Inspiration i byggnader, grönska och människor

Ett inspirerat inlägg.

---

 

En modern lärosal.

På bilden här intill ser du en modern lärosal. Idag har jag varit på besök i ett rätt häftigt och ganska nybyggt hus som hör till vårt universitet. Tänk om gamla Humanistcentrum, numera Ekonomikum, hade sett ut så här när jag – och N:s pappa – pluggade där. (N var min medresenär igår. Hennes pappa har också pluggat på Humanistcentrum. Han är två år yngre än jag… Gammal? Jag? Eh…) Hade jag blivit mer inspirerad då? Kan nog tänka mig det. Men senare kom inspirationen under min studietid med de äldre byggnaderna i universitetets värld, när jag läste idé- och lärdomshistoria en termin i gamla universitetshuset, det som syns på startsidan på webben, och på Gustavianum, där jag identifierade krukskärvor med mera. Nästa år, om jag får vara med då, flyttar jag till ett hus mitt emot den här lärosalen. Det är ett hus som är så nytt att det inte är färdigbyggt än. Vilken spännande resa blir inte det?!

Ibland vaknar jag tidigt om vardagsmorgnarna. Jag ligger i sängen och låter en svag vind från mitt öppna fönster svalka mig. Och så tänker jag och funderar på om jag ska duga och räcka till, om jag ska motsvara förväntningarna. Jo, jag tvivlar på mina förmågor minst en gång om dan, men jag har fina kollegor och chefer som inte alls tycker att det är konstigt att jag inte greppar helheten efter två arbetsveckor och två arbetsdar… Jag blir glad och peppad av deras förtroende för mig. De är positiva och inspirerande, inte nedlåtande, sarkastiska eller otrevliga. Understundom tror jag att jag är… i himlen… Känslan förstärktes av att jag mötte en ängel i en korridor, men jag bevärdigades inte varken blick eller nick. Ja, jo, jag vet att jag har åldrats 30 år de senaste sju åren. Det var en märklig känsla…

Grönt så långt ögat kan se. Här tittar jag in mellan tujorna i Botaniska trädgården.

Det har varit ytterligare en solig och varm dag, men till eftermiddagen började det mulna på och vinden blev kallare. Grönskan exploderar runt omkring och många drabbas av allergier. Vi som inte drabbas njuter mest av sol, ljus, värme och det gröna… Jag var lite tidig till dagens första möte i byggnaden med den moderna lärosalen. Då stod jag utanför staketet till Botaniska trädgården och kikade in mellan tujorna. Grönt så långt ögat kunde se. Ett besök i Botan åker upp på att göra-listan!

Dagens lunch var väldigt gul.

Jag hade hoppats på en spontanlunch med NK* när jag var så nära, men tyvärr var NK hemma med sjuk småtting. Därför lunchade jag på sedvanligt ställe, Rullan, i sällskap med min bok på gång. Idag blev det majskyckling och saffransris, gult värre – och som vanligt var maten väldigt god!

Efter lunch var vi en minimerad skara – blott en trio – som deltog i stabsmöte. Men vi hade en hel del att avrapportera ändå. Jag berättade lite om förmiddagens möte kring studentwebben och om kommunikationsplanen. Vidare pratade vi om materialet till nyanställda som jag och R nu går igenom och uppdaterar. Lite andra småsaker avhandlades också. Och så fick jag ett nytt uppdrag att varje fredag skriva ett blogginlägg med information från ledningen.

Jag har mellan dagens möten petat i materialet för nyanställda och även fått både besök på rummet och uppdrag den muntliga vägen. Än så länge känns det bra och helt OK att ha dörren öppen. Under morgondagen räknar jag med att få klart mina synpunkter på nyanställdamaterialet så att jag kan börja titta på tre sidor översättningar.

Boken jag läser just nu matchar min inredning i köket.

Efter arbetsdagens slut blev det tisdagshandling på Tokerian. Jag inhandlade bland annat ett Mors dags-kort, skrev det, stoppade i en Trisslott och postade det – IFALL paketet inte hinner fram. Mamma är emellertid förvarnad, men jag vet hur besviken och ledsen hon blir om hon inte har nånting att öppna på Mors dag på söndag.

 

Jag har en fruktansvärd huvudvärk – det är bestämt oväder på gång – men jag ska ändå försöka läsa boken jag ska recensera. Den matchar för övrigt min inredning i köket så totalt perfekt!

