Lite kärlek, så här på morgonen…

Ett försök till ett kärleksfullt inlägg, men…

---

 

Lite kärlek mor vi gott av.  (Örngottet som syns p bilden har jag fått av Fästmön.)

Lite kärlek så här på morgonen denna rätt gråa onsdag tror jag vi alla skulle må gott av. Men det är svårt. Det är svårt när en irriterar sig så mycket. Och klagar – på sin egen blogg, framför allt. Däremot tvingar jag ingen att läsa. Det känns faktiskt som om jag numera skriver mest för mig själv. Syftena med bloggen förändras genom åren. Ursprungligen var bloggen en dagbok – och det är den främst idag igen. Samtidigt vill jag skriva om sånt som intresserar mig. Då tycker somliga att jag bara klagar. För att slippa irritera sig på mig behöver en ju inte läsa här, eller hur? Dessutom anser jag själv att jag också hyllar företeelser, företag, personer, produkter med mera när de är bra. Att ha selektiv syn när en läser kan ju göra att en missar sånt… I förra veckan hyllade jag till exempel min tandhygga och min tandläkare, i söndags hyllade jag mina före detta kollegor, i måndags hyllade jag min fyllande Fästmö – och delvis andra Annor… Kanske kan det vara så att de negativt kritiska orden träffar ömma punkter på det egna stället..?

Nu när jag har inlett med alla dessa exempel på hur jag hyllar personer och företeelser måste jag förstås klaga lite också. Till exempel undrar jag varför lokalblaskan inte har skrivit ett ord om poeten Göran Palm, som gick bort igår? Han är faktiskt ganska känd i lyrik-Sverige – och dessutom föddes han i Uppsala. Men det finns väl inga journalister som bor i Uppsala eller Uppsala län kvar på UNT numera – de flesta verkar pendla in från Stockholm. Det lokala har tappats bort, tycker jag, för Stockholmsmänniskor har inte samma känsla för Uppsala och vårt län. Och när de ska ut på stan och göra reportage är det gågatan, en parallellgata till gatan där UNT har sitt kontorskomplex, som gäller, det tycker fler än jag. Det var länge sen journalisterna gjorde sig besväret att besöka andra delar av kommunen och länet än Uppsala city – och Gottsunda, förstås…

Gamla Uppsala finns, till exempel. Det ligger inte på gågatan i city.

 

Jo, jag kan klaga på att Antikrundan är slut för säsongen, men Antik & Auktion, som kom igår, är bra kompensation!

Annars har jag inte mycket att klaga på just för stunden. Jag blev så glad igår för NK:s* sms. Det jag utläste betyder bland annat att vi ses på fredag när det är ett gäng från min förra arbetsplats som ska träffas. I morgon ska jag träffa min handläggare på Arbetsförmedlingen. Henne gillar jag. Och även om jag inte tycker att hon är så tillgänglig för kommunikation som jag anser att hon borde vara kommunicerar vi bra när vi väl gör det, så att säga. En del kärlek ger jag till och med till min a-kassa. Jag ringde dit i måndags, blev bemött som en människa inte som en paria eller en tärande och mitt ärende handlades samma dag. (Med detta menas att jag kan fortsätta få a-kasseersättning i ytterligare 200 dar.)

Lilla mamma behöver mycket kärlek! Vi telefonerade i nästan en timme igår och jag blev så ledsen av det jag fick höra. För jag förstår så väl att mamma känner sig exkluderad och osedd. Om det handlar om att hon är gammal blir jag dessutom riktigt jävla förbannad. Men det sa jag inte. I stället försökte jag diskutera fram till en lösning som vi två är nöjda med.

På TV har det varit ganska dåligt den senaste tiden. Antikrundan har slutat för säsongen, till exempel. Men När livet vänder har tre avsnitt kvar! I kväll träffar Anja Kontor och vi tittare Daniel Mendoza. På lördag blir det ett kärt återseende av manligt slag – Mr Selfridge är tillbaka! Det blir tio avsnitt den här säsongen.

Mr Selfridge är tillbaka tio lördagar från och med nästa!

