Hälsopengar

Ett inlägg om hälsa och ekonomi.

---

 

Cigarrkakor smakar godare än att röka. (Dessa gjorde Fästmön för nästan precis tre år sen.)

Häromdan läste jag nåt riktigt intressant på lokalblaskans webbplats. En hälsoekonom vid ett av stans universitet, som tidigare arbetat på en av mina före detta arbetsplatser, gav läsarna en del hiskeliga siffror kring rökning, sjukdomar och kostnader. När jag läste det kunde jag liksom inte förstå hur det överhuvudtaget kan vara tillåtet att röka. Eller vad tycker du om detta?

Om rökningen i vårt land minskar med en procentenhet fram till och med år 2019 slipper …

• 1 237 personer få KOL
• 357 personer få hjärt-och kärlsjukdomar
• 202 personer få lungcancer

Förutom det minskade lidandet skulle hälso- och sjukvårdskostnaderna dessutom minska med cirka 136 miljoner kronor. Tänk vad vi kunde göra för alla dessa pengar i stället!..

Varför är det inte förbjudet att röka? Det finns nämligen ingen vinst med att röka. Kan du säga nån? Det enda som händer är att en blir sjuk och en gör sin omgivning sjuk. Dessutom är det dyrt. Jag har själv rökt i nästan 30 år. Det var gott. Men sen jag slutade röka för elva år sen har jag insett att det finns massor av andra saker som både smakar och doftar godare.

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sakta men säkert framåt

Ett självpeppande inlägg.

---

 

Tack för att jag orkar pressa mig lite till.

Det går sakta men säkert framåt. Nu har jag redigerat mer än två tredjedelar av mitt manus. Förhoppningsvis gör jag klart det sista under morgondagen eller på onsdag. Avslutningen måste jag granska lite mer ingående, så det kan ta längre tid.

Jag jobbar så jag mår illa. Jag mår jätteilla fysiskt. Det är som om sjukdomar och elände kommer tillbaka från det förgångna.

Så nu går jag ut i det verkliga livet resten av den här höstdagen. Jag måste få lite ljus och luft, höra människor tala, se människor röra sig, umgås med Fästmön, få barret avskalat. Det är så väldigt, väldigt intensivt just nu.

Tack för att jag har kommit så här långt! Tack för att jag har orkat! Tack för att jag orkar pressa mig lite till!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vilken dag…

Ett inlägg om en sannerligen välfylld dag.

Maj gadd vilken dag! Vilken arbetsdag, vill säga! Jag har jobbat som en gnu med diverse spretande uppgifter. Så snart jag har känt mig klar med en grej, har nästa hamnat på mitt bord. Ingen tid att hämta andan – eller typ gå på toa, ens… Visserligen älskar jag att jobba och jobba mycket, men idag blev det nästan too much. Speciellt som dan slutade med att jag blev mejlspammad av ett visst företag, vilket inte precis ökade mitt förtroende…

Igår kväll när jag åkte hem såg jag ett rådjur som just hade sprungit över vägen. Det hade precis kommit över till andra sidan när jag och Clark Kent* passerade. Jag blev lite uppskrämd av det, så just den sträckan, vägen ut till påfarten mot E4:an, var jag lite extra uppmärksam på i kväll. Inga rådjur denna gång, emellertid. Bara flera sms från olika håll. Och jag sms:ar inte när jag kör bil – det finns till och med en lag som säger att man kan straffas om man orsakar en olycka för att man har lattjat med mobilen och inte varit uppmärksam vid ratten…

Hjärnan känns mer kokt än stekt (vad menar jag med det, egentligen???). Jag ska försöka ladda om batterierna nu genom att tömma RAM-minnet i huvudet och kanske ta nån macka. Mamma måste få ett telefonsamtal sen och därefter är det dags att åka och hämta hem Fästmön från jobbet. Ja, kvällen är lika fullspäckad som arbetsdan, nästan.

Jag hann knappt innanför dörren hemma förrän jobbmobilen ringde. Faktum är att jag brukar ignorera den efter arbetstid (min arbetstid slutar klockan 17, fast egentligen klockan 16.18…). Men i kväll svarade jag. Samtalet blev inte långt och det var tur. Jag behövde ringa ett samtal från min egen telefon, nämligen, före klockan 18. Hann fram till Allers två minuter i. Jag fick nämligen post från dem idag igen…

Har visst blivit prenumerant.

För ett par nummer sen var jag med i en artikel i tidningen. Jag hade bett att få ett exemplar av just det numret av Allers. Det kom. Bara det att sen har Allers fortsatt att komma varje vecka… Och jag är inte särskilt intresserad av att läsa om sjukdomar, mat eller korsord. I vart fall vill jag inte betala för det. Så jag ringde för att fråga varför jag har blivit prenumerant. Det visade sig att tidningen bjuckar mig på 13 nummer. Oklart varför. Kanske för att de fick visa upp min sköna nuna i nummer 5/2014..?

I morgon bitti måste jag iväg på ett frukostmöte som jag försökte slippa från för jag har saker jag måste arbeta med. Nu blir jag i stället chaufför till mötet och får ett par passagerare. Hoppas bilköerna är korta i morgon så jag kommer fram i tid.

Har lagt fram kläder till i morgon och passade då på att fota mina två fina och nya par strumpor som jag fick av Anna igår. Det är tur att hon tar ansvar för strumpinköpen, jag glömmer sånt till dess att det är panik och katastrof på grund av hål i varenda par i strumplådan…

Mina nya par strumpor har bara hål i skaftet där foten ska trädas in.

Dags att kolla om det finns nån macka att ta. Jag vet att det i alla fall finns en kanelbulle… Ha en go kväll! Själv slocknar jag nog snart…

*Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.

Read Full Post »

En omvärldstripp

Ett inlägg i vilket Tofflan ger sig ut på en tripp i omvärlden, genom cyberspace, förstås.

Måndag och arbetsvecka för somliga, semestervecka för några, en ny jobbsökarvecka för ytterligare ett gäng och så vidare. Själv fick jag äran att ge en nyutnämnd professor en grattiskram på förmiddagen. Det är SK väl unt med den utnämningen, h*n arbetar så hårt! Men nu en tripp i omvärlden, det kan ju ha hänt nåt även utanför huset där jag jobbar!

Ny direktör för Kultur i länet. En del organisationer älskar direktörer. Men den här direktörsposten har alltid varit lite som en katt bland hermelinerna. Därför gläds jag med Anna Söderbäck, ny direktör för Kultur i länet!

Uppland firade vilda blomornas dag. Igår firades De vilda blommornas dag i Uppland för tionde året i rad. I Uppsala firades det med vandring genom Hågadalen. Själv firade jag ju, som bekant, med att plantera örter.

Oklart juridiskt läge efter beslutet. Vad händer nu med anledning av att en direktör blivit felaktigt sparkad? När domen vinner laga kraft, som det heter, står organisationen plötsligt med två högsta hönor. Vid nästa styrelsesammanträde kan man fatta beslut om entledigande, men inte förr. Och om ingen mer än jag har fattat det, kan den felaktigt sparkade dirren nu begära skadestånd. Med en månadslön på 100 000+ kronor kan man ju räkna ut att det inte blir några småsummor det handlar om. Var det detta de socialdemokratiska skattebetalarna ville, de som var så arga på alliansen för detta?

Cykelambulans – ett nytt sätt att rädda liv. Man kan ju undra om sjukvården i Linköping är ute och cyklar. Jag vet svaret: det är den! I helgen som var testades cykelambulanser för första gången på stan. Ambulanscyklarna är utrustade med en ambulanssjuksköterska eller en ambulanssjukvårdare. Dessa har i sin tur var sin ryggsäck med hjärtstartare, syrgas och akutläkemedel. Cykelambulans är ett test som ska utvärderas innan man eventuellt slutar avtal om att köpa tjänsten.

Kärlek till pengar gör människor korrupta. En ny amerikansk studie visar att blotta tanken på pengar gör att människor kan bete sig både korrupt och oärligt. I studien ingick cirka 300 studenter som forskarna utmanat genom att locka med pengar. Studenterna utsattes för olika scenarier där det begicks oetiska handlingar. En del av studenterna fick sen erbjudande om att delta och agera oetiskt mot betalning. Nästa fråga som ska undersökas är hur affärsbeslut ska kunna tas utan att pengar påverkar förfarandet på ett negativt sätt.

Chansen att överleva cancer ökar i Sverige. Ungefär 55 000 svenskar drabbas varje år av cancer. Av dessa är det cirka 11 000 män och 10 000 kvinnor som dör. Men resten överlever faktiskt! Och överlevnaden ökar stadigt, eftersom det kommer nya mediciner och nya behandlingsformer. Det finns över 200 sjukdomar som klassas som cancer. Vanligaste cancerformerna hos män är prostata-, hud- och tjocktarmscancer, hos kvinnor bröst-, hud- och tjocktarm. Mellan fem och tio procent anses vara ärftlig och 15 procent har koppling till rökning. Bara så du vet. Det finns hopp! (Och den som röker borde sluta om den inte vill drabbas av cancer i lungor, matstrupe eller urinvägar. Jag har ingen lust att finansiera din vård med mina skattepengar.)

Livet är kort.

Read Full Post »

Celebert besök på jobbet: Ilona Szatmari Waldau

Nej, Tofflan has not gone political blog, but… Idag har hon haft celebert besök av en av Uppsala kommuns politiker, oppositionskommunalrådet Ilona Szatmari Waldau. Det var sju år sen vi sågs sist, så man kan inte säga att vi är best buddies. Däremot är Ilona Szatmari Waldau en politiker vars blogg och debattartiklar jag gärna läser. Hon steg också många pinnhåll i min aktning när hon i vintras levde en natt som hemlös – när nästan alla andra som skulle pröva på detta tillsammans med henne bangade.

Ilona Szatmari Waldau på väg in på ett av mina kontor. Visst ser det ut som om hon skulle kunna jobba här, kanske forska på nån mystisk alg eller mussla eller kanske försurning..?

Dessutom välkomnar jag de flesta lokala politiker att besöka min fina arbetsplats. Jag är nämligen stolt över den och det hus jag jobbar i. Det är för övrigt bra och viktigt att politiker kommer ut i verkligheten och ser hur vi jobbar, tycker jag. Men det är minst lika bra och viktigt för oss att få visa upp vår verksamhet och vårt universitet.

Vi valsade inte omkring på området direkt, utan jag gav en liten guidad tur i huset. Jag berättade om de institutioner som finns här och om laboratorierna. Här var ganska tomt och öde idag och en av forskarna gav oss ett tänkbart skäl:

Det är fredag…

Men det är även så att många barn har påsklov och då måste föräldrarna också ha det. Dessutom var det disputation på en av mina institutioner idag.

Vi beundrade (?) konsten och hängde över räcket för att se på ryggradssoffan. Jag visade båda mina kontor – jag jobbar ju på två institutioner – och vi satt ner en stund i kontoret på institution 2 där jag berättade vad jag jobbar med just nu, främst intern kommunikation där det finns många delar där det finns utrymme för förbättring och förändring.

Efter min föreläsning (jag tyckte att jag babblade non stop) traskade vi ut i vårsolen bort till Thaistället för att äta lunch. Som vanligt blåste det nordliga vindar, men aprilsolen värmde gott.

Aprilsolen värmde gott.

Det blev en trevlig lunch full av intressanta samtalsämnen som politik, förstås, men också språk, personkult (!), profilering, arbetsgivare, sjukdomar och annat. Jag kände att jag träffade en mycket kunnig person som varken privat eller offentligt väjer för att säga sin åsikt – även om det måste vara med en viss diplomati ibland (det ligger ju i partipolitikens natur).

Nåt officiellt politikerbesök var detta inte, men det var likväl både viktigt och trevligt och nånting jag rekommenderar att testa för den som har möjlighet! Bjud in en politiker till ditt jobb, alltså! Jag lovar dig en annorlunda upplevelse! Och grädde på mitt mos – Ilona Szatmari Waldau äter inte mjölkprodukter – blev upptäckten av denna solros, dock inte uppskjuten av nån aprilsol utan en mer konstgjord sol och värme:

En solros har skjutit upp i ett av våra växthus!

Jag hoppas att cykelturen in till stan gick utan problem med nåt löst grus och att valet av eftermiddagens arbetsuppgift blev att skriva en debattartikel, inte läsa tjocka handlingar. Tack för besöket!

Nån mer politiker som vågar sig på ett besök på min fina arbetsplats innan jag slutar här???

Livet är kort.

Read Full Post »

Att säga nej och ja och att våga säga vad man tycker… Om Snällfällan och Bättre relationer på jobbet med mera

Det är sportlovstider i Sverige. Förra veckan här i Uppsala, denna vecka i Stockholm. Det ser man i media på antalet TT-artiklar av genren

tidlösa. 

