

Här hittar du länkar till vad jag skrev om förra säsongens åtta program! 

Sista stycket.  Här fortsätter texten. Sista meningen.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tufft, rensad skalle och TACK!

Ett vårdande inlägg.

---

 

Apparat i vården – men för vad???

Det blev ett tufft besök i vården idag. Det började redan medan jag satt och väntade. Min blick fastnade på en manick som jag inte för mitt liv kunde lista ut vad den skulle användas till – mer än för nån form av mätning, tror jag. Display, knappar och en massa sladdar satte myror i huvudet på mig. Nån som är smartare än en Toffla???

Tufft och jobbigt idag. Det kom till och med tårar och det tycker jag är ännu jobbigare. Jag är inte nån offentlig gråtare. Efteråt bestämde jag mig för att rensa skallen genom att åka och titta på fina och roliga saker. Inte köpa. Därför… alla fynd som nämns och syns i inlägg finns fortfarande kvar för dig som är intresserad!!!

Först fick Myrorna i Boländerna ett besök. Där var det lugnt och skönt och jag kände hur både kropp och själ landade igen – tills ett ungt par kom in i affären och skrikpratade med varandra… En tjej som jobbade där var mycket lyhörd för mitt behov av tystnad och satte inte på nån musik! Tusen tack!

Det fanns en hel del att titta på hos Myrorna. Jag såg en turkosdjävul i form av en virkad pudel över en flaska. Den var så gräslig att jag blev stum. 35 spänn skulle de ha för eländet. Vidare konstaterade jag att man kunde fynda Glaskupan av Sylvia Plath i inbundet och fint skick för 30 kronor. Och så fascinerades jag av en hylla med fina Marilyn Monroebilder. Bilderna var inte prismärkta, men det fanns heller inget på hyllan som sa att inget var till salu!

Nästa stopp på vägen blev Återbruket. Där grälar alltid personalen (idag om lunchrasterna) och så röker alla så det luktar f*n. Men roliga grejor finns där! Idag såg jag till exempel ett fluffigt väggur, inte prismärkt, men säkerligen till salu. Vidare hade nån lagt bananer på barnböckerna. Jag trodde att man sa

lägga rabarber på…

Vid kassan såg jag en söt pappask med änglar. Den kostade bara tio kronor, men se jag har köpstopp (förutom för mat och nån bok på min lista)!

Sista stället för dagen blev Social ekonomi Uppsala. Där var det också en hel del rökare, men jag såg en helt ljuvlig gammal brödrost för 300 spänn. Fast… det är ju halva priset på ALLT i affären, så… Skynda fynda för 150 pix den som kan och vill!

Här kommer några bilder från idag. Notera att alla prylar finns kvar – först till kvarnen får först mala:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Fästmön och jag hade lite smskontakt och det blev överenskommet att jag skulle hämta henne från jobbet när hon slutade klockan 14 och skjutsa hem henne till Himlen. Det är inget roligt väder att gå i och även om jag tycker att Anna blir söt när regnet gör hennes hår krusigt, så tycker Anna själv inte det. Jo då, jag fick hämta och skjutsa mot löfte att jag inte skrek idag. Det löftet höll jag.

Medan jag väntade på att klockan skulle bli så mycket att Anna slutade jobba tog jag en kaffe på macken. Satt i bilen och värmde mig huttrande. Nej, det är inget roligt väder alls – grått, kallt och regnigt. Sen kom jag på att jag satt mitt emot huset i vilket personen som förstörde mitt liv bor. Då rivstartade jag och åkte därifrån. Jag såg mig inte om en enda gång.

Hemma i New Village igen kunde jag konstatera att det finns snälla människor som skickar påskgåvor (TACK till dig som jag hade mejlkontakt med idag – du vet själv vem du är!) och andra snällisar som kanske kan hjälpa mig med utskrifter (hoppfullt TACK på förhand till dig som också vet vem du är!)

