Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘självinsikt’

Ett inlägg i regnbågens färger.


 

Vilken tur jag hade i morse! Jag slapp gå ut med soporna på väg till garaget. Aparmarna (<== självinsikt) bar nämligen två papperskassar med grönt. Fyra krukväxter skulle till Husets Vackraste Rum på jobbet. Jag ställde en kasse bakom förarsätet och en i baksätet med intentionen att köra försiktigt. Efter första rondellen skramlade det till. Lyckligtvis överlevde vi allihopa och nu har jag förgyllt min vardagstillvaro på jobbet med det gröna. En får hoppas att de trivs lika bra som jag…

Detta bildspel kräver JavaScript.


Nåt sedvanligt fredagsfika 
blev det inte. I stället vankades det cider och gigantiska bullar med hosta på borta i andra änden av husets plan ett. Min företrädare i Husets Vackraste Rum och hennes gäng hade mingel borta hos sig. Och bullarna var verkligen STORA, även med Bagges mått mätt…

Detta bildspel kräver JavaScript.


Resten av förmiddagen 
ägnade jag mig åt seriöst jobbande. Jag laddade upp kommunikationsplanen som arbetsmaterial för staben. Vete 17 om nån har läst den idag på fredagen, men den ligger där nu i alla fall. Övrig tid på dagen fnulade jag kring internkommunikation. Det blir en egen liten plan kring den aktiviteten, för det är efterfrågat. Nånstans mitt på dan bröt jag för lunch. Den var rätt beige, men ganska god. Fast pasta… det hade jag tänkt äta både i morgon kväll (kycklinglasagne) och på söndag (kycklingkorv och makaroner). Nåja, för att göra tillvaron på jobbet mer färgglad satte jag ett regnbågsskal på tjänstemobilen. Och på lunchen läste jag ut Vita spår – i kväll är jag säker på att jag börjar med uppföljaren, Prio ett, som jag vann, signerad, i en utlottning hos författaren.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Jag har under dagen 
fått en signal från Fästmön att hon har satt sitt namn på ett papper. Det glädjer mig mycket! På hennes utflykt idag blev det emellertid inget kaffe och hade jag vetat det skulle hon ha fått en inbjudan till sådant i Husets Vackraste Rum. Nåja, jag får se fram emot morgondagen då jag får träffa Anna några timmar mellan två arbetspass. Vi är bjudna till hennes snälla mamma och L i Slottet/Slottsträdgården – om nu regnet kan hålla sig borta!

Kontakt med goa vänner från min förra arbetsplats har jag haft vid arbetsdagens slut. Omtanken är ömsesidig – och uppskattad. Det är gott! Jag är så glad att ni finns kvar i mitt liv, NK* och H!

Montelciego rioja 2011

En flaska rioja, Montelciego 2011, ett reserva gjort på tempranillo, fick jag av Lucille idag.

En av mina köksstolar har varit på kalas sen i lördags. Snacka om bortamatch! Men när jag återvände från soprummet på seneftermiddagen stod en skamsen Lucille utanför med stolen – och en flaska rött gjord på en av mina favoritdruvor, tempranillo (som ger vinet en tegelfärg, vanligen). Snacka om goa grannar det finns, trots allt. Vi har för övrigt lovat att utbyta tjänster – jag öppnar Lucilles och F:s vinflaskor om de öppnar mina champagnedito.

Den här helgen har jag städhelg, men eftersom jag blev bortbjuden i morgon har jag börjat i kväll med att bädda rent, tvätta och damma. Redan i morse slet jag av de smutsiga sängkläderna och slängde dem i tvättkorgen. Kuddar och täcken fick ligga i frysen hela dan. Vik hädan, kvalster! Jag räknar med att dammsuga och städa av i badrummet och i duschrummet-/toan innan jag åker och hämtar Anna mitt på dan. Då kan jag torka golv när jag kommer hem, ringa mamma och ta en öl medan jag lagar lasagne på kvällen. Ja, helgen går fort… Men sen är det söndag och då ska Tofflan bara vila…


En go och färgglad helg önskar jag dig som har orkat läsa ända hit!


*NK = Närmaste Kollegan på min förra arbetsplats.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett shoppande inlägg.


 

Skylt No stupid people beyond this point

Nä här finns inga korkade människor.

Lördag och hur är vädret? Kallt och kasst. En liten sovmorgon blev det innan dan sparkade igång. I morse hade jag två tjejer med mig i sängen – Fästmön och Marina. Fast jag måste ju säga att Anna är bäst och roligast. (Det snurrar för övrigt en massa spännande funderingar även i hennes huvud just nu efter beskedet igår kväll.) Den förra (Anna) är liksom mer levande än den senare (Marina). Vi har samma humor och rätt vassa tungor båda två när det gäller. Det är emellertid inget som ska dryftas på den här bloggen, för då blir folk så arga, så arga. Självinsikten är mycket god hos oss själva till skillnad mot hos andra, så skylten är ovan hade kunnat få följa med oss hem när vi var på uppköp, som pappas mostrar sa, denna lördag. För det passar ju bra med uppköp – eller shopping – när solen inte steker, eller hur?

