Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘pipa’

Ett spanande inlägg.


 

Den där våren som folk börjar prata om… Har den kommit nu, eller? Jag bestämde mig för att sparka igång min Runkeeper och gå ut och kolla!

Blå himmel med trädgrenar

Blå himmel…

 

Sopning av gång- o cykelväg

Sopåkaren lämnade ett moln av damm efter sig – och grus och sten längs med kanter och i gräset.

Jorå, himlen var i alla fall blå och solen lyste. Jag såg en man som reparerade en cykel åt en pojke. Mannen var alldeles för tunt klädd, i mitt tycke. Sååå varmt var det inte. Däremot var det inte bara min Runkeeper som var dammig. En sopåkare lämnade ett dammigt spår efter sig på den kombinerade gång- och cykelbanan. Det sopas ovanligt tidigt på dessa banor i år. Och det sopas mest åt sidan. Vad händer med grus och sten sen? Ska det bli liggande i gräset till förtret för den som så småningom ska klippa gräset? Grus och sten sprätter rätt bra och inte är det skönt att få på vare sig sin person, sin bil eller sin ruta…

Jag höll mig på behörigt avstånd. Ville inte få damm i mitt nytvättade hår. Inte gick jag särskilt fort heller. Man ska inte överanstränga sig och sina onda hälsporrar. Det var skönt bara att komma ut och gå en liten tur. Betoning på liten.

En stor trädgren som har gått av

En stor trädgren knäckts i vinterstormarna. Det såg rätt skönt ut att ligga ner…

 

Hängen

De här var lite hängiga, förstås.

Vid tomten där det en gång stod baracker är det numera öde. En stor trädgren hade knäckts sen sist. I vinter-stormarna, månntro? Ett och annat äppelträd finns det där och framåt hösten kan man förse sig med en del fallfrukt.

Det var inte många själar ute och vandrade så här mitt på torsdagen. Jag såg en vithårig tant och en ung, målmedveten kvinna som marscherade gångvägen framåt med lurar i öronen. Jag hade också lurar, men mest för att omgivningen skulle slippa få höra Runkeepertjejens utrop av min taskiga gångtakt var femte minut. Men men, det är varken gångtakten eller sträckan som är viktig för mig. Det viktigaste är att komma ut för en dos av ljus och luft. Bättra på såväl immunförsvar som humör och inte känna sig så hängig.

Träd med mossa mot blå himmel

Till och med ett rätt mossigt träd kan vara vackert.

Inte vet jag om jag såg några direkta vårtecken mer än den blå himlen och några hängen. Inte en tussilago så långt mitt grumliga öga kunde se. Det pep väl lite grann i träd och buskar, förstås och att det är kärlek i luften är väl ett typiskt vårtecken?

Jag gillar träd! Jag fascineras av att de kan se så döda ut och sen plötsligt kan de vakna till liv. Grenar och kvistar är som armar, händer och fingrar – i min fantasi.

Fast jag såg faktiskt ett vårtecken som jag inte gillar nåt särskilt. På en innergård tronade en svart tingest. Jag vet att i använt läge sprider den rök som jag får hosta och ont i luftrören av. Den får mig att tro att det finns glasbitar i varje andetag, grillröken. Grillrök och cigarrettrök, det är mindre trevliga vårtecken som gör mig sjuk. Och arg. Arg för att det gör så ont och kanske en aning för att jag skulle vilja vara med. Åtminstone vid grillen – ciggen skippade jag för gott för över tio år sen. Bland det bästa jag har gjort! Det finns inget försvar för rökning.

 Grill

Ett mindre trevligt vårtecken för mig.

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett inlägg om Agnetha Fältskog och en brittisk TV-dokumentär om henne.


Det är rysansvärt. Rysansvärt vackert!
När jag lyssnar på Agnetha Fältskog 2013 och inser att hon har pipan (= rösten kvar). I den brittiska dokumentären Agnetha Fältskog – från ABBA till idag säger alla att hon inte klarar de riktigt höga tonerna längre, men att hennes röst är bredare. Oavsett – Agnetha Fältskogs röst är fortfarande fantastisk.

Agnetha Fältskog foto Universal Music International Limited

Agnetha Fältskog, troligen från ABBA-tiden. (Foto: Universal Music International Limited. Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Det jag gillar
med den här dokumentären är att Agnetha Fältskog är i fokus. Men vi tittare får också höra vad Björn Ulvaeus och Benny Andersson tycker och känner. Naturligtvis saknar jag Fridas (Anni-Frid Lyngstad) medverkan.

Ingen backar för att berätta om splittringen även om vi naturligtvis inte får veta varför de två paren skilde sig – nånting som självklart måste ha påverkat splittringen av ABBA. Men att få höra att ABBA slutade därför att det helt enkelt inte var roligt längre känns OK.

Extra gott är det att veta att Agnetha Fältskog nu har gjort ett nytt album i år (en julklapp?). Jag har hört en del av låtarna och jag gillar det jag har hört. Och hoppas naturligtvis att tomten har stoppat en CD – ja, så gammalmodig är jag! – i ett paket med rött papper på…

Högsta Toffelbetyg för dokumentären (trots att det låter urtöntigt när svenskar pratar engelska) och för Agnetha Fältskog!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en nickad pick.


Det var en rätt trist dag idag.
Ingen av oss var på riktigt bra humör. Tur att det kommer såna dar ibland – så att man kan njuta av de riktigt, riktigt bra dagarna.

När alla hushållssysslor utförts och jobb sökts och familjen hade duschat och ordnat med andra bestyr på toaletten (Jajamens, där är vi ibland! Den här bloggen är inte som nån amerikansk film där folk aldrig går på toa. Fast i amerikanska filmer har ju folk också underkläder på sig direkt efter att de har älskat… UFF! Tänk att kränga på dig det efter en svettig akt… Sunkigt, ju!..)… Men NU kom jag bort från ämnet!!!

I alla fall slängde jag ihop en sallad och packade för picknick. Vi tog bilen bort till Gamlis, så vinet fick vara hemma. Vi tog bubbelvatten, bröd, ost och en grillad kyckling med oss också.

Det var väldigt mycket folk i Gamlis. De flesta sprang förbi oss där vi satt, vid foten av en gravhög. De hade slimmade kläder, vanligen i neonfärger. Vi gissade att de sprang för olika lag. De sprang och de sprang och de sprang och det luktade bara svett när vi skulle äta. Inte tänkte de på oss, inte.

Djuren i naturen tycktes alla bli förälskade i min fästmö. Först kom en skittjock humla och satte sig på henne så att hon PEP och jag, som är Mannen i familjen, fick jaga bort den. Sen invaderades vi av rapsbaggar. Och, som grädde på moset, höll två getingar oss sällskap.

Som du kanske förstår var vi rätt slut efter alla löpska människor och limmande djur. Vi åkte hem och fikade. Det kändes lugnast så.

Jag har pratat med herr Olsson angående torsdag när jag ska föra gossebarnet Prinskorv för att snaggas. Jag tror att vi sa en millimeter..? På fredag ska det skolfotas, nämligen, och då är det ju roligt om frillan är fin och inte ostyrig kalufs.

Min kväll avrundas klockan 21 med andra delen av Broadchurch. Anna jobbar i morgon, men börjar inte förrän klockan 16. Så min dag i morgon börjar som vanligt – med jobbsökeri… Sisyfos, släng dig i väggen!!!

Här kan du titta på några bilder från vår nickade pick:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett irriterat inlägg där Tofflan redogör för uppväckandet av döda samt konstaterar att kaffe är en dryck som håller uppe humöret och att en del företag tycks sakna kommunikatörer…


Ja det blev väl en jävla start
på den här dan! För det första var jag skittrött i morse, eftersom jag såg på en viss semifinal igår kväll. Den slutade runt klockan 23, men vem kommer i säng direkt? Nej, det ska plockas undan, det ska släckas, bäddas upp, stängas av datorer, tandtrådas, tandborstas, tvagas, smörjas eksem… Sen hann jag se slutet på Benidorm och då blir man ju uppspelt och inte trött. Och nej, jag hann inte/orkade inte/hade ingen lust att förbereda nåt inlägg till idag – varken igår kväll eller i morse.

