Windows 10 – hiss eller diss?

Ett datoriskt inlägg.

---

 

Nä, jag är fortfarande inte hemma. Men jag är nyfiken. Alltid. I våras fick jag signaler om att Microsoft skulle släppa Windows 10 till hösten. Det är visst höst nu och Windows 10 är på väg ut till användare.  Den som har Windows 7 eller 8 får gratis uppgradering.

Har DU installerat den???

Jag tillhör dem som inte har uppgraderat min 7:a till 8:an på datorn. Skälet är att jag har hört så många klagomål från olika håll, inte för att jag är feg. Försiktig, skulle jag snarare kalla det. För tillfället har jag bara tillgång till en fungerande dator och den måste jag kunna göra ”allt” med – även sånt jag är tvungen att göra. På önskelistan står ytterligare en dator, så att jag kan ha en att i princip surfa med och en att skriva på. Men idag är alltså ett system som är opålitigt eller krångligt nåt som inte skulle funka för mig.

Häromdan läste jag om mottagandet av Windows 10. Vad jag förstår är det mer likt Windows 7 än Windows 8 och Microsoft har återtagit vissa funktioner. Det kritikerna främst basunerar ut nu är Microsoft massinsamlar information och personliga data från oss användare. Som om det vore nåt nytt… Jag tycker att det är läskigt att man ens kan samla in en massa fakta om mig, via min personliga dator, men  samtidigt har jag ärligt talat inget att dölja – mer än det som står i mitt manus på gång och min hemliga blogg, förstås… Sen länge har jag noterat att till exempel Bokus har ganska stor koll på hur jag surfar och vilka böcker jag kikar på. Det känns ganska obehagligt att veta att Bokus – av alla företag! – uppenbarligen utnyttjar möjligheten att snoka.

Nu vill jag förstås veta om DU har installerat Windows 10 och vad du som har gjort det tycker om det! Eller kanske tänker du vänta??? Använder du ett annat operativsystem!!! Skriv några rader i en kommentar och berätta vad du tycker om 10:an – eller det system du använder! Jag läser och svarar så snart jag har sparkat igång datorn hemma. (Jag hoppas för övrigt att du verkligen INTE använder gamla system som Vista eller XP, för dessa utsätter inte bara din dator för hot utan även min!!!)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

På spaning efter vårtecken

Ett spanande inlägg.

---

 

Den där våren som folk börjar prata om… Har den kommit nu, eller? Jag bestämde mig för att sparka igång min Runkeeper och gå ut och kolla!

Blå himmel…

 

Sopåkaren lämnade ett moln av damm efter sig – och grus och sten längs med kanter och i gräset.

Jorå, himlen var i alla fall blå och solen lyste. Jag såg en man som reparerade en cykel åt en pojke. Mannen var alldeles för tunt klädd, i mitt tycke. Sååå varmt var det inte. Däremot var det inte bara min Runkeeper som var dammig. En sopåkare lämnade ett dammigt spår efter sig på den kombinerade gång- och cykelbanan. Det sopas ovanligt tidigt på dessa banor i år. Och det sopas mest åt sidan. Vad händer med grus och sten sen? Ska det bli liggande i gräset till förtret för den som så småningom ska klippa gräset? Grus och sten sprätter rätt bra och inte är det skönt att få på vare sig sin person, sin bil eller sin ruta…

Jag höll mig på behörigt avstånd. Ville inte få damm i mitt nytvättade hår. Inte gick jag särskilt fort heller. Man ska inte överanstränga sig och sina onda hälsporrar. Det var skönt bara att komma ut och gå en liten tur. Betoning på liten.

En stor trädgren knäckts i vinterstormarna. Det såg rätt skönt ut att ligga ner…

 

De här var lite hängiga, förstås.

Vid tomten där det en gång stod baracker är det numera öde. En stor trädgren hade knäckts sen sist. I vinter-stormarna, månntro? Ett och annat äppelträd finns det där och framåt hösten kan man förse sig med en del fallfrukt.

Det var inte många själar ute och vandrade så här mitt på torsdagen. Jag såg en vithårig tant och en ung, målmedveten kvinna som marscherade gångvägen framåt med lurar i öronen. Jag hade också lurar, men mest för att omgivningen skulle slippa få höra Runkeepertjejens utrop av min taskiga gångtakt var femte minut. Men men, det är varken gångtakten eller sträckan som är viktig för mig. Det viktigaste är att komma ut för en dos av ljus och luft. Bättra på såväl immunförsvar som humör och inte känna sig så hängig.

Till och med ett rätt mossigt träd kan vara vackert.

Inte vet jag om jag såg några direkta vårtecken mer än den blå himlen och några hängen. Inte en tussilago så långt mitt grumliga öga kunde se. Det pep väl lite grann i träd och buskar, förstås och att det är kärlek i luften är väl ett typiskt vårtecken?

Jag gillar träd! Jag fascineras av att de kan se så döda ut och sen plötsligt kan de vakna till liv. Grenar och kvistar är som armar, händer och fingrar – i min fantasi.

Fast jag såg faktiskt ett vårtecken som jag inte gillar nåt särskilt. På en innergård tronade en svart tingest. Jag vet att i använt läge sprider den rök som jag får hosta och ont i luftrören av. Den får mig att tro att det finns glasbitar i varje andetag, grillröken. Grillrök och cigarrettrök, det är mindre trevliga vårtecken som gör mig sjuk. Och arg. Arg för att det gör så ont och kanske en aning för att jag skulle vilja vara med. Åtminstone vid grillen – ciggen skippade jag för gott för över tio år sen. Bland det bästa jag har gjort! Det finns inget försvar för rökning.

Ett mindre trevligt vårtecken för mig.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nåt salt

Ett saltat inlägg.

---

 

Salta grodor stod inte på handlingslappen, men följde med hem ändå.

I kväll efter jobbet blev jag tvungen att vara lite huslig. Först skulle jag handla och fylla på kylen eftersom jag väntar besök i helgen av min kära. Att handla på Tokerian är inget jag direkt estimerar nuförtiden. Det är mest ett nödvändigt ont. Jag brukar hasta genom butiken. Detta får till följd att jag ibland plockar ner saker i kassen/korgen/vagnen som inte står på handlingslappen. I kväll blev det… en påse salta grodor. Man kan förstås även se de salta grodorna som en muta till mig själv för att jag ska palla shoppingturen…

Väl hemma insåg jag att nånting stank i köket. Det var inte nån död, salt groda utan en soppåsarna. Däruti låg plast som i för ett tag sen omslutit en död firre. Nåt dött var det, med andra ord. Ja, need I say more? Du kan säkert föreställa dig lukten. Därför fick husmor ta en tur till soprummet också. Men inte förrän hon lagat till sig en kallekonkörv med chipotlekryddning och överbliven potatissallad samt sparkat igång en maskin tjockis-svart tvätt.

Lite skrivjobb på det och sen… hade jag tänkt hälla ner mig i bästefåtöljen och glo på dumburken. Bara det att det är absolut noll och intet jag vill glo på i kväll. I morgon, däremot, är det säsongsavslutning av När livet vänder klockan 20 på SvT2. Det tänker jag definitivt inte missa!!! Jag blev lite ledsen igår när jag telefonerade med mamma (två gånger, för övrigt), för hon hade inte vågat titta på serien – hon trodde att den var deprimerande rakt igenom.

Men det är i morgon, det… I kväll får jag nog roa mig med att hänga tvätt, äta salta grodor och läsa om mord bland litteraturvetare. Och faktum är att det är ganska OK det också.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

WordPress rules!

Ett inlägg om WordPress. Och om man vill utveckla det man har där.

Om fyra månader är det fem år sen jag började blogga. Fem år… Time flies. Och särskilt när man har roligt. Min blogg blev snabbt ett ställe för mig där jag kan hänga – med eller utan vänner. Ett ställe där alla mina ord kan trilla ut, i en snygg förpackning. (Detta även om orden inte alltid är så snyggt sammanställda eller så snygga var för sig…)

Det var Anna som sparkade igång mig. Hon satte ner mig vid datorn, hjälpte mig att skapa ett WordPress-konto och visade mig basfunktionerna. Sen dess har jag lärt mig en hel del – och förhoppningsvis utvecklat en del på min blogg också.

Min WordPress-blogg är ett ställe där jag presenterar mina ord i lite snyggare förpackning. Den som har sett min handstil förstår.

Jag har alltså en gratisvariant av WordPress. Det går att göra väldigt mycket med en sån, men kanske inte allt som går att fixa med en betalversion. Det som också avgör hur mycket du kan göra med formen, designen, på en WordPress-blogg är det tema man väljer. En del teman utvecklas, andra kommer till och några tas bort – eller ersätts av liknande teman men med flera funktioner.

Nu ska det här inte bli ett inlägg om hur man fixar en bra blogg. Var och en gör på sitt sätt. Det beror lite på bloggens syfte och mål. Kanske har du särskilda målgrupper i fokus. Du kanske driver ett företag och behöver få lite hjälp på traven, kanske nånting mera skräddarsytt inom WordPress. Bevace.se kan vara ett exempel på sån hjälp. Bevace är en webbyrå i Stockholm som är specialiserad på WordPress utveckling.

