Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘omgivning’

Ett inkluderande inlägg.


 

Ämnet som har fastnat i mig för tillfället är exkluderingar. Om det är nåt som gör mig ledsen, arg och besviken så är det exkluderingar. Och med det menar jag att utesluta människor från sammanhang där de faktiskt finns och borde får vara synliga.

Your talents will be recognised

Förhoppningsvis stämmer lyckokakans ord in på nån annan arbetsgivare än den aktuella.

Igår träffade jag en vän som även är en före detta kollega, en arbetskamrat med betoning på kamrat. Vi kom att prata om ämnet exkluderingar eftersom det är högaktuellt. Jag drog mig till minnes ett exempel från den tid när vi var kollegor och jag var på ett sammanträde med ledningsgruppen, i vilken jag ingick. Det var vid jultid och strax innan mötet skulle upplösas delades det ut julgåvor som ett tack för ett gott arbete under året. Alla fick utom jag. Var det för att jag hade gjort ett dåligt arbete under året? Nej. Visserligen satt jag med i ledningsgruppen, men… jag hade inte, som övriga i församlingen, titeln chef. Exkludering! Jämför detta med 2015 när jag jobbat som konsult i lite mer än tre månader och ÄNDÅ fick en fin julklapp, grillpannan, tack vare min dåvarande chef på plats på jobbet… Inkludering!

Jag tycker exkludering är nåt rent för jävligt. Det är kränkande särbehandling om nåt, det är vuxenmobbning och det är inte OK. Att få höra att en inte är välkommen och ange vissa regler/traditioner som skäl, det köper jag inte. Det är inte bara elakt, det är grymt och det har orsakat många tårar. En kan bara hoppas på att det finns arbetsgivare – ja, för det handlar om en sån – som ser till kompetenser och inte till annat. Och ja. Vi diskuterade en aktuell händelse som drabbat en person som jag naturligtvis inte namnger här. Det står emellertid allt mer klart att det finns så många dåliga chefer och bara ett fåtal bra.

Tulpaner

Jag ville nästan inte åka ifrån tulpanerna.

För egen del har jag haft en rätt OK start på arbetsveckan. Jag började lay outa en rapport idag. Eftersom den är ganska omfattande tar det en stund innan jag blir färdig. Dessutom bråkar min högra armbåge med mig när jag jobbar in InDesign, så jag måste ta många mikropauser och stretcha. Min arbetsplats på jobbet är allt annat än ergonomiskt utformad för min person.

Dan har varit ganska grå. Helgens vårsol lyste med sin frånvaro, men det har i alla fall inte regnat. Clark Kent* är nästan lika ren som igår. Hemma i New Village har tulpanerna jag köpte i lördags slagit ut och blivit så vackra att jag nästan inte ville åka ifrån dem i morse. På jobbet hade däremot kardemummablomman fått för mycket sol och hängde som en trasa över skrivbordet.

Öga

Ingen exkluderas i min familj, vi håller ögonen på varandra. (Bilden är en detalj ur omslaget till boken Det som inte dödar oss.)

Min måndagskväll ska jag ägna åt att plåga mig vidare i min bok på gång. Jag har färre än 200 sidor kvar nu och har alltså passerat mitten. Vidare ska jag kolla läget med nån som blev opererad idag. Här exkluderas nämligen ingen i vår familj!

 

 

 

Vad har DU (haft) för dig denna måndag??? Skriv några rader och berätta i en kommentar om du har lust!

 

 

 


*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om det goda och det hårda i tillvaron.


 

Kakfat med godis stenar och div

Allt på kakfatet är inte sött, gott eller ätbart…

Idag har det varit en rätt omtumlande dag. Jag tänker inte gå in närmare på vilket sätt den har varit omtumlande, men… tillvaron kan vara ganska hård ibland. Och även mjuk och söt… Det är väl dessa variationer som förhoppningsvis får oss att gilla de bra dagarna.

