Då kom regnet…

Ett avslutande inlägg.

---

 

Himlen öppnade sig och regnet kom just som jag rullade ut från jobbets parkering.

Just som jag rullade ut från parkeringen på jobbet kom regnet. Det blev så talande för hur det kändes inuti, hur jag har känt den senaste veckan och idag allra helst. Jag vill bara gråta hela tiden, men förvånande nog är ögonen alldeles torra. Tror att jag kanske grät av mig i påskhelgen. Och då är det ju bra, för nu måste jag vara stark. Det är ingen annan som är det åt mig. Det finns ingen NK* att luta sig mot. NK var så gullig och hjälpte mig att bära ut mina krukväxter till bilen, allt medan jag berättade att jag ville ta hem växterna eftersom jag har fått dem av Elliot Hund. Två kramar blev det innan NK gick tillbaka in och jag for hem. I morgon ska jag inte till jobbet. NK, däremot, och en del andra sköna människor ska jag träffa. Snart. Så sent som i eftermiddag kom en inbjudan till en träff i mitten av april. Själv planerar jag att hålla gravöl tillsammans med mina favoriter nån gång i maj, när vi kan sitta på nån uteservering. NK och jag lär träffas innan dess.

Nån större nytta har jag inte gjort idag. Jag har tömt mitt rum, förstås, och inte haft svar till en person som undrade nåt. Det kändes helt OK att hänvisa personen till min chef. Överlämningen till NK gjorde jag redan i tisdags. Igår fick jag en sån fin present av NK och Mamma Mu**, ett presentkort på Akademibokhandeln. Eftersom jag är med i Akademibokhandelns Vänner får jag dessutom vissa erbjudanden och rabatter, så jag kollade runt lite vad det kan tänkas bli för den generösa summan. Helt klart är att det INTE blir kontorsmaterial utan skönlitteratur som får följa med hem när jag åker dit och shoppar. Innan jag lämnade byggnaden delade jag ut kramar och visitkort till mina personliga favoriter. Såna människor jag vill spara på.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Hemma i New Village fick jag ringa min fastighetsförvaltare eftersom jag hade fått en påminnelse på en faktura som jag däremot INTE hade fått. Telefonköade en god stund, men sen löste det hela sig. Det visade sig att fastighetsförvaltaren hade gjort fel och inte jag, så en ny faktura kommer med ett belopp utan påminnelseavgift. Därefter ringde jag Fästmön som sökt mig i ett vasst ärende och slutligen skrev jag ut och fyllde i en blankett till Dimsyns a-kassa. Blanketten plus två arbetsgivarintyg ska jag posta i morgon. Tror jag. Jag orkar fan inte ringa a-kassan i morgon också, det räcker med Arbetsförmedlingen. Jag hoppas innerligt att våra kontakter blir mycket kortvariga den här gången. Och blir de inte det så överlever jag inte. Detta är sååå förnedrande, tillintetgörande och värdelöst. 

Slutligen tar jag med mig orden som A sa efter eftermiddagsfikat:

Tack för den här tiden! Du har varit en stämningsförhöjare.

Att vara stämningsförhöjare är inte fy skam! Nu får NK klara den biten på egen hand. Själv ska jag gå ut i regnet – men inte förrän i morgon – och posta ett tjockt kuvert med blanketter till Dimsyns a-kassa. Tjolahopp, liksom… I kväll tröstar jag mig med Antikrundan (säsongsavslutning i kväll), Gåsmamman och en nyinköpt bok.

*NK = Närmaste Kollegan
**Mamma Mu = Markus mamma

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nu är det snart slut, UNT!

Ett provande inlägg.

---

 

I morgon Idag (17 januari) har jag haft lokalblaskan på prov i tre veckor. Jag nappade på ett gratiserbjudande om två veckor. Var man snabb att skicka in lappen skulle man få tre veckor. Jag var inte snabb. Ändå fick jag tre veckor. Kanske var det nån form av ”kompensation” för att det dröjde två och en halv vecka innan prenumerationen kom igång? Å andra sidan tog det knappt en vecka innan den första UNT-säljaren ringde. (Att jämföra med SvD, där jag via Snäll-Anders fick en prov-prenumeration som kom igång efter två dar, om jag inte minns fel… En enda säljare från SvD har ringt hittills och flåsat mig i örat – h*n hörde uppenbarligen inte att jag svarade. Det var efter över två veckors provperiod.)

Vad tycker jag då? Tja… Svenska Dagbladet har ju numera Lisa Irenius. Det säger rätt mycket om vad jag tycker. Men jag tänkte ändå kort gå igenom dagens UNT och visa på vad jag tycker är bra och vad jag tycker är mindre bra.

• På Ettan har man lyft fram fixaren Berth på Röda korset. Det tror jag är jättesmart, framför allt som många papperstidningsläsare är äldre och äldre är en målgrupp för Röda korsets fixare. Sen kommer själva artikeln inte förrän i B-delen, i anslutning till dödsannonserna…
• Dagens ledare och debattartikel handlar om Raoul Wallenberg med anledning av att det i morgon är 70 år sen han fördes bort. Om man nu ska lyfta fram såna här årsdagar undrar jag bara varför man inte gör det på själva årsdagen? Tidningen kommer ju liksom ut i morgon…
• Det är likadant med nästa uppslag som  handlar om Fadime Sahindal. Det är 13 år sen hon mördades – på onsdag. Förra året dog två av hennes syskon. Kanske man borde visa lite… hänsyn?
• Följande artiklar handlar om en misstänkt barnvåldtäkt och en kvinna som blivit sjuk av sin bostad och som inte får hjälp att hitta en ny. Barnvåldtäkten är en fruktansvärd nyhet och den sjuka kvinnan är en artikel som vädjar till läsarens empati.
• Annonser, annonser, annonser och sen lite kortare texter om årets ledigheter. Jag fascineras av hur långt framåt andra människor kan tänka. En del har redan planerat in sin semester…
• Därpå följer en, i mitt tycke, rätt undanskymd artikel i vilken en professor i islamsk teologi och filosofi kommer till tals angående terrordåd och demonstrationer mot islam.
• Så följer en del kortare texter från Uppland samt en större (i alla fall är bilden stor och ligger över ett uppslag) artikel som åter igen vädjar till läsarnas empati: en fembarnsfamilj som står utan bostad.
• Kost, ekonomi, motor och Leva bläddrar jag snabbt förbi (inte intresserad). Då hamnar jag på riksnyheterna. Hittar inget där som jag inte redan läste igår på nätet. Världsnyheterna kommer sen och det är samma visa där: intet nytt. Annonser, en läsarbild och vädret avslutar A-delen.
• Kulturen inleder B-delen. Inget riktigt spännande här. Artiklar som anknyter till Charlie Hebdo och Fadime Sahindal igen liksom diskussionen i sociala medier om Snippan & Snoppen-musikfilmen. Jag gäspar lite. En lång artikel om en ljussättare på Uppsala stadsteater skummar jag.
• Sen följer åtta sidor sport. Jag bläddrar förbi utan att läsa och kommer till fixar-artikeln samt födde och dödde. Det verkar som om UNT har sparat på de senare, för de fyller ett helt uppslag, en hel sida och lite till. Korsord, TV, insändare och serier avslutar B-delen. Korsordssidan stannar jag länge vid, för jag har tagit upp mitt sudokulösande.

Då är frågan… Vad ska jag svara när prenumerationssäljaren ringer nästa gång? För UNT:s dito kan ju ringa flera gånger och upp till 18 månader efter avslutad prenumeration. Ska jag prenumerera på tidningen igen? Jag har ju trots allt klarat mig i nästan två år utan den. (Jag sa upp den våren 2013 efter att ha varit prenumerant i typ 30 bast.)

Ja… jag försöker förgäves hitta prisuppgifter på olika typer av abonnemang. Ingenting i redaktionsrutan i papperstidningen, ingenting på nätet. Och det avgör ju saken ganska lätt: jag köper inte nånting utan att i förväg veta vad det kostar. 

Så sorry, UNT, ni faller på detta att ni saknar basal prisinformation. I övrigt noterar jag ändå en smärre kvalitetshöjning sen våren 2013. Hade UNT fokuserat ännu mer på det lokala och kulturen skulle jag kanske ha övervägt att prenumerera, men… som sagt… Lisa Irenius finns ju på SvD numera…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »