Solen går upp och solen går ner

Ett inlägg om hur det är.

---

 

Fem muffins och läsning var perfekt för humöret igår när jag blev lite irriterad och arg. (Underdrift…)

Livet lunkar på. Jag försöker göra det jag ska, men ibland blir det fel till exempel när jag gör saker som andra egentligen ska göra. Kanske blir jag nervös eftersom det är viktigt att det blir rätt. Och aningen irriterad, därför att, som sagt, det inte är jag som ska göra det. Igår eftermiddag blev jag höggradigt irriterad och arg. Jag tröstade mig med en stunds läsning på ballen* och fem (5) citronmuffins. Ja, de var små och passade perfekt in i min käft utan att bitas av först. (För jag har jag väl inte nån stor käft..?)

Solen kommer fortfarande runt hörnet av huset till ballen på eftermiddagen, men senare. Eller också är det så att den står lägre. Fästmön hade haft en… ovanlig dag på jobbet igår och jag lovade att skjutsa hem henne när hon slutat jobba vid 17-tiden. Därför hann jag nästan precis inta min middag i kvällssolen innan den sjönk bakom husen mitt emot. Klockan var då ungefär kvart i åtta på kvällen. Under sommaren har jag sol på ballen till 21-tiden.

Igår sjönk solen ner bakom husen redan kvart i åtta på kvällen.

Det börjar gå mot höst. Och det gillar jag! Fast det får en knappt säga förrän en får mothugg. Nåja, var och en blir salig under sin årstid. Jag älskar höstens färger, jag älskar att höra regn mot mina fönsterrutor och jag älskar mörkret för det är skonsamt för mina ögon. En blir nämligen lite av en mullvad när en inte har nåt jobb att gå till varje vardag. Jag kämpar hårt mot att isolera mig, men det är så mycket lättare att stanna här inne i den falska tryggheten än att ge sig ut i verkligheten ibland. Dessutom kostar verklighetsutflykter pengar.

Pardans av Birgitta Holm fyndade jag för en guldpeng hos Helping Hand.

Bästa såna utflykterna är när jag åker till en eller ett par loppisar och bara går runt och glor. Det är faktiskt ytterst sällan jag köper nåt. Men just nu har jag stor glädje av ett loppisfynd som kostade en hel guldpeng – Birgitta Holms underbara lilla bok Pardans. Birgitta Holm var min lärare när jag pluggade litteraturvetenskap vid Uppsala universitet på 1980-talet. Senare blev hon professor och jobbade mest på Centrum för kvinnliga forskare och kvinnoforskning, ett centrum, som numera heter nåt med genus, och som är knutet till Uppsala universitet. Där gick jag en kurs för henne i början av 1990-talet. Idag är hon professor emerita, 79 år gammal evigt ung och älskar dans! Jag gillade henne stenhårt, men jag skulle ljuga om jag påstod att jag förknippade henne med dans under min studietid…

Idag blir det två utflykter i verkligheten för min del. Först ska jag veckohandla på Tokerian – och min fantasi vad gäller mat och middagar är under nollstrecket. Men kaffe är billigt så det ska jag köpa. För är det nåt som går åt när en går hemma och inte försvinner på nåt jobb varje dag så är det kaffe. Och toapapper. (De tu hänger visst ihop på nåt sätt.) Utflykt nummer två innebär att jag måste ta bussen in till stan (iiiiiiiiiiiiiiiiiii!!!), men den innebär också ett nytt och spännande möte med en människa!

En av de fina pelargonerna jag fick av Lucille för ett år sen.

Kanske börjar jag så smått i kväll – eller i morgon – att plocka in de överlevande växterna från ballen. Eller så får de stå kvar. Nätterna är inte särskilt kalla ännu. Den här morgonen var mulen när jag vaknade, men solen tittade fram genom dis och moln efter nån timme. Kanske har solen varit för hård mot den fina orkidén jag fick av vännen Agneta när jag fyllde år, för de underbara blommorna faller av en efter en. De enda växter som trivs jättebra i morgonsolen i köket är pelargonerna jag fick förra hösten av Lucille. De har blommat – och blommar! – för fullt hela sommaren.

Jag sover fortfarande dåligt om nätterna. Eller… jag somnar i vettig tid, men vaknar vid tretiden och kan inte somna om förrän vid sextiden. När jag sen ska upp klockan sju är jag trött och huvudet är tungt. I morse låg jag och ältade och oroade mig, trots att jag vet att det inte gör nån större nytta. Bäst nytta vore ett mirakel. Men jag tror ju inte på såna längre. Jag vet bara att solen går upp varje morgon och den går ner varje kväll. Just nu lever jag, men jag ska dö precis som alla andra. Innan jag gör det ska jag leva med mig själv resten av mitt liv.

Och vad filosoferar DU om idag, dårå??? Skriv några rader i en kommentar och berätta, så att jag får lite input!

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kräftskiva, tisdag i augusti

Ett sörplande inlägg.

---

 

Kräftljusen stod naturligtvis på bordet.

Kräftor ska det vara så här års. Det har jag ätit i augusti sen barnsben. Ja, jag har naturligtvis aldrig ätit med mina ben, jag gör som alla andra: använder munnen. Ett kilo kinesiska jumbokräftor från ICA:s sortiment smockade vi i oss igår. Särskilt jumbo var kräftorna inte. De flesta var ganska små, även om det fanns såna med stora klor. Smaken var god, lagom sälta. Färgen var vackert röd och färgade våra läppar åt orange, den sniggaste färgen.

Men inte blir man mätt på kräftor allena. Fästmön snodde ihop en ljuvlig Västerbottenpaj à la LCHF. Tillsammans med gräddfil, rom (orange, of course!) och hackad rödlök (den hade jag hackat!) blev den vår förrätt. Underbart god! Receptet är förstås hemligt.

Dryck till kräftorna blev Östgöta sädes till oss båda, en starköl till mig och ett vitt, lätt mousserande vin till Anna. Vi drack nog inte snaps för varje snapsvisa som stod på servetten, men vi visksjöng till varje snaps. Skälet till den blyga sången var att vi hade kräftskiva på ballen*. Till skillnad från andra visar vi hänsyn. Vädret var fram och tillbaka igår. När jag hämtade Anna började det regna, men framåt kvällen blev himlen något ljusare och jag kunde duka på ballen. Vi var lite oroliga att vädret skulle locka ut rökbombare. Tack och lov skedde detta inte!

Jag var duktig kicka och raglade traskade iväg och kastade skalen i soprummet. Anna var duktig kicka och diskade. Framåt 21.30-tiden pep mobilen till. Det var Lucille som undrade om jag var vaken. Jag svarade jakande. Efter några minuter dök hon upp, medförandes fyra inlagda gurkor. Riktigt speciell smak. Vi fick nog höra receptet, men det enda jag minns är att det var vitlök i lagen och väldigt gott. Två gurkor smockade vi oss, två sparade vi. Så där gör en riktig kompis – hör av sig ganska sent en vardagskväll och kommer över med inlagda gurkor! Som tack fick hon en öl, som hon smuttade försiktigt på – det är ju arbetsdag idag för henne.

När Lucille hade hasat över till sig, hällde vi ner oss i soffa respektive bästefåtölj och tittade på Kommissarie Banks, som jag spelat in på DVD-hårddisken tidigare på kvällen. Även om det var spännande var inte bara munnarna svidiga av kräftsalt, ögonen sved också av trötthet. Ögonlocken blev tyngre och tyngre, men vi orkade se slutet innan i alla fall jag somnade på vägen till sängen.

Här är några bilder från vår kräftskiva:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Min morgon idag inleddes vid sju. Jag har skrivit och administrerat, trots en inte så skön halsbränna. Utanför regnar det lätt. Vår dag är inte inplanerad alls. Det är sånt som Anna behöver dessa sista skälvande semesterdagar innan jobb och ansvar faller på henne igen. För övrigt tycker jag att folk klagar alldeles för mycket på att de måste jobba efter att ha haft betald semester i en månad eller mer. Sluta genast med det! Var lite jävla glada och tacksamma i stället för att ni har jobb!

