Hur gick det här till..?

Ett inlägg om min första arbetsdag på nya jobbet.

---

 

Idag skrev jag på anställningsavtalet för tjänsten som informatör vid Uppsala universitets IT-avdelning.

Jaha. Hur gick det här till? Att jag blev med nytt jobb, vill säga? Tja jag sökte en ledig tjänst, var på två intervjuer, befanns duglig, blev referenstagen hos fyra tidigare chefer och sen… började jag jobba som informatör idag på IT-avdelningen på Uppsala universitet, enheten för användarstöd och e-lärande. Än så länge är jag provanställd i sex månader (det är rätt vanligt idag). Dessutom kan nån fortfarande överklaga beslutet att anställa mig, nåt som blev offentligt två dar innan jag visste det (kan det stämma?). Det var nog världens finaste födelsedagspresent jag fick, ett nytt jobb. För om allt går bra och min arbetsgivare och jag trivs med varandra övergår provanställningen i en tillsvidareanställning den 9 november, dan efter Fästmöns och min åttonde förlovningsdag. Den som inte tänker överklaga och som är lite glad för min skull får gärna hålla en liten teoretisk vänstertumme fram till dess.

Min första arbetsdag fick jag sovmorgon till klockan nio, men vanliga dar är arbetstiden klockan 8 – 16.30, med en halvtimmes lunch. Larmet är ställt till 6.30 vardagsmorgnar. Jag åker en annan väg till jobbet än jag gjorde till mitt förra jobb, fast det går faktiskt att ta gamla vägen också. Bilköerna på min nya väg är inte att leka med, erfor jag när jag åkte hem. En restid på mellan 20 och 30 minuter är ändå absolut inget att klaga på. Kostnaden för parkering är samma som på förra stället – 20 kronor om dan.

Back in business!

 

God och nyttig frukost blev en bra grund för min första arbetsdag.

Jag sov gott och bra i natt trots att jag hade hunnit bli rejält nervös igår. Vaknade bara nån gång av att det var varmt i sovrummet – och ändå sov jag med öppet fönster. För sista gången, hoppas jag, loggade jag in hos a-kassan när jag hade klivit ur sängen och fyllde i ett tvåveckorskort för a-kasseersättning. Sen intog jag frukost fil med linfrön, som är bra för mig och jordgubbar, som är både goda och nyttiga. Två baljor kaffe till det så var jag redo att möta min nya chef och mina nya kollegor.

Min nya chef mötte mig i entrén och där och då ordnade vi en massa praktiska saker som passerkort och parkeringstillstånd etc. Jag fick också lägga in en kod för passerkortet ifall jag jobbar mycket tidigt eller mycket sent.

Det är en väldigt häftig byggnad jag jobbar i, en gammal militär sådan. För tillfället delar jag kontor med två andra personer, varav en ska sluta snart. Rummet är stort och luftigt och en känner inte att en trängs eller stör varandra. Troligen får jag emellertid snart byta kontor och sitta närmare ledningen. Men nästa sommar ska vi flytta närmare stan – och min gamla arbetsplats – till nybyggda lokaler. Jag tycker att huset vi nu sitter i är väldigt charmigt. Tyvärr finns det mögel på en våning, vilket ju är ett bra skäl till att flytta. Sen är verksamheterna idag alltför utspridda. I det nya huset blir fler samlade.

I den här häftiga byggnaden har jag mitt kontor.

Det blev cirka en timmes sittning med chefen på hennes kontor. Jag fick ett bra och lagom introduktionsschema som innehåller allt från mötesdeltagande och nätverkande till utbildningar och information från personalavdelningen. Det känns inte svårt att ställa dumma frågor till chefen. Därför passade jag på att kontrollfråga om jag hade uppfattat lönen korrekt. Det hade jag. Jag är mycket nöjd.

Efter timmen med chefen tog kollegan, som tyvärr ska sluta om en månad, vid. (Hon har fått ett fantastiskt spännande jobb, så jag är glad för hennes skull.) Vi tog en runda genom husets fem våningar och sen var det lunchdags. Jag hamnade i värsta rusningen, trots att jag hade blivit förvarnad. Till sist fick jag i alla fall min kolja och kunde dra mig tillbaka till ett ledigt hörn och äta och mobilsurfa.

Kolja med saffranssås och räkor blev det till lunch.

 

Jag tog en eftermiddagsfika utomhus.