Ha en riktigt skön tisdagskväll! Jag skrockar åt att jag får min sista (?) ersättning från a-kassan på torsdag!

*NK = Närmaste kollegan på mitt förra jobb

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mysiga söndag!

Ett mysigt inlägg.

---

 

Jag ÄR en surskalle, men jag GILLAR INTE surskallar.

Jag säger 

mysigt

hur mycket jag vill.

MYSIGT MYSIGT MYSIGT MYSIGT MYSIGT!

Det är min sammanfattning av den här dan, även om tiden inte helt har räckt till för allt jag ville göra. Men jag har dämpat mig och mitt humör ett par snäpp efter en dialog med en god vän i bilen. Tänk att så snart jag sätter ljudliga ord på saker och ting låter de annorlunda än dessa skriftliga…

Fast jag är fortfarande irriterad över att folk kommenterar såväl blogginlägg som instagrambilder på Twitter. JAG ANVÄNDER BARA TWITTER FÖR ATT PUFFA FÖR TEXT OCH BILD! Och så för att skriva av mig sura kommentarer – som jag inte vill ha kommentarer på eftersom de endast är luft som pyser…

Citrus hoppade i ren desperation ner i en matkasse – fast den var tömd på innehåll.

Söndagen har inneburit vila, men också umgänge. Jag har bäddat rent i min säng. Tänk vilken underbar känsla i kväll när jag kryper ner mellan rena lakan… Mamma ringde mitt under min frukost. Idag mådde hon lite bättre. Jag har försökt få henne att inte ha dåligt samvete för att vården skickar ut kallelser så jävla sent, utan i stället åka på det planerade läkarbesöket. Jag har tvättat, jag har handlat, jag har skrattat åt kattungar – som försökte charma mig att ge dem mat. Ständigt denna mat… Citrus, den lilla flickkatten, var så… desperat att hon hoppade ner i en matkasse. Fast Elaka Tofflan hade då redan tömt påsen på innehåll. Moahahahahahaaaa… Men söt var hon, det medger jag…

 

Söndagsmiddagen bestod delvis av rester. Det gjorde mig alls ingenting, för med en god sås, ett glas fylligt rödvin, ett tänt ljus och en bok kan det bli hur mysigt som helst. Eller hur tycker du att det ser ut???

Mysigt, tycker jag.

Efter middagen har jag gjort en liten… inventering. Jag har dokumenterat mina olästa böcker i bilder eftersom de finns på lite olika ställen i mitt hem av utrymmesskäl. Av januari månads inköpta pocketböcker återstår dessa att läsa:

Sex pocketböcker av januaris inköp är olästa.

Idag fick jag med mig hem en ”lånebok” från Annas snälla mamma… Den ska jag nog läsa när jag har läst ut min nuvarande bok – lånade böcker ska en inte behålla alltför länge, tycker nämligen jag.

En lånebok.

I sovrumshyllan finns också ett gäng böcker som är antingen fådda eller inhandlade på loppis eller second hand…

Olästa böcker som jag fått eller fyndat second hand.

Vidare har jag några olästa Henning Mankell och Håkan Nesser på ett hyllplan i en av deckarhyllorna i hallen. Dem har jag fått av vännen Agneta.

Fyra olästa Mankell och två olästa Nesser.

Och slutligen har jag lite mer än ett halvt hyllplan i gästrummets deckarhylla med brittiska deckare, även dem fådda av vännen Agneta. Det är i den här hyllan jag tänker fortsätta min läsning efter att jag har läst den lånade boken. Jag tänker börja med Ruth Rendell, ta vägen över PD James och avsluta med Elizabeth George.

Olästa böcker av Elizabeth George, PD James och Ruth Rendell.

Ja, jag älskar böcker. Och ja, när det gäller böcker är jag en hoarder. DET tycker jag är mysigt!

Läser DU några böcker??? Vad läser DU just nu och har du nåt gäng olästa böcker??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta! Vem vet, vi kanske delar detta intresse..?

Nu ska jag läsa en stund innan jag ser på London spy… Förvånande, va..?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En röd stopplykta

Ett nästintill stoppat inlägg.

---

 

Mitt liv – en röd stopplykta.