Och avslutningsvis vill jag förstås ställa den klassiska frågan: kräftor eller surströmming – vad föredrar DU??? Skriv några rader i en kommentar och berätta!

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Koka soppa… i solen

Ett soligt inlägg.

---

 

SOL idag!

Det är ett helt fantastiskt väder idag! Jag har varit ute och trampat i solens sken, med solbrillor på nosen. Märkligt nog var det inte mycket folk ute. Men två barnbarn blev flitigt lekta med av mormor och morfar /farmor och farfar. Idag gjorde de glada skratten inte ont inuti. De öppna ansiktena borgade för att paret ur den äldre generationen är goda förebilder för de små. Tänk om det vore så i alla familjer!

Mycket vettigt har inte blivit gjort idag, förutom promenaden. Men även en sån som jag behöver dagar när jag bara kokar soppa i solen och får känna mig ledig. Jag ska slå mig ner med den lokala gratistidningen som delas ut en gång i veckan, för jag har just telefonerat i 36 minuter med mamma och behöver vila lite.

Jag ser fram emot kvällens middag och jag är helt säker på att det inte är nån soppa Fästmön bjuder på. Räkcrèpsen, som jag hade tänkt lyxa med idag, håller sig finfint till nästa vecka.

Vad står på ditt middagsbord i kväll???

En riktig soppa?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Bruten livslinje

Ett inlägg om livet. Men mest om döden.

---

 

Min vänsterhand med den brutna livslinjen.

I morse vaknade jag 6.44 av att det kliade i högerörat. Jag vaknar alltid av att det kliar i högerörat, men det var betydligt bättre att vakna av det 6.44 än 5.18 som igår. Klådan i sig må vara irriterande. Fast i och med att den finns vet jag att jag fortfarande lever. Just nu funderar jag mycket på livet och det där andra. Döden, vill säga. Och det faktum att jag har en bruten livslinje.

Så sent som igår pratade vi också om döden. Jag vet att jag inte blir särskilt gammal innan jag sluter mina ögon för gott. Det liv jag har levt, framför allt som rökare i nästan 30, har satt sina spår – trots att jag snart firar tioårsjubileum som rökfri.

Jag är inte rädd för döden, men just nu är jag inne i en period när den får mig att gråta. Mycket. Jag gråter varje dag över döden för att den är så definitiv. För att man kanske inte hinner säga eller göra det där man hade velat innan… Det är inte så att jag tror att jag ska dö i morgon, nu är jag ledsen över andra i min omgivning som gått bort. Det finns faktiskt såna som jag som snart inte har nån nära levande familj som jag har blodsband med kvar i livet. Det gör mig ledsen.

För min personliga del känns det värre att bli gammal än att dö. Därför är kanske min vetskap om att jag inte ska bli gammal snarare ett önsketänkande än ett faktum. Att bli gammal i Sverige nu för tiden är inte roligt. Du får inte den hjälp du behöver. Och behöver du hjälp får du betala för den, trots att du betalar skatt –högre skatt än de som jobbar, faktiskt! – till samhället. Jag är ganska less på att se dessa pengar försvinna ner i direktörers fickor i stället för att pengarna används för dem som behöver. Det har jag sett på nära håll. Det är skamligt vilka löner somliga har… Och då menar jag åt båda hållen…

I somras (ja, för nu känns det som höst!) läste jag flera böcker som handlade om döden. Ove-boken, till exempel, och Blå koral. Den senare grät jag mig igenom på vissa ställen. Jag visste redan när en av personerna hade blivit gravid att det skulle sluta med en katastrof. Eller flera. För livet hänger ju ihop med döden. Det blev så… tydligt just i boken.

Min paprikaskörd igår – två små frukter. Men ändå en skörd!

Jag tycker att det är viktigt att vi pratar om döden. Att vi vågar, att vi inte blundar. Att vi också vågar bry oss om dem som drabbas av den när de inte är beredda (vem är egentligen nånsin beredd på döden?). Det är nämligen inte farligt att nån sörjer, det är högst normalt. Det är när sorgen tar överhand under alltför lång tid som det kan vara farligt för den sörjande. Därför är det viktigt att vi runt omkring finns där under hela resan.

Igår skördade jag några ynkliga små paprikor. Till och med då tänkte jag på döden, men mest på livet. För även om min skörd blev mager, så blev det ändå en skörd! Två små röda frukter, som jag ska skiva och lägga på macka. En tredje hänger kvar på krukväxten för att mogna lite till.

Idag har jag inte skördat nånting. Men jag har letat och hittat ett skribentjobb som skulle vara toppen att kombinera med författarskap. Poängställningen är annars ett poäng minus plus minus noll just nu – dan är emellertid inte slut än.

Himlen är lika blå som den var igår på dan, vinden blåser bara fyra sekundmeter idag jämfört med nio igår. Jag vet att jag borde gå ut, men jag har ingen lust, har inget mål. Möjligen att halta över till Tokerian för att köpa bröd till soppan som blir min middag framåt kvällen.

Vad har du för mål den här dagen? Och då tänker jag på andra mål än mellanmål. Skriv gärna några rader och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

The party is over…

Ett dagen-efter-inlägg.

---

 

Fridfull söndag är det aldrig i huset där jag bor. Grannarna bredvid har som kutym att vråla åt sina barn varje morgon mellan klockan sex och klockan åtta. Söndagsmorgnar är inga undantag. OK, jag har inga egna barn, men jag tror inte att väldigt små barn gör som föräldrarna vill om föräldrarna vrålar åt dem. Små barn börjar i stället själva vråla. Eller skrika. Detta är en empirisk observation.

Ost, kex , päron och vin förhöjde stämningen hemma i vardagsrummet.

Det blev lite sent igår, men nån annan fest än Eurovision Song Contest 2014 gick jag inte på. Och den festen deltog jag i från soffan. I år satt jag ensam och tittade, men det gick bra det med. Jag dukade upp med kex, ett par goda ostar, ett levande päron som jag hittat vid mina utgrävningar samt ett par glas hemtrampat vin. Tände några ljus som doftade äpple. Min godisbunke tog vid när jag var mätt på det salta. Som du förstår mådde min mage inte så bra i natt. Därför hade jag synnerligen estimerat söndagsfrid i morse. Nu blev det inte så.

Vad jag tyckte om schlagerkvällen igår? Tja, först och främst vann rätt låt. Conchita Wurst var en sån värdig vinnare av de enkla skälen att låten är skitbra, framträdandet likaså och rösten fantastisk. Att människor fokuserar på Conchita Wursts sexuella läggning irriterar jag mig bara på. Skägg och klänning, samtidigt – so what? Och vem säger ”han” om Lars-Åke Wilhelmsson när denne går in i rollen som Babsan? Tänk lite!

Men Sanna Nielsen var också väldigt bra igår. Hennes röst är klar, stark och ren och jag tycker även att Undo är en skitbra låt. Tyvärr kan ju bara en låt vinna. Det var länge sen jag slets mellan två låtar, för de senaste åren har det varit ganska mycket skit som har varit med och tävlat. Eller i alla fall sånt som inte tilltalar mina öron. Så om jag bjöd på Conchita i förra inlägget, bjuder jag på Sanna nu.

Idag ska jag vara något mer seriös och livlig i mina göranden och låtanden än igår när jag bara slappade. Först och främst behöver jag verkligen duscha och tvätta håret, särskilt som jag ska träffa Fästmön idag. Tänkte åka till hennes jobb när hon slutar och skjutsa hem henne. Kanske behöver hon handla nåt till kyl och frys där hemma, kanske får jag en kopp kaffe.

I övrigt ska jag sätta mig och söka ett par lediga tjänster jag har sett. Motståndet är enormt den här gången och jag har absolut ingen förklaring till det. Men det som bland annat påverkar är sånt som finns i mitt bagage och hur jag känner tänker jag inte vädra för öppen ridå, för då… Äh, vi tar det i ett låst inlägg. Kanske.

