Inspiration i byggnader, grönska och människor

Ett inspirerat inlägg.

---

 

En modern lärosal.

På bilden här intill ser du en modern lärosal. Idag har jag varit på besök i ett rätt häftigt och ganska nybyggt hus som hör till vårt universitet. Tänk om gamla Humanistcentrum, numera Ekonomikum, hade sett ut så här när jag – och N:s pappa – pluggade där. (N var min medresenär igår. Hennes pappa har också pluggat på Humanistcentrum. Han är två år yngre än jag… Gammal? Jag? Eh…) Hade jag blivit mer inspirerad då? Kan nog tänka mig det. Men senare kom inspirationen under min studietid med de äldre byggnaderna i universitetets värld, när jag läste idé- och lärdomshistoria en termin i gamla universitetshuset, det som syns på startsidan på webben, och på Gustavianum, där jag identifierade krukskärvor med mera. Nästa år, om jag får vara med då, flyttar jag till ett hus mitt emot den här lärosalen. Det är ett hus som är så nytt att det inte är färdigbyggt än. Vilken spännande resa blir inte det?!

Ibland vaknar jag tidigt om vardagsmorgnarna. Jag ligger i sängen och låter en svag vind från mitt öppna fönster svalka mig. Och så tänker jag och funderar på om jag ska duga och räcka till, om jag ska motsvara förväntningarna. Jo, jag tvivlar på mina förmågor minst en gång om dan, men jag har fina kollegor och chefer som inte alls tycker att det är konstigt att jag inte greppar helheten efter två arbetsveckor och två arbetsdar… Jag blir glad och peppad av deras förtroende för mig. De är positiva och inspirerande, inte nedlåtande, sarkastiska eller otrevliga. Understundom tror jag att jag är… i himlen… Känslan förstärktes av att jag mötte en ängel i en korridor, men jag bevärdigades inte varken blick eller nick. Ja, jo, jag vet att jag har åldrats 30 år de senaste sju åren. Det var en märklig känsla…

Grönt så långt ögat kan se. Här tittar jag in mellan tujorna i Botaniska trädgården.

Det har varit ytterligare en solig och varm dag, men till eftermiddagen började det mulna på och vinden blev kallare. Grönskan exploderar runt omkring och många drabbas av allergier. Vi som inte drabbas njuter mest av sol, ljus, värme och det gröna… Jag var lite tidig till dagens första möte i byggnaden med den moderna lärosalen. Då stod jag utanför staketet till Botaniska trädgården och kikade in mellan tujorna. Grönt så långt ögat kunde se. Ett besök i Botan åker upp på att göra-listan!

Dagens lunch var väldigt gul.

Jag hade hoppats på en spontanlunch med NK* när jag var så nära, men tyvärr var NK hemma med sjuk småtting. Därför lunchade jag på sedvanligt ställe, Rullan, i sällskap med min bok på gång. Idag blev det majskyckling och saffransris, gult värre – och som vanligt var maten väldigt god!

Efter lunch var vi en minimerad skara – blott en trio – som deltog i stabsmöte. Men vi hade en hel del att avrapportera ändå. Jag berättade lite om förmiddagens möte kring studentwebben och om kommunikationsplanen. Vidare pratade vi om materialet till nyanställda som jag och R nu går igenom och uppdaterar. Lite andra småsaker avhandlades också. Och så fick jag ett nytt uppdrag att varje fredag skriva ett blogginlägg med information från ledningen.

Jag har mellan dagens möten petat i materialet för nyanställda och även fått både besök på rummet och uppdrag den muntliga vägen. Än så länge känns det bra och helt OK att ha dörren öppen. Under morgondagen räknar jag med att få klart mina synpunkter på nyanställdamaterialet så att jag kan börja titta på tre sidor översättningar.

Boken jag läser just nu matchar min inredning i köket.

Efter arbetsdagens slut blev det tisdagshandling på Tokerian. Jag inhandlade bland annat ett Mors dags-kort, skrev det, stoppade i en Trisslott och postade det – IFALL paketet inte hinner fram. Mamma är emellertid förvarnad, men jag vet hur besviken och ledsen hon blir om hon inte har nånting att öppna på Mors dag på söndag.