Livet är på stopp just nu. Det är som om det lyser en stor, jävla fet och röd stopplykta i ögonen så snart jag öppnar dem om morgnarna. Ska det vara så här? Hur kan jag göra om, göra bra? Det går inte. Det är bara kört. Jag har inga krafter kvar. Inga. Eller jo. Jag öser ur reservtanken, som vanligt. Men det skrapar i den numera när jag drar den tunga sleven mot dess botten.

Tidigare i livet har jag sagt att när en når botten och befinner sig där i den uttorkade brunnen finns det bara en väg – och den leder uppåt. Jag har slutat tro på min ord. Livet är bara en röd stopplykta. Jag har inte makten över det, inte makten över döden heller. Annika Östberg sa

Livet är en gåva!

och jag ville leva just nu, den hösten jag trodde att jag skulle dö. Tavlan ska finnas kvar långt efter mig. Men längst av alla stannar orden.

Den här dan har börjat som alla andra vardagar. Jag har gjort det jag ska, jag har bäddat min säng, druckit min första mugg kaffe som belöning. Nyss blev jag tvungen att stänga fönstret i arbetsrummet för det drog just på en av de leder som gör ont sen ett par dar tillbaka. Jag vill helst ha kyligt här, för jag blir dåsig annars.

Ett par uppdrag ska jag försöka ro i land. Jag måste, för jag har lovat och en Toffla håller alltid (nåja…) vad honhar lovat. Igår kväll påbörjade jag såväl läsningen av en bok som ska recenseras och förberedelserna inför kvällens intervju. Det svåraste blir nog inte läsningen eller att ställa frågor, det blir det sociala. Jag vill helst springa och gömma mig under en filt och sätta den röda stopplyktan utanför min ytterdörr. Men… inga problem! Ingen ringer på här i alla fall. Jag ska gå ut till vändplanen och bli upplockad av en person, som på sätt och vis är både uppdragsgivare och vän, när det är dags. Inte är jag rädd för den personen! Inte är jag rädd för de andra jag ska träffa heller. Nej, det är svårt att förklara hur det känns. Rädsla är inte ordet. Det är mera åt stopphållet till. Att jag inte ska… räcka till, inte lyckas nå fram… Att jag inte ska… duga. Som vanligt.

Inte räcka till, inte duga… som vanligt…

Om jag kan sparka liv i mig, hitta den där droppen i reservtanken, räknar jag med att en recension för två ställen blir klar idag, det lilla reportaget i morgon (möjligen alltför hoppfullt eftersom det ska fakta- och citatgranskas), lördagens recension är ju redan klar och därefter tar jag itu med nästa recensionsexemplar, den rosa boken, nyutgåvan av Alice del två. Igår kväll bestämde jag mig för att tillåta kommentarer på inlägg som handlar om böcker. Det känns inte rätt mot författare och förlag om jag inte har det. Det är ju ändå deras alster, fast mina ord om dem… För att kommentarerna ska publiceras måste de handla om böckerna.

Den blå om professor Frans i Uppsala, den rosa om Alice i Spegellandet.

I helgen skulle jag gärna vilja träffa Fästmön. Det var ett tag sen det blev annat än en träff i bilen. Men Anna blev ju mormor igår – på sätt och vis – och kanske inte kan komma ifrån. Om vädret och krafterna vore OK i helgen kunde vi kanske besöka Ulva höstmarknad. Det är alltid givande att titta på fina – eller fula – saker. Få lite input. Bland årets säljare märks såna som säljer blommor, eterneller, skinn, mejerivaror, ullprylar, halmprylar, träslöjd, smycken, sylt, tyger med mera. Men 15 000 besökare under två dagar (öppet kl 10 – 17)… Det sätter nog min röda stopplykta P för…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ensam ensamhet

Ett ensamt inlägg.

---

 

Ensam!

Nä, jag känner mig inte så ensam just nu. Det är inte mig det här inlägget handlar om, även om jag ibland kan känna mig ensammast i hela världen. Den där känslan av att vara så allena och inte ha nån att kontakt just då, i den stunden. Folk jobbar ju, typ… Jag kan inte vänta på andra, jag får nästan alltid kämpa med ensamhetsdemonen ensam.

Igår kväll ringde jag mamma. Det har nu gått över en vecka sen hon fyllde 80 år. Vi hade en bra dag och gjorde en fin utflykt som mamma var mycket nöjd med. Men hon saknar sin släkt. Sin tämligen stora släkt. Alla miljoner kusiner, varav en enda hörde av sig till 80-årsdagen. En (1). Det var mammakusinen B, förstås, den enda av miljonerna som bryr sig. Det är både jag och mamma väldigt glada för. Samtidigt… när mamma själv är noga med att ringa eller skicka ett kort till födelsedagar och bara får tystnad tillbaka… Jag förstår att det känns, men jag kan inte förstå hur svårt det kan vara att köpa ett grattis-kort, skriva sitt namn på det och posta det.