Jag tuffar på under arbetsdagarna. Inside information har gett vid handen att många känt sig manade och få har blivit kallade. Jag är inte en av dem. Det kanske är rätt bra det, för jag upptäckte en riktig surdeg idag som hade gömt sig underst i en hög, pinsamt nog för mig. Tur att att de inblandade i den inte är sura utan glada och trevliga. Min arbetsdag har alltså inneburit lite gott och blandat, mest lay out, en del Photoshoppande och ett par korrektursvängar.

NK* och jag tog en restauranglunch idag. Det behövde vi, även om tankarna var på annat håll. Fint sällskap fick vi också just när vi nästan skulle gå – kollegan D och självaste generaldirektören… Det blev till att sitta kvar och prata en stund till.

Pappas cigarrettlåda

Pappas cigarrettask finns i min ägo, men den är förstås tom.

Humöret försöker jag hålla uppe. Ibland går det bra, andra gånger… mindre bra. Om morgnarna, när jag hissar upp persiennerna, brukar jag flina lite åt rökarna mitt emot. De sitter som svarta Mårror på sina ballar** och blossar på sina stinkpinnar. Det känns som om de glor rakt in i mitt hem, på mig. Men det får de så gärna göra om de tycker att det är kul – jag har inget att dölja. Jag är bara glad att jag själv inte är nån blossande Mårra på en balle i New Village… Det var elva och ett halvt år sen, snart, som jag slutade med dumheten att röka. Det ser bara så dumt ut, tycker jag nu, när folk stoppar en vit, rykande och stinkande sak mellan sina läppar. Att medvetet göra sig själv – och omgivningen – sjuk… Hur kan en vara så… korkad?!

Nä, nu till det goda i tillvaron. I afton är det ju Antikrundan och den spelades in i Uppsala i augusti förra året. Den som tittar kanske får se en och annan Uppsalaprofil fladdra förbi… Jag tänker i vart fall glo och värdera med min app. Det är både roligt och lärorikt.

Annat gott i tillvaron är att läsa böcker. Det rekommenderar jag alltid alla att göra. Just nu läser jag trivsamma Kristina Appelqvists deckare i universitetsmiljö, Flickan framför muren – och får hela tiden associationer till Den Bästa Arbetsplatsen.

Flickan framför murenSjuka själar


För den som gillar en annan deckarförfattare,
Kristina Ohlsson, kan jag tipsa om en tävling som Akademibokhandelns vänner har, Författare i fokus. Genom att svara på sex frågor om Kristina Ohlssons författarskap samt skriva en motivation varför just du ska vinna kan du ha chans att roffa åt dig ett bokpaket – eller ”i sämsta fall” ett signerat exemplar av Kristina Ohlssons senaste bok, skräckromanen Sjuka själar. Här har du länken till tävlingen!

 

*NK = Närmaste kollegan
**ballar = balkonger

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om hälsa och ekonomi.


 

Cigarrkakor

Cigarrkakor smakar godare än att röka. (Dessa gjorde Fästmön för nästan precis tre år sen.)

Häromdan läste jag nåt riktigt intressant på lokalblaskans webbplats. En hälsoekonom vid ett av stans universitet, som tidigare arbetat på en av mina före detta arbetsplatser, gav läsarna en del hiskeliga siffror kring rökning, sjukdomar och kostnader. När jag läste det kunde jag liksom inte förstå hur det överhuvudtaget kan vara tillåtet att röka. Eller vad tycker du om detta?

Om rökningen i vårt land minskar med en procentenhet fram till och med år 2019 slipper …

  • 1 237 personer få KOL
  • 357 personer få hjärt-och kärlsjukdomar
  • 202 personer få lungcancer

Förutom det minskade lidandet skulle hälso- och sjukvårdskostnaderna dessutom minska med cirka 136 miljoner kronor. Tänk vad vi kunde göra för alla dessa pengar i stället!..

Varför är det inte förbjudet att röka? Det finns nämligen ingen vinst med att röka. Kan du säga nån? Det enda som händer är att en blir sjuk och en gör sin omgivning sjuk. Dessutom är det dyrt. Jag har själv rökt i nästan 30 år. Det var gott. Men sen jag slutade röka för elva år sen har jag insett att det finns massor av andra saker som både smakar och doftar godare.

 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om sömn och om vissa insikter.


 

Mörkläggningsgardiner

I mitt sovrum används mörkläggningsgardiner året runt.

Det är fredag idag. Jag sov extra gott i natt och i morse på grund av regnet. Det gör underverk för min sömn! Ljudet av regndroppar mot fönsterrutor och tak och mörkret som regnmoln för med sig gör mig trygg, jag vågar både somna och sova. Sommartid kan det annars vara lite si och så med sömnen, eftersom jag är ljuskänslig. Min pappa var likadan. I pappas sovrum var det persienner, gardiner och ett lakan för fönstret som gällde den ljusa årstiden. Han var kvällstrött och morgonpigg – och det är jag också.

Jag hörde nånstans att antalet sjukskrivningar ökar igen. Många sjukdomar är stressrelaterade och svårt att somna och sova är ett tydligt symtom på just stress. Det förvånar mig inte ett dugg, jag behöver bara se mig omkring. De som har jobb sliter ihjäl sig när de är på jobbet och sen jobbar de hemifrån på lediga dar men sover för lite om nätterna. Vi som inte har jobb går hemma och blir sjuka av den stressen och oron det innebär. Sen vill politikerna att alla ska ha möjlighet att jobba heltid. Det låter ju fint och bra, allra helst om man jobbar i låglöneyrken som i vården, där man behöver varje krona. Men kroppen pallar ju inte! Det är oerhört tungt och slitsamt att gå flera mil om dan och jonglera med xxx kilo människor. Nej, livet är inte rättvist.

Blött löv med droppar på marken

Jag är inte ensam och skulden är inte enbart min.

Idag har jag gjort nåt som går emot mina principer. Mer om detta kommer i ett lösenskyddat inlägg! Jag fick en plötslig insikt om att en viss skuld inte är min och att det är ett vedertaget sätt att skapa förändring där man inte ser till människors bästa utan till annat. Jag är inte ensam! Det får mig inte att må bättre, för jag har blivit svårt skuldbelagd av delar av min omgivning men mest av mig själv. Däremot ger det mig en förklaring som jag skulle kunna lära mig att leva med eftersom mina frågor i ärendet förblir obesvarade.

Fästmön ska hem till Himlen idag efter jobbet. Jag skjutsar, men tillbringar fredagskvällen i New Village och ansluter sen i morgon. Anna är långledig lördag till och med tisdag. Kanske gör vi nån utflykt med yngste bonussonen. Det fina sommarvädret ska ju komma nu och mina smalben är inte bara håriga, de är skrämmande blekfeta också. Nästa vecka ska jag försöka träffa vännen jag hela tiden lyckas försumma. Med fint väder och två hundflickor passar det kanske den vännen att promenera i Gamla Uppsala. Promenader är ju gratis. Kaffe kan jag perkolera hemma och ta med.

Gamla Uppsala högar

Här är gratis att gå.


Igår läste jag
om en nyutkommen bok som handlar om minnen från ett utflyktsmål strax utanför Uppsala. Jag har bett att få ett recce-ex och det har jag blivit lovad! Vidare har jag gjort ytterligare en boktabbe – jag har tagit emot en bok som redan fanns i mitt bibliotek här hemma. Därför kan du som läsare se fram emot ytterligare en utlottning av en pocketbok snart, även denna gång en deckare! Håll ett öga på en blogg nära dig!


Vad har DU för planer i helgen? Är du i Uppsala på lördag eftermiddag kanske Galenfestivalen kan vara nåt. Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta vad du har för dig!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett citerande inlägg.


 

Dagens citat kommer egentligen från igår. På två sätt. Dels för att jag läste det igår, dels för att boken jag läste det i kom ut lite ”igår”, det vill säga för fem år sen. Men orden är lika aktuella idag! Jag hittade dem i Anders Pihlblads bok Drevet går. Om mediernas hetsjakt och det är Ulrica Schenström som har skrivit dem i sitt förord i boken:

[…] Människor far primärt inte illa av att de omöjligen kan försvara sig. De skäms inte enbart av att de på helsidor blir idiotförklarade inför hela svenska folket.
Nej, det är inte det som skär i märgen. Det är tystnaden.
Tystnaden från människor omkring oss. Insikten om att människor i ens omgivning är svaga och rädda för sin egen skull. För det ligger i människans natur att vi vill vara med en vinnare och inte en förlorare. Vänskap går samtidigt så mycket djupare än så – det är faktiskt den äkta vänskapen som gör dig till en vinnare i livet. […]

Mycket tänkvärda ord som kan appliceras inte bara på mediedrev utan andra, liknande drev.

Tack alla MINA vänner för att ni är äkta och modiga nog att vara med en förlorare!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om sista delen i en TV-serie.



Den sista delen av Mina två liv
inleds med att Ann Heberlein berättar om drama, uppbrott och sin längtan efter kärlek. Men hennes kärleksrelationer har alla gått åt skogen – kanske på grund av hennes bipolära sjukdom. Som tittare ser man den djupa sorgen i hennes ögon när hon pratar om detta. I nästa stund raljerar hon om sitt kärleksliv under en föreläsning, från vilken vi får se klipp. Den avslutande delen av serien handlar om relationer, kärlek och närståendes roller.

Mina två liv

Mina två liv har varit en dokumentärserie i tre delar om livet med bipolär sjukdom.


Elin och Fredrik är ett par. 
De träffades när Fredrik var djupt deprimerad. Han säger att Elin är hans liv och att hon har räddat livet på honom den gången han stod med bältet runt halsen och inte kunde lita på sig själv. Men både Elin och Fredrik har diagnosen bipolär sjukdom. I mycket är det en styrka att båda har sjukdomen, därför att de förstår varandra. I annat kan ens mående dra med den andras. Att Elin dessutom är läkare kan ha både för- och nackdelar.

När Lars och Christina hade blivit ett par förstod Christina ganska snart att allt inte var OK med Lars. Han sov för lite, han blev manisk och gjorde helt galna saker. Ändå följde hon med honom till Kenya och ändå skaffade de barn tillsammans. Deras förhållande höll i sju år.

Lars beskriver mycket konkret hur symtomen kryper på honom:

Omgivningen blir kallare och svartvit. Men när jag är manisk tänker jag mycket fortare än alla andra. Jag blir till sist rädd för mig själv och allt mer paranoid.

Christina bar Lars under förhållandet, kan man säga. Hon skyddade honom och hon bromsade hans vilda framfart ibland. Hon blev, enligt sig själv, den tråkiga.

Jag blev ganska fyrkantig. Ibland bromsade jag trots att det inte behövdes, trots att Lars hade bra idéer.

Lars och Christina träffar varandra tillsammans med Ann Heberlein hemma hos Christina. De pratar om hur de hade kunnat göra saker och ting annorlunda. Lars kände mycket skam och skuld inför sin sjukdom och ville att den skulle hållas hemlig. För Christina blev detta förstås väldigt tungt, eftersom hon var ensam med vetskapen. De enas om att de skulle ha varit mer öppna om de hade varit ett par idag.

Det här har varit en mycket givande och intressant serie, om än svår, jobbig och tung. Den ger glimtar av en tuff sjukdom, men samtidigt också till viss del hopp. En psykisk sjukdom behöver nämligen inte betyda att man är galen. Och DET tycker jag de här tre avsnitten har bevisat.

Toffelomdömet för hela serien blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Här kan du läsa vad jag skrev om den första delen.

Här kan du läsa vad jag skrev om den andra delen.


Du kan se alla avsnitt på SvT Play 30 dagar efter säsongens slut.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett spanande inlägg.


 

Den där våren som folk börjar prata om… Har den kommit nu, eller? Jag bestämde mig för att sparka igång min Runkeeper och gå ut och kolla!

Blå himmel med trädgrenar

Blå himmel…

 

Sopning av gång- o cykelväg

Sopåkaren lämnade ett moln av damm efter sig – och grus och sten längs med kanter och i gräset.

Jorå, himlen var i alla fall blå och solen lyste. Jag såg en man som reparerade en cykel åt en pojke. Mannen var alldeles för tunt klädd, i mitt tycke. Sååå varmt var det inte. Däremot var det inte bara min Runkeeper som var dammig. En sopåkare lämnade ett dammigt spår efter sig på den kombinerade gång- och cykelbanan. Det sopas ovanligt tidigt på dessa banor i år. Och det sopas mest åt sidan. Vad händer med grus och sten sen? Ska det bli liggande i gräset till förtret för den som så småningom ska klippa gräset? Grus och sten sprätter rätt bra och inte är det skönt att få på vare sig sin person, sin bil eller sin ruta…

Jag höll mig på behörigt avstånd. Ville inte få damm i mitt nytvättade hår. Inte gick jag särskilt fort heller. Man ska inte överanstränga sig och sina onda hälsporrar. Det var skönt bara att komma ut och gå en liten tur. Betoning på liten.

En stor trädgren som har gått av

En stor trädgren knäckts i vinterstormarna. Det såg rätt skönt ut att ligga ner…

 

Hängen

De här var lite hängiga, förstås.

Vid tomten där det en gång stod baracker är det numera öde. En stor trädgren hade knäckts sen sist. I vinter-stormarna, månntro? Ett och annat äppelträd finns det där och framåt hösten kan man förse sig med en del fallfrukt.

Det var inte många själar ute och vandrade så här mitt på torsdagen. Jag såg en vithårig tant och en ung, målmedveten kvinna som marscherade gångvägen framåt med lurar i öronen. Jag hade också lurar, men mest för att omgivningen skulle slippa få höra Runkeepertjejens utrop av min taskiga gångtakt var femte minut. Men men, det är varken gångtakten eller sträckan som är viktig för mig. Det viktigaste är att komma ut för en dos av ljus och luft. Bättra på såväl immunförsvar som humör och inte känna sig så hängig.

Träd med mossa mot blå himmel

Till och med ett rätt mossigt träd kan vara vackert.

Inte vet jag om jag såg några direkta vårtecken mer än den blå himlen och några hängen. Inte en tussilago så långt mitt grumliga öga kunde se. Det pep väl lite grann i träd och buskar, förstås och att det är kärlek i luften är väl ett typiskt vårtecken?

Jag gillar träd! Jag fascineras av att de kan se så döda ut och sen plötsligt kan de vakna till liv. Grenar och kvistar är som armar, händer och fingrar – i min fantasi.

Fast jag såg faktiskt ett vårtecken som jag inte gillar nåt särskilt. På en innergård tronade en svart tingest. Jag vet att i använt läge sprider den rök som jag får hosta och ont i luftrören av. Den får mig att tro att det finns glasbitar i varje andetag, grillröken. Grillrök och cigarrettrök, det är mindre trevliga vårtecken som gör mig sjuk. Och arg. Arg för att det gör så ont och kanske en aning för att jag skulle vilja vara med. Åtminstone vid grillen – ciggen skippade jag för gott för över tio år sen. Bland det bästa jag har gjort! Det finns inget försvar för rökning.

 Grill

Ett mindre trevligt vårtecken för mig.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »