Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tidigt’

Ett soligt inlägg.


 

Balkongbord med blommig duk

Kanske kostar jag på mig en ny duk till ballebordet.

Oj vad det har blivit varmt plötsligt! Jag vet ju sen tidigare att maj månad kan vara riktigt behaglig och underbar om solen vill. Temperaturen kan ligga på strax över 20 grader och det passar mig perfekt – inte för kallt och inte för varmt. Och just när våren är på väg att närma sig sommaren startar ett nytt, spännande äventyr för min del: på måndag klockan nio börjar jag jobba. Jag har fått en tillsvidareanställning som kommunikatör i statens tjänst, på en IT-avdelning nånstans i Uppsala. Jag lovar, det kommer mer information, men först vill jag skriva på kontraktet (det blir på måndag) och så vill jag att överklagandetiden (oklar hur lång) går ut.

Den här sista lediga veckan inledde jag ju med långkörning igår. Idag har jag tvättat, städat och gjort ballen* sittbar. Det sistnämnde innebär att jag har tagit bort den gigantiska presenningen och torkat av golv och möbler. Min blåa vaxduk med vitsippor är pålagd på ballebordet**. Kanske kostar jag rentav på mig en ny nu när jag snart får månadslön igen. Nån blomma ska jag också ha på ballen så att det blir lite färg och allmänt trevligt. Men det känns lite för tidigt än – så sent som i torsdags var det ju bara tre grader varmt här.

Shea body butter

Shea body butter är mitt favorit kroppssmör.

I morgon blir det ett kombinerat stadsbesök och dejt med Fästmön. Det inleds med en kaffe på Sandys, där jag ska hälsa på ”bossen”. Sen ska jag då leta efter en ny jobbväska. Nej, ingen handväska och ingen skinnportfölj, utan en praktisk jobbväska där en pärm, papper och min bok på gång får plats. En ny plånbok behöver jag också. Liksom nuvarande jobbväska är den så trasig att det faller bitar från den. Och så kan en ju inte ha det! Kanske tittar jag också in på The Body Shop eftersom min burk med shea body butter håller på att ta slut. Det är ganska dyrt men drygt och nuvarande burk har räckt ganska precis ett år.

Slutligen ska jag eventuellt sätta sprätt på ett presentkort på Akademibokhandeln som jag fick av NK*** och Marcus mamma när jag skulle sluta på SGU. Eftersom jag dessutom är med i Akademibokhandelns vänner kan jag kanske hitta böcker jag vill ha till lite extra bra priser. I vanliga fall nätshoppar jag ju, främst hos Bokus, men det är nåt visst med att gå in i en riktig bokhandel… Dessutom slipper jag åka till Årsta jävla Travcafé för att hämta mina böcker. Så blir det när det är olika transportföretag och olika postföretag, det vill säga inte bättre alls för kunderna.

På bokfronten har Anna berättat att mina födelsedagsböcker nu har anlänt till ICA Solen (inte till Tempo i Vattholma, tack och lov!). Trots det tror jag inte att jag har svårt att hitta böcker att köpa för det generösa presentkortet på 300 kronor. Emelie Schepps tvåa ligger bra till liksom Stefan Tegenfalks Den felande länken. Men sen blir det svårt att välja… Dessutom har jag två recensionsböcker på ingång mot slutet (?) av månaden, Martin Falkmans Tunneln i slutet av ljuset och Susanne Ahlenius Dödligt dubbelspel.

Vita spårDen felande länkenTunneln i slutet av ljusetDödligt dubbelspel

 

Toffelfötter på balkongräcket

En liten stund fick jag sitta på ballen idag i alla fall.

Jag kan konstatera att det inte blir några större problem att hitta sommarläsning! Om en nu bara kan sitta på ballen och njuta av sina böcker. I eftermiddag har jag gjort ett försök. Det var svårt att stå ut med ljudet av gapiga ungar och tre tramsande förvuxna pojkar som sparkade boll på tennisbanan. Hårt. Och nu har nån hällt en flaska tändvätska över kolen i sin grill. Då får jag stänga fönster och dörrar och inta min middag inomhus. Nåja, jag kunde sitta ute en timme i alla fall, alltid något.

 

Vad har DU haft för dig idag då??? Välkommen att berätta med några rader i en kommentar. Passa samtidigt på att gissa vad det står på den andra galgen – ingen är nära svaret än!


*ballen = balkongen

**ballebordet = balkongbordet
***NK = Närmaste Kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett spanande inlägg.