Det är inte lätt att ha sin gamla mamma boendes långt borta. Från början var valet mitt, det vill säga jag flyttade när jag hade blivit myndig. Jag har i princip bott i Uppsala hela mitt vuxna liv. Mamma har i princip bott hela sitt vuxna liv i Metropolen Byhålan. Det är inte bara att flytta för nån av oss då. Mamma är för gammal och sjuk, jag har min familj här samt större möjligheter till en framtid (vill jag tro, i alla fall). Jag kan inte tvångsflytta mamma, men jag misstänker att hon straffas för sin ensamhet av sina så kallade vänner och väninnor och framför allt, miljonerna kusiner. Det gör mig ont. Det gör däremot inte ont att skicka ett kort. Eller ringa nån gång.

Sex elefanter hos mamma får illustrera alla miljoner kusiner hon har.

Det här med kusinerna är ett känsligt kapitel. Mamma berättade om hur det var när hon var barn och hur födelsedagar firades då. De flesta kusinfamiljer hade flera barn. När vart och ett av dem fyllde år fick födelsedagsbarnet en krona av varje familj, så att h*n kunde köpa sig vad h*n ville.

En satt och räknade hur mycket det kunde tänkas bli och så funderade en ut vad en skulle köpa.

sa mamma.

Sen fanns det fastrar/mostrar och farbröder/fastrar som alltid ‘glömde bort’ födelsedagar också, så dem kunde man inte räkna med, 

fortsatte hon.

Tänk… en krona… Det var mycket pengar på den tiden. För de barnrika familjerna sved det säkerligen att ge bort en krona i present till nån annans unge och för den familjen med bara ett barn var det nog heller inte lätt att få pengarna att räcka till åt alla andras fyllande ungar. Men det gjordes på det viset och det var rättvist. Idag är det bara… orättvist. Och ensamt. Uttrycket

ensam ensamhet

känns lite stämplat i pannan på min mamma.

Vi hade kunnat ordna en födelsedagsmottagning om vi hade skrapat ihop våra gemensamma resurser, mamma och jag.

Men varför ska jag bjuda människor när jag fyller år när dessa människor aldrig hör av sig annars?

undrade mamma. (Säkert tänkte hon som jag också gjorde hur oerhört ledsamt det skulle bli om ingen kom…)

Och jag höll med. Vi unnade oss i stället en fin lunch i trevliga omgivningar, en åktur och… en fika i Tranås. Under bilresan ringde mammakusinen B och de båda kusinerna pratade en stund via en sprakande mobil. (Dålig mottagning i mörkaste Småland.) Mammakusinen B skickade för övrigt även en grattiskort med en present. Det är omtanke och det blev väldigt uppskattat!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mos av alltihop?

Ett mosigt  inlägg.

---

 

Rotmos blev det på tallrikarna igår.

Inte då! Jag menar, inte att det blir mos av alltihop. Här kämpas det på och än har jag inte tappat modet. Fast det var ganska tufft igår att få sju nej på sökta jobb, det måste jag erkänna. Särskilt som man söker folk med två till tre års erfarenhet – jag har 25 och ändå blir jag bortvald. Jorå, jag har fått höra att jag är överkvalificerad många gånger. Fler gånger, faktiskt, än jag har fått höra att mina meriter inte räcker till. I såna lägen undrar jag om det är nån mening med att aktivt söka jobb.

Från Arbetsför-medlingen har jag inte hört ett pip sen jag var där och skrev in mig i somras. Därefter kom det hem nån felaktig handlingsplan, som sen reviderades och så var det det där strulet med handläggare – jag är fortfarande osäker på vad min handläggare heter och hon (ja, det var två kvinnliga namn på tapeten) har inte hört av sig sen i juni heller. Jag känner hur jag går igång och det är ingen idé – det ger mig inte nåt nytt jobb. Nä, det är bara att fortsätta söka och framför allt nätverka.