Kaffe och Marina

Lördagsmorgonstart!


Förutom att jag har sån vaaansinnig självinsikt
känner mig tämligen kärleksfull idag. Till och med mina tomater var hjärtliga. Bara det att det finns grönsaker i huset visar att nåt håller på att hända med mig. Men var lugn. Här finns också choklad och annat smaskens, ty i afton blir det väl så i alla fall att jag bänkar mig och glor på finalen i Eurovision Song Contest, trots allt (får väl blunda eller hålla för örona när det blir outhärdligt).

Detta bildspel kräver JavaScript.


Men nånstans mitt på dan 
tuffade vi iväg till Stormarknaden med målet att inhandla vin för att täppa till vissa hål i mitt vinskåp. Innan vi kom fram till Systemet hittade vi en ny, rolig affär med köksredskap. Vi skrattade gott och rått åt vissa saker. Den som fattar, h*n fattar. Andra får leva i ovisshet.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Vin då? 
Jodå, jag hade ju min hjälpreda med mig och vi vimsade runt med varuvagnen. Två vita och fem röda följde slutligen med oss hem. Ingen enda rosé, trots att somliga nog försökte… De röda på bilden i bildspelet är från vänster Vinistella Appassimento 2014, I Castei Ripasso 2013, Boira’ Sangiovese 2014, Masi Amarone Cosastera 2011 och Z1N Il numero uno zinfandel 2013. Dagens billigaste vin var det vita Les Fumées Blanches (85 kronor), dagens dyraste Masi Amarone Cosastera (289 kronor). Det andra vita vinet, Villa Garros, kostade 95 kronor.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Eftersom jag hade kvar pengar på ett presentkort 
och presentpengar följde Pippi Långstrump i form av bokstöd med hem till mina böcker och Calvin Klein (underkläder) till mig själv.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Innan vi for hem tog vi en tur till Brantingstorg för att fika
. Det blev en morotskaka för min del, enda sättet jag får i mig morötter som ju är så nyttiga.

Morotskaka

Morötter är ju nyttiga.


Några ärenden senare hittade vi hem. 
Jag har kört en maskin tvätt under tiden jag har skrivit och jag misstänker starkt att min kära har lurat till på soffan. Och det är en blivande Uppsalabo väl unt!

Ha en riktigt go lördag och fortsättning på helgen!!!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett resande, irrande och tacksamt inlägg.


 

Citron ansjovis o äggmacka

Det var rätt mycket citron på ägg- och ansjovismackan…

En långkörning är över. För många är kanske inte dryga 30 mil nån långkörning, men resan blir lite extra lång när regnet bara öser ner heeela vägen. En måste vara så koncentrerad. Sikten är dålig, det kan vara halt och alla medtrafikanter kör kanske inte efter vädret, så att säga. Värsta typen idag kom i en röd BMW och skulle om på ett ställe där jag inte kunde köra åt sidan. Då började idioten blinka med hellyset och blända mig i backspegeln. Galning! Jag var så glad när han sen hade passerat mig och försvunnit med vattnet sprutande omkring sig. Inte rädd om sin fina bil ens uppenbarligen.

Det var sen ganska skönt att få svänga in på vanliga stället, nånstans i Gnällbältet, gå på toa (gissa vem som varit kissnödig sen Enköping?!..) och ta en kaffe och en macka. Tyvärr stördes friden av tre tjocka, tunnhåriga gubbar som kommenterade ALLT av kvinnokön som passerade. Utseendemässigt. Självinsikt = noll. Jag menar, de var ju inte precis superdupersnygga själva… Jag bytte nästan plats, men valde i stället att trycka i mig ägg- och ansjovismackan – men skippade citronen – snabbt och sen ge mig ut på vägen igen.

Jag anlände till Metropolen Byhålan vid 15-tiden och mötte då mamma utanför huset. Mammas hår var inplastat efter ett besök hos frissan. Vi tog kaffe och åt var sin bit tårta som jag hade med mig från Uppsala. Jag fick födelsedagspresenter och en grattis-till-nya-jobbet-present i form av papper med nån kung på. Kanske, kanske blir det en ny mobiltelefon framöver. Den jag har blir tre år gammal i sommar och nu börjar batteriet bli dåligt.

Innan jag åkte för att köpa frukostmat och middag deklarerade jag åt mamma. Det gick snabbt. Jag överlämnade den vinröda skyddsängeln från Sister of Pain. På ICA Maxi irrade jag runt som vanligt, idag kunde jag inte hitta linfröna. En STOR skylt i taket aviserade just linfrön, påpekade personalen jag frågade. Ehum… jaa…

Vitsippor

Vitsippor finns det gott om här.