Vad har du gjort idag, dårå??? Skriv några rader och berätta så jag har nåt intressant att läsa efter att jag har ätit mina stekta fiskpinnar!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Att synas, men icke höras

Ett inlägg med ett visst mått av självironi, men mest en uppmaning att du ska vara rädd om dig.

---

 

Ängel eller djävul bakom ratten? Om du frågar min familj är jag det senare. Jag skriker och gapar, gör fula gester, kallar andra trafikanter för

Idiot!

och liknande. Men det hörs och syns förhoppningsvis inte så mycket utåt. Jag försöker lära mig att lägga band på mig och lyckas bättre och bättre, om jag får säga det själv. Fast jag är ju förstås jävig…

Även cyklar ska ha reflexer.

Allvarligt talat är det inte så farligt. Men jag har helt klart ett temperament när jag kör bil. Och det kanske inte är så konstigt när andra moderna bilar inte tycks vara utrustade med blinkers, men med mobiltelefoner. Eller cyklister, som tror att de har nio liv och, utan lysen i novembermörkret, korsar en gata mitt framför min bils nos. För att inte tala om alla fotgängare som tror att de är STJÄRNOR. Lysande, sådana. Bara det att det måtte vara osynligt ljus…

Igår kväll läste jag om två bilister som kivades mitt i centrala stan på självaste vilodagen – över en parkeringsplats! Men hallå! Den som först ger tecken – det vill säga blinkar att h*n ska svänga in och parkera borde vara den som har rätten till platsen. Att bråka högljutt offentligt och kanske slåss är sandlådenivå, enligt min mening. För jag sitter ju bara inne i min bil och gapar har synpunkter…

Och nu måste jag komma med en synpunkt i form av en pekpinne! Men faktum är att den handlar om omtanke om oss båda – mig i bilen och dig som cyklar eller går.

Snälla, snälla, använd reflexer!!!

Reklamreflexer är gratis. Dessa har jag fått från ett företag som arbetar med tandvård.

Så här i novembermörkret syns du nämligen inte, eftersom de flesta av oss är iförda för säsongen färganpassade – det vill säga mörka – kläder. Allra bäst är förstås reflexväst, men jag vet att det är töntvarning på det, så det begär jag inte. Samtidigt är det alldeles ypperligt om du går ut med hunden när det är mörkt eller cyklar en tur. Men reflexer… Små reflexer på armar och ben och gärna fötter – det är både billigt och kan vara livräddande!!! Om du syns ser jag dig!

Själv bär jag reflexband, två stycken, som jag slår om smalbenen när jag går till garaget i mörkret. De kostade ett par selmor på apoteket. Sen har jag ett hjärta i plast på en jacka och reklamreflexer (gratis!) i form av klämmor kompletterar den (jackan är svart). Mina vita gympaskor, som jag fortfarande går i, har påsydda reflexer. Så ja. Jag föregår med gott exempel.

Men nu vill jag veta vad har DU för reflexer på dig???

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Oväntat besök…

Ett inlägg om en ängel och te.

Det är så märkligt. Jag har haft oväntat besök… En ängel kom förbi utanför mitt köksfönster. Tyvärr stannade ängeln bara en kort stund, men tillräckligt länge för att göra avtryck av sina vingar mot rutan. Se själv!

Änglavingar på fönstret.

Nästa gång ska jag vara bättre förberedd och koka te. The best tea in the world. Såväl teet som burken är en gåva från älskade Fästmön.

The best tea in the world – en gåva från Anna.

I kväll får jag dricka te ensam. Ängeln kom, gjorde sitt avtryck, och vände om. Som många änglar gör.

Livet är kort.

Read Full Post »

Här (ett bra ställe)

Ett inlägg om en ängel.

Hon sa:

Här hänger jag dem! Här hänger jag dem under natten, till ditt beskydd.

Och så gick ängeln ut i världen precis som vem som helst. Jag var kvar. Jag såg förundrad på vingarna. Det var så enkelt, alltså, att vara människa…

Här hänger de.

Livet är kort.

Read Full Post »