Det sägs att en blir smart av fisk, därav valet. Dessutom har magen varit besvärlig idag och när jag kom hem fick jag näsblod. Tänkte att fina fisken skulle vara bra för såväl kropp som själ, framför allt hjärna, men det hindrade inte att jag gjorde rent tokiga saker idag. Till exempel frågade jag trevliga tjejen i receptionen om kod till mitt passerkort när jag gick för att ta en kafferast utomhus på eftermiddagen. Det var liksom den koden jag själv fick välja och knappa in bland det första jag gjorde idag… Sen sa jag tack till en snubbe när jag menade hej och så skickade jag ett mejl till kollegan fast det skulle gå till nån helt annan. Och det sista jag gjorde innan jag gick hem var att tända en lampa på vägen ut – jag trodde att jag tryckte på låsknappen… (Jag hoppas att min nya chef inte läser det här…)

Min arbetsstation såg så här välstädad ut när jag åkte hem i eftermiddags.

Resten av dan kollade jag runt på externwebb och intranät, letade lite information, försökte reda ut det här med lönekonto, hittade ett par fel som andra hade gjort (skönt att jag inte är den enda!) som jag påpekade, fixade lite fler behörigheter samt bokade möten och utbildningar och skrev in i kalendern på datorn. Jag ska få en tjänste-iPhone där jag sen kan synka kalendrarna. Privat funderar jag på att köpa en iPhone SE. Min chef hade en ROSA som hon stolt visade upp.

 

 

Jag sa till Anna när vi telefonerade i kväll att jag inte kände mig så trött eller förvirrad när jag kom hem, men nu när jag börjar känna efter… Det är nog dags att hoppa i duschen och spola av sig så att en orkar med möten och nätverksträff i morgon. Den senare innebär som bonus ett kärt återseende med en före detta kollega på SLU. På torsdag blir det ett annat kärt återseende. Då kommer NK* på cykel och hälsar på för lunch. Saknar!

I natt lär jag också sova gott. Om jag nu bara inte börjar fundera på hur det gick till, det här att jag får åka till en väldigt spännande arbetsplats i morgon igen…

*NK = Närmaste Kollegan på min förra arbetsplats

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Så går ytterligare en dag i våra liv och kommer aldrig mer igen

Ett inlägg om en torsdag i Metropolen Byhålan.

---

 

Idag har vi gått och gått och gått. Ja det vill säga, mamma ville åka bil upp till stan. Det är lika långt att gå från parkeringen i stan sen till de ställen vi skulle till som att gå hemifrån mamma till stan. Men nu fick hon bestämma och jag bara körde. Rollator i och ur min lilla bil i baksätet på golvet är inte omtyckt av min rygg. Men, som sagt, idag bestämde mamma.

En Doro Phone Easy 624 blev det, men mamma får den först på födelsedagen.

Det var så roligt att se hur mamma levde upp när hon fick gå i lite affärer och shoppa en del. Mitt huvudsyfte var ju att köpa en seniormobil till mamma i 80-årspresent från mig och Fästmön. Men jag ville ju att mamma skulle vara med i affären och titta själv, få lite demonstrerat. Vi hittade en till hyfsat pris. Mamma ville ha en röd och sen rollade hon iväg för att köpa smink. Jag ordnade köpet och säljaren flyttade över sim-kortet från gamla mobilen till nya. Tyvärr fanns ingen röd hemma, så det blev en svart. Mamma blev lite besviken, tror jag, men alternativet var att vänta nån vecka på att affären skulle få hem en i rätt färg – och då är ju jag inte kvar här. Hon ville INTE ha mobilen idag utan på lördag och på söndag ska vi försöka greja med den så att hon lär sig använda den – det vill säga ringa. När jag talade om för henne att den har en kamera också tror jag hon blev glatt överraskad.

Vi skulle lite kors och tvärs i centrum. När vi kom ut från apoteket hade regnet tilltagit. Vi styrde stegen mot stans bokhandel (äntligen!). Och som vi gick där och småpratade hörde jag nån som ropade ”hej!”. På mig?! Jag kunde knappt tro att det vara sant, men det var det. Jag har inte så många vänner kvar här i stan. FEM är dock den allra äldsta av dem och det var hon, sambon och yngste sonen som kom traskande nerför gatan jag har glömt namnet på, ropandes hälsningsfraser. Det var så roligt att få en pratstund.

I Skafferiet finns mycket smått och gott.