Alltså såna artiklar som inte innehåller så mycket nytt, för att prata på ren svenska. Jag skummade två (2) såna artiklar i morse, tog mig för min panna och smackade med tungan i gommen trots att jag satt ensam i köket.

Den första artikeln handlar om boken Snällfällan. Den går ut på att man ska må bättre av att säga nej. Att man ska bota vara-till-lags-sjukan (disease to please) som enligt författaren kan leda till stress, oro och tröstätande, i förlängningen också övervikt och till detta relaterade sjukdomar. Boken vänder sig till kvinnor. När man läser informationstexten om boken inser man att det här är yet another viktminskningsbok. För kvinnor, som sagt.

Snällfällan – för kvinnor som vill gå ner i vikt.

Nu har jag inte läst boken och jag säger inte heller att det är fel att lära sig att säga nej. Men att koppla ihop nej-sägande med viktminskning för kvinnor känns väldigt långsökt för mig. Jag tycker att det är bra om vi alla lär oss att säga nej, både kvinnor och män – och lagom mycket. Så klart att vi inte ska mesa och säga ja till sånt vi inte vill. Men om man hela tiden säger nej, nej, NEJ! – upplevs man inte som tämligen negativ då..? Bara en reflektion, så där. Att säga nej bara för att är inte heller nån lösning på varken kvinnors självförtroende eller deras viktproblem, som jag ser det. Jag tror att lagom är bäst. Att säga ja i lagom mängd och att säga nej. Men självklart till det man vill och inte vill och verkligen inte bara för att man ska vara på ett eller andra sättet.

Den andra artikeln gäller boken Bättre relationer på jobbet. Inte heller den har jag läst, men jag undrar vad den kommer med för nyheter egentligen? Inte många, om man läser vad boken handlar om i artikeln: att fika är viktigt för arbetsklimatet och att småprat skapar sammanhållning. Det är sånt jag – och säkert många med mig – redan VET. Vidare handlar det om att ta eget ansvar för trivsel på jobbet – såväl den egna som kollegornas. Boken handlar om feedback och konflikter också. Och enligt artikeln också sociala medier. Bland annat står det i artikeln att det är OK att ha chefer och kollegor som vänner på Fejan, men att man bör undvika skriva där när man har alkohol i kroppen. På Twitter kan man emellertid vara mer öppen, eftersom Twitter är flyktigare.

Blir relationerna på jobbet bättre när man har läst denna?

Ja, ja… Inte skulle jag väl precis vilja ha chefen som Fejan-vän, för jag tycker att en chef ska vara en chef och inte en kompis. Kollegor kan det vara lättare att förhålla sig till – dem jag gillar, fine, dem jag inte gillar – no friend of mine. Men nu finns ju inte jag på Fejan. Jag finns bara här på bloggen och på Twitter och här jag kan jag inte styra vilka som läser mer än med lösenordskyddade inlägg. Och såna blir det ju ibland. För jag får ofta för mig att det är fler fiender än vänner som läser här stundom. Bara en känsla, men… Å andra sidan har jag inget mer än det mest privata att dölja utan gillar att köra med så öppna kort som möjligt, till skillnad från en del som bara pratar bakom ryggen med vissa utvalda.

När jag tänker efter… Jag kanske ska skriva en bok om vikten av att våga säga vad man tycker offentligt och inte ägna sig åt fegt skitsnack. Eller hepp! Jag kanske redan har en sån bok på gång… Vem vet, vem vet…

Livet är kort.

Read Full Post »

Fuskande män – och en kvinna

Medan jag satt och väntade på att ett möte skulle börja i morse bläddrade jag igenom gårdagens Aftonbladet. Där fanns ett uppslag om bluffare som lurar Försäkringskassan på bidrag. Rullstolsmannen, Pingismannen och Kaninmannen är en trio som i media har utökats till kvartett genom Hamburgerkvinnan.

Kaninmannen?

                                                                                                                                                       Hamburgerkvinnan är misstänkt för att ha lurat till sig fem miljoner i bidrag från Försäkringskassan under sex år. För mig är detta fullständigt obegripligt!  Eller är det så att Försäkringskassan gör skillnad på skit och pannkaka? Nej, jag vill inte tro det. Men… Jag känner en person som har en låg lön och som varit berättigad till bostadsbidrag. Bidragsansökan lämnas in varje senhöst. I den ska man gissa sig till eventuell löneförhöjning under året. Det kan ju vara lite svårt. Och för min bekanting har en mycket liten löneökning gjort att h*n plötsligt är skyldig Försäkringskassan en massa pengar. Eftersom h*n inte har nån hög lön betalar h*n en hundralapp eller så tillbaka till kassan varje månad. Samtidigt som h*n får bidrag, beräknat på en uppskattad årslön för i år. (Återbetalningen gällde ett tidigare år.) Detta innebär för min bekanting en återbetalningstid på, vad var det nu, tolv år… Är det vettigt, det? Jag tycker att det låter som rena snurren!

Det måste finnas ett bättre system att lösa detta. För när det är så här knäppt kan till och med jag nästan förstå att folk bluffar och fuskar. Nästan. Min bekanting fuskar emellertid inte, det vet jag. Däremot har h*n varit ärlig och informerat Försäkringskassan om minsta krona h*n tjänat utöver den gissade årslönen. Det kan inte vara rimligt att ett bidrag ska vara ett fastslaget belopp varje månad för ett år framöver. Varför är det så svårt att genast ändra i utbetalningen om man anmäler ändrad inkomst genast?

Såna här idiotsystem – för jag kan inte kalla dem annat! – skapar fifflare och bluffare. Man undrar hur många som kommer undan. Dessutom förundras jag över hur Hamburgerkvinnan har lyckats bluffa till sig fem miljoner på sex år… Det handlar om över 800 000 kronor om året. Och först nu bli upptäckt, efter sex år – när min bekanting straffas en gång om året… Är det skillnad på skit och pannkaka?..

Bluffarna uppger att de har funktionshinder, skador eller sjukdomar som gör att de inte kan arbeta – och i många fall behöver personlig assistans. Gissningsvis är detta individer som är totalt empatibefriade eftersom de inte fattar att de sabbar för dem som verkligen har funktionshinder och som verkligen behöver både bidrag och assistenter!

Nej, vet ni vad, Rullstolsmannen, Pingismannen, Kaninmannen och Hamburgerkvinnan! Ni får en stor fet bak av mig. För att inte förstår att ert beteende gör att reglerna hårdnar och företeelser som angiveri ökar. Och att de små, de som egentligen har rätt att få hjälp, inte får den. För de är inte tillräckligt friska/funktionshinderlösa/modiga för att att ställa till ett stort hallå…

En svart bak till alla bluffare som sabbar för dem som verkligen behöver bidrag och hjälp från samhället. Skäms!

Read Full Post »

Kameleonten har gjort entré

Min fredag är bara i paus i skrivande stund. Hela dagen består av möten av olika slag. Möten med människor kring vitt skilda ämnen. Stundom med mjukvara som mig själv i fokus, andra stunder med ren hårdvara av metall. Jag börjar känna mig som en kameleont. Nu har jag emellertid ingen bild på nån kameleont i mitt bildarkiv, så jag serverar dig denna trappa som jag en gång fick av vännen Kloppan. Trappan symboliserar vägen genom livet. Att vägen går uppåt, men att den är minst sagt brokig till färgen…

Vägen går uppåt i livet, men färgerna är brokiga.

                                                                                                                                                            Dagens första möte blev alldeles för långt och tog nästan hela förmiddagen i anspråk. Jag skäms, men det är faktiskt inte så att jag älskar att tala om mig själv. Tvärtom. Och det var bland annat kring detta jag fick ypperlig guidning. Ibland är det fantastiskt att få en helt ny persons ögon fästa på ens person! Man ser sig själv med nya brillor, liksom.

Tiden fram till nästa möte blev för kort för att åka hem och äta frukost (!), så jag skuttade upp till min vän Greken. Där blev det kaffe och ostfralla och en stund med Maria Engelwinge. Eller hennes bok, alltså, En SHOT till tack. Passade på att ha lite sms-kontakt med Fästmön, som lämpligt hade en kort rast just då. Annars var det svårt att koncentrera sig eftersom en trio megafoner* trodde att de var ensamma på uteserveringen. Mannen lät för övrigt som grodan Kermit fast på svenska, barnet lät som om det druckit för mycket whisky och dessutom hade det svårt att säga R (det blev J i stället). Kvinnan var bara allmänt pratsam. Mannen undervisade barnet, som var runt tio år, i ämnet tårtgafflar. Det blir SVÅRT att läsa under såna förhållanden…

Trions besök blev emellertid ganska kortvarigt och min vän Greken tog plats i soffan bredvid mig för att språka en stund. Han satt upptagen i ett möte med en säljare när jag gjorde entré på soldäcket och jag flinade lite i smyg när jag lyssnade till den enes ivriga, smattrande, inlärda jargong och den andres mer laid back och avmätta svar. Vi fick en liten stunds samtal i alla fall och hann avhandla såväl renoveringar som barnsliga vuxna.