Vad händer hos dig denna söndag??? Är du ledig eller jobbar du eller vad gör du??? Skriv gärna några rader och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Yngre och… lite äldre…

Ett inlägg om att vara yngre och äldre och vilja passa in. Eller ha auktoritet. Bland annat.

Häromdan hamnade jag i en intressant dialog med en av mina mycket yngre kollegor. (Maj gadd, jag skulle kunna vara morsa till den kollegan, när jag tänker efter.) Vi pratade om glasögon. Idag tycks brillor ses som en accessoar snarare än ett hjälpmedel. Alltså har många yngre ganska stora glasögon. I min generation var det ett funktionshinder att vara närsynt. Och funktionshinder var nåt skämmigt som skulle döljas. Än idag är de brillor jag har – i princip endast hemma – mycket små och nästan båglösa… (De var emellertid svindyra ändå.)

Mina svindyra, men nästan båglösa.

Min mycket yngre kollega har upptäckt att glasögon till och med är en sån accessoar att de ger intryck av auktoritet… Och kanske är det just när man är ung som man för detta behöver accessoarer… Fast jag kanske ska prova nån dag och se om det gör nån skillnad i hur jag blir bemött när jag bär glasögon i stället för linser.

När jag var mycket yngre skulle man inte ha nåt funktionshinder som närsynthet. Den som hade hörapparat var ju förstås totalt ute och ofta klassad som mindre vetande. Hörapparaterna var stora, klumpiga och beige – och skitfula. Jag hade inte hörapparat, men skulle ha behövt glasögon redan på mellanstadiet. Jag klarade mig undan tills jag var 20 och började plugga vid universitetet. Då höll det inte längre.

Som barn var jag också överviktig. Strax före puberteten, i samma veva som skolsyster tyckte att jag skulle ha brillor, var jag lite överviktig. Jag fick gå och träna en gång i veckan i grupp med andra tjockisar. Jag fick lära mig att tjockisar klär sig i tjockis-svarta kläder – inte i nånting med färger i och absolut inte i ränder. Men ärligt talat var jag inte särskilt tjock då, på den tiden. Det var bara omgivningen som tyckte det. NU däremot, är jag tjock. (<= självinsikt)

För några år sen hade jag en kompis som var tjock som en gris. H*n klädde sig i både färggranna och randiga kläder, ofta grälla färger och paisleymönster till och med. Men h*n var typ tio år yngre än jag och hade inte med sig Jante på axeln från Metropolen Byhålan… För i Metropolen skulle man vara smal, vägra mössa på vintern, inte ha brillor, men vara socialdemokrat. Annars fick man inte vara med.

Grisar kan vara söta trots att de är tjocka.

Idag tycker jag att varken kroppsform eller brillor avgör om en människa är söt eller till och med vacker. I mina närsynta ögon med brytningsfel blir en människa riktigt jävla ful när hon är elak, bara. Jag har så många exempel på den typen av människor som jag skulle kunna radda upp här. Men jag avstår. Det räcker med att jag nämner mig själv. (<= självinsikt)

De senaste åren har jag lärt mig att auktoritet inte sitter särskilt mycket i kompetens. Som chef ska man vara karismatisk och framstå som obyråkratisk – men man ska kunna – och gilla! – att nypa till då och då. För att visa att man är chef. Sen kan man göra lite som man vill däremellan. Man kan ställa krav och regler på medarbetarna utan att för den skull följa dessa själv.

Det finns mycket mer jag skulle kunna skriva kring detta med yngre och… lite äldre. Jag inser att jag har blivit som mina föräldrars generation: jag tittar på de yngre och tycker att de är så otroligt naiva, samtidigt som de är väldigt bra på sina datorer, typ. Men vad har man för nytta av en dator om det plötsligt inte finns nån el, ungefär..? En fråga värd att tänka över.

Det finns flera såna frågeställningar man kan fundera över. En annan är att huruvida man ska kommunicera på samma nivå som den man kommunicerar med – om man vill nå fram. Om man bara har till syfte att förvirra mottagaren eller att få denn* att känna sig korkad och mindre vetande, är det hur lätt som helst att slänga sig med floskler och modeord.

Jag tycker för övrigt att det är mycket mer värt när nån berättar om sig själv på ett rakt och ärligt sätt. Jag gillar när människor är personliga. Jag lyssnar heller på nån som berättar hur svårt den har det just nu än en människa som bara visar upp en otrevlig attityd. Jag gillar inte när människor använder floskler. Och BTW*, jag är rätt bra på datorer jag också…

*BTW = by the way

Livet är kort.

Read Full Post »

Lite andra saker också

Ett inlägg som inte handlar om städning.

Tro det eller ej, men det händer lite andra saker i mitt liv än bara städning. Jag städar och fejar visserligen och förnöjs över resultatet. Fast däremellan gör jag små utflykter ute i verkligheten – ibland för att jag vill, ibland för att jag måste.

Idag blev jag tvungen att åka och köpa en ny perkolator. Jag klarar mig faktiskt inte utan kaffe. Kollade först affärer och utbud på nätet. Inte är det billigt, heller. Små har de blivit också, de rackarna. Kümpit eller vad? Det blev Elon vid City Gross (ja, det ska vara särskrivet, fult nog…) som vann. Där är de alltid så trevliga och det är en sån där liten, men äkta elartikelsaffär. Sist jag var där var i påskas när jag fick ett våffeljärn i födelsedagspresent av mamma. Idag fick jag ingenting utan betalade 695 pix för en tiokoppars perkolator. A-kassan betalas ut i morgon och jag har inte jättemånga räkningar. Det får bli en mindre/färre julklappar för nån annan i stället 😈

Nya perkolatorn klarade i alla fall att brygga vatten. Filmen hittade jag i postboxen.

Innan man använder perkolatorn första gången ska man diska delarna och köra igenom en full kanna med bara vatten. Det funkade bra. Den var väldigt tyst, jämfört med den gamla. Så tyst att jag trodde att den inte gjorde det den skulle… Under tiden kikade jag på dagens post. Den roliga delen av posten bestod av den sjätte och sista Maria Lang-filmen, Tragedi på en lantkyrkogård. Det var för övrigt den allra första deckaren av Maria Lang som jag läste!

Så avslutade jag i sovrummet med att stryka gardinerna och få upp dem. Satte mig vid datorn och sökte tre jobb, varav två rätt trista, men i Uppsala och ett skitspännande, fast i Stockholm…

Hade erbjudit Fästmön att bli hämtad från jobbet idag. Hon hade en lång dag och jag var dessutom väldigt sugen på en puss eller två. Vi stannade till på ICA Solen och jag köpte med mig lite kalkonsalami hem till mackorna. Sen köpte jag mjölk också, trots att det var fil som stod på lappen. Men lappen, den låg hemma…

Älsklingen berättade vad de skulle äta och jag skämdes när jag erkände att jag tänkte hämta en pizza på vägen tillbaka. Sen blev det inte pizza utan kyckling med strips, tzatziki och färska grönsaker. Det kändes lite nyttigare, stripsen till trots.

Avhämtningen. Jag väntar…

På Aroma, sushistället och Maestro – de tre ställena som ligger i den gamla OK-macken och dess smörjhallar – har de ändrat om lite. All avhämtning sker numera i sushistället. Och sushistället har utökat sin meny till att även omfatta thai… Hur som helst, alla tre ställena har god mat, men Maestro är förstås stället jag helst sitter ner på och äter.

Nu glufsade jag emellertid i min ensamhet här hemma. Det är fruktansvärt sånt bordsskick man får när man är ensam lite för mycket och ofta…

Jag är trött och jag har ont i ryggen och fötterna, men det finns ju alltid nån som har det värre än jag, blir jag ju påmind om ständigt och jämt. Så jag klagar inte, jag konstaterar. As usual.

Nu blir det en stunds vanlig läsning innan jag försöker hitta nånting på TV som innehåller våld och spänning. Men först en surfrunda bland mina Kickor & Pluttar!

Och… ja just det… Idag mejlade jag cirka 30 sidor av min bok till en mellanhand som ska överlämna sidorna till förlaget i nästa vecka. Bara så att förlaget veeet.

Livet är kort. Bara jag hinner med…

Read Full Post »

En tur på rasten… nej, rasterna!..

Ett inlägg om tokigt och slugt i världen utanför.

Ja, jag VET! Jag har städdag idag och jag ska inte sitta vid datorn mer än korta stunder och då främst SÖKA JOBB, men… Jag måste ju hålla mig uppdaterad om vad som händer i omvärlden och då kan jag ju inte låta bli att blogga om skiten vissa saker också… Häng med om du vill, stanna kvar om du föredrar det.

Upphittade i müsli?

Hittade djurtänder i müslin. En tjej hittade djurtänder i sin müsli. Eller sin och sin… Det var ICA:s müsli. Naturligtvis har hon rapporterat detta för skrivit om detta på Fejan så att … Aftonbladet förstås skriver om det i sin tur.

Tänderna var visserligen små, men, som hon citeras, det var

ingen härlig känsla.

Dessutom har hon ätit ur paketet tre (3) gånger nu och det känns

äckligt.

Vad säger ICA då? Jo för tänderna, upphittade i ICA:s ekologiska müsli, erbjuder man Veronica ersättning för varan, det vill säga 20 kronor. Enligt Veronica. (Jag trodde att löständer var dyrare än så…) ICA beklagar det inträffade och säger att man inte tror att nån skulle ha erbjudit endast 20 kronor i ersättning utan att ICA ville få varan – och tänderna? – insända för analys. Vem ska man tro på, tro på, tro på..?

Säsongsfinal på Parksnäckan. I afton blir det betydligt tryggare på Parksnäckan i Uppsala. Där är det säsongsavslutning med Kent Wennman, Viktoria Tolstoy och Magnus Carlson (han från Weeping Willows).

Skäll- och svärmamma?

”Folk är bra på att trycka ner andra föräldrar”. Läs om bloggande skäll- och svärmamman Malin – hon som dessutom har mage att ge sina barn färdigmat! Uppfriskande med en förälder med självinsikt och humor!!!

Emma till final med regnbågsfingrar. Jag trodde väl aldrig att jag skulle skriva om nån sportmänniska, men nu förvånar jag både mig själv och andra! Emma Green Tregaro hoppar höjdjhopp med regnbågsfärgade naglar – för att visa var hon står. Jag tror jag förstår – trots att det är ett idrottsevenemang…

Ett budskap.

Facebook gör dig olycklig. Ju mer tid folk lägger ner på Fejan desto olyckligare är det. Det menar amerikanska forskare. Forskarna har undersökt studenter. Forskarna menar att Fejan på ytan ser ut att kunna tillfredsställa grundbehov som det av sociala interaktioner. Men i stället minskar välbefinnandet. Ja ja, var och en har väl sina behov. Fejan fyller nåns behov, andra sociala medier fyller andras. Tror jag. Som INTE finns på Fejan – av flera olika skäl!

Bajsande löss orsakar lackskador på bilen. Löss är otäcka saker, tycker jag. Bajsande löss är ännu värre! Det är bladlössens skit som förstör din bils lack. I sommar tycks lössen ha blivit galna och utfört rena bajsattacker, för enligt biltvättsmänniskor har det varit betydligt flera bilar med såna skador i år. Bladlöss trivs i lindar och hetsäter dessa träds växtsaft. Det som sen kommer ut är lusbajs nästan i form av sockerlösning. Eeeeew…

Livet är kort.

Read Full Post »

Tofflan undrade: Vilket är sommarens bästa bär?

Ett inlägg som redovisar resultaten av den gångna veckans undran.

Det är verkligen fortfarande sommar. Och nåt som hör sommaren till är väl bär. Därför undrade Tofflan vilket som är sommarens bästa bär.

Så här fördelade sig de 36 inkomna svaren:

28 procent (tio personer) svarade: Hallon är bäst!

19 procent (sju personer) svarade: Jordgubben, förstås!