Men, som sagt, vi som bloggar mest som privatpersoner kan göra en  hel del själv. Bara nåt sånt enkelt som att byta bild i headern gör jag då och då. Min bild är säsongsbetonad. Vidare kan jag lägga in omröstningar, som jag kallar Tofflan undrar… där jag byter fråga varje vecka. Och bilder kan jag lägga in i inlägg, ibland som bildspel om jag vill visa många bilder från ett särskilt evenemang. Rörliga bilder, filmer, kan jag lägga in via YouTube. Den som har betalversion kan lägga in filmer direkt, utan att gå via YouTube.

Webbformulär ska också gå att skapa i gratisversionen, men det är nånting jag inte har gett mig på än. Olika teman har dessutom olika widgetar, små ”fönster” som lätt kan visas och uppdateras. Allt det jag har i högerspalten är widgetar, så dessa kan vara allt från bilder till texter.

Jag trivs verkligen på WordPress, även om jag irriterar mig lite på de annonser som förekommer mellan vissa inlägg. Det är annonser som enbart den som inte är inloggad själv som användare på WordPress ser. Men dessa ligger där för att kunna finansiera gratisversionen. Vill jag slippa dem kan jag betala bort dem.

I övrigt är jag mycket nöjd med WordPress och tänker nog stanna kvar här. Och vem vet… Kanske tar jag hjälp utifrån om jag vill utveckla designen. Det lockar faktiskt lite ibland.

Livet är kort.

Read Full Post »

Alla bär på minst en historia

Ett inlägg där Tofflan ber om hjälp.

Det har blivit några utflykter i verkligheten den senaste veckan. Jag har träffat flera spännande människor. Ett par av dem har berättat en eller flera av sina historier för mig. Det finns ytterligare en färgstark person vars liv och leverne är på väg att nedtecknas.

Tofflans penna är vässad och redo.

Men det finns förstås massor av människor där ute – och minst lika många historier. För alla bär vi ju på minst en historia, ett livsöde, nånting som har präglat oss djupt. Glatt eller sorgligt, häftigt eller fruktansvärt urjävligt.

Det är här jag vädjar till dig. Har du nån historia som du vill berätta för mig och som jag får skriva ner? Jag menar då sådana som ovan, som har haft stor betydelse för dig i ditt liv.

Släng iväg ett mejl till mig – e-post-adressen hittar du i högerspalten under bilden på mig – om du har tankar och funderingar och framför allt, en vilja att bjussa på din historia. Du kan till och med få vara anonym i texten.

För att sparka igång dina tankar lite följer här nedan en lista över några av mina historier som faktiskt inte är berättade än. Inte helt och fullt. Bara så att du kanske blir inspirerad och får en idé… (Alla ”rubrikerna” nedan är händelser som har inträffat i mitt liv, men historier som ännu inte har blivit berättade. Inte för så många, i alla fall…)

• Rymde med mjölkmannen
• Vilse i skogarna där ilsket lodjur siktats
• Övertygad om att hon skulle dö, men tumörerna var godartade
• Räddade hennes jobb. Tacken: ett hugg i ryggen
• Mejl innehöll hänvisning till porrsajt
• Romanen avslöjar allt – och alla
• 45-åring blev bonusmamma till fyra

Livet är kort.

Read Full Post »

Kan du slå en pensionär?

Ja nu handlar inte det här inlägget om att slåss. Ett sånt inlägg skulle jag ALDRIG skriva. Det handlar om SvT1:s program Kan du slå en pensionär? som jag har slöglott på ett par gånger, nu senast i kväll klockan 20 – 21.

Superpensionärerna som ska få fart på soffpotatisarna. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)

I kvällens avsnitt handlade det om ett par som pratar lika härligt som vännen Gunilla, men som är betydligt trindare än hon. Jag hade inte alls tänkt titta utan hade slagit mig ner i bäste fåtöljen med min bok på gång. Och en påse chips (inte en hel, men kanske en tredjedel kvar) och en choklad.

Chipsen åkte ner i mitt gap av bara farten. Men det kändes… inte bra. Tittarna, varav jag var en, dårå, fick se bilder på paret nu och om 40 år. Då var kvinnan änka och såg ut som… ett monster, mer eller mindre. Enorm och hårlös, typ.

Pensionärerna som skulle sparka igång kvällens par var Sydney och Gudrun, 75 respektive 76 år gamla. Sydney var med även i första delen av serien som består av totalt sex avsnitt. Han är en riktigt härlig karaktär, farbror Sydney!