På väg till lunchmötet skuttade jag ner på Celsiusbokhandeln i Fenixhuset. Där hade man bland annat dukat upp ett fint och imponerande bord av Uppsalaförfattare. Trevligt! Fast jag undrade var Elsie Johansson var. Men hennes böcker kanske hade sålt slut??? Jag svischade in och ut innan jag sprang in och köpte tuggummi hos en TREVLIG Pressbyråhandlare på S:t Persgatan (till skillnad från Pressbyrån på Stora Torget där man helst vill slippa kunder som vill betala kontant…).

Lunchmötet blev ett vänskapsmöte mellan två vuxna som en gång har jobbat tillsammans. Vi avhandlade lite jobb, ganska mycket kärlekar, en del vänskapsband, något om kollegor och före detta kollegor, svek snuddade vi vid, sjukdomar, pengar, åldersfixering –  ja, vi undvek inte alls samtalsämnen som är tabu! Samtidigt bekände vi båda en del färg och när det var avklarat kände jag bara en stor värme. Jag fick en dessutom en bok och du som känner mig vet ju att böcker är det finaste nån kan ge mig. Tack, ”tant” K! Jag vill gärna träffa dig snart och dricka för mycket vin med dig! Och boken recenserar jag förstås här på bloggen efter läsning!

Fyra berättelser som naturligtvis efter läsning recenseras på en blogg nära dig!

                                                                                                                                                                 Ett möte återstår idag innan Anna och jag kan ta fredag. Anna är i skrivande stund på väg ner till stan för att träffa den blivande studentskan. Till kvällen tänkte jag servera sill och potatis tillsammans med var sin kall öl och en eller två små klara**. Jag gissar att vi lär behöva denna näring MYCKET.

Mitt liv som kameleont har börjat. Jag har känt mig bekväm i alla roller idag. Även om jag alltid är densamma i alla möten är det olika sidor som träder fram tydligare. Till eftermiddagsmötet blir det kundens. Och nästa fredag ska jag träffa ett företag där jag kanske får tillfälle att känna mig… ung. GAH! Denna åldersfixering!

                                                                                                                                                                    *en trio megafoner = tre personer som pratade urhögt, som om de var ensamma på planeten
**en eller två små klara = en eller två snapsar.

Read Full Post »

Test: Hur gammal blir du?

Expressen är ju rätt bra på avdelningen fåniga test. Vågar du testa och se hur gammal du blir – enligt Expressen?

Själv fick jag följande utlåtande efter genomfört test med nio rätt av 24 möjliga (ehum, det var bara tolv frågor, men…):

Du bör förändra ditt liv, risken är uppenbar att du riskerar att dra på dig sjukdomar som i förlängningen förkortar ditt liv.
Du kan ha svårt att nå medellivslängden som är 82,9 år för kvinnor och 78,7 år för män.

Read Full Post »

Tofflan undrade: Har du varit sjuk över jul eller nyår?

Jag visste det! Tofflan läsare är precis som alla andra  och gillar att berätta om sina sjukdomar (precis som Tofflan själv, också!)! Den gångna veckan undrade Tofflan om sjukdomar över jul och nyår. Läsarna verkar vara en klen skara, men jag hoppas, jag hoppas att de flesta mår mycket bättre nu.

Så här fördelade sig de 36 svaren:

46,15 procent (18 personer) svarade: Nej, pigg som en mört!

25,64 procent (tio personer) svarade: Jaaa, dunderförkyld!

12,82 procent (fem personer) svarade: Ja, jag har ju alltid mina gamla krämpor.

7,69 procent (tre personer) svarade: Jag har varit halvrisig.

5,13 procent (två personer) svarade:  Ja, jag har varit sjuk på annat sätt.

2,56 procent (en person) svarade: Ja, jag har varit magsjuk.

Stort TACK till dig som tog dig tid och klickade ett svar! Och som sagt, jag hoppas att alla som var sjuka mår mycket bättre nu!

Read Full Post »