 

Jag har en fruktansvärd huvudvärk – det är bestämt oväder på gång – men jag ska ändå försöka läsa boken jag ska recensera. Den matchar för övrigt min inredning i köket så totalt perfekt!

Ha en riktigt skön tisdagskväll! Jag skrockar åt att jag får min sista (?) ersättning från a-kassan på torsdag!

*NK = Närmaste kollegan på mitt förra jobb

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Liten & Berömd

Ett inlägg om en dokumentärfilm.

---

 

Med tanke på rubriken skulle man kunna tro att jag har suttit och tittat på ett visst musiktävlingsprogram för fjortisar. Det har jag inte. Jag har sett ett väldigt intressant och seriöst program om barnskådespelare. I kväll visade SvT2 Liten & Berömd, en dokumentärfilm av Michaela Brådhe Hennig och Rex Brådhe.

Inger Nilsson spelade Pippi Långstrump – och blev sin roll, enligt många. (Foto: SvT)

Det var en märklig känsla att se några av sina barndoms film- och TV-skådespelare som vuxna. I mitt minne är de ju fortfarande de barn de var när de spelade Pippi, Pojken med guldbyxorna, Fideli. Och det är en del av det som har varit jobbigt för dem, att de alltid – eller väldigt ofta – har blivit och fortfarande blir förknippade med en roll de hade som barn. Allra tydligast blir det när Inger Nilsson berättar om sitt liv efter Pippi. Om hur folk klev rakt in i familjens hus, journalister och fotografer trampade in i klassrummet. Men också om hur svårt det var att få andra roller än Pippi Långstrump, som hon i mångas ögon ”blev”.

Naturligtvis har de alla positiva minnen också. Bertil Guve, som spelade Alexander i storfilmen Fanny & Alexander, minns de häftiga stunderna med den store Ingmar Bergman. Demonregissören, som kunde bli helt rasande, men också vara otroligt generös.

Julia Hede Wilkens, Fideli i Den vita stenen, är sig väldigt lik på TV-skärmen idag. Allvarlig, intensiv blick. Hon påminner lite grann om min kollega och vän ”Lisbeth” på SLU. För jag är säker på att Julia Hede Wilkens är lika rolig som hon är seriös – precis som ”Lisbeth”.

Pojken med guldbyxorna, Harald Hamrell från Uppsala i verkligheten, hade tidigt en dröm om att bli regissör. Och det blev han senare också.

Ytterligare några före detta barnskådespelare berättar i filmen. Men det är just Inger, Bertil, Julia och Harald jag själv har starka minnen av från min barn- och ungdomstid. Det är riktigt intressant att höra dem berätta om hur deras liv var – och blev. Lite sorgligt också, för all del. Bara det faktum att det inte finns nåt liknande STIM-pengar för barnskådespelare. Skådespelare, som därför gång på gång kan exponeras på TV utan att de får en spänn. Mitt futtiga

TACK till er för att ni förgyllde min barndom!

betalar inga räkningar. Men ändå…

TACK för att ni fanns där!

Toffelomdömet om den här dokumentären blir det högsta!

 

Missade du den kan du se den på SvT 2 i morgon, lördagen den 20 september SVT2 klockan 14.55 eller samma kanal fast på onsdag den 24 september klockan 23.15.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Saknad

Ett saknande inlägg.

---

 

Pappa som jag minns honom. (Foto: Henrik Gedda)

Idag är det åtta år sen min pappa gick bort. En väldigt onödig död, även om han var närmare 80 bast. Pappa var nämligen alltid den friska i familjen. Ändå var det han som lämnade oss först. Jag saknar pappa varje dag. Fortfarande tänker jag ofta att jag ska ringa pappa och berätta… Sen minns jag att det är omöjligt.

Sorgen och saknaden mildras genom åren. Det är inte så att jag gråter varje dag för att jag saknar min pappa, han fanns ju ändå länge i mitt liv. Men han var ju en av dem som fanns imitt liv ursprungligen. Efter mig kommer… ingen. Det är en märklig känsla som har smugit sig in och blandat sig med sorgen och saknaden.

Eftersom min pappa gick bort på ett dramatiskt sätt har händelsen ältats ganska mycket av min mamma som var med. Det är gott att veta att han inte var ensam när han tog, men det gör ont att fortfarande se mammas sorg över att hon inte kunde rädda hans liv. Han var min pappa, men han var också min mammas älskade. De fick 50 år ihop.