Middagen tog vi från ett gatukök, men mat och kolsyrat vatten med citron till trots botade inte min huvudvärk, så jag fick ta en tablett. Klumpvärken släppte och nån magvärk ersatte den inte, tack och lov. En promenad med frisk luft vid vattnet hade varit kanon för skallen, men i kväll skippade vi det på grund av vädret. Kanske morgondagens väder blir bättre. Jag skulle så gärna vilja se hur långt våren har kommit här nere i Östergyllen. Jag noterade i alla fall stora, vita fält av sippor när jag for genom landskapet.

Morgondagen, ja… Det blir begravning för mammas och min del. I kväll talade vi med närmast anhöriga som telefonerade. Lite ledsen, men ändå samlad, tyckte jag. Det blir väl tuffare i morgon, begravningar är ju jobbiga tillställningar, samtidigt nödvändiga. Det är viktigt att säga ett sista farväl. Jag är ledsen att jag inte hann berätta om nya jobbet, men kanske vet E ändå.

Dagarna här lär gå snabbt. Jag stannar en extra dag, nu när jag inte behöver ägna mig åt jobbsökeri. För lägenhetsvakten var det inget problem eftersom vi bor vägg i vägg. Men nästa vecka är jag tillbaka i Uppsala igen. Det är en hel del att fixa före jobbstarten.

Jag är tacksam att jag kom fram helskinnad idag men samtidigt lite förvånad, förundrad, snarare. De sju goda åren tycks ha börjat. De började ju egentligen redan på min förra arbetsplats SGU, där jag blev många erfarenheter och flera arbetskamrater rikare. Jag glömmer er aldrig och vid första bästa tillfälle ska jag… Äh, det tar vi i verkliga livet!

Tack till alla som tänkte på mig idag och som bad mig köra försiktigt!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett kikande inlägg.


 

Jag med blå hängselkjol o kikare

Redan som 2,5-åring hade jag nåt i kikarn’ – och en bästefåtölj. Den senare är den lilla röda som skymtar till vänster i bild.

Jag har nåt i kikarn’, har du? Det gäller att försöka se framåt även om det inte alltid är så lätt. I vart fall är jag glad att ingen märker att jag går i fådda jeans (de är lite för stora) och trasiga strumpor och skor. Jag köper mig hellre en flaska gott Amarone för ett par hundralappar eller böcker och betalar mina räkningar (idag har jag betalat min månadsavgift/hyra), förstås, än köper kläder. Sen håller jag ihop så länge det går. Det är bara att strunta i avundsjuka människor som inte tycker att jag ska sitta, allra minst i min skinnfåtölj. Att den har ett antal år på nacken och är lika lite hel som strumporna och skorna vill man inte se. Det är tur att inte alla i omgivningen har sina kikarsikten inställda på mig, men roligt är det i alla fall att det finns välvilliga tittare som säger att min kompetens intresserar. Jajamens! som Bosse J brukade säga.

Den här veckan förde med sig ett kärt återseende och det gör även nästa! Jag ska luncha med en av mina tidigare chefer. Detta med chefer skulle jag kunna skriva tegelstensböcker om. Många tycks vilja bli chef utan att ha förmågan att vara ledare, till exempel. Men den person jag ska träffa nästa vecka har både chefskompetens och ledarförmåga och är dessutom i besittning av självinsikt. I vart fall var h*n det när h*n var min chef.

Arbetsveckan är slut och denna vecka nådde jag åter igen de mål jag satte upp. Alla beskrivningar är klara utom en och en rapport är redo att lay outas. Det har varit ett pysslande och pusslande, men även NK* har pysslat och pusslat på sin kammare med en annan delikat historia.

Efter jobbet har jag gjort slut med min strykhög, betalat en räkning (se ovan!) samt ringt och gratulerat en 99-åring. Dessvärre var födelsedagsbarnet sjukt, så nåt kalas blir det tyvärr inte i morgon. Jag önskade därför även god bättring och lovade alldeles säkert att komma på kalas NÄSTA år.

Innan jag ska ta helg ska jag skriva ett par drapor som ska mejlas iväg. (Håll vänstertummen för att mejlen funkar som den ska!) Men sen… SEN ska jag hälla upp en skål med la dolce cheeze, sprätta en starköl och läsa ut min bok på gång.

En kall starkölLa dolce cheezeDe underkända
Min helg inleds med dessa!


En riktigt go fredagskväll önskar jag dig!!!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett ilsket och ledset inlägg.


 

Knuten hand

Morr!

Först och främst… Min mejl fungerar inte igen. Det är alltså ingen idé att du mejlar mig på nån av mina e-postadresser – om du önskar svar. Jag kan inte logga in på nån av dem och kan alltså varken läsa mejl eller svara på mejl. Det är samma problem som förra veckan. Det tog dem nästan tre dygn att fixa inloggningen då och jag hade massor av olästa mejl sen. Det här är lite förödande med tanke på ”min situation”. Dessutom vet jag att jag får en del fakturor via e-post. Morr!

Morrigt värre blev det igår eftermiddag. Jag har liksom ingen lust att sitta och lyssna på nån som gnäller och klagar över människor som visserligen är lite för ”på”, men som vill väl, i över en timmes tid. När jag väl fick frågan om mitt läge fångade jag den bara för att förlora den efter en halv minut. Och så var vi tillbaka till det ursprungliga gnället. Jag blev faktiskt ganska ledsen. Det känns som om jag ingenting är värd ibland i vissas ögon och att det jag säger misstolkas, eller tolkas om negativt. Lite avis blev jag att höra att somliga fick glada och trevliga tillrop samt erbjudanden om hjälp i stället. Men, men, det är som det alltid har varit: det är bara en som räknas, det är bara en som har det allra värst i hela världen. Jag grät i duschen och jag grät över laxen. Sen föll f*n i mig och jag hörde av mig med en fråga om min person, mest för att kontrollera om jag inte möjligen räknades… lite, lite grann.

Hand med Pepskarameller

Jag får väl ta mig ett glad-piller i form av Pepskarameller.

Det tar mycket kraft och energi att försöka stå ut med ovanstående. Jag fick sms från en kompis som jag inte har sett sen i höstas, tror jag, men jag ringde upp och bad att få återkomma om nån vecka. Jag känner mig så slut och trött i vissa lägen och även om jag vet att vänner ger energi, fick jag lov att senarelägga träffen. Men på söndag ska jag kanske (om flygplan och annat sköter sig) träffa en annan väldigt god vän och tillika före detta kollega – även om det senare snart är preskriberat. Jag hoppas att jag känner mig lite gladare till dess – så att det inte är jag som bara sitter och gnäller… Får väl ta mig ett glad-piller. Pepskarameller brukar hjälpa…

Via mitt arbete kan jag också hämta kraft och energi av somliga. Fast jag gillar inte att bli anklagad för att missa mötestider när jag är på plats och väntar i nästan tio minuter vid utsatt tid. Min kollega med kvisttomaterna berättade på lunchen att h*n fått rätt mot butiken och en ursäkt inklusive ett presentkort på 25 kronor. Jag fick mig ett gott skratt igen. Det är så härligt när den här personen berättar, för vi skrattar liksom tillsammans, h*n inser att h*n är en aning… ettrig. Självinsikt är underbart!

Jag gjorde lite nytta igår också förutom att jag lagade mat. Två maskiner tvätt körde och hängde jag. Nu i kväll har jag startat ytterligare en. Men mer tänker jag inte göra den här aftonen än att läsa. Jag började på en ny bok igår. Mars är en månad när jag ska läsa enbart svenska författare. Nu läser jag en deckare, för säkerhets skull skriven av två svenska författare. Om en liten stund ska jag skriva några rader om boken jag läste ut igår kväll. Boken om den svenskaste av svenska författare – Astrid Lindgren. Så vill du läsa vad jag tyckte om den får du vänta här en stund…

Vänta här på vidare anvisning

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett förvånat inlägg.


 

Grönt och gult blad

Det har… lossnat…

Livet är sannerligen märkligt. I skrivande stund känns det som om det har… lossnat på ett visst plan för min del. Känslan är underlig. Och att säga att nåt skulle vara avgjort vore att ljuga. Men jag har gjort spännande upptäckter och har fått spännande information den här veckan. Detta i sin tur har gjort mig… lättare till sinnet. Dels för att nya möjligheter kan öppna sig, dels för att det trots allt verkar finnas nån form av rättvisa.

Vad gäller det senare finns det säkert människor som skulle skratta RÅTT. Såna som jag skrattar inte alls åt det utan tänker att det både var rätt och väntat, men ju ändå är en sorg för den som drabbas. Självinsikt är en bra egenskap. Det är nåt jag har jobbat med oerhört de senaste åren. Jag är inte rätt person att säga huruvida jag har lyckats eller inte – det får andra avgöra. Men en sak som jag alltid har haft med mig genom livet är att jag aldrig ljuger om vad jag kan eller inte kan. Sånt slår tillbaka för eller senare och vad jag förstår har nån fått rejält på tafsen nu. Men, som sagt, jag kan varken njuta eller hånskratta. Jag konstaterar att ärlighet varar längst och är bäst.

Regn på fönster

Kom hösten igår kväll?