 

Den där våren som folk börjar prata om… Har den kommit nu, eller? Jag bestämde mig för att sparka igång min Runkeeper och gå ut och kolla!

Blå himmel med trädgrenar

Blå himmel…

 

Sopning av gång- o cykelväg

Sopåkaren lämnade ett moln av damm efter sig – och grus och sten längs med kanter och i gräset.

Jorå, himlen var i alla fall blå och solen lyste. Jag såg en man som reparerade en cykel åt en pojke. Mannen var alldeles för tunt klädd, i mitt tycke. Sååå varmt var det inte. Däremot var det inte bara min Runkeeper som var dammig. En sopåkare lämnade ett dammigt spår efter sig på den kombinerade gång- och cykelbanan. Det sopas ovanligt tidigt på dessa banor i år. Och det sopas mest åt sidan. Vad händer med grus och sten sen? Ska det bli liggande i gräset till förtret för den som så småningom ska klippa gräset? Grus och sten sprätter rätt bra och inte är det skönt att få på vare sig sin person, sin bil eller sin ruta…

Jag höll mig på behörigt avstånd. Ville inte få damm i mitt nytvättade hår. Inte gick jag särskilt fort heller. Man ska inte överanstränga sig och sina onda hälsporrar. Det var skönt bara att komma ut och gå en liten tur. Betoning på liten.

En stor trädgren som har gått av

En stor trädgren knäckts i vinterstormarna. Det såg rätt skönt ut att ligga ner…

 

Hängen

De här var lite hängiga, förstås.

Vid tomten där det en gång stod baracker är det numera öde. En stor trädgren hade knäckts sen sist. I vinter-stormarna, månntro? Ett och annat äppelträd finns det där och framåt hösten kan man förse sig med en del fallfrukt.

Det var inte många själar ute och vandrade så här mitt på torsdagen. Jag såg en vithårig tant och en ung, målmedveten kvinna som marscherade gångvägen framåt med lurar i öronen. Jag hade också lurar, men mest för att omgivningen skulle slippa få höra Runkeepertjejens utrop av min taskiga gångtakt var femte minut. Men men, det är varken gångtakten eller sträckan som är viktig för mig. Det viktigaste är att komma ut för en dos av ljus och luft. Bättra på såväl immunförsvar som humör och inte känna sig så hängig.

Träd med mossa mot blå himmel

Till och med ett rätt mossigt träd kan vara vackert.

Inte vet jag om jag såg några direkta vårtecken mer än den blå himlen och några hängen. Inte en tussilago så långt mitt grumliga öga kunde se. Det pep väl lite grann i träd och buskar, förstås och att det är kärlek i luften är väl ett typiskt vårtecken?

Jag gillar träd! Jag fascineras av att de kan se så döda ut och sen plötsligt kan de vakna till liv. Grenar och kvistar är som armar, händer och fingrar – i min fantasi.

Fast jag såg faktiskt ett vårtecken som jag inte gillar nåt särskilt. På en innergård tronade en svart tingest. Jag vet att i använt läge sprider den rök som jag får hosta och ont i luftrören av. Den får mig att tro att det finns glasbitar i varje andetag, grillröken. Grillrök och cigarrettrök, det är mindre trevliga vårtecken som gör mig sjuk. Och arg. Arg för att det gör så ont och kanske en aning för att jag skulle vilja vara med. Åtminstone vid grillen – ciggen skippade jag för gott för över tio år sen. Bland det bästa jag har gjort! Det finns inget försvar för rökning.

 Grill

Ett mindre trevligt vårtecken för mig.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om störande ljud och så.


 

GräsJamen det var väl ett jääädra liv här! Nu menar jag INTE att klanka ner på livet i sig, utan på omgivningen. Bland annat. Idag, till exempel, har det klippts gräs på våra allmänna gräsmattor på framsidan. Tre gånger. Jag fattar inget. Hela förmiddagen har det tagit. Vaktis har jag sett två gånger och hans medhjälpare en gång. Medhjälparen började klippa nedanför fönstren på framsidan rätt tidigt i morse. Synd om dem som hade sovmorgon/semester/sommarlov/jobbat natt… Själv hade Medhjälparen gigantiska hörselskydd. Jag fattar bara inte hur det kunde klippas tre gånger. Gräset här ser nämligen aldrig klippt ut. Kanske Medhjälparen klipper och Vaktis limmar fast gräset igen? Man hinner undra över mycket när man går hemma.

Irenes virkade sandal

Irenes virkade sandal. Bilden har jag lånat från Irenes blogg.

Igår kväll hade paret Deskmedul nånting för sig utanför sitt. Eller det var mest frun. Herr Deskmedul satt på en stol och tog av och på sig skorna/sandalerna. Skulle jag också ha gjort i hans sits. Ett vuxet barn (i min ålder) hade uppenbarligen engagerats för huvudarbetet. Fru Deskmedul fungerade som nån sorts arbetsledare, tror jag.

Grannen under har varit übertyst sen jag plingade på i tisdags fyra gånger. Han stängde av sin musikmaskin helt. Har inte hört ett ljud sen dess, inte heller sett personen. Inte visste jag att jag var en sån auktoritet… (<== självironi!)

Nån som inte har varit tyst är jag. Förutom att jag har letat nya jobb att söka har jag nätverkat en del, framför allt på LinkedInDessutom har jag städat. Men jag sparkade inte igång snabeldraken förrän klockan var över tio! Jag är inte hur taskig som helst mot dem jag delar hus med. Längre. Till skillnad mot vissa.

Faktiskt jobbade jag så intensivt att jag glömde bort att äta frukost. Det blev brunch vid 13-tiden i stället. Nu är mitt hem hyfsat rent, liksom jag själv. Jag ska ut i verkligheten en stund lite senare. Nej, verkligheten är inte Almedalen. Inte en käft som är där har hört av sig för att prata om arbetsmarknadsfrågor, trots mina små inviter. Politiker och media tycks ha fullt upp att blabba, ta selfiesar och lägga ut selfiesarna på sociala medier. De är väl lite grann som många av handläggarna på Arbetsförmedlingen – rädda för att möta folk. Vanligt folk. Folk i lite… trångmål. Det måste vara ett jädra liv att vara handläggare på en av Sveriges mest utskällda myndighet (och den ÄR inte så dålig som det kan tyckas, vid första anblicken!). För att inte tala om hur det är att vara politiker…


PS
Nej, nu hör jag grannen under spika. Det var då för väl, jag trodde att jag hade skrämt grannen till evig tystnad!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en svår fixering vid ätbart.


Alltså faktum är
att jag mår illa. Väldigt illa. Och jag har bara mig själv att skylla! Så tro inte att jag har suttit uppe tidigt i morse och sökt jobb eller gjort nåt annat vettigt. Nej, jag har sovit. Jag sov ända till klockan nio!

Först var jag så duktig igår och åt min matlåda vid middagstid på kvällen. Men sen ballade det ur. Totalt. Och nej. Jag drack mig inte redlös eller nåt sånt dumt – jag nyttjar inte alkohol på det sättet. Men jag åt. Åt åt åt kopiösa mängder skräp. Först tryckte jag i mig en hel sån här vit choklad

vit choklad

En hel sån här åkte in i kakhålet, ner i magen.


Sen trodde jag
att jag skulle vara nöjd. Icke! Vid 22.30-tiden åkte prästostbågarna fram. Och en hel påse såna slank ner fint tillsammans med en (1) starköl.

ostbågar o öl

En hel påse prästostbågar sköljdes ner med en öl.


Det var knappt
att jag klarade av att gå och lägga mig sen. Magen var stinn och den var inte glad, kan jag meddela… Idag mår jag fruktansvärt illa. Så en sak är säker: i kväll blir det inget lördagsgodis för min del – jag har ätit sånt för en hel vecka allaredan!

Nåt jobbsökeri blir det inte heller – jag tillåter mig att vila från det på lördagar och söndagar. Däremot brukar jag spara jobbannonser jag hittar på nätet för veckan som kommer. Hittills har jag hittat ett jobb som är intressant att söka. Jag försökte logga in på internet-kassan hos min a-kassa för att fylla i mitt a-kassekort, men den webbplatsen ligger nere under helgen.

Nä, idag har jag verkligen inte gjort nåt vettigt alls. Bara tagit en rejäl sovmorgon. Det var länge sen jag sov till nio, måste ha blivit bakis på allt skräp jag stoppade i mig… Det enda vettiga jag har gjort idag är att dela min medicin för veckan, medicin för magstackaren och mitt blod.

Medicin

Jag har delat medicin, bland annat för min stackars mage.


Nu på förmiddagen
måste jag in i duschen. Jag vet hur såsig jag är, men… I eftermiddag bär det av till Himlen för helgsamvaro med Fästmön och ”barnen”. Tror bestämt att det kommer en kaffegäst i eftermiddag, som enligt välunderrättade källor skulle medföra kaffebröd. Då får jag träna på att säga nej tack!.. (Känner jag mig själv tackar jag och tar emot och goffar…) JA, JAG ÄR EN DÅLIG MÄNNISKA!!!

Tänkte slänga med mina storstövlar i bilen ifall vi tar en tur till skogs i morgon. Med matsäck, förstås, det är ju det bästa med skogsturer. Eller ja… just det… inte tänka på ätbart hela tiden, var det ju… Men svamp är väl inte så farligt? Om vi nu hittar nån… Vi har ett och annat ställe, Anna och Prinskorven och jag…

Vad ska DU göra i helgen??? Skriv gärna några rader och berätta, även om jag inte läser på en gång!


Livet är kort.

Read Full Post »

En dialog under vilken Tofflan undrar om alla nyckelpigorna fåren är hemma…


Fästmön
berättar:

Jag såg en nyckelpiga häromdan vid frukosten.

Tofflan undrar:

Men är inte det lite väl tidigt? 

Med tidigt avsågs tidigt på säsongen.

Anna:

Men sent var det inte när vi åt frukost.


Livet är kort. Anna är rolig.

Read Full Post »

Igår var det Halloween. När jag kom hem i mörkret, samtidigt som en av grannarna, hörde vi båda två ett gäng ungar som skrek

Bus eller godis!

(Nej, det var inget frågetecken, det var ett utropstecken de skrek.)

Vi skyndade oss in i samma port för att slippa undan ungjävlarna barnen. Gissar att min granne är likadan som jag – h*n vill ha sitt godis för sig själv! Förresten, innan du anklagar mig för att vara barnahatare ska du veta att min granne har två barn och jag har fyra bonus”barn” och vi kommer rätt bra överens i familjerna. Det är ANDRAS ungar jag inte är förtjust i.

Jag kan förstå att en del tycker att det är mysigt att spöka ut sig och springa omkring ute i oktobermörkret och tigga godis. Och det är OK att de gör det – den 31 oktober och inte hos mig! Helgen som kommer är det nämligen Allhelgona helg. Då tänder jag ett ljus för pappa och K och alla andra nära och kära som inte längre finns bland oss. Det är MIN tradition.

Denne Jack O’Lantern träffade jag igår kväll.


Nu tror jag inte
att det blir nån barnarusning till Den Elaka Tant Tofflans ytterdörr – den som hon, till skillnad från samtliga (?) grannar (även den som vill ha sitt godis själv) i portuppgången, aldrig smäller igen efter sig, varken tidigt eller sent. Men för säkerhets skull har jag laddat med lite godis. Lite äckligt godis. Det vill säga mörk choklad som jag har fått av nån som jag har slutat tycka om. En choklad inköpt från en av alla fantastiska resor denna person varit på. Själv har jag inte varit utomlands sen 1996. Så… JA! CHOKLADEN SMAKAR SÄKERT EXTRA BITTERT! Men det måste ha varit roligt att skicka små saker från utflykterna ute i världen medan somliga fick sitta hemma och möjligen fantisera om att åka de sju milen till Stockholm eller ner till mamma i Östergyllen. JA, CHOKLADEN SMAKAR HELT SÄKERT ÜBERBITTERT!!!!

OM det nu, efter att alla överkänsliga och humorbefriade föräldrar har läst detta inlägg, skulle råka vara så, att ett barn plingar på min ytterdörr i helgen, lovar jag, att innan ungen hinner haspla ur sig sitt

Bus eller godis!

förekomma den med att vråla

Stick eller stryk!

Det läste jag nämligen på Twitter igår att Gert Fylking skulle säga. Det är väl det bästa han har sagt hittills! Eller snarare, det enda braiga…

När jag sen surt men försiktigt har stängt igen min dörr ska jag sätta mig ner i mörkret och tända ett ljus. Tagga ner, tänka lite godare tankar och minnas pappa, K med flera. För livet, bästa läsare, det är kort. Det finns två saker du med säkerhet vet:

  1. Du själv är den enda du säkert vet att du ska tillbringa hela livet med. (Det har jag sagt sen 1999 när jag skilde mig!)
  2. Du – och alla andra – ska dö.

Var rädd om dig! Köp ditt eget godis och tänd ett ljus! (Byrån för Oombedda råd)


Livet är kort.