I morgon ska jag nätverka med min före detta kollega ”Lisbeth”, hon som egentligen heter nånting helt annat. Vi ska luncha på Logen, en av restaurangerna på campus där de alltid var så himla snåla med portionerna. Det ska bli så roligt att ses, det blev bara lite pratat när vi sist möttes i samband med Den Hjärtegodas fest.

Fästmön var ledig igår och då lyckades hon få en riktig sovmorgon. Nu hör jag att hon är uppe och stökar i köket. Idag jobbar hon hela eftermiddagen och kvällen fram till klockan 21. Då blir det en sån där tråkig dag för mig, med ett tyst hem och ingen ett flamsa med. För övrigt kan jag meddela att Annas lilla, men kraftfulla hand lyckades böja glasögonskalmen utan att den gick av. Nu fungerar hennes brillor som förr, faktiskt! Nä, en är inte så ohändig alla gånger och det är jag mycket stolt över.

Här är det gråväder idag och jag känner mig trött och mosig. Kanske att jag tvingar ut mig på promenad i eftermiddag bara för att få lite ljus och luft. Borde ringa mamma också, men det samlar jag ännu kraft för.

Vad gör DU idag då? Mosar kålrötter eller potatis eller gör du nåt roligare? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta! 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Att aldrig duga

Ett  inlägg om skam och genans och om att duga – eller aldrig duga.

---

 

Min hand är nästan alltid varm.

Ibland kan handen vara mjuk och vänlig och snäll. Ibland kan den vara obeveklig, kall, hård och slå – teoretiskt sett. Jag får så ofta höra att jag inte bryr mig om. Jag finns inte till för dem jag borde. Och när jag försöker räcka till åt alla håll och kanter är inte det bra heller. Igår fick jag höra att jag var missunnsam.

Det handlar om att jag bara vill duga. Jag vill duga en enda gång. Vill att någon ska vara lite stolt över mig, Sorgebarn. Barnet, som fick höra att hon gjorde någon sjuk. Hur kan man göra någon sjuk som drabbas av en autoimmun sjukdom? Nåja, jag gjorde i alla fall någon sjukare genom att skratta, gråta, leka… Jag var ju barn! Men jag var tio år när jag slutade ta hem kamrater. Jag skrattade inte, jag grät bara när jag inte kunde hejda gråten. Jag lekte ensam eller med en bok.

Så snart jag var myndig lämnade jag hemmet. Jag hade själv ordnat arbete i England. När det inte blev som det var tänkt fick jag känna av den kalla handen.

Jag kom in på universitetet. Började studera. Studierna var tuffa, men jag tog min examen. Mina kursare blev firade på alla sätt och vis. Jag fick… kalla handen.

Efter studierna fick jag inte genast jobb. Jag blev tvungen att få hjälp från samhället i nio månader. Kalla handen nu också. Det var ju genant.

Vid ett par tillfällen togs jag in akut på sjukhus. En gång agerade en chef och en kollega stand in. Den kalla handen hade inte tid. Eller inte lust..?

När jag hade levt med min partner i några år skulle vi ingå partnerskap. Det den kalla handen gjorde då… Vid ceremonin närvarade mina svärföräldrar och Ingen från min släkt. Flera månader efteråt var det fryskalla handen – så även från mitt håll, det medges. När isen bröts var de första orden:

Har du glömt bort att vi finns?

Inte förlåt. Aldrig förlåt. Det var ju jag som orsakade genansen genom mitt beteende. Skulden var min. Som vanligt.

De senaste åren… Skammen… Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra att jag inte bryr mig. Samtidigt får jag inte komma på besök, för då kan ju någon förstå hur det ligger till på riktigt. Och DET är ju genant.

Det finns flera skäl till att jag aldrig har skaffat egna barn. Ett är att jag inte skulle duga som förälder. Eller att jag skulle få… kalla händer. Barn behöver varma händer!

Men en gång skulle jag vilja duga. En enda gång. En gång skulle jag vilja höra någon säga sig vara stolt över mig, inte bara hitta felen. Det är inte pengar jag vill ha, det är villkorslös kärlek.

Jag har nu förvarnat om De Skrivna Orden. Intresset var minimalt. Om man inte talar om det/svarar på det/visar att man har hört eller uppfattat kanske det försvinner. Obehagliga sanningar vill vi inte ha. Några applåder får jag aldrig från det hållet, det enda håll jag vill ha applåder från. En gång. En enda gång. Först då kan jag glömma gamla oförrätter.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nätverkande, hälvärk och bonusmorseverksamhet

Ett verkligt inlägg.