19 procent (sju personer) svarade: Smultron. Visserligen små, men ack så goda…

17 procent (sex personer) svarade: Blåbär så klart!

Sex procent (två personer) svarade: Krusbär – surt och gott!

Sex procent (två personer) svarade: Hjortron naturligtvis.

Tre procent (en person) svarade: Vinbär! Kanske göra saft…

Tre procent (en person) svarade: Other:
Alla!

Ingen svarade: Lingon – användbart till mycket!

Inna kommenterade:

Måste jag välja är det hallon som är favoriten! Med björnbär som god tvåa. Nu plockar jag hallon i trädgården varje morgon till min frukost. Det är lyx. Goda hallon i Östergötland 🙂

Iréne Sjöberg kommenterade:

Alla bär! Jag kan inte välja bara ett för alla är lika goda och mumsiga.

Cattis kommenterade:

Hallon, hallon, hallon… Allra godast är vilda hallon, solvarma direkt från revorna!!! Stora trädgårdshallon är inte dumma heller, mums!

Stort TACK till alla som klickade, svarade och kommenterade! Jag hoppas att du kollar in den nya frågan, som vanligt här intill i högerspalten, under rubriken Tofflan undrar.

Livet är kort.

Read Full Post »

En solig dag vid vatten

Ett inlägg om en varm julidag.

Idag vaknade vi till vackert och varmt väder här i Uppsala. Fästmön och jag hördes av på förmiddagen och bestämde oss för en utflykt till Storvad. Och nej, Storvad och Varamon har ingenting gemensamt, men vid Storvad finns det i alla fall vatten och man kan bada. Ingen Varamosand där heller utan gräs.

Innan vi stack iväg hann jag köra en maskin tvätt samt fila lite på min LinkedIn-profil. Jag har lagt in jobberfarenheter, utbildningar, nyckelord och skapat hela 13 kontakter. Dessutom har jag fått en rekommendation! Men jag är nybörjare, så jag kanske gör lite fel i början. Samtidigt visade det sig att en av dem jag bad om en rekommendation, som själv har flera hundra, inte visste hur man gör…

Åkte och hämtade Anna och Elias i Himlen efter ett misslyckat försök att inhandla Tokerians goda kanelbullar. Det var katastrof – bullarna var slut! I stället fick det bli en påse Pågens kanelgifflar. De är också goda, men små.

I Storvad var vi inte ensamma. Två tredjedelar av oss ville ha skugga, en tredjedel sol. Först hamnade vi i skuggan. Då frös vi. Sen flyttade vi oss till solen. Då blev det för varmt. Aldrig är man nöjd! Det var inte lätt att hitta bra platser eftersom där var tämligen packat med folk. Dessutom kom några män och skulle asfaltera en gångbana ner till badplatsen för rullstolar! De kunde ju liksom ha valt en bättre dag!.. Deras tre lastbilar fick knappt plats på parkeringen där det var fullt av bilar… Och sen kan jag tycka att asfaltering för rullstolsburna borde väl för 17 ha varit klar INNAN det blev badväder.

Till sist flyttade sig lastbilarna och asfalteringsmaskinen, så vi kunde åka hem. Och det var skönt, för vi mötte några som jag inte alltid kan undvika, men gärna vill.

Det har mulnat på lite nu och det blåser. Jag har tagit fram en bytta italiensk pastasås och spaghetti till middag. Det blir ingen stor portion, men jag får fylla på med jordgubbar och mjölk. Lite senare blir det förstås Morden i Midsomer, som i afton inte börjar förrän klockan 22. Detta tack vare att det ska visas nåt extra lång Ylsång på Skånska. Hemskt! Tur att det finns böcker… För tack vare detta utgår visst Bates Motel i afton. Suck…

Om det blir lite sämre väder i morgon letar vi oss eventuellt in till stan och Svartbäcksgatan 21, för att kika på Kitty Lindstens konst på Galleri Uppsala 1810.

Här kan du titta på några bilder från vår dag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Livet är kort. Just i denna stund är det rätt gott.

Read Full Post »