Men det är bara onsdag förmiddag än så länge. Jag har sökt ett antal jobb och hittat en del intressanta annonser på lediga tjänster och vikariat. Fast mest av allt hoppas jag ju på…

Eftersom mitt bokmål för nästa månad, maj, är att läsa böcker från loppis och second hand behöver jag lite påfyllning i den högen. Där finns för tillfället endast fem böcker – och en av dem har jag dessutom fått av vännen FEM, så jag vet inte om den räknas… Det kanske blir en utflykt idag till Återbruket i Boländerna. De har en ganska stökig och oorganiserad bokavdelning och så har de bara öppet på vardagar. Det var ett tag sen jag var där, med andra ord. Men… lite kärlek: Återbrukets bokavdelning är STOR, de har bra priser och jag har klara favoriter bland dem som jobbar där.

Den här högen böcker från loppis och second hand måste kompletteras så att bokmålet för maj månad kan uppnås.

 

*NK = Närmaste Kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Professor Frans Necronomicon i Upsala

Ett inlägg om ett seriehäfte.

---

 

I veckan hittade en liten bok för recension ner i min postbox. Ärligt talat blev jag inte lika uppspelt som jag brukar bli när det trillar in böcker. Det här var nämligen en seriebok, det vill säga inte bara en liten aning utanför det jag vanligen läser utan flera mil. Idag till söndagsfrukosten satte jag emellertid mina litterära tänder i det lilla häftet. Och faktum är att jag njöt! Och skrattade!

Historien är inte krånglig på något sätt. Professor Frans och hans elev Henning kallas till Ulleråker där en bekanting till professorn, som hamnade på sjukhuset just tack vare honom, har fått riktigt storspel. Hon ritar och skriver på väggarna i sitt rum. Professor Frans ser förstås att det är hieroglyfer. Ganska snart inser professorn också att den värdefulla boken Necronomicon, en riktig raritet som trängs med Silverbibeln på Carolina Rediviva, ska stjälas. Dessutom är självaste rektorns liv hotat – under sista april…

Jag har nog inte läst serier sen jag läste Tintin. Eller jo. Jag har ju läst vuxenserier som Nemi och Nina Hemmingssons böcker. Det här är lite både och. Det är spännande, som i Tintin, och roligt, som i Nemi och hos Nina Hemmingsson. Mycket är förstås studentikost – det hela utspelar sig ju i Uppsala. Eller Upsala, som författaren Mohamed Omar, stavar stadens namn.

Som vanligt i Mohammed Omars böcker finns här förlagor till såväl företeelser som människor som existerar i verkliga livet. Att han väljer att kalla lokalblaskan Upsala GAMLA tidning får mig att skratta högt. Det finns även andra små roligheter jag fnissar åt, som till exempel när Henning googlar på Sven Hedenvind och får frågan på mobilen om han menade Sven-Bertil Taube.

Men det finns allvarliga undertoner i häftet. Själva berättelsen handlar ju om en form av nynazism. Det är inte utan att jag undrar om det finns någon förlaga till personen som mot slutet utbrister:

Jag ska bli führer över Upsala!

Rickard Fornstedt har jobbat med manus tillsammans med Mohammed Omar, men han har även gjort illustrationerna. Omslaget är ruggigt bra och det är också de svartvita teckningarna i inlagan. Jag gillar att de är så rena som de är och jag saknar inte färg ett dugg.

Toffelomdömet kan inte bli annat än det högsta! Professor Frans är perfekt att njuta av i serieform.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Jobb – ska jag våga pröva nåt nytt?

Ett fundersamt inlägg.

---

 

Här förmedlas inga jobb till Den lilla människan (i orange cirkel). Fotot föreställer Arbetsförmedlingens nya, fina hus i Uppsala.

Tanken på det stundande besöket på Arbetsförmedlingen nästa vecka fyller mig inte precis med jubel. Skälet är rätt enkelt: jag har varit där många gånger och jag har aldrig fått nån hjälp. Nåt jobb, alltså. De arbeten jag har fått har jag skaffat mig själv, genom egna kontakter. På Arbetsförmedlingen förmedlar man nämligen inte jobb, det sa ju en av mina före detta handläggare klart och tydligt.

Några som däremot slår mig som betydligt mer professionella när det gäller arbetsförmedling är bemanningsföretag. Jag har varit på fyra intervjuer på olika såna företag. Varje gång har jag blivit trevligt bemött. Och professionellt, som sagt. Mina kompetenser har uppskattats, jag har fått prata om mina yrkeskunskaper och jag har fått intresserade – och intressanta! – intervjufrågor. I höstas var jag och en person kvar och konkurrerade om en tjänst. Jag förlorade, men insåg sen att det nog var ganska bra – med tanke på den myndighet man skulle jobba hos. En ganska… utskälld myndighet…

En annan tjänst jag var nära att få var åt ett helt annat håll. Tjänsten som sådan innebar mycket skrivande, vilket jag ju verkligen vill jobba med, men också många resor kors och tvärs genom Sverige. Det funkar inte riktigt på en deltid, så jag tackade nej.

Idag snubblade jag över ett bemanningsföretag som jag inte har hört talas om tidigare, Implement MP AB. Jag kollade runt lite på deras webbplats och blev verkligen nyfiken. Förutom att webbplatsen är väldigt snygg (ganska ovanligt nuförtiden) gjorde den så jag ville veta mer. Och då ska du veta att jag kan vara ganska kritisk – mot såväl webbplatser som bemanningsföretag. För även om jag har varit på bra intervjuer hos andra bemanningsföretag har villkoren hos dessa företag inte varit så bra. Vad gäller Implement framgår inte några villkor av webbplatsen, men där finns ändå nåt som lockar samtidigt som det känns seriöst.

Det som gjorde mig extra intresserad den här gången var det faktum att Implement söker förändringsspecialister. Det finns så mycket jag skulle vilja förändra hos de företag och organisationer där jag har arbetat tidigare att just förändringsarbete låter väldigt spännande. För när man är inne och jobbar en kort period, såsom jag har gjort de senaste åren, kan det klia i fingrarna att förändra saker och ting. Företeelser, uppgifter, verksamheter som man som utomstående ser skulle kunna bli ändras till det bättre…

Företaget har kontor på flera ställen i Skandiavien, men det är nog hos Stockholmskontoret jag tänker registrera mig. Jag vill pröva ett nytt sätt – och ett nytt bemanningsföretag – att få jobb. För det är mitt mål: att få jobb. Snart. En vända till med arbetslöshet vill jag inte ha!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Jag är arg

Ett argt inlägg.

---

 

Ganska arg

Det kliar i pannan idag. Det är hornen som vill tränga ut genom huden. Jag är arg. Generellt sett tycker jag att det är bättre att vara arg än att vara ledsen. Ilska kan ge styrka. Men det är inte alltid så konstruktivt det heller.

Tålamodet är kort. Redan i morse blev jag ilsken på tre personer eller företeelser i ganska snabb takt. Först folk som försöker vara roliga (människor som inte försöker vara roliga, däremot, är oftast skitroliga när de råkar vara… roliga, typ).

Sen irriterar jag mig på alla som kommenterar blogginlägg på Twitter. Varje gång jag skriver ett blogginlägg skickar jag en puff till Twitter att det finns nåt nytt att läsa. Ska man kommentera texten ifråga bör man ju göra det här och inte på Twitter, tycker jag. Det är ungefär som om du gör radioreklam för en vara du vill sälja – och så försöker folk beställa vara genom att kontakta radion. Lika dumt, tycker jag. Och ilsknar till varje gång jag tycker att nån gör fel. (Det tycker ju säkert inte de som gör det, men…)

Ovanpå det… turkost… Alltså, turkost får mig att se rött! Det är ingen färg och det gör ont i mina ögon att se nåt turkost. Det gjorde extremt ont i morse att i förbifarten råka se att nån har turkosa jävla persienner! URRRRRRRRRRRRK!

Droppen kom på vägen till jobbet. Hur i helvete kan man köra som om man fick sitt körkort på postorder när man åker omkring i en firmabil, väl uppmärkt med firmanamnet? Hört talas om varumärkesbyggande respektive – krossande??? Alltså, som medtrafikant vill man ju aldrig bli/inte fortsätta vara kund där. Hade jag varit riktigt elak så hade jag lagt ut namnet på företaget i fråga här. Men jag är inte elak idag. Bara arg. Eller jävligt förbannad.

För övrigt är jag felfri. (<== ironi)

PS Kom på en sak till! Folk som pratar lååångsamt… Alltså, jag blir så nervös att jag börjar stamma! Och det spelar ingen roll om vi pratar svenska eller engelska. Jag stammar.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Bettskenor och annat som gör tillvaron roligare

Ett inlägg i vilket Tofflan avhandlar bettskenor och annat smått och gott som gör livet och tillvaron roligare

I morse noterade jag att nån på Twitter kallade sin bettskena ungefär

plastjolle på livssmärtans hav

(jag har skrivit om det något eftersom det inte var korrekt stavat). Fnissade lite för mig själv och tänkte på när jag var hos tandhygienisten sist. Jag skulle på kontroll, jag skulle laga en trasig tand och jag skulle ta med mig min bettskena. Min bettskena har några år på nacken, men den är fortfarande funktionell. Min fiffiga tandläkare brukar fixa till den ibland så att den passar med min överkäke – där händer ju saker då och då genom åren. Men nu sist när jag tog fram den nästan baxnade tandhygienisten, som inte hade träffat mig förut, och utbrast:

En blå! Kan de vara blå?

Tandläkaren, som höll på att fixa till min trasiga tand, svarade att jodå, det kunde de visst vara – om de inte var helt nya. Gissningsvis är alla bettskenor genomskinliga idag. Jag minns att jag kunde välja mellan blå, röd, gul och genomskinlig. Eftersom guRt är fuRt och rött är sött och genomskinligt tråkig var valet inte svårt. Blått är dessutom min favoritfärg. Så lite roligare var det nog förr. För håll med om att lite färg på bettskenan gör tillvaron roligare?

Tofflan med sin blåa bettskena.

En annan sak som jag tycker höjer glädjenivån i tillvarons bägare är dörrkarusellen på jobbet. Jag går alltid genom den när jag ska in eller ut. Det går mycket fortare att gå ut som vanligt folk, genom dörren, men det är baske mig mycket roligare att gå ut genom en dörrkarusell. Jag lovar! Testa nästa gång, får du se!

Har du några prylar eller företeelser som gör din tillvaro roligare???

Livet är kort.

Read Full Post »

Drömmar… och verklighet

Vi pratade om drömmar häromdan på jobbet. S berättade om en dröm om en släkting, en dröm som hade varit så tydlig, så tydlig men som gick ut på att släktingen inte levde. Så på morgonen var S tvungen att ringa sin släkting – som fortfarande levde, visade det sig – och är för övrigt fortfarande högst levande, trots att åldern närmar sig 100.

Änglalik? Njaa…

Jag avslöjade att jag är bra på att hitta saker. Att se var saker som har kommit bort är. Bland annat. Jag har fler liknande förmågor, men inget jag avslöjar för vem som helst. Som ett litet test fick jag då i uppdrag av S att hitta ett föremål som var försvunnit. Jag svarade:

Det ligger i en plastpåse som står lutad mot ett skåp. Jag vet inte var, men jag ser trä.

Det tog mindre än en kvart så kom S och sa att jag hade sett ett likadant föremål, dock inte det rätta. Och så visade S mig var och hur. Inte minns jag att jag har lagt märke till det, men det kan jag naturligtvis ha gjort. Föremålet låg på en träskiva. Vi får se nu om dess tvilling upphittas endera dan.

Allting har säkert naturliga förklaringar, även drömmar. Jag tror att vi bearbetar saker i drömmar, men vi väver också in företeelser, personer och situationer. Ibland blir det inte riktigt kloka drömmar! Som för min del härom natten. I den knäppaste av knäppa drömmar drömde jag att jag var ihop med ett gammalt X:s X. Och så rökte jag. Som en skorsten. Två cigarretter åt gången, dessutom. För det första finns det inte nåt gammalt X:s X jag skulle vara intresserad av och för det andra hatar jag rökning och cigarretter – i verkligheten. Märkligt…

Har du drömt nåt knäppt den sista tiden???

Och… ja, just det… Nästa vecka, på fredag, är har jag varit rökfri i åtta år. Det är det bästa jag har gjort.

Livet är kort.

Read Full Post »