Så idag tar jag mig nån gång under dan till Gamla Uppsala kyrka för att tända ett ljus för min pappa. Jag kan inte åka till hans grav, för den finns 30 mil bort. Men jag besökte den nyligen och gladdes åt att griftegårdsförvaltningen i Motala sköter den så fint när jag och mamma inte kan.

Jag försöker göra det jag ska nu på morgonen, men idag saknas inte bara pappa utan intressanta lediga tjänster. Jag hittade en, som jag naturligtvis sökte. Och så har jag uppdaterat mina uppgifter i ytterligare en kandidatbank. Tvättmaskinen har jobbat klart, hör jag, så jag ska gå och hänga tvätt. En sån här dag, när SMHI varnar för extremt höga temperaturer, går det mesta lite trögt. Det får det göra. Jag har ytterligare en sak på agendan och det är att koppla ur min scanner och bära ut den i förrådet. Det finns tyvärr inte drivrutiner till den för det operativsystem jag använder i min nya dator. Lite trist, för det är alltid roligt att scanna in gamla foton.

Jag måste också införskaffa föda av nåt slag under dan. Gårdagens middag bestod av jordgubbar med mjölk, tunna knäckemackor med kaviar och så boken om den vidunderligt spännande Greta Gustafsson, senare Greta Garbo.

Jordgubbar, som sjunger på sista versen i söt mjölk och knäckemackor med salt kaviar på samt Greta Garbo – det blev gårdagens middag.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En födelsedag i Östergyllen

Ett fyller-inlägg.

---

 

Idag fyller min lilla mamma 19 79 år. I vissa avseenden är hon mycket yngre än jag, för jag känner mig som 100 ibland. För tillfället gör axlarna ont (mammas nya rollator i och ur bilen), ryggen (neråt som vanligt) och ena foten (hälsporre). Men jag känner mig rätt frisk ändå. Och jag är inte direkt min sjukdom (för jag har ingen diagnos).

Vi har varit ute sen lunchtid. Först ett ärende här i stan, sen for vi till Vadstena där det är lättare att både parkera och promenera. Och så fick jag köra bil över Bron TVÅ gånger! Det är så häftigt, för den går ju över vattnet. Hela 600 meter lång är den. Där skulle jag kunna åka fram och tillbaka många gånger. Än så länge är det gratis, men nästa år ska det visst kosta en femma att passera. Dumt, tycker jag.

Mamma ville helst gå i affärer. Det ville inte jag. En kompromiss blev det. Mamma köpte sig ett par skor, men det blev inte några röda sandaler i år! (Vet inte hur många såna par hon har…)

Vi blev rekommenderade ett urmysigt fik på en liten tvärgata. På La Bocata tog vi en rejäl födelsedagsfika med bulle och kaka. Ingen av oss ville ha bakelse. Vi satt på baksidan i en trädgård. Mamma kom i samspråk med två trevliga damer. Jag passade på att fota lite blommor, himlen och ett häftigt, gult träd. Mamma ville köpa med kakor hem, men jag var rädd att de skulle krossas under våra promenader. Därför blev det bara en påse skorpor som hamnade i rollatorkorgen.

Vi gick runt i Vadstena och tittade på slottet från utsidan. Jag kom ihåg en gång när pappa och jag var på en visning där. En av dem som gick på visningen var så himla lik miss Piggy i Mupparna och pappa och jag flamsade och höll på att skämma ut oss totalt. Idag nöjde mamma och jag oss med att betrakta slottet från utsidan. Vi rundade det och belöningen blev var sin glass.

Sen gick vi tillbaka till bilen uppför gågatan. Vadstena är väldigt fint och där finns massor att titta på av kulturellt värde – såsom slott, kloster, Mårten Skinnares hus, psykiatrimuseum och annat. Rekommenderas!

Vi tog en tur i Varamon när vi hade kommit hem. Vägen dit är helt nygjord och en del av den är faktiskt den gamla skogsstig som vi cyklade på under yngre stenåldern när vi skulle åka och bada. Det var en väldigt märklig känsla.

En skön dag med mycket sol och massor av frisk luft gav oss säkert D-vitamin för flera månader. Det riktigt hettar i ansiktet… Middagen intogs på kvällen i blåsten på mammas balle*. Det var gott, men maten blev snabbt kall. Ett gratulationssamtal under middagen hjälpte också till att göra maten svalare.