Read Full Post »

Vanor har vi alla. Och till viss del den negativa varianten, ovanor. Fast inte så många, dårå, eller hur? Eller??? Så här under semestertid har jag skaffat mig såväl det ena som det andra. Det är till exempel väldigt roligt att vara uppe länge om kvällarna. Men se det funkar ju inte nästa vecka när jag ska börja kliva upp klockan 6.10 på morgnarna igen… Typisk ovana för mig, det där att vara uppe för länge… Tror jag tar igen det från när jag var barn. Då var det läggdags när det var läggdags, det vill säga rätt tidigt. Inget snack om saken.

Igår var jag emellertid så slut redan klockan 23. Det var som om orken bara rann av mig. Ont lite här och lite där. Jag fick släpa mig i säng. Fästmön var nog också trött, för vi gick och la oss och somnade strax. Anna läste inte ens innan hon släckte, jag kämpade mig igenom typ fyra sidor eller nåt i min bok på gång.

Lite mycket alkohol har det i ärlighetens namn också blivit. Ja inte mycket varje gång, utan lite varje dag. Men å andra sidan har vi börjat estimera en ny dryck som är betydligt mer hälsosam – färskpressad apelsinjuice. Juice som man köper i affären har ofta diverse saker tillsatt och Anna, som är diabetiker, ska ju undvika socker. När vi pressar vår juice själva får vi bara det naturliga fruktsockret.

Verktyget för juicen, det vill säga apelsinpressen. 


Jag har en fobi
mot att få skala apelsiner för hand. Blotta tanken på att få fruktsaften under naglarna ger mig svåra rysningar. Då är detta med apelsinpressning ett suveränt alternativ! För apelsiner är ju så himla nyttiga!!! Och visst ser de läckra ut?

Läckra frukter, apelsiner, eller hur?


Till ett normalt dricksglas
går det åt ungefär två apelsiner. Använder man större glas får man pressa fler. Och själva pressen är inte dyr. Jag köpte den på nån billighetsaffär för några år sen för typ 149 kronor.

Detta var alltså en ny vana vi har skaffat oss. Men ibland är det roligt att hitta på nya, irriterande vanor. I morse, innan vi hade klivit upp, kom jag på den briljanta idén att säga varje mening fyra gånger – fast byta ordförljd varje gång. Snacka om träning för hjärncellen – och tröttsamt för omgivningens öron…

Irriterande vanor kan orsaka öronvärk.


Vid frukostbordet
är vi annars väldiga vanemänniskor. Jag vill ha det rostade brödet till yoghurten, medan Anna vill äta yoghurten först och SEN ta sitt bröd. Men idag bröt hon denna vana och knyckte mitt andra bröd innan jag hann protestera.

När vi är hemma hos mig läser vi lokalblaskan på morgonen. Anna tar alltid Kulturdelen först, jag får del ett. Skälet till detta är att jag läser slarvigare snabbare än Anna. Kulturdelen, som består till övervägande delen av sport, läser jag ut på rekordtid. Även kulturnyheterna. Men nu ser jag fram emot en förändring eftersom Lisa Irenius är tillbaka igen, THANK GOD! Hon skulle nog behöva röra om lite i redaktionsgrytan, för övrigt, men jag är ju inte den som bara så där ger oombedda råd. Jag är bara en stor jävla egoist och åsiktsmaskin, enligt vissa som är felfria – i alla fall enligt dem själva. De ljuger så bra. bra.

När vi sitter där och läser var sin UNT-del och den ena sörplar yoghurt med alla hasselnötterna från müslin i, den andra smaskar rostat bröd och slafsar med yoghurt med enbart havre och russin i från müslin (det var ju nån som tog alla goda nötter) … Då brukar Anna städa min nacke. Min nacke blir nämligen dammig. Fråga mig inte varför, men den blir det. Anna skyller på mina halsband. Inte vet jag. Jag är tacksam att hon dammtorkar den innan jag, så att säga, våttorkar den.

Några av mina halsband som enligt Anna orsakar dammet i min nacke.

 


Tror det handlar om mitt hår.
Att dammet liksom kommer därifrån. Inte vet jag. På tal om hår har jag världens fulaste frisyr idag, med pannlugg och skit. Ser ut som jag lever på 1980-talet. Snart måste jag nog ta fram locktången och pageböja håret. USCH!

Nej, vet du vad… Nu pladdrar jag. Och det ska jag sluta med. Jag ska hoppa in i badrummet och våttorka nacken och fixa håret så att Anna slutar skratta så där hysteriskt! Sen åker vi och handlar innan vi far ut till Förorten.


Livet är kort. 

Read Full Post »

Older Posts »