Igår kväll jublade jag däremot och trodde att hösten var här. Det fullkomligt vräkte ner regn. Och i morse när jag försiktigt vickade på persiennerna föll stora flingor snö. I skrivande stund verkar det inte falla nån nederbörd alls, men det är grått och vått ute. Det är en sån här dag när det passar bäst att vara inomhus och läsa. Jag tänker på somliga som skulle ge sig av och ut tidigt för att kränga kakor (!). Det kan inte ha varit/vara roligt i det här vädret…  Men personligen gillar jag regn och mörker och höst, samtidigt som jag naturligtvis vet att det inte är höst på gång utan vår. Vår med skoningslös sol som avslöjar alla (nya) skavanker både i mitt hem och i mitt ansikte. En borde göra nåt åt det. Flytta, till exempel. Jag har för länge sen nått gränsen för vad jag pallar att höra. En vill liksom inte höra allt som försiggår i detta lyhörda…

I morse vaknade jag naturligtvis tidigt, vid sju-tiden. Medan andra startade sin tvättmaskin perkolerade jag kaffe och kröp ner under täcket igen. Jag läser Jens Andersen-biografin om Astrid Lindgren och det är en riktigt tung tegelsten. Därför passar det bra att ligga och läsa den. Nu har jag läst över hälften. Den första tredjedelen av boken handlar om Astrid Lindgrens första graviditet och sonen Lasse. Dottern Karin nämns liksom i förbifarten. Ändå var det tack vare henne som Pippi Långstrump kom till. Och Pippi i sin tur var ju den barnboksfigur som gjorde att Astrid Lindgren fick sitt litterära genombrott. Men, men… jag flinar när jag läser att Astrid Lindgren då och då poppade upp i Metropolen Byhålan, bland annat i en radiomast…

Detta bildspel kräver JavaScript.


Innan den här lördagen är till ända 
ska jag försöka leva lite. Jag har inlett den med läsning och skrivande, nu är det dags för verkligheten, nuet, livet… Tillvaron, som kanske är på väg att förändras IGEN, nu när det känns som om det har lossnat lite…

Ha en riktigt go lördag!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg med viss självinsikt.


 

Definition på korkad

Ett sanningens ord! Citatet sitter på en kollegas anslagstavla.

Jag tuffar på. Det är inte alla dar allt flyter som floden i jobbet, men jag gör mitt bästa. Igår påbörjade jag en del översättnings-arbeten av webbtexter. Det är roligt, om än svårt, framför allt när det gäller terminologi. Ibland är det nästan enklare på engelska. Men, som sagt, jag gör mitt bästa och jag försöka få resultat. Översättningsarbetet är nåt jag ska göra när det blir en stund över. Ofta kan jag vila lite i det – utan att för den skull säga att mina översättningar blir perfekta!

På eftermiddagen skulle jag sen ta tag i en produkt som varit lite av en långbänk. När jag började titta på den förstod jag. Jag kände mig… korkad och fattade inget. Och detta skulle jag text- och språkgranska…Till sist sprang jag runt hörnet till chefen. Vi tittade tillsammans och jag fick direktiv om hur jag skulle hantera materialet. Jag känner mig lyckligt lottad som har en chef som fattar beslut. Det är inte alltid en har varit bortskämd med det i arbetslivet.

Hs hand

Kollegan H har ingen chefsposition, men är ett geni vad gäller sudoku evil-varianten.

På tal om chefer har jag noterat att Sjukstugan i Backens nya högsta chef är utsedd. Inte särskilt förvånande blev det en i kompisgänget direktörer. Denna person är för tillfället chef för en annan verksamhet inom Kolossen, en verksamhet inom vilken jag en gång i tiden byggde upp kommunikationen lite mer organiserat. Jag minns att jag fick ett lönepåslag om 1 000 kronor för att jag åtog mig detta. Det var enormt mycket pengar på den tiden. Den nuvarande chefen för verksamheten, som alltså snart går vidare – och faktiskt tillbaka till! – Sjukstugan i Backen, har jag aldrig jobbat med. När h*n tillträdde hade jag fått ett annat uppdrag i Kolossen. Men att denna utsågs till chef gjorde att många förvånade ögonbryn höjdes, minns jag. H*ns kommentar i lokalblaskan om sina meriter i frågan blev klassisk. Den löd ungefär:

jag har en mak* som jobbar inom verksamheten

Inte visste jag att släktskap genom gifte utgjorde meriter att användas i yrkeslivet… Och nu flyger denna person vidare till ännu högre höjder – tillbaka till sina kompisar, vill säga. Jag håller mina ögonbryn sänkta, om du förstår vad jag menar.

Jag är fortfarande enormt frusen och igår var jag övertygad om att jag skulle åka på nåt virus. Men i morse vaknade frisk som en nötkärna (nåja…). På eftermiddagen kom frossan igen. Jag blir inte klok på det här. Men lite frossa, vad är det i jämförelse med familjens riktiga sjukling som idag har kommit ur sjuksängen?! Det kom ett litet livstecken idag på förmiddagen och jag har även fått andra rapporter som visar att det finns hopp. Senare i veckan tänkte jag titta in på besök, jag låter de närmaste komma först.