Jag hoppas och tror att mamma var nöjd med sin födelsedag, sina paket, kort och telefonsamtal. Men jag vet inte…

Här är några bilder från vår dag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

*mammas balle = mammas balkong

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

He is still #1

Ett inlägg om bilar samt såväl läraktiga som missförstående människor. 

---

 

My #1!

Idag har jag kört en pigg flicka till jobbet. Det är hon på bilden i förra inlägget, Kia*. Det gick riktigt bra. Hon är kvick på att lyda min minsta vink, hon känns trygg och säker att föra fram och hon går på ännu mindre luft än Clark Kent**. Men ifall nån undrar är förstås Clark fortfarande nummer ett! Just nu får han emellertid stanna hemma och vila i garaget. Ändå tänker jag att det vore lite kul om bilar var människor. Kanske hade Clark och Kia kunnat bli ett par och jag Stålfarmor så småningom…

Jag har haft sån tur att jag får tid hos bildoktorn*** redan på onsdag. Och om jag infinner mig klockan sju på morgonen med Clark tar de in honom först och gör organtransplantationen**** medan jag väntar. På så vis behöver Kia bara åka med mig till jobbet i morgon också. I upphetsningen över detta insåg jag att jag glömde fråga en väsentlig sak: vad själva ingreppet inklusive delen kostar… Men det är smällar jag får ta. Bilen ska besiktigas den 23 maj och då måste den vara i toppskick.

Igår var den snudd på outhärdligt ond, ryggen.

Igår var det en riktig värkdag och att bilen pajade gjorde ju inte saken bättre. Jag åkte hem extra tidigt från Fästmön för att ta tablett och däcka, men av det blev intet förrän till kvällen. Dessutom blev jag tvungen att äta nåt också för att kunna ta tabletten. Magen värkte lite redan innan, antagligen av oro. Den blev inte bättre efter tabletten, men det blev inte outhärdligt. För igår var det ryggen som snudd på var outhärdligt ond. Jag värmde också min vetekudde och hade bakom ryggen i såväl TV-fåtölj som i sängen. Mitt i natten vaknade jag. Då hade tabletten antagligen slutat verka och blivit ersatt av värk. I morse kändes ryggen av. Men det var bara till att bita ihop och ge sig iväg. Jag skulle ju ha introduktion med ”min efterträdare”…

Kommunikation är svårt…

Det var en märklig känsla att introducera personen som fick tjänsten jag sökte. Men det är en väldigt trevlig person som har lätt för att fatta och som är lätt att jobba med. Till skillnad från… somliga. Jag vet inte vad det är, men idag känns det som om somliga bara missförstod mig – utom den nya personen… Det var nästan så jag undrade om det var med vilje.

Jag fick mitt eget anställningsavtal av chefen, så förutom att introducera jobbade jag med ett par av mina ”nya” uppgifter – intranätet och storskärmarna. Sen fick jag förstås greja lite med externwebben och sociala medier också. Men så blir det inte för alltid, för den nya personen ska ju ta över.

Rejält trött är jag i skrivande stund. Jag har nyss kommit hem och tagit rätt på en maskin tvätt som jag körde igår. Maskinen är igångsparkad på nytt. Det gäller att beta av. Mamma ska få ett samtal nu (vi telefonerade två gånger igår och hon är orolig för diverse), liksom vännen Rippe. Senare i kväll lär jag däcka framför Secrets & lies.

När bilen är fixad hoppas jag kunna fokusera lite mer på jobbsökeri. Och till helgen hoppas jag att jag orkar ställa ut balkongmöblerna och mattan samt tvätta och dammsuga bilen. Vi får se vad ryggen säger om detta… Men My Knight***** måste få sin armour shining så att han kan glänsa som den nummer ett han är för mig!..

*Kia = Rippes bilflicka
**Clark Kent = min lille bilman
***bildoktorn = bilverkstan
****organtransplantationen = utbyte av bildel
*****My Knight = Clark Kent (kärt barn har många namn, vet du väl!)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Snart är det slut

Ett inlägg om framtid.