Inne på bokhandeln sen blev jag så glad när vi hittade hela fem böcker till mamma, varav fyra av hennes favoritförfattare Nora Roberts. Ytterligare en bok får mamma i ett paket på lördag också, så sen har hon en härlig att läsa-hög. För även om vi inte alls har samma litterära smak glädjer det mig att mamma läser böcker fortfarande och inte bara glor på TV.

Efter bokhandeln fick jag äran att bjuda min mamma på konditori i stan, Ubbes. Det finns två Ubbes i den här lilla stan, men jag måste nog säga att vi föredrar det som inte ligger i centrum. Fast trots allt var det skönt att få sitta ner en stund. EN klädaffär fick mamma med mig in i och det var ingen större upplevelse för nån av oss. Innan jag gick efter bilen slank vi in på Skafferiet. Mamma valde ut två ostar, ett hårt olivbröd och en burk fikonmarmelad som hon köpte för oss att festa på nån dag. Jag har testat Skafferiets ostar och chillilaktrits en gång tidigare och blev mycket imponerad. Så är du i Metropolen nån tisdag – lördag, rekommenderar jag dig varmt att försöka hitta Kungsgatan mitt emot Systemet – där ligger Skafferiet! OBS! Vissa tisdagar nu på sommaren kan det vara stängt!

Kycklingburgare och strips blev det för min del.

Mamma har varit mycket trött nu i kväll. Jag tror inte att hon har gått så här mycket på länge, knappt jag själv heller. Jag lagade mat lite senare, det vill säga åkte till en korvkiosk. Som du märker äter mamma och jag bara skräpmat, men jag vet att hon längtar efter pommes frites och pizza som hon aldrig äter annars – stället där hon hämtar sina matlådor har mer fokus på husmanskost.

Resten av kvällen har mamma glott på fyra vädersändningar (nej, inte väderspänningar!) och friidrott. Jag själv satt i bästefåtöljen och försökte läsa min bok på gång. Lite svårt med koncentrationen där när mobilen blippade och bloppade och mamma kommenterade det mesta i TV-rutan.

Även hos mamma har jag en bästefåtölj!

Jag är så glad att jag har en bästefåtölj hos min mamma. Stolen är handgjord till min farfars 40-årsdag den 18 februari 1940. Sen dess har den blivit omklädd några gånger. För tillfället är den klädd i guldgul sammet, men det har varit både röd och grön. Jag har emellertid noterat att det nog är dags för en omklädsel igen. Oavsett, det är en härlig och bekväm öronlappsfåtölj och jag lägger beslag på den när jag kommer till mamma på besök!

Medan jag satt där och läste, svarade på sms och spelade Wordfeud hörde en annan lokal vän (tänk, jag har bevisligen TVÅ vänner!) av sig. Och kan du tänka dig lite till – vi ska träffas inne i Metropolen i morgon, om jag hittar busscentralen och ta en fika! Mamma har lämnat 200 kronor till detta, dessutom. Lilla mor själv ska under tiden få sitt hår fixat av Tant Blå.

Jag har också funderat på en kommande, litterär utflykt med Anna, som kan bli verklighet tack vare herr Jonsson, som egentligen heter nånting helt annat. Plötsligt har jag saker att se fram emot och längta efter! Anna har ju dessutom bokat en helg, lördag – måndag, i Stockholm i augusti – en alldeles gratis hotellvistelse. Hon har tur som en tokig ibland!

Så går ytterligare en dag i våra liv och kommer aldrig mer igen…

Jag hoppas att DU hade en bra torsdag. Skriver du några rader i en kommentar nedan blir jag glad!

Läsning av min bok på gång. Rekommenderas!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En dag som gjord för glass eller bär

Ett inlägg om denna soliga fredag, veckan som kommer, högtidsdagar och synpunkter.

---

 

Jag har fortfarande kvar nån 88:an i frysen från förra året också. Tyvärr är det inte min favoritglass. Det är väl därför den är kvar…

Ytterligare en dag med sol. Och dessutom fredag. Inte för att det spelar mig nån större roll vilken dag det är, men igår blev det bestämt att Fästmön kommer till mig. Yngsta bonussonen ska till sin pappa i två veckor nu och äldsta bonusdottern, som är hemma på sommarlov, torde inte behöva nån barnvaktning. För min del blir det bättre ordning när Anna är här, så man kan säga att Toffelvaktning behövs, utan att gå närmare in på vad det innebär. Jag gillar inte att klänga på nån, att vara beroende, men isolering hjälper inte heller.