Efter jobbet idag svepte jag in på Tokerian för att handla frukostmat och lite annat till veckan. Nu ska jag förbereda mig inför morgondagens prövning – nåt jag både bävar för och ser fram emot. Efter att ha råddat ett tag i ett visst träsk inser jag att jag har sänkt framtidsribban. Så länge en överlever och tillvaron är så bra som den är idag är jag nöjd, trots att det inte varar för evigt. Men vad varar för evigt..? Jag är glad och tacksam för det som är just nu. Hur det blir i morgon vet jag inte.

Några större planer för veckans fria tid har jag inte mer än på söndag. Då ska jag träffa en vän som nyligen blev mycket äldre än jag. Nästa vecka ska jag försöka träffa Elliot och hans mormor, det var alltför länge sen.

Och så ett par påminnelser:

  1. i kväll är det säsongsstart för Veckans brott på SvT 1
  2. natten mellan lördag och söndag blir det vintertid. Då ställer vi tillbaka klockorna en timme. Den som har många ur hemma kan ju börja redan nu…

Nästa måndag ska min bil få nya vinterdäck. Vad som gäller på däckfronten kan du läsa här. Men sunt förnuft är aldrig fel – byt när det behövs! Jag ser fram emot de nya däcken jag ska köpa även om det svider i plånboken. Det har ju varit minusgrader och halt flera morgnar nu i oktober. Därför blev jag väldigt förvånad när jag kom hem och träffade den här ”sommarkompisen” i mitt gästrum:

Fjäril

Fjäriln’ vingad syns i gästrummet…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om vägar, lögner, fina saker och Alice-who-the-f***-is-Alice.


 

Väg

En väg jag vill gå på? Eller vill jag bara hoppa ner från bron över den?

Ibland är vägen krokig, ibland är den rak. Vägen kan vara full av gropar och hinder – eller rentav nyasfalterad. Inte vet jag vilken väg jag har slagit in på , men mitt i det jätteledsna är jag produktiv. Som om jag är två personer: en som sitter i vännens bil och gråter, en annan som är professionell, inte tappar tråden trots avbrott och som levererar till belåtenhet. Kanske är det rentav så att mina ben har valt separata vägar? I teorin, vill säga. I verkligheten är det ju omöjligt.

När en kör bil försöker i alla fall jag att se trafiken så långt fram som möjligt, för att förutse eventuella händelser. När jag bara är jag ser jag vägen under mig. Jag vill så gärna gå den, men jag vill hoppa ner från bron över den också och krossas som en tomat mot asfalten. Den magnetiska asfalten.

Marionettdocka Pinocchio 150kr

Jag skriver ärliga recensioner, (Pinocchio mötte jag igår på Uppsalas nyaste antik- och retrobutik. Dockan är till salu för 150 kronor i butiken.)

Två texter blev det igår, varav den ena är publicerad och klar. Det är alltid roligare när en författare blir glad över en recension än när h*n blir arg och startar en grupp på Facebook med så kallade professionella journalister om hur dålig jag är på att läsa och förstå. Men jag skriver alltid ärligt. Har jag blivit mig tillsänd ett verk av författare eller förlag måste den som läser min recension vara säker på att det jag skriver är ärligt. Jag kan inte skriva att en bok är bra om jag inte tycker det, kort sagt. Däremot kan jag skriva att den språkligt sett är bra, men också förklara vad det är som gör att jag tycker si eller så.

I morgon bitti publiceras här och hos UppsalaNyheter en recension av en rykande färsk thriller, skriven av en Uppsalaförfattare. Det gläder mig att se hans namn bland de författare som ska delta i författarstafetten i Missionskyrkan här i Uppsala under Kulturnatten den 12 september.

Gina Hund

Gina Hund vaktade alla fina saker. Här vänder hon andra sidan till.

Men igår eftermiddag/kväll blev det en utflykt till verkligheten. Under tiden jag pratade med två gamla väninnor (gamla på det viset att de har känt varandra länge) och kliade vakthunden passerade två representanter för annan lokalmedia. Sen träffade jag självaste Pinocchio. Det var i skepnaden av en helt underbar marionettdocka, på Uppsalas nyaste antik- och retrobutik här på Hjalmar Brantingsgatan 4A. Jag vet nån som gärna vill ha den, men jag hade inte 150 kronor. I stället fick jag nöja mig med att fota den och instagramma. Vännen som ljög mig rakt upp i ansiktet har inte gillat bilden på dockan. Det ger mig nån sorts tillfredsställelse eftersom det pekar på en viss självinsikt. Eller inte. Jag trodde ett tag att lögnen var omedveten och uttalad i oförstånd eller förvirring. Men kanske den inte var det. Nåja, det är inte min näsa som växer utan andras.