Snart är januari månad till ända. Igår satt jag och svettades med mina räkningar. Ekonomin gick ihop den här månaden också, trots att min skattsedel ”råkat försvinna” på jobbet och man drog en för hög skatt på lönen jag fick igår. Svor lite i det tysta, för jag hade ett par semesterdagar i december och väntade på lite extra utdelning. Nu blev det extra lite utdelning i stället.

Hade förväntat mig extra utdelning, men det blev extra liten utdelning i stället.

 

Nåja, den som spar hon har. Pengarna kommer med nästa lön i stället. Och nästa lön blir nog min sista på mitt nuvarande jobb. Jag ryckte ju in för att hålla webbplatserna vid liv. Min anställning är tidsbegränsad och de lite mer än tre månaderna har snart tagit slut.

Det ska annonseras ut en tjänst på jobbet, men det är inte klart hur den ska se ut eller vad den ska innehålla. Och tiden går. Jag har börjat se mig om efter andra jobb och såg ett intressant i morse, faktiskt. Men det är hos en arbetsgivare där jag har sökt massor av jobb och bara kommit på en enda intervju. Ser framför mig tuffa tider. Jag blir ju inte yngre, precis. Och varje stund jag står utanför arbetsmarknaden förlorar jag inte bara självkänsla utan också kompetens.

Jag är glad att min pappa inte är här och kan uppleva detta jag har gått och går igenom. Han skulle ha varit så arg att han hade kreverat. I stället har jag för första gången betalat räkningen för en hel årsskötsel av hans grav. Det är en märklig känsla. Mycket märklig. Räkningen ligger här bredvid och jag kan inte förmå mig att stoppa den i en pärm riktigt än. Jag måste ta in.

Livet är kort.

Read Full Post »

Orgier och annat liv i luckan

Ett inlägg om tillvaron.

Värmen är tillbaka! Även om det regnade så gott som hela dan igår föredrar jag det jämfört med kyla och snö. Under vintern går jag under isen, typ. Eller i ide. Om jag kan.

Jag är väldigt trött, fast jag inget gör. Fästmön och Prinskorven har också känt sig onaturligt trötta, men de jobbar ju för fullt respektive går i skolan, så det är inte så konstigt. Nästa vecka är det höstlov och då är i alla fall Elias ledig från skolan. Kanske var det Annas trötthet som gjorde att jag igår – för en gångs skull – fick klå henne i Wordfeud? Jag måste bara lägga ut resultatet:

Äntligen fick jag vinna!

Nu ska du veta att det hör till undantagen att jag klår Anna i Wordfeud. Och just den här matchen hade jag tur när jag mitt första ord, för det gav mig 252 poäng, om jag inte minns fel. Igår kväll startade vi en ny match och där ligger jag under – som vanligt.

Igår eftermiddag skulle jag ju ha blivit intervjuad för en veckotidning. Men först flyttades klockslaget fram två timmar, sen flyttades det fram till idag på förmiddagen. Vi får hoppas på tredje gången gillt annars struntar jag nog i det. För trots att jag är arbetssökande har jag ju liiite annat att göra än att häcka här och vänta på telefonsamtal. Samtidigt vet jag att det finns nåt som kallas Livet som kan komma emellan inbokade möten.

Gårdagskvällen tillbringade jag främst i bäste fåtöljen med att läsa. Jag var som sagt trött och jag bestämde mig för att se Ett herrans liv i sängen. Tror jag vaknade av mitt eget snark under första reklampausen… Eller också vaknade jag av mina gosedjur som tycktes ha orgier på bokhyllan i sovrummet!!! Snacka om snusk*r!!!

Vilda orgier bland gosedjuren ovanpå bokhyllan i mitt sovrum.

Medan jag har skrivit det här inlägget har jag passat på att hämta en systemuppdatering till iPhonens iOS 7. Jag har inte så många synpunkter på systemet längre, mer än att jag fortfarande tycker att det är fulare än föregångaren. OCH att jag numera får starta om min iPhone oftare än tidigare. Den agerar som om den behåller för mycket cacheminne, typ.

Efter intervjun blir det en promenad. Senare har jag en dejt med Anna, när hon slutar jobba. Jag ska skjutsa hem henne till Himlen och samtidigt passa på att prova benkläder av typen jeans, upphittade i min storlek under Annas gå-in-i-garderoben-raid i söndags.

Som du noterar är det ett väldigt liv i luckan här. Vissa dagar pratar jag inte med nån enda människa, har jag kommit på. Det är en märklig känsla, för jag är fortfarande van att ha kollegor omkring mig. Självklart hoppas jag på att snart få det igen.

Hur är det med DITT liv? Har du liv i luckan eller är du nästan eremit som jag??? Skriv gärna några rader och berätta! Jag vill veta hur andra har det!

Livet är kort.

Read Full Post »

Restaurang Plastinge och sånt

Det sista jag gjorde i Förorten var att åka till min favoritaffär ICA Solen och handla med Fästmön. Det första jag gjorde i New Village, var så gott som att gå till Tokerian och handla. Men jag packade upp först, förstås.

Det är emellertid lite svårt att packa upp i mitt hem just nu. Eller… det är svårt att göra nånting här. Saker står på fel plats, saker står ovanpå saker de annars inte skulle umgås med och så, som grädde på moset, denna jädra plast. Så därför var det inte så svårt att rymma över till Tokerian ett tag.

Jag ville prova hur det var att gå, för just idag är hälen inte så ond. Det gick ganska bra och gjorde inte alltför ont. Tyvärr har jag fått ont uppe på vaden också och jag gissar att det är ett muskelfäste – eller också den där bindvävsinflammationen som Nål-Janne pratade om i torsdags. Anyway, jag överlevde promenaden! Beklagar, belackare, men ni får stå ut med mig ett tag till!

Det fanns lite att pyssla med här hemma, lite plast att drapera och en och annan digital termometer att rädd till eftervärlden. (Det som sitter i vägen och inte har tagits bort = kastas, menar Dalkarlarna. Misstänker starkt att de har nåt ihop med Clas Ohlson, han är ju dalkarl han också, ursprungligen, i alla fall…).

Satte mig vid datorn och skrev lite på ett par skrivuppdrag. Det gäller att ligga lite före – som alltid när det gäller mig. Jag gillar när jag kan impa på folk genom att leverera FÖRE utsatt tid! Måste vara synnerligen irriterande för somliga slök*kar… Ingen nämnd, ingen glömd…

Det började dra sig mot middagsdags och då uppstod ett litet problem. Var i hela Plastinge ska måltider intas? Köksbordet är visserligen bara plastat och bebott av majoriteten av kökets femtontal krukväxter, men där finns ingen taklampa. Och nu är det ju höst och mörkt om kvällarne. Så det fick bli upplägg på tallrik vid diskbänken för vidare färd in till vardagsrummet.

Middag å Restaurang Plastinge.

Det var en märklig känsla att äta middag på vardagsrumsbordet, ett glasbord noga insvept i en skitful duk från 1990 kallt samt plast. Och sen att ha ytterligare ett bord, matsalsbordet*, ovanpå, liksom. På matsalsbordet hade jag dryck och tillbehör, medan tallrik, bestick och senare även boken åkte snäppet ner till glasbordet. För läsa måste man ju när man dinerar ensam. Och läsa lite till ska jag strax, för nåt annat finns det just inte att ta sig för i Plastinge – jag har ju redan gjort allt som måste göras.

Särskilt muntert är här inte heller. Inte som igår kväll i Himlen, när man tämligen sent på kvällen fick LUSTIGA foton sig tillsänd å mms. Foton på Fryntlige Herrn anno 2012,  till exempel. ÅÅÅ, vad jag skulle vilja lägga ut just den bilden på en blogg nära dig, men då kan jag tala om att jag inte lär leva länge till alls.

Min största förhoppning inför kvällen är, modest nog,  att jag ska hitta till sängen vid läggdags… Må Gud stå mig bi!

*matsalsbordet är egentligen Chuckys förra köksbord, omgjort från bok till mörk ek av fyra händiga händer…

Livet är kort.

Read Full Post »

Grå dag mitt i veckan?

Frågetecknet i rubriken? Tja, med det avser jag att en dag som bara är rätt igenom grå har man bara om man själv inte gör nåt åt gråheten. Som igår, till exempel. Trist väder, trist dag, helgen långt borta. Då firar vi två medarbetare som fyllt 40 respektive 60 med tårta i samband med institutionsmötet. Riktigt lyckat blev det, för jubilarer höll tal och tackade och en av dem berättade att h*n är på sitt trettionde år här. (Jag kände hur det högg till i hjärtat, för jag skulle ha fått guldklocka från min förra arbetsgivare förra året. Men den tog somliga ifrån mig.) Jag är inte i alla lägen den som tycker att det är bra att man stannar på en och samma arbetsplats hela sitt arbetsliv. Själv var jag på en tre, fyra platser i mitt förra liv, dock hos samma grundarbetsgivare. Den som stannar länge inom en organisation får en erfarenhet som borde vara guld värd – mer än en guldklocka! – för alla arbetsgivare, eftersom den är så ovanlig. Men bäst av allt är blandningen av gamla och unga – och det tyckte denna, kloka jubilar. Och jag.

Jordgubbstårtan var divine!

Igår kväll väntade Fästmön hemma med spänning på att jag skulle ställa mig vid spisen. Det är nämligen ganska ovanligt, allra helst som att Anna var ledig. Och den som är ledig brukar laga kvällsmaten hemma. Anledningen till att jag tog över mitt eget kök var att jag skulle tillaga svampen jag hade fått av kollegan ML i måndags. Det blev var sin omelett med kantarellstuvning – och två påsar kantareller till frysen. Stuvningen blev lite klen, jag inser att jag behöver träna. Men det var ju svampen som var viktigast, inte redningen, så att säga.

Efter duschen jublade jag eftersom jag noterade att den svarta pricken vid vårtan försvann – och därmed vårtan. (Pricken är vårtans rot och den måste försvinna, annars är vårtan kvar.)Tänk att det svindyra medlet Vårtfri verkligen gör skäl för sitt namn! Jag är mycket nöjd.

Jag behövde stappla ut med sopor, men sen kollade vi på andra och sista delen av Edwin Drood, som jag hade spelat in på DVD-hårddisken. Den slutade lite oväntat, vilket jag gillar. Men jag undrar om mr Dickens skrev klart berättelsen eller om nån annan gjorde det åt honom. Han sägs ju ha dött med verket i sina armar – och verket var då ofullbordat…

Vad händer idag? På jobbet ska jag göra ytterligare några sidor på webben åt en av institutionerna (igår gjorde jag sex eller sju, minns inte). Det arbetet fortsätter och jag ska även försöka få klar och publisera en nyhet på vår externa startsida. Dagens lunch blir tillsammans med min bok på gång på Thaistället, alltså av asocial art. Jag behöver det ibland. Och dessutom vill jag läsa ut boken jag fick låna av en av forskarna. Den här boken är väldigt speciell, men det har jag insett först nu mot slutet. I början kunde jag bli galen på all detaljrikedom.

Härom natten fick min mobil spel och laddade ur och började pipa och ha sig strax före klockan två, när jag sov som bäst. Det är verkligen dags att pensionera den, men jag älskar den och har svårt att skiljas från den. Så jag har tre batterier till den som jag alternerar. Igår laddade jag upp batteri nummer två och håll nu en tumme att det funkar som det ska under dan! Eftersom framtiden är så osäker vågar jag inte riktigt investera i en ny mobil, eftersom jag inte kan dra på mig nån återkommande månadsavgift ifall det värsta scenariot blir verklighet. Ja, jag är orolig och bekymrad, men jag försöker att fokusera på det som är positivt och bra. Att ingenting är säkert i livet – mer än att du alltid ska leva med dig själv. Det har jag fått lära mig med besked, så det är jag beredd på.

Jag hade väldigt ont i hälen igår kväll. Den till och med värkte, vilket den inte har gjort så mycket. Den har mest gjort ont att stå och gå på. Mina andra krämpor är som de är och jag känner av en molande värk hela tiden. Inte ett ljud har jag hört från Sjukstugan i Backen än, men det har ju bara gått två månader sen de fick remissen och de verkar ju mest vara bekymrade över att patienterna ser vad de har för underkläder… Men det är lite märkligt… När jag väl tog upp mina besvär med doktorn och han skrev en remiss eftersom han tyckte att det var liiite jävligt för mig, då har det problemet nästan blivit sekundärt. Kan kroppen hela sig själv? Kan kroppen mota bort en alien som tar en i besittning? På utsidan ser det likadant ut och när jag känner så känns det likadant. Men jag behåller livet inuti mig och det är en märklig känsla. Är det en prövning eller är det en gåva eller är det bara en tillfällig respit? Jag har inga svar, men jag kan meddela att jag bekämpar min alien med alla krafter jag har till övers. Alla.