Det är en dag som gjord för glass! Eller bär… Jag ska låta Tokerian öppna och packa upp varor, men sen pinnar jag över för att inhandla förnödenheter till helgen. Två paket vaniljglass ligger redan i frysen, inköpta på extrapris för fem kronor styck. Kanske kan några bär få följa med mig hem idag. Och så nånting som vi kan äta till middag.

Anna jobbar administrativt några dar den här veckan. Idag slutar hon ganska tidigt, så jag åker och hämtar henne. Gissningsvis blir det den vanliga väsk- och fraktcirkusen därefter, men jag hoppas också att vi kan göra nån liten utflykt om det fina vädret håller i sig. Jag har varit alldeles för dålig på att gå ut den här veckan och jag behöver både ljus och frisk luft. Vi får se vart det bär hän. Helgen ligger blank framför oss även om idéer finns. Enligt väderappen ska det bli varmt. Nåt regn är inte i sikte förrän söndag.

Nudelmiddagen hann sväljas innan mamma ringde.

Igår ringde mamma just som jag svalt sista tuggan av min nudelmiddag. Jag hade tänkt ringa senare, men hon förekom mig. Det som nu är på tapeten är inte längre perkolatorn utan 80-årsdagen. Det var exakt en månad dit igår. Jag har föreslagit en utflykt till annan ort i Östergötland under själva Högtidsdagen – om jag får lov att åka ner några dar trots att jag är livegen. Mamma vill nämligen inte vara hemma och hon vill inte bli firad annat än av mig. Tyvärr är det inte så lätt eftersom det är väldigt begränsat vad min ekonomi tillåter. Bara bensinen kommer att gå på närmare en tusing. Dessutom är jag inte i toppform för firande. Men självklart vill jag göra nåt fint och bra för min mamma på hennes 80-årsdag! Jag har nån idé om present som jag la fram igår. Inte världens roligaste, men nåt som skulle vara bra för både henne och mig.

Innan det ska firas 80-årsdag ska det firas midsommar – och det redan nästa vecka! Fast nåt större firande blir det inte här. Anna har fått ändrat schema IGEN och nu jobbar hon visst kväll både midsommarafton och midsommardagen. Att käka sill och dricka snaps klockan 21 känns inte så lockande. Nåja, det som är bra är storhelgstillägget som hon torde märka i lönekuvertet.

Nästa vecka händer inte så mycket heller, mer än att det, som sagt, blir midsommar. Anna är kanske här, men jobbar förstås mycket som vanligt. Jag ska klippa mig på tisdag kväll. Det ska bli skönt, för jag blir så varm av håret trots min korta frisyr. Annars är jag rätt nöjd med frisyren just nu, trots att den inte är lika kort som tidigare.

Vännen A har signalerat att hon tänkte titta in nån kväll efter jobbet för en liten inspektion, tror jag. Det är alltid trevligt med vänbesök!

Bär piggar upp! Och snart kanske jag kan plocka blåbären gratis i skogen i stället för att köpa dem dyrt på Tokerian.

Livet känns lite torftigt just nu. Jag städade igår, men det kan jag inte göra varje dag. Inte blev jag mycket piggare heller av att leka rörmokare igen före läggdags. (Jag får fan inte ordning på handfatet i badrummet!) Det torftiga blir mer påtagligt sommartid – av olika skäl, inte bara det att jag inte kan åka på nån semester som alla andra (det är jag van vid att inte kunna). Jag känner mig understimulerad, men började läsa mitt recce-ex av en ny thriller igår och DET är ju alltid roligt. Det gäller att finna på saker som håller såväl modet uppe som intellektet alert, vilket inte är det lättaste alltid. Men glass och bär, har jag hört, är alltid bra och uppiggande, även om det finns människor som tycker att jag lever ett slösigt liv när jag äter sånt. Det får mig att undra vilka liv dessa människor själva lever när de har så många synpunkter på mig och hur jag lever… Det är nämligen inga vänliga och omtänksamma synpunkter, utan ganska elaka och oförskämda. Men det är väl meningen att orden ska göra ont och illa. Det kanske skulle behövas en och annan glass där. Eller nåt bär.

En trevlig helg önskar jag alla trevliga! Glad blir jag för ett avtryck i kommentarsfältet innan du flaxar vidare. Du behöver inte skriva en roman eller självbiografi, det räcker med ett hej och en hälsning.

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kladdiga aktiviteter och torra

Ett inlägg om tillvaron, bara sådär, liksom.