Jag blev förälskad i en sak igår, ett helt underbar serveringsvagn på hjul. Vagnen var dessutom oanvänd, den berömda lappen i snöre satt kvar. Min mamma har nåt liknande hemma hos sig, en pryl jag räddade från att hamna på tippen en gång (!) eftersom jag tyckte att den var så fin. Men mammas serveringsvagn har flaskhållare också. Det är lite oklart varifrån den kommer, näppeligen från mina farföräldrars djupt religiösa hem eller från mina morföräldrars alkoholfria (jag tänker på flaskhållarna). Kanske från de tokiga Flickorna Tro och Kärlek, som farmors (Hopp) systrar kallades i familjen?

Serveringsvagn 1400kr

Den här underbara och oanvända serveringsvagnen är till salu på Hjalmar Brantingsgatan 4 A för 1 400 kronor, om jag inte minns fel.


Idag fortsätter jag att läsa för att skriva. 
Jag började göra flickan Alice bekantskap igår när jag öppnade en nyöversättning på svenska, men med originalillustrationer, av Alice i Spegellandet. Det gör mig varm om hjärtat att Vaktel förlag lyfter fram detta fina verk från 1800-talets senare hälft. Nu ska jag avgöra om det är en barnbok eller inte.

Bok glasögon Kapitel Spegelhuset

Alice i Spegellandet – en barnbok eller inte?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om liv och död och sånt mitt emellan.


 

Det som inte dödar oss

Ett boksläpp på liv och död, nästan.

Ibland hajpas vissa saker och företeelser mycket. Så mycket att en kan tro att det handlar om liv och död. Och ibland är ju vår kamp på liv och död. Igår strösslade lokalblaskan omkring sig i sociala medier, framför allt och på den egna webbplatsen i synnerhet, om att en av dess anställda lyckats få tag i den så kallade fjärde Millenniumdelen, Det som inte dödar oss av David Lagercrantz. Wow, över ett dygn tidigare än ”alla andra” kunde lokalblaskan lägga händerna på boken. Det fick somliga att hylla lokaljournalistiken som fenomen. Men faktum är att boken inköptes på Pressbyrån på Stockholms central av en till Uppsala jobbpendlande kulturchef. Inte mycket Uppsaliensiskt där, om du frågar mig.

Sen snabbläste en pöjk på lokalblaskan boken och kom fram till att den inte var så bra. Det är så jag tolkar ordet

dussindeckare.

Pöjken Tim Andersson, han som snabbläste boken igår före alla andra, benämner idag på nätet boken som

[…] den orimligt upphaussade uppföljaren ”Det som inte dödar oss” […]

Jens Liljestrand vid Expressen kallar boken

[…] en hopplöst blek kopia […]

Och nog kan det vara så, kan jag tro, utan att ha läst boken. Författaren själv säger att han förstår ilskan hos journalistkåren inför förlagets ganska hårda villkor. Det får mig ännu mer att undra om inte hela grejen med böckerna på Pressbyrån på Stockholms central är en del av marknadsföringsjippona kring boken. För det är ju inte helt otänkbart att det flanerar omkring en och annan journalist just på Centralen i Kungliga Hufvudstaden.

David Lagercrantz verkar trots allt vara en mänsklig man, kanske inte helt medveten om (?) vilket rabalder det skulle bli kring boken. Till TT säger han att uppmärksamheten är surrealistisk, men att det var ett passionsprojekt som inte handlar om varken pengar eller berömmelse. Just den senare, berömmelsen, är han

[…] så jävla trött på nu att jag håller på att bli galen […]

För egen del tänker jag förstås läsa boken. Självklart är jag nyfiken på den. Men även jag är rätt jävla trött på hajpen kring den.

Uppdrag granskning loggaEn kommun nära min är lite hajpad nu också efter att ha blivit granskad av Uppdrag granskning. Det hade varit lite mer lokaljournalistiskt att rapportera om detta igår, kan jag tycka. Nu tror jag inte att granskningen är på liv och död, men Knivsta kommun har bestämt sig för att krishantera efter onsdagens program (som jag missade). Programmet handlade om en tvist mellan kommunen och en företagare. Jag tycker inte alltid att Uppdrag granskning utövar bra journalistik. Men nåt gott tycks detta i Knivsta haft med sig eftersom kommunen ändå har självinsikt nog att försöka hantera kritiken genom att göra nåt åt den uppkomna krisen.

Sölve & Co

Gårdagens fynd! Men vad hände med författaren???

För egen del ska jag inom en snar framtid gripa mig an Britt-Marie Citrons bok om Motala-skandalen, Sölve & Co. Jag fyndade ju den igår för en femma. Bokens undertitel är Korruptionsskandalen i Motala. Bland politiker och tjänstemän där fanns inte mycket till självinsikt. Samtidigt tycker jag inte att det är OK att angripa de inblandades – och fälldas – åldriga anhöriga, såsom gjordes av somliga (inte Britt-Marie Citron!). Sånt är bara skamligt! Britt-Marie Citron fick Stora journalistpriset 1996 för sina avslöjanden. Henne hörde en  inte så mycket av sen dess. Vad hände???