Livet är kort.

Read Full Post »

Lördagsmorgon i juni?

Ursäkta mig, men frågetecknet i rubriken är sannerligen befogat! Här rasar en riktig höststorm utanför fönstret, regnet vräker ner och termometern visar 5,2 grader. Ja, du läste rätt: 5,2 grader.

Regn, regn, regn…

I morse vaknade jag kvart över sju, cirka en timma senare än när jag ska upp och jobba. Jag hade nog sovit klart, för jag kröp väl i säng före klockan 23 igår, om jag inte minns fel. (Fast mitt minne är inte att lita på, som sagt…) Låg och slöade i sängen en timma, slumrade kanske till, men gav upp när grannen intill började skrika i sin telefon. Varför måste folk prata så högt i sina telefoner??? (Retorisk fråga. Jag är fullt medveten om att det inte går att uppfostra andra vuxna eller att få dem att förstå att de stör.) Jag vill inte höra allt de säger.

Det här vädret utanför mitt fönster speglar nog lite mitt inre. Det är nämligen så att jag gärna vill veta var, rent fysiskt, mina fiender befinner sig. Det är en trygghetsfråga. Jag vill inte riskera att möta nåt gammalt Elände bara så där. Igår kväll råkade jag på kombinationen gammal fiende – före före detta arbetsgivare. Det var en märklig känsla. Obehagligt. Fienden är inte placerad där jag jobbade, men på ett ställe där våra vägar skulle kunna korsas inom en snar framtid. Ett ställe där jag har sökt två tjänster (som min före före detta arbetsgivare inte är ansvarig för utan en helt annan). Ärligt talat, jag river mina ansökningar. Hur skulle det gå om vi tvingades dela hus på jobbet? En person, som en gång i tiden var med och ödelade mitt privatliv inklusive min ekonomi (det enda jag hade kvar var min lägenhet) och som sen dess, åratals efteråt, förföljt mig, hånat mig, hotat mig med mera… Nej, det går ju bara inte. 

Mitt liv har inte varit tuffare än de flesta andras. Men jag har varit med om att få både livet hemma och livet på jobbet totalt ödelagda. Jag höll säkerligen också i hammaren som spikade min egen kista, fast det gör väl ingen vettig människa frivilligt, om du tänker efter..?

Vad jag känner idag? Jag är inte rädd längre, men jag vill veta var Odjuren finns så att jag kan undvika någon som helst kontakt med dem. Jag är väldigt medveten om vad de är kapabla till. Livet är inte rättvist. En del får allt, ofta tack vare att de kan prata för sig. Särskilt tycks detta gälla personer som får chefstjänster. Ingen ser ju deras svarta inre. Nu menar jag inte att alla chefer är psykopater, men det finns starka drag hos många – dock inte hos nån av mina nuvarande chefer, tack och lov!

Livet är emellertid också så oberäkneligt att det kan gå itu. Plötsligt och utan förvarning. Och ingen av oss är förskonad. Mitt liv gick itu två gånger. Riskerna att det ska hända igen är minimala, för livet självt är inte lagat ännu. Nej, riskerna torde vara större för dem som har haft totalt flyt. De som är helt oförberedda.

[…] Allting kan gå itu. Ett hjärta kan gå i tusen bitar […]

Därför är det inte helt fel att känna lite ödmjukhet. Att känna tacksamhet. Jag är så tacksam att jag sitter här och skriver idag. För ett år sen trodde jag nämligen inte att jag skulle trampa på den här jorden längre. Men i mitt liv fanns det några som trodde på mig. Några som vägrade ge upp när jag själv nästan gjorde det. Några som förvägrade mig att ge upp. Några som fanns där i vardagen när jag förtvivlade och som finns där fortfarande:

• Fästmön
• Mamma
• Vännen/kollegan L

Ni såg alla tre min djupa förtvivlan och agerade på olika sätt. Jag står i stor skuld till er – en skuld av tacksamhet. Livet är en gåva och tack vare er – och Annika Östberg!  – har jag insett det!

Så sant som det hon skrev i sin/min bok!

Read Full Post »