---

 

Dagarna tar slut…

Inte ett enda vettigt jobb att söka har jag hittat idag på morgonen. Och tro mig, jag har dammsugit – här och var och till och med fyra dagar bakåt i tiden. I vart fall har jag fyllt i ett a-kassekort för två veckor – min bankdosa har ju nya batterier nu, så det gick på tredje försöket att e-legitimera mig. I slutet på oktober verkar det som om jag får en full ersättning från a-kassan, det vill säga hela 9 900 kronor efter skatt. Jag borde ringa Bliwa om inkomstförsäkringen för att kolla hur många dagar jag har kvar där. Men jag vågar inte. Jag orkar inte få höra att dagarna är slut.

Det sitter en lapp på anslagstavlan ovanför datorskärmen om att jag ska ringa och boka bilservice och hjulbyte också. Jag hoppas vid Gud att jag inte behöver köpa nya vinterdäck också! Det går inte. Det finns det inte pengar till. Då får bilen stå över vintern och jag kommer knappt att kunna ta mig nånstans. Idag ska jag i alla fall åka buss. Ensam. Fästmön slutar tidigt och vi ska stråla samman på höstmarknaden innan jag går och får håret trimmat. Jag har 100 kronor kvar på reskassan på busskortet.

Under den gångna helgen åt vi gott, men väldigt kladdigt inser jag, när jag tittar på en del bilder. Är det nån som kan gissa vad den här bilden föreställer, till exempel?

Kladdigt!

Pulled Turkey med hårda potatisklyftor och tre såser.

Igår fixade jag Pulled Turkey. Även den måltiden blev lite kladdig, eftersom jag serverade två såser till, en sweet chipotle från Erik och en hot béarnaise från Lohmanders. Själv klickade jag också på Barbecue sauce från Heinz på potatisklyftorna. Kalkonen blev bra, tyckte jag, men klyftorna kändes inte riktigt färdiga. Anna åt ändå, hon vågade väl inte klaga på kockan..!

Till middagen drog jag upp ett av vinskåpets finaste viner, tror jag. Jaa, jag var så uppskärrad efter mamma-äventyret att jag behövde lugna mig. Men det blev bara var sitt glas av den svindyra Amaronen. Man ska inte överdriva! Nu har vi fint vin kvar som räcker till ytterligare en måltid. Kanske inte till dagens, emellertid. Jag funderar nämligen på korv och makaroner. Och även om det blir italienskt på tallrikarna är inte italienskt Amarone i glasen det lämpligaste att servera till. Det blir vatten respektive mjölk.

Den som spar hon har kvar – av Ca Montini Amarone.

Igår kväll och idag har jag ägnat mig åt en del manusredigering. Det går sakta men säkert framåt. Jag har som mål att hinna med ytterligare tre kapitel idag. Alldeles strax ska jag ta itu med en höst som innehöll både stark glädje och dito sorg. Tänk, det är tre år sen – och ändå känns det så… nära.

Jag blir glad för ett och annat HEJ i en kommentar! Du vet väl förresten vem som införde det ordet i Sverige? Om inte, läs detta!

 
 
 
 
 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Bredbandsstrul kompenserat med kyrkogårdsvandring och kanelbullar

Ett lördagsinlägg.

---

 

Idag har bredbandet krånglat hela jäkla dan. Den fasta linan, alltså. Först stod det på Bredbandsbolagets driftstörningssida att det skulle komma igång igen klockan tolv. Inte mitt. Sen sket jag i det och gjorde andra saker. Fram på kvällen kollade jag igen. Då står det att det är nåt vajsing just där jag bor och i några områden till och att det blir fixat – på måndag. Men som tur är har vi gjort andra saker idag. Och dessutom är jag ju van vid att ha både hängslen och livrem och kan därför köra trådlöst. Ja, det är skitdyrt att ha både och, men ett bredband som står stilla i två, tre dar är inte acceptabelt när man är jobbsökande. Nu hoppas jag på nån form av kompensation från Bredbandsbolaget, annars jä#¤@$!!!