---

 

Soligt idag igen! Fast den här bilden tog jag för ett par år sen, ungefär.

Åter vaknade jag till en höstdag med strålande sol! Det är den allra sista dagen i månaden september. Från i morgon går vi in i hösten på riktigt, känns det som. Igår tog jag en härlig promenad, idag blir det bara en kort dito över till Tokerian. Hälen värker en del, nämligen. Inte så att jag inte står ut, men det är dumt att överanstränga och överbelasta.

Som vanligt har jag inlett dagen med att leta nytt jobb, skriva ansökningar, nätverka etc. Men faktum är att jag ska nätverka IRL senare idag, på eftermiddagen/kvällen. Det ska bli så roligt att besöka en av de bästa arbetsplatser jag har varit på de senaste åren! Tyvärr blev min vistelse där bara fem månader lång, men jag fick goda erfarenheter, en boost av självkänslan och gick vidare till ett ännu bättre jobb. På det senare jobbet stannade jag ett år och fem månader. Jag hade gärna stannat längre. Visstidsanställningar kan innebära riktigt spännande uppdrag, men de är också tidsbegränsade. Hade jag haft en rik maka/make som hade försörjt mig skulle jag ha kunnat vara kvar på kanske 50 – 65 procent. Som ekonomiskt ensamstående räcker inte det. Men jag är ändå tacksam att jag fick vara kvar så länge som jag fick. Det blev ju totalt sett nästan två lärorika år.

Packat för en firning och bonusmorseverksamhet.

När jag nu återvänder till brottsplatsen (^== skämt!) är det för att fira av en Hjärtegod person som idag jobbar sin sista dag före pensionen. Det blir säkert många kära återseenden! Och så kan man ju alltid luska lite om det inte finns nån som nånstans har behov av en kommunikatör, webbredaktör, skribent eller så…

Efter firningen piper jag ut till Himlen där jag ska bedriva verksamhet som bonusmorsa över natten. Fästmön är nämligen på Lady Gaga-konsert i afton i Globen tillsammans med sin svägerska (<== min sister). Troligen sover Anna därför över i min lägenhet i New Village, medan jag sover över i Himlen och ser till att vårt enda skolbarn gör läxor, äter frukost och kommer iväg till skolan i morgon.

Min sister och jag slog för övrigt telefonirekord igår kväll. Vi pratade nästan lika länge som våra mammor, 47:57 minuter. Men vi enades om att vi är trevligare än mammorna. (Fast genom att tycka så undrar jag om jag känner mig så trevlig..?)

Lite typat att två roliga aktiviteter krockar idag – firning och övernattning hos skolbarn – men jag får försöka räcka till. Det brukar jag göra.

Jag har nätshoppat nya skrivarpatroner till 75 kronor rabatt idag. Kostnaden svider ändå, men billigare än hos InkClub kan man inte handla. Går man dessutom in via deras annons hos Uppsalanyheter.se (i högerspalten) får även Uppsalanyheter nån liten procent i intäkt, tror jag.

Men vad händer hos dig idag, dårå???

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Två nya TV-favoriter

Ett avkopplat inlägg.

---

 

TV-favorit?

Det blir inte så mycket TV-tittande längre. Timmarna räcker inte till. För det mesta använder jag TV:n att somna till. Jag blir rofylld av svaga ljud av röster när jag ska sova, märkligt nog. Men ibland händer det att jag sitter käpprätt i fåtöljen och glor. Allra helst på mina två nya TV-favoriter Vem tror du att du är? och Året var 196x.

Igår kväll såg jag Eva Rydberg få veta lite mer om sin bakgrund och släkt. För det är nämligen släktforskning programmet Vem tror du att du är? handlar om. Naturligtvis är det kändisar som är utvalda att få hjälp med detta – annars vore det ju inte underhållnings-TV. Men ändå. Det är intressant och överraskningarna blir ofta många och stora. Det här är ett TV-program jag kan koppla av till och njuta av.

Den andra serien är en dokumentärserier. Just nu visas varje tisdag ett år på 1960-talet. Roligast för egen del var ju att se förra veckan när mitt födelseår visades. I kväll har jag tittat på 1963. Då hände både bra och dåliga saker: Martin Luther King håller sitt ”I have a dream-tal”, Beatles kommer till Sverige och så mördas president John F Kennedy. Riktigt intressant och lärorikt.

Man kan ju titta på TV av olika orsaker. Ibland har jag ju TV:n på för att somna, ibland vill jag roas, ibland vill jag lära mig nåt, nån gång se nåt läskigt eller bara nåt lättsamt. Men det är sällan jag har på TV:n utan anledning.

Vad ser DU helst på TV när den är påslagen? Skriv gärna några rader och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

”Vi hänger inte med i all utveckling, men jag tror på nye GD:n”

Ett inskrivet inlägg.

---

 
 

Arbetsförmedlingens tillhåll i Uppsala.

Orden i rubriken är Daniel Strömblads. Han jobbar på Arbetsförmedlingen i Uppsala och var den som fick uppdraget att skriva in mig som arbetssökande idag. Vi fick en lång och bra pratstund, jag och Daniel. För hade jag väntat i en och en halv timme ville jag ha valuta för tiden som försvann när det blev min tur.

Nummer 28 gul var jag.

Jag fick nummer 28 gul… Men jag hade å andra sidan inte trott att jag skulle vara ensam. En bok blev mitt sällskap under väntan. Det blev emellertid lite svårt att fatta vad man läste i sorlet från, gissningsvis, ett femtiotal losers arbetssökande och en del av deras barn som sprang omkring och skrek.

I stället ägnade jag mig åt att observera omgivningen och den inte särskilt effektiva hanteringen av folkmassan. Det gick åt fyra till fem personal för att tilldela de arbetssökande en nummerlapp – en gul, rosa eller grön, beroende på vad ens syfte med besöket var. Gissar jag. Nåt system i kaoset borde man ha. Men nummer hoppades över, ropades upp utan att det riktigt hördes i den icke tysta lokalen, folk tröttnade. En del försvann, andra återkom senare. En aldrig sinande ström av människor.

Samhällets olika skikt

Vad var det för folk som var där då? En del unga så jag, en del i min ålder och äldre än då, några lite yngre än jag, några som inte talade svenska… Och de flesta av oss var där för att registrera vårt misslyckande att bidra till försörjningen genom arbete. Nu behöver vi ersättning från annat håll. För min del a-kassa. En ersättning som har legat på samma nivå i tolv (12) år. Ja, för tolv år sen var ersättningen säkert bra. Idag är den inte ens en tredjedel av min senaste lön.

Bland personalen noterade jag en god representation av samhällets olika skikt. Här fanns halta och lytta, några tanter, en man i min egen ålder och förvånande många arbetsförmedlare med invandrarbakgrund. Det är bra. Jag fick slutligen gå en trappa upp med herr förmedlare Daniel Strömblad.

Ett så übersnyggt inrett inskrivningsrum på Arbetsförmedlingen i Uppsala.

Själva inskrivningen var det inga större problem med. Mina uppgifter fanns kvar (de sparas i två år) och jag hade snällt fyllt in en värdelös blankett medan jag väntade. En blankett som skulle vara grund till en handlingsplan. Jag hade angett att jag inte vill ha hjälp med nånting annat än att fixa ett nytt jobb (det var ett eget svarsalternativ jag skrev till).

Daniel undrade om jag hittar några jobb att söka via Platsbanken. Jag skrattade och svarade nekande. Tipsade i stället om en bättre webbplats med mer nischade jobb för min del.

– Ja, vi hänger ju inte riktigt med i all utveckling, medgav Daniel.

För det är till exempel så att jag söker olika sorters tjänster, inte bara det som arbetsförmedlingen i sina system kallar kommunikatör/informatör.

Daniel kunde visa mig åtta (8) lediga jobb i Platsbanken som var lämpliga för mig att söka. Jag berättade att jag tänkte söka minst det dubbla antalet andra jobb som jag hittat på andra håll. Dessutom var en av tjänsterna rubricerad Informatör, men i själv verket söktes en person med gymnasielärarekompetens. Hur fel kan det bli..?

Byggare och riktig handläggare

Min nya, riktiga handläggare då? (Ja, för Daniel är alltså handläggare för folk inom byggbranschen, berättade han. Visst bygger jag en del, bland annat webbplatser och dito sidor, men… Jag är inom en helt annan bransch, kort sagt.) Tja, jag sa att hon hade ringt mig den 12 maj och att jag bett henne skicka sina kontaktuppgifter, uppgifter som jag fortfarande inte (den 1 juli) har fått. Daniel, som var inne i systemet, såg att det fanns en notering om att hon hade ringt mig. (Jag talade sanning, alltså.) Han skrev ut hennes namn. Jag fattade inte riktigt vad som var förnamn eller efternamn, men det är ju skitsamma. Jag ville bara veta vem jag ska kontakta om jag råkar få jobb.