Nå, inte får det här programmet mig precis att vilja rusa ut och jogga – jag har ju min hälsporre att gnälla på. Men jag tycker att det är ganska underhållande och man får sig verkligen en tankeställare. Så… chokladen åkte in i skåpet igen, i alla fall…

Jag ger det ett rätt högt Toffelbetyg eftersom det, som sagt, är både underhållande och tänkvärt!

Livet är kort. Och det blir nog inte längre av chips och choklad…

Read Full Post »

En dag med kommunikation i fokus

Det bara regnade, från morgon till kväll. Det blev en lång dag, men också en bra dag.

Vid lunch gav vi oss iväg till vackra Hammarskog på kringelikrokiga vägar. Trist att vädret var så dåligt, även om vi nu främst skulle jobba inomhus.

Intåg.

Vi inledde med en grön lunch – för alla.

Grönt till lunch.

Passade på att pudra näsan och upptäckt att det fanns väldigt många luckor överallt…

En lucka i golvet…

…och en lucka i väggen…

Undrar om dessa tapeter är från 1600-talet som byggnaden, eller? Hur som helst, väldigt grilliga…

Grilliga tapeter.

Idag fick jag bestämma. Jag delade in kollegorna i grupper, försåg dem med arbetsuppgifter och sparkade igång dem. Sen jobbades det som 17! Själv gled jag omkring och ”störde” då och då. La mig i. Svarade på frågor. Redde ut. Tipsade. Ledde fram. Och så fotade jag.

Ljusbärare.

Man kan säga att jag kanske var ljusbäraren idag, men medarbetarna gjorde jobbet! Och vilket bra jobb, sen!

Eftermiddagskaffe med hembakat bröd satt fint.

Sockerpåfyllning.

Och i samband med kaksmasket blev det prisutdelning. Ett sammanträdesrum på jobbet skulle namnges och det namnförslag som fått flest röster var kollegan H:s och mitt – fast var och en hade vi lämnat samma förslag! Vi fick var sin biobiljett och började naturligtvis diskutera vilken film vilka filmer vi ska se. (Vi skojade om att vi skulle gå tillsammans! Jag föreslog den nya Palmefilmen.)

Kaffepaus – med jobbdiskussioner.

Diskussionerna fortsatte under kaffet. Vad är det vi ska kommunicera? Vilka är våra mål? Har vi nåt övergripande syfte med kommunikationen kring just detta projekt? Hur når vi ut? Vilka kanaler ska vi använda? Vad är skillnaden mellan mål och syfte? Men vågar vi använda sociala medier? Varför finns informationen på så många olika ställen? Jag har inte fått nån information, säger en del. Visioner. Ska vi bjuda in media? Vågar vi stå för resultaten? Finns det resurser??? Mycket på tapeten var det…

Visioner…

Klockan 16 skulle tankarna redovisas. Alla grupper hade arbetat bra, men lite olika. Presentationerna drog över tiden, men det fick de. Bensträckarövningen blev nämligen senarelagd på grund av en olycka. (Jag vet inte vad som hade hänt… Olustigt!)

Vi skenade runt gruppvis med en padda per grupp och letade kontroller och svarade på frågor. Min grupp kom näst sist, men vi var bara tre varav en dessutom halt (jag). Och regnet bara öste ner… Det är verkligen höst nu…

Höstlig dekoration inomhus.

Det var många som uttryckte att de var nöjda med dagen, att den hade gett mycket, att det var bra övningar och att det var roligt att få jobba i grupp och med människor man kanske vanligtvis inte jobbar med. Det tar jag till mig. Jag kan ju inte vara säker på att alla var lika positiva, men jag kände att alla jobbade och bidrog på bästa sätt. Alla verkade trivas och det var helt fantastiskt att se all aktivitet idag. Jag har haft en kanondag!

En trerättersmiddag avslutade dagen. Det var små portioner och inte så där vidare värst smakrikt. På slingriga vägar, med regnet ösande ner och dimman som kompanjon snirklade vi oss in till stan, in i bostadsområden jag knappt besökt och ut igen.

Utsikt från herrgårdstrappan.

Nästan prick 21 var jag hemma och nu är jag trött och har ont i huvudet. I morgon tänker ge mig sovmorgon till halv sju. Det är en ny arbetsdag då, men veckans sista för min del. På fredag har jag semester så att jag kan ställa iordning det kaos som råder här hemma.

Livet är kort. Men tack för fina kollegor!

Read Full Post »