En som valde livet före en säker död vid 11 september-attackerna var Marcy Borders. Då var hon 28 år och arbetade på 81:a våningen. Hon och hennes kollegor uppmanades att stanna kvar i byggnaden, men Marcy Borders tog sig via trapporna ut till en näraliggande byggnad. Stan Honda tog en bild av henne och bilden kallas Damen i damm. Men det Marcy Borders var med om satte sina spår. Hon mådde mycket dåligt psykiskt och började dricka. För ett tag sen blev hon nykter alkoholist. Fast då var det försent. I måndags avled hon av nån form av cancer i magen.


Nästa inlägg i serien Hajpat, som troligen den sista serien på den här bloggen, handlar om ljug och fusk och förväxlingar.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att unna sig frisk luft intill en parkeringsplats och en vacker himmel, bland annat.


 

Unna dig själv något gott ibland

Den här lappen låg i min fortune cookie!

Igår var det finväder. Den som läser min blogg vet att jag ägnade en del av dan åt att städa mitt hem. Det behövdes. Men sen unnade jag mig en ballesittning*. Jag slog upp en thriller som jag ska läsa och recensera, en bok som är så ny att den inte har kommit ut än. Mitt eget manus ville det dumma förlaget inte ge ut. Nä, gissningsvis satsar de på kvalitet. Boken jag läser nu är på cirka 430 sidor – och HEPP! så hade jag läst nästan halva boken. Det är litterär kvalitet, det och det unnar jag mig. Recensionsböcker är dessutom gratis, ifall nån snåljåp(a) nånstans i De Mörka Skogarna (det är alltid i det fördolda dessa myckettyckare häckar) skulle råka få för sig att jag lever alltför vidlyftigt över mina tillgångar.

Men jag ska erkänna, jag unnade mig asiatisk middag på Chop Chop på kvällen. Det var ju som sagt finväder och då måste ”alla” grilla. Jag orkar inte med fler bråk, så jag tog bilen och åkte iväg en sväng. Till Chop Chop, alltså. Maten var het och god som vanligt. Jag intog den utomhus, nära en parkering. Ärligt talat var det lättare att andas där för mig än hemma på ballen**. Tyvärr var jag inte tillräckligt snabb att stänga fönster och dörrar hemma. Lukten av tändvätska hängde kvar i några timmar. Det jobbigaste var att det var svårt att andas. Jag får lite panik av den känslan. Idag har jag torrhosta som jag nästan kiknar av. Hoppas er grillmiddag smakade bra!

Under min middag intill parkeringen hamnade jag i en märklig Twitterdiskussion. Tänk att man alltid tycks landa i sandlådan på Twitter! Jag uttryckte min ilska och förvåning i nån sorts kombo över den försvunna ettåringen. Genast blev jag påhoppad av en person som ansåg att jag tyckte mig själv vara

ofelbar.

Skrev jag ingenting om! Jag bara undrade hur man kunde lämna ett sånt litet barn utan tillsyn. Det är ju inte ens alla ettåringar som kan gå och mina tankar (inte tweets!) for iväg alldeles till att nån hade snott ungen. Sen blev utgången mycket tragisk och det är naturligtvis förskräckligt. Men mina tillkortakommanden har inget med detta att göra. Jag har inte skaffat barn – delvis av det skälet att jag är utrustad med viss självinsikt och ansåg mig alltför inkompetent att ta hand om ett barn… Ett annat skäl är den vardagshomofobi som jag har plågats av hela livet, men som jag nog aldrig har skrivit om – jag vill inte hamna i nån plåsterdiskussion, nämligen. Ska jag vara med och prata kränkthet vill jag lyfta nivån. Annars blir det bara löjligt.

Senare under lördagskvällen var det åter fritt fram för mig att sitta på ballen. Jag njöt av luften, tystnaden och boken. När solen gick ner bakom husen såg det ut som om himlen tog eld. Det gick naturligtvis inte att låta bli att fota solnedgången. Men låt mig visa hur man kan luras! Så här blev bilden i original (endast storleksförminskad så att den får plats på bloggraden):

Augusti kvällshimmel original

Kvällshimmel den 14 augusti 2015 i original, fotad med min iPhone 5 från balkongen.


Sen ville jag ha bort träden 
och fördjupa färgerna lite, samtidigt som en silhuett fick vara kvar så att kontrasterna blev än mer slående. Slutresultatet, som jag skickade upp till Instagram, blev detta:

Augusti kvällshimmel bearbetad

Augustihimlen bearbetad. Det är samma bild som ovan, men tillfixad och tilltrixad.


Av bilderna ovan 
kan den som är utvecklingsbar lära sig att allt inte alltid är vad det ser ut att vara. Men att unna sig en stund i tystnad, på balkongen, en kväll i augusti, kan vara helt underbart (om den inte omfattar rök).

 

*ballesittning = sitta på balkongen
**ballen = balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »