Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘helgon’

Ett inlägg i vilket Tofflan försöker göra skäl för sin lön, bland annat.


 

Tofflan med gloria

Sankta Tofflan??? Tror inte det, bilden måste vara fejkad!

Det vore en svår synd att säga att jag är nåt helgon. Men bilden här intill var den första bild som togs på mig i måndags morse OCH på nya jobbet. Bilden är visserligen beskuren här för jag hade tänkt använda den som profilbild på min presentationssida på intranätet. Som du ser funkar den inte – det ser ju ut som om jag har en gloria. Samtidigt är den bättre än den selfie jag tog idag med min tjänstemobil, en sprajtans ny iPhone SE. Där ser jag inte klok ut fast på ett mer typiskt-för-mig-sätt. Dessutom hade smartot jag satt skyddsfilmen över linsen utan att pilla bort den lilla plastcirkeln som gjorde ett hål i skyddet. När jag kom på det började jag pilla så linsen blev alldeles smutsig och bilden softad. Och nej. Du får inte se den här.

 

Min dag började med solsken även idag. Det där dåliga vädret som det snackades om tycks ha blåst bort med vinden i tisdags. Visserligen är det kyligare i luften nu, men det är väldigt soligt och skönt.

Hus på Polacksbacken

Ett av grannhusen på Polacksbacken i Uppsala där jag jobbar.


Jag fick en stund med chefen i morse 
och det var bra. Hon hjälpte igång mig med mobilen, för hon hade färska kunskaper. Det där jädra lilla SIM-kortet och mina prinskorvsfingrar är ingen bra kombo, men chefen sa hur jag skulle göra och gjorde därefter. Det enda jag inte fick till var ett nytt apple-id. Jag vill nämligen skapa ett för jobbet som jag håller separat från mitt privata. Det var f*n i mig omöjligt – kanske för att jag gjorde det mot slutet av dan..?

Dagens höjdpunkt kom mitt på dan i och med NK:s* besök på lunchen. Det var så roligt att ses och babbla, men som vanligt alldeles för kort tid för detta kära återseende. Förhoppningsvis får vi till den där AW:n** med gamla jobbet snart. Samtidigt vill jag inte partaja för mycket så jag kommer trött till nya jobbet och vi har även ett par kvällsaktiviteter framöver som jag ska delta i.

Men… jag har faktiskt gjort skäl för min kommande, feta lön idag! Det känns som om jag har jobbat, åstadkommit nåt annat än bara installerat prylar och program och bekantat mig med dessa. Jag sitter med avdelningens kommunikationsplan och även dess kommunikationspolicy och går igenom dem. De behöver revideras och jag har en tanke att slå ihop dokumenten till ett enda – efter att ha förkortat lite. Vi får se om det tas emot väl av staben/ledningen/lämplig grupp. Det kändes i alla fall rätt skönt att sprida ut sina papper lite på skrivbordet…

Detta bildspel kräver JavaScript.


Att byta kontor 
är nåt jag blev van vid under tiden på SGU. På sex månader bytte jag kontor tre gånger. Nu är det snart dags här också. Jag ska få ett underbart härligt hörnrum med fönster åt två håll. Då tar jag med mig några krukväxter hemifrån! Troligen flyttar jag nästa vecka.

Plötsligt var det dags att åka hem idag också. Jag tog gamla vägen hem, för jag skulle stanna till vid ICA Heidan för att hämta ett brev som var för stort för min postbox. Därför var jag lite sen hem. Och inte kan jag sätta mig direkt och tanka ner mina funderingar och ord om dagen när jag kommer hem och sparkar igång datorn. Det är så många jobbsajter jag får lediga jobb-tips ifrån som jag måste avboka. Häromdan var det elva stycken… Dessutom får jag besked på sökta jobb och jag blir till och med kallad till intervjuer. Såna mejl måste jag också svara på innan jag kan blogga. Vidare är det intressant att se att vissa rekryteringar har anmärkningsvärt korta handläggningstider. Uppgjorda och tvångsannonserade, gissar jag, som även tvingades söka några jobb trots att jag hade fått ett nytt.

Damejeanne med korkar

Som att lägga handen på en kristallkula – eller en gravidmage, rentav. Damejeannen är full av korkar från urdruckna vinare…

Det börjar bli dags att få nåt i magen innan jag sätter mig och skriver ett vintips/en vinrecension här på bloggen. I morse noterade jag att min glasdamejeanne innehåller rätt många korkar från urdruckna flaskor. Det var som att lägga handen på en gravidmage eller kanske en kristallkula. Då är ändå inte korkarna från flaskor jag har druckit hos Fästmön med… Anna måste jag förresten ringa i kväll, för vi har fått en skadad familjemedlem som behövde få vård idag – tur att Annas snälla mamma hade tid och lust att skjutsa. Nu hoppas vi att sjuklingen kryar på sig. Det är inte var dag en får ett oönskat hål i örat…

I morgon är det fredag och inte vet jag vad som händer i helgen, men nog vill jag tillbringa den med familjen i nån konstellation. Vad händer hos DIG i helgen??? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar!!!

 

*NK = Närmaste Kollegan på gamla jobbet
**AW = After Work, alltså utgång på krogen efter jobbet

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett helginlägg.


 

Jack O'Lantern 2012

En Jack O’Lantern från 2012.

Idag blev jag ofrivilligt och mycket motvilligt ledig från jobbet. Det visade sig att myndigheten jag jobbar på stänger efter en halv dag. Vi konsulter får inte vistas i lokalerna när reception och vaktmästeri är stängda. Det finns olika skäl till detta och ett är förstås säkerhet. Plötsligt fick jag därför fyra timmars ledigt. Det låter ju jätteskönt, men jag hade planerat för att jobba och ledigheten blev inte ett faktum förrän sent igår. Jag hade tänkt ägna eftermiddagen åt att kämpa ikapp med mina lay outer. Så blev det inte. Tyvärr går jag därmed också miste om fyra timmars lön. Livet som konsult är bra på vissa sätt, mindre bra på andra.

Men fyra timmars plötslig ledighet måste ju användas till nåt vettigt. Jag åkte hem och ställde mig vid strykbrädan. Det låter jättetrist och hade jag inte varit så hård på mig själv skulle jag ha vräkt mig i soffan med en bunke godis och en bok. Jag strök, alltså. Och funderade över det här med Halloween och Allhelgona.

Många, även jag, uttrycker att det här med Halloween är så himla amerikanskt. Vi undrar varför vi adopterar skit-traditioner. Hade inte Thanksgiving, till exempel, varit trevligare? Och varför ska vi ha Halloween när vi ju samma helg har Allhelgona? Jag läste en artikel i Svenska Dagbladet i morse om Halloween och Allhelgona och kom bland annat fram till att den förra inte alls är allt igenom amerikansk.

  • Halloween kommer från en gammal keltisk högtid, från uråldrig förkristen tid. När kristendomen kom försökte katolska kyrkan göra helgen kristen.
  • År 731 införde katolska kyrkan Allhelgona till minne av sina helgon. Syftet var att försöka konkurrera ut den keltiska Samhain, som firades när skörden var över och vintern på gång.
  • Men det folkliga Halloweenfirandet fortsatte. På 1000-talet gjorde kyrkan ett nytt försöka att kristna helgen och införde Alla själars dag, som firades till minne av de döda.
  • Sen kom reformationen på 1500-talet och då avskaffades Alla själars dag i Sverige.
  • År 1772 avskaffades allhelgonadagen som helgdag
  • År 1983 återkom dagen, men kallades då söndagen efter alla helgons dag.
  • På 1840-talet tog irländare och skottar med sig Halloween till Amerika. Där utvecklades traditionen under 1900-talet till att klä ut sig och gå runt och tigga godis.
  • på 1950-talet uppstod den svenska traditionen att tända ljus på gravar. År 1953 infördes Alla helgons dag. Den infaller den dag som är lördag mellan den 31 oktober och den 6 november.
  • I början av 1990-talet började svensk handel att införa Halloween. Sen har det rullat på.

För egen del tänker jag fira lite både och. Nåt godis ska jag inte tigga, men köpa och äta och i morgon ska jag och Fästmön åka till nån kyrkogård och titta hur vackert det är när alla ljus lyser. Och så ska jag tänka på alla de kära som inte längre finns hos mig här på jorden, men som är nära ändå.

Ha en fin helg!

Ljus i Minneslunden Vaksala kyrka 2013

Ljus i Minneslunden vid Vaksala kyrka 2013.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Förföljare – personer som behöver hjälp

Ett inlägg om just förföljare och att vara förföljd.


Nu ska jag sätta foten
i ett getingbo. Ett bo fyllt av arga getingar. Men jag är så in i döden trött på att vara rädd. Dessutom sägs det att anfall är bästa försvar… Fast jag tänker försöka redogöra för saker och ting så neutralt som möjligt. Däremot är det förstås min sida av saken. Mina sanningar. Sanningar, som kan vara helt andra än andra människors.

__________________________________________


En av de första gångerna
jag var förföljd var jag runt 24 år. Jag fick nattliga telefonsamtal. För det mesta sa ingen något, men ibland hördes tung andhämtning och ibland sluddrade nån nåt. Det var omöjligt att höra ens om det var en man eller en kvinna. Jag fick förstås inte bara förstörd nattsömn, jag blev väldigt rädd. Det gick så långt att jag polisanmälde. På den tiden fanns inte tjänsten nummerpresentation. Spårning av telefoner var nånting som polisen gjorde – om det var påkallat. Till sist fick jag emellertid veta vem som hade ringt mig. Det var en person i min bekantskapskrets. Vi hade inget otalt med varandra, vi umgicks då och då i samma ”gäng”. Men så plötsligt hade personen ifråga fått nånting för sig. Att alkohol spelade en stor roll i det hela är ingen ursäkt. De nattliga samtalen slutade tvärt när jag skickade över kopior på min anmälan samt resultat av polisens spårning.

__________________________________________


Det året jag fyllde 30
träffade jag en person som jag blev kär i. Vi blev så småningom sambor. Ganska snart började det ringa igen – flera gånger om dygnet. Det är väldigt jobbigt när man ska upp tidigt och jobba. Ingen sa nåt i luren, men det hördes att nån var där. Det var fortfarande före nummerpresentationens tid, så vi drog helt enkelt ur telefonsladden när vi inte orkade längre. Ungefär två år senare flyttade vi och bytte i samma veva telefonnummer. Den första som ringde på det nya numret var… vår Dygnet-runt-ringare.

Då fick jag nog och bestämde mig återigen för att polisanmäla och ha spårning på telefonen. Resultatet av spårningen visade att det var ett X till min dåvarande som ägnade sig åt att telefonterrorisera oss – under påverkan av alkohol, förstås. H*n var, enligt egen utsago i polisförhöret, som jag fick ett referat från, inte ute efter att störa mig utan min dåvarande… Men nu var det jag som stod för telefonabonnemanget. Under förhöret erkände h*n alltså. Det tyckte polisen räckte. De ansåg att bevisningen inte skulle hålla! Vem som helst skulle ju ha kunnat lånat personens telefon – alla tider på dygnet – och ringt. Jag hade begärt ersättning för kostnaden för spårningen, men fick inte det. Samtalen upphörde emellertid – till stor del. Inte helt. Vi blev i stället uppringda och hotade av en bekant till min dåvarande och min dåvarandes X. Sista gången vi hörde nåt från nån av dem var när min dåvarandes X hade tagit livet av sig. Det var jag som tog emot det samtalet och det var jag som fick all skuld kastad på mig. Ett hemskt slut, men ett slut som verkligen visade att vår Dygnet-runt-ringare var sjuk och hade behövt hjälp och vård!

__________________________________________


Jag har haft ytterligare
ett par ”ringare”. De har emellertid inte varit tysta. De har inte alltid varit så smarta heller. Och nu för tiden finns det ju nummerpresentation. Det var en aning jobbigt att personen ifråga också talade om att h*n kunde se mig i min lägenhet – det var en granne som bodde mitt emot, sa h*n. (Här där jag bor är det hus på alla sidor om mitt.) I samband med ett ideellt arbete fick jag hjälp med den ena personen. Detta var efter att jag berättat om Ringaren i gruppen och blivit så arg därför att h*n gett sig på mitt bonusbarn, som oskyldigt svarade i min telefon här hemma en gång.

En ”kollega” till mig gick helt enkelt hem till personen och frågade varför h*n ringde mig. Då upphörde det. Tills en kväll när personen ifråga ringde och bultade på min dörr… Av nån anledning ringde jag inte polisen utan två personer som då bodde nära mig. En av dem kom över, men då hade Ringaren redan försvunnit. Det slutade med att en av mina räddare ringde polisen – för Ringaren låg nämligen utanför på gräsmattan, dyngrak. Återigen alkohol!

Naturligtvis var jag både glad och tacksam åt hjälpen från mina två bekanta. Men jag var inte kåt!!! Därför blev det ytterst obehagligt när en av hjälparna, efter nåt halvår, började skicka snuskiga sms till mig… Naturligtvis när h*n var berusad.

__________________________________________


I början när jag bloggade
var jag en elefant i en glasbutik. Jag var i en akut livskris och tyckte att mina vänner och bekanta vände mig ryggen. Jag kände mig ju också förföljd av en av dem (de snuskiga sms:en). Så jag gjorde det enda jag trodde att jag kunde göra: jag bloggade om bekantingarna, som bodde i mitt närområde. Jag talade inte om deras namn, men uppenbarligen skrev jag så träffande att det tog en av dem mindre än två månader att ”känna igen sig”. Några av dem har inte hälsat sen dess. Det bryr jag mig inte om. En del har börjat hälsa igen ganska nyligen. Några har jag ”pratat ut med”. Och ytterligare några har flyttat eller står i begrepp att flytta. Bland annat en familj, som har försökt få mig vräkt. Vi har yttrandefrihet i det här landet och även om jag inte var snäll hade jag all rätt i världen att skriva på min egen blogg vad jag tycker om folk, som jag gav påhittade namn åt. Men, som sagt, det måste ju ha legat nån sanning i det jag skrev eftersom reaktionen blev så kraftig. I det här fallet handlade det dessutom om att jag vid upprepade tillfällen hade försökt kommunicera verbalt med vuxna representanter i familjen om saker som jag blev störd av.

__________________________________________


Jag ville berätta
om detta för att du inte ska tro att jag är nåt helgon, för det är jag inte. Men det har gått fyra och ett halvt år, nästan, sen jag startade min blogg. Det har hänt saker under den tiden också. Det har bland annat hänt att ett X, som påstår att jag förföljer h*n**, har flyttat till närområdet inte bara för första gången utan för andra. H*n har också, tack och lov, flyttat härifrån – för gott, hoppas jag. Jag tror att h*n insåg att det inte var h*n själv som var rädd och förföljd, utan att det var jag som var rädd och förföljd av h*n**. (Jag har för övrigt varit så ärlig att jag har sagt till h*n**  att jag är rädd för h*n** en gång när vi möttes av en händelse på väg till och från affären.) Jag har bott här hela tiden, medan h*n har valt att flytta hit – trots att jag bor här – två gånger. Då kan man inte vara så rädd och förföljd, tycker jag. (Eller tre, om man räknar den första gången när vi var tillsammans. Men DET är – tack och lov! – preskriberat nu.)

__________________________________________


Det låter som om jag är väldigt drabbad,
men ärligt talat tror jag inte att jag är särskilt unik. Att vara förföljd är nånting som de flesta kvinnor har varit utsatta för. Även män, säkerligen. Förföljarna själva är också av båda könen. Men lik förbaskat är det jobbigt! Det är störande, man blir rädd, man blir arg…

Varför skriver jag om detta NU? Därför att igår kväll ringde det återigen på min telefon. Och det var en av mina förföljare… (En person jag aldrig har träffat, för övrigt!) Syftet med detta inlägg är att lyfta frågan, ventilera och att försöka att inte vara rädd.

__________________________________________


Med mitt förnuft kan jag inse
– och vet själv! – att man kan göra dumma saker när man inte mår så bra. Men vissa människor borde få hjälp att inse att de behöver professionell hjälp, kanske till och med vård, att sluta med sina förföljelser. Det är allt annat än friskt beteende att förfölja nån – på olika sätt – under flera år. Det står jag fast vid. Du kan inte rubba mig.

__________________________________________

Har du varit eller är förföljd??? Skriv gärna några rader och berätta! Om du vill kan du vara anonym för övriga läsare. Skriv då bara ett påhittat nick och en påhittad e-postadress i kommentarsformuläret som du fyller i den första gången du kommenterar på min blogg! Innan din första kommentar publiceras måste administrationsskorpionen godkänna den!

adminskorpion

Administrationsskorpionen i egen hög person.


Livet är kort.

Read Full Post »

Nej då, jag har inte glömt veckans höjning (Helgon) respektive sänkning (Hell gone). Det är inte svårare än så här:

Helgon

                                                                                                                                                                     Hell gone

Read Full Post »

För den som inte visste det är det S:t Patrick’s day idag, den 17 mars. S:t Patrick är Irlands skyddshelgon. Han föddes nån gång på 300- eller 400-talet och dog just den 17 mars.

S:t Patricks far Calpornius lär ha varit präst och diakon, medan modern kom från en överklassfamilj. När Patrick var 16 år kidnappades han och två systrar pirater och såldes som slavar. Under den 22 år långa  fångenskapen blev Patrick djupt religiös. Patrick flydde till Frankrike och där utbildade han sig till präst. Så småningom blev han missionär och reste till Irland. Han blev även biskop och omvände många hövdingar. Enligt legenden ska han ha drivit ut ormarna ur Irland. Med detta kan menas att han drev ut druidismen och införde kristendomen.

S:t Patrick’s Day är Irlands nationaldag. Dagen firas även i England och i USA. I Storbritannien klär man sig i gröna kläder. Om man ser nån som INTE har gröna kläder på sig, har man rätt att NYPA personen.

Har DU sett nån utan gröna kläder idag och har DU gett personen i fråga ett nyp???

Read Full Post »

Torsdag och dags för veckans höjning (Helgon) respektive sänkning (Demoner). Inte så svårt alls!

Helgon

  • Heliga Birgitta (som jag inte sett på, tja… åtta år..?)
  • Snälla S-vännerna S och Systerdyster (som peppar mig med roliga och fina kort, sms, mejl och kommentarer.)
  • Den stackars Fru Hatt (som har träffat på Vårdens Nötter)
  • S (som verkligen lyste som en sol i måndags!)
  • Den Mest Älskade (som jag önskar att jag kunde hitta på nåt EXTRA för och med.)

                                                                                                                                              Demoner

  • De tre A:na från mitt förra liv (backstabbers, all of you!)
  • BusyBodies (skaffa er ett liv, va! Ett EGET liv!..)
  • Ormen (som jag inte kan förlåta)
  • Ekonomi-Spöket (önskar jag slapp dig)
  • H*n som inte riktigt tänkte innan h*n lät käften glappa

Read Full Post »

Ägnade en god stund på förmiddagen åt att leta en utredning som NÅN uppenbarligen inte längre vill ha till offentlig beskådan. Kontaktade därefter en referent som jag inte lyckats få tag i tidigare. Och sen blev det lite bråttom…

Färden in till stan började med att jag såg en gammal demon i backspegeln. Det var svårt. Det var mycket svårt att se vederbörande. Men som tur var skildes våra vägar efter nån kilometer.

Hade precis klivit ur bilen, lagt i parkeringspengar och biljetten i fönstret. Hastade! Då möter jag ”Heliga Birgitta” som jag inte har sett på x antal år!!! Jag hade bråttom och HB hade bråttom så det blev en varm och snabb kram, frågor om jobb och så fick hon mitt visitkort med orden:

Nu ringer du! Vi måste prata mer över lunch eller fika!

Gick sen ner till labbet. Jag frös och då drar ju kärlen ihop sig. Påpekade detta samt att jag var skiträdd, men den duktiga biomedicinska analytikern träffade rätt på en gång! Firade detta med en fika på Storken, där jag också träffade min vän Greken och fick en kram.


Storkens minsta kaka, en latte och lite läsning – före lunch!

                                                                                                                                                             Nån timma senare mötte jag F för lunch! Det var också alltför länge sen jag träffade denna VÄN. Men det är aldrig svårt att ta upp vänskapen direkt trots att det var månader sen vi sågs. När jag skulle ta av mig tröjan upptäckte jag att jag hade lämnat så mycket blod att plåstret var rött och blött. Du ska veta att jag nästa svimmar vid åsynen av blod, men eftersom vi var på Lokal var det bara att traska in på närmaste toalett och tvätta av eländet. Tröjan hade klarat sig!

Fästmön messade att mormor dyker upp i eftermiddag, så jag bröt upp och åkte hem för att fixa ett par saker innan jag ska vidare till Annas jobb för att plocka upp henne.

En räkning och TVÅ FINA KORT var dagens innehåll i postboxen! Tack VÄNNER, ni vet själva vilka ni är!


Östergyllens landskapsblomma – eller en Folkpartisymbol – till vänster, en mer kaxig attityd har vykortet till höger, som bär texten: ”Make your own damn dinner.”

Read Full Post »