Det var en perfekt dag för en kyrkogårdsvandring i alla fall. Klockan 14 samlades sju intresserade, inklusive Fästmön och jag, och guiden Lena Ahlström vid Gamla kapellet. Vi gick en lagom promenad runt delar av Gamla kyrkogården i centrala Uppsala. Just den här promenaden gick bland författare främst. Totalt har kyrkogården 14 000 gravar, så man kan ju faktiskt inte palla att se alla på en eftermiddag… Ursprungligen var detta en fattigkyrkogård. Jag lärde mig att nationsgravarna hyser studenter och andra som dött i stan och som de anhöriga inte haft råd att hämta hem. Och att det var Erik Gustaf Geijer, han som står staty nedanför universitetet, som införde ordet ”Hej!”.

Extra spännande var det att se Gustaf Frödings och hans två systrar Cecilias och Heddas gravar eftersom jag dels skrev min C-uppsats om honom, dels har pluggat ihop med hans släkting, författaren Anna Fröding, en gång i tiden. Och Dag Hammarskjölds ganska anspråkslösa gravsten i den stora, båtlika familjegraven! Dessutom blev jag väldigt glad när jag senare på eftermiddagen hittade Dag Hammarskjölds bok Vägmärken i en av boklådorna vid Fyrisån! Den och Bob Dylans memoarer del ett (jag har del två sen en bokrea en gång) fick följa med hem. Men innan vi for hem firade vi förstås Kanelbullens dag genom att inta sådana OCH var sin hallongrotta på Ofvandahls konditori. Sen gjorde vi lite annat också, men det tänker jag inte berätta om för nu ska jag borsta tänderna och gå och lägga mig – med min gigantiska finne på näsan, helt i klass med Niclas Wahlgrens dito!

Här är några bilder från vår dag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tur att NÅN jobbar, i alla fall

Ett lite ironiskt inlägg.

---

 

Att söka jobb är ett heltidsgöra. Det ska du inte tvivla på. Tankarna kring att ha nåt vettigt att göra och att oroa sig för sin försörjning upptar större delen hela tiden av dygnets 24 timmar. Och givetvis letar man lediga tjänster och söker passande dito. Jag har nu varit arbetslös i en vecka (detta är åttonde dan) och högen med ansökningar växer stadigt – liksom dessvärre nejen…

Högen växer. Den här högen är jobb jag har sökt i juli 2014.

Man måste också se till att man inte isolerar sig och blir folkskygg. Det är lättare sagt än gjort, men jag jobbar (!) på det. Idag har jag inte träffat människor. Däremot har jag telefonerat. Med två personer. Det är bra. Det var ungefär en timme sen.

Vidare har jag duschat, ätit frukost och varit och handlat på Tokerian. Jag sa

Hej!

och

Tack!

till tjejen som tog betalt av mig. Undrar varför man tackar för att betala… Fast det är ju för servicen man tackar. Man tackar personen som tar emot ens pengar för service. Så måste det vara! Personen gör ju egentligen bara sitt jobb – men det är ju tur att nån jobbar, i alla fall.

På Arbetsförmedlingen i Uppsala jobbar de. Häromdan fick jag brev från dem att jag kvalificerar mig för a-kassa. Men från a-kassan är det fortfarande tyst. Idag kom det ett nytt brev från Arbetsförmedlingen. (De sparar inte på porto, precis…) Det var en ny handlingsplan som hade landat i min postbox. Den skiljer sig från den förra som jag tyckte var… mindre bra och fel. Nu är åtminstone ett faktafel borttaget och beskrivningen av mig och min situation, vad jag gör för att skaffa nytt jobb etc, stämmer bättre överens med verkligheten. Handläggarnamnet var bytt från Handan Gül till Alexandra Norlén. Nu står det 2 – 2 dem emellan. Det vill säga jag har två gånger fått veta att Handan Gül är min handläggare och två gånger att det är Alexandra Norlén. Spänningen är oliiiiiidlig! Eller?

Vem kan man tro på, tro på, tro på när… Tro på när allt är så här..?

för att citera en enligt mig rätt flummig så kallad artist. Men det han sjunger i låten jag citerar stämmer ju tämligen bra överens med hur jag har det just nu.

Jag har blivit kontaktad av en journalist vid ett av Sveriges stora och seriösa magasin. H*n vill intervjua mig om hur det är att leva på a-kassa. Mejlet är besvarat, men jag har inte fått nån respons. (Jag skrev att jag inte har blivit beviljad a-kassa än, men att jag fick ersättning därifrån i höstas.) Att leva på a-kassa är ju omöjligt, men att vara arbetssökande är så mycket mer än oro över huruvida jag kan betala hyran den kommande tiden eller inte…

Jaa, det är sannerligen tur att nån jobbar, i alla fall. Kassapersonalen på Willys, byggarbetararbetsförmedlaren Daniel Strömblad på Arbetsförmedlingen i Uppsala (han skrev båda versionerna av min handlingsplan) och jag – alla på våra egna sätt och vis. Skillnaden är att det bara är två av oss som får lön.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det bidde i alla fall… en ask…

Ett inlägg skrivet med glimten i ögat – ifall nån nu skulle få för sig att tro nåt annat.

Idag har vi en ledig dag tillsammans. Vad har hänt hittills? Jo, tillsammans har vi…

1. sovit till långt in på förmiddagen
2. ätit frukost

Sen har jag vikt tvätt och Fästmön är nu ute på en promenad i hiskelig takt, en sån som halta Tofflan inte kan hänka på. Men vi ska göra en sak till tillsammans: Anna ska få hjälpa mig att vika det stora dubbelunderlakanet.

Skämt åsido, ibland när vi får en gemensam ledig dag har vi ofta svårt att hitta på nåt att göra. Såna dagar är nämligen så ovanliga nu. Antingen är det jobb eller så behöver andra delar av familjen en av oss.

Igår kväll hämtade jag Anna vid 21 och tack och lov behövde hon inte jobba natt! Jag dukade fram lite goda ostar, kex och var sitt glas rött. Det slank ner fint.

Tre små cheddarostar kostade närmare en miljon. Äh, jag bara skojar!

 
De små cheddarostarna var mycket goda. Och det borde de ha varit med tanke på vad de kostade. Nu har jag dessutom en fin träask kvar i min ägo. Den doftar underbart! Tills vidare får den bo i ett skåp i köket. Men vad 17 ska jag ha den till??? 

Det bidde i alla fall en fin träask.

När Anna har återvänt och det gigantiska lakanet är vikt blir det nog en tur till Stormarknaden. Vi kan ju alltid ta en fika där nånstans. Och så behöver vi handla nåt till middag. Egentligen borde jag lämna in en trasig sko, men då vet jag inte vad jag ska ha på fötterna när jag åker och jobbar i morgon. Gympadojor med lufthål i känns lite för… svalt… I-landsproblem… Min pappa hade skor gjorda av tidningspapper. Jämför.

Nu kommer Anna flåsande innanför dörren. Jag har ropat

Hej!

tre gånger och sista gången svarade hon. Dags att kolla vad hon orkar hitta på!..

Livet är kort.

Read Full Post »

Där ute

Jag tror… nej, jag VET att det händer en massa där ute. Utanför mitt fönster. Utanför mitt hem, min sfär. Men eftersom jag inte är helt kurant ännu blir det en runda i media för att kolla tokigt och slugt som händer och fötter. Häng med – men bara om du har lust!

• Januari är en gyllene månad för pantbanken. Men varför blir det så här? Måste man köpa ihjäl sig på julklappar och sen leva på svältgränsen fram till lönen i slutet av januari? Nej. Själv fick jag en halv lön i december och räknar med en halv lön i januari. Pengarna från Försäkringskassan dröjer. (Jag kanske inte får några, förresten, det vet man ju aldrig.) Men pantbanken… Nej, dit går jag inte!
• Arlabönderna får mindre för mjölken. Arla sänker ersättningen till bönderna med 6,5 öre per liter från den 7 januari. Tur att man inte är mjölkbonde, säger jag bara…
• ISK okänd sparform. När vi ändå är inne på ekonomi… Vet du vad ISK är? Jaså inte. Men du är inte ensam. Bara en av tio vet att ISK står för investeringssparkonto och ett ställe där man kan sätta in aktier, fonder och andra värdepapper. ISK har funnits i ett år och är mest känt bland… välavlönade män.
• Köttfärs lockar norska kunder till Sverige. Jepp! Eftersom norska staten får nya tullar på mat åker många norrmän till Sverige för att handla. Och inte för några småsummor! Det handlar (!) om 25 miljarder kronor om året. I Norge är det mycket dyrare med alkoholhaltiga drycker, tobak, kött, godis och läsk på grund av tullar och skatter. Köttfärs är populärast i norrmännens varukorgar när de handlar i Sverige.
• Även säljare måste kunna ta ett nej. Det här med telefonförsäljare är som ett rött skynke för mig! Göran Vernersson har skrivit en bra debattartikel om säljare. Nej betyder liksom inte Hej! Och han borde ju veta eftersom han är vd för företaget Säljcoachen…
• Personalen på akuten anser att säkerheten i vården är hotad. Var? På Sjukstugan i Backen, förstås. Det här har man skrivit om i ett öppet brev. Det handlar om extrema väntetider och brist på vårdplatser. Ledningen skickar fram sin propagandaminister svamlar och blabbar i lokalblaskans TV. Har väl aldrig gjort nåt besök i verkligheten, den, inte… Jo men kanske en gång. När h*n fixade en vårdplats till en familjemedlem. Det handlar som vanligt om pengar.
• Tre unga/förmedlare får jobb på ett år – via Arbetsförmedlingen. Sant? Det visar i alla fall statistik från Svenskt näringsliv. Organisera om skiten Arbetsförmedlingen rejält – eller lägg ner!
• Sluta späka dig – lev längre! Och så avslutar vi med ett riktigt oombett, men gott råd: sluta späka dig! Överviktiga lever faktiskt längre än personer med normal vikt!