Utskälld, men bättre utan love

Nånstans i vårt samtal undrade jag hur det är att jobba på Arbetsförmedlingen, en av Sveriges mest utskällda statliga myndigheter.

– Vi har mycket att jobba med så att vi blir bättre, sa Daniel. För några år sen låg Skatteverket i botten, nu har verket fått riktigt bra betyg av människor. Det borde vi också kunna få!

Men management by love, som var den tidigare generaldirektören påfund, tror Daniel inte på. Däremot har han stora förhoppningar på Mikael Sjöberg, som den nye GD:n heter. Han kommer från Arbetsmiljöverket, men har också arbetat som statssekreterare i regeringskansliet.

– Han kan ta politiker, menade Daniel. För får vi inte tillräckligt stora budgetar kan vi inte åstadkomma det politikerna vill att vi gör. Mikael Sjöberg verkar vara en person som kan sätta ner foten ordentligt och förklara vad för lite pengar räcker till och inte räcker till.

Det låter ändå lite hoppfullt, tyckte jag. Jag tänkte på det när jag gick ifrån den här hemska inskrivningen (jag känner mig förnedrad att behöva gå till Arbetsförmedlingen och skriva in mig, därför hemsk). Men när jag kom ut från inskrivningsrummet mötte jag en minst lika stor folkmassa som satt eller stod och väntar på sin tur, med färgade nummerlappar i nävarna. Då blev jag snabbt lika nedslagen igen. Är vi så här många nya arbetssökande bara i Uppsala den 1 juli 2014..?

Jag legitimerade mig med mitt presskort och sa till Daniel att jag nog skriver om det här. Men han har inte läst igenom texten före publiceringen på min blogg.

 
 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

”…bära varandras bördor…”

Ett tackande inlägg.

Det är verkligen sant att den som inte har varit med om nånting inte kan förstå till hundra procent hur det känns – det står jag fast vid. Men jag vill tacka er alla som bryr er! För genom att ni gör det, på olika sätt, bär ni mina bördor, faktiskt. Lite grann i alla fall! 

I eftermiddags fick jag till och med samtal från vännen i New Zealand! När jag kom hem i kväll hittade jag ett varmt och inkännande mejl från en före detta kollega. Och alldeles nyss har jag telefonerat med vännen vars mamma legat på operationsbordet idag. Ovanpå detta har jag fått snälla och fina kommentarer och kramar här på bloggen. Alla ni, ni bär mina bördor en stund, ska ni veta! Jag orkar en meter till och en till och ytterligare en…

Tack till alla er som bär mina bördor en stund!

En del av er säger eller skriver att ni inte vet vad ni ska säga. Att det inte finns några bra ord att ta till. Jag vill säga till er att det räcker fuller väl att bara skicka en kram, en tanke. Det är inte så jävla lätt att vara min vän just nu…

Som de flesta förstår är det inte heller så roligt att vara Tofflans fästmö just nu. Men Anna gör ett alldeles särdeles bra jobb vad gäller detta. Det är bara det att hon inte enbart ska räcka till för mig utan även för sina barn. Och för sig själv! Det jag i dagsläget kan göra för henne, som underlättar lite, är att jag skjutsar, till exempel till och från jobbet, vid storhandling och när minstingen och hans saker ska hämtas eller lämnas. Men jag vill att du ska veta att Anna aldrig nånsin har bett mig om detta. Jag gör det av egen vilja. Ett skäl är att jag vill ge nånting tillbaka till henne för all kärlek jag får. Ett annat skäl är att jag får känna mig lite behövd och nyttig en stund. Du ska också veta att jag inte har möjlighet att skjutsa i samma utsträckning som jag gjorde tidigare. Det har jag inte ekonomi för. Men kom ihåg att jag gör det av egen fri vilja så länge jag har soppa i tanken. Det är det lilla jag kan göra. Det lilla, lilla.

Tack alla! Snart är den här dagen slut och jag lever fortfarande – kanske tack vare dig. Ta det till dig och göm mitt tack och mina ord i ditt hjärta.

Livet är kort.

Read Full Post »