Livet är kort. Lev!

Read Full Post »

Brev och paket, fönstermän och lite annat

Det blev fullt ös på jobbet. Hela dan. Det sa bara

svisch

och så blev det dags att åka hem. Fast det gjorde jag inte. Jag åkte till Stormarknaden och mötte upp Fästmön och Elias. De var där för att inhandla skor till den senare eftersom de nuvarande klämmer och gummistövlarna gick sönder idag. Ett par jeans blev det också. Inte världens roligaste att göra, tyckte nån av oss. Gossens mungipor åkte neråt stundtals. Vi intog lite ätbart på ett snabbmatsställe. Stripsen är bra där, tycker Elias och jag, men sen är jag inte så imponerad av resten. Men jag hade bara fått i mig en liten bit grönsakspaj till lunch, så hungrig var jag och då går det mesta ner.

Efter shoppingen skjutsade jag hem Anna och Elias till Himlen. Klockan var då närmare halv sju. De stora ”barnen” hade förhoppningsvis klarat av att laga till nån middag till sig själva så att deras trötta mamma slapp ställa sig vid spisen efter en lång dag.

Hemma i New Village var postboxen full av lönekuvert, pensionskuvert och spännande kuvert samt ett stort, grönt paket från FEM! Jaa, nu är jag rejält nyfiken!!!

Spännande grejor i postboxen!

Mamma hade ringt tidigare, så jag blev tvungen att ringa upp. Men jag sa att jag just kommit hem och att jag hade lite att fixa med. Och det var alldeles sant! Jag  har packat och blev även tvungen att starta en maskin tvätt eftersom jag plötsligt inte hade nån enda ren BH. Och BH är ganska bra att ha när man har hängtuttar, liksom. Blir mindre pinsamt då.

Ska kolla lite på TV strax, känner mig ganska slut i rutan efter den här konstiga dan där jag bland annat hade besök av fönstermän. Ja fönstermännen, ja… De kom naturligtvis mycket senare än de skulle. Två män, den ena var så lång att han fick böja sig när han passerade dörrhålen. De sa varken hej när de kom eller hej då när de gick, men jag hörde att de pratade dalmål. Märkligt par som så totalt saknade basal social kompetens…

Read Full Post »

Hej matematik! Eh… Nej, matematik…

Nej, jag hade inte boken Hej matematik! i grundskolan. I första klass hade jag en mattebok med troll som räknade mängdlära och element (jag lärde mig inte trolla heller…). Nej, rubriken anspelar på mitt… ansträngda förhållande till matematik. Jag brukar säga att jag har dyskalkyli, men det har jag inte. Fast jag är inte så bra på att räkna. Däremot har jag ett märkligt sifferminne, av nån anledning…

Sifferminne, ja, men se räkna är det värre med…

Men i kväll har jag räknat. Och kommit fram till att 35 är mer än 25, 167 är dessutom mer än 156,4 och 2 x 6,8 = 13,6. Och 13,6 x 14,53 = 197,608, vilket x 5 = 988.

Detta räknande gör mig inte alls glad. Jag är irriterad, ledsen, lite uppgiven och tvivlar på mig själv och min förmåga att göra kloka bedömningar. Det hjälpte inte alls att skura varken badrummet eller toa- och duschrummet. Inte heller att sniffa på pappas rakvatten ur den sista flaskan Dolce  & Gabbana, den som jag var med honom och köpte i Mjööölby. Jag blev bara… mer ledsen. Och trött.

Inte ens doften av pappa gjorde mig glad.

Read Full Post »