I morse var det 

The Awakening of the Dead 

hemma på min gata i New Village. Och hade jag vetat hur nattsvart det skulle bli på jobbet hade jag verkligen inte stressat…

Hade ett par webberier jag skulle börja dan med, men så fick jag ett mejl om en annan grej som behövde läggas ut. Sagt och gjort, jag fixade det. Det var sen det blev svartMånntro webben inte klarade av att höra stf prefektens stämma via iPodradio???

Allting i elektricitetväg bara dog på jobbet. Datorerna pep till och tystnade, skärmarna blev svarta, telefonerna slutade fungera, nätverket upphörde att existera. Min första reaktion var att ringa Lille M som ju är intendent här. Men jag kunde inte ringa från min mobil till hans fasta telefon, ju. Och den kopplade inte vidare till hans mobil, ett nummer jag inte hade. Jag och rumsgrannen tänkte ett slag ta en promenad – det var ju strålande sol. Men så blinkade det till igen efter en tio minuter.

sol genom persiennen
Det är SOL idag.

 
Tre gånger fick jag starta om min dator innan den fungerade. Sen behövde jag gå på toa. Och vad tror du händer när jag sitter där i godan ro med min bok??? Lights out! Och då snackar vi kolsvart. Jag såg inte nånting. På mobilen har jag emellertid en ficklampa, så jag läste ut kapitlet innan jag gjorde färdigt de övriga bestyren som jag inte tänker beskriva detaljerat här.

Den här andra gången kom inte strömmen tillbaka efter tio minuter. Nån information hittade jag inte nånstans, men nån kom och sa att 10 000 hushåll i södra Uppsala var drabbade. Tänkte i min enfald att det ju måste finnas information att få, kanske via Twitter. Ajfånen kunde jag ju fortfarande surfa på. Men icke! Vattenfall har inte ens ett fungerande Twitterkonto, upptäckte jag och på företagets webbplats finns ingen information av typen Driftstöringar! (Och det är Vattenfall som är vår elleverantör här.)

Klockan tio gick jag in i ett möte där vi pratade och lyssnade på varandra. Det är faktiskt inte så dumt att prova på ibland! Dialog och ögonkontakt är helt klart underskattat. När jag kom ut från mötet var klockan tio över elva. Fortfarande strömlöst. De som har laptopar med fungerande batterier kunde i alla fall ägna sig åt att skriva saker, men de kunde ju inte mejla eller komma ut på internet. Jag stannade för att fota en kollegas skrivbord, för hon är så klok att hon inte litar på Det Papperslösa Kontoret. Smarta A!

Inte papperslöst kontor
Inte ett dugg papperslöst på A:s kontor. Vilken tur!


IT-killarna tog tidig lunch
och jag övervägde att göra detsamma när så lamporna plötsligt blinkade till och strömmen sakta, men säkert återvände. Halleluja! Jag fixade snabbt en nyhet och en notis på externwebben om att vi haft strömavbrott men nu var nåbara igen samt la ut några rader och bilder på institution 2:s intranät. Man måste få skoja lite ibland – och det gjorde jag där, i maskopi med en sektionschef.

Men varför i hela höga h-e fanns ingen information att hitta från Vattenfall? Varför inte utnyttja Twitter som man ju når med en smartphone som går på batteri? Eller gå via lokalblaskan? Den lokalblaska som efter en kort stund la ut att strömmen var tillbaka – vilken den ju bara var i tio minuter här innan allt slocknade igen?! Är det kanske så att Vattenfall är i trängande behov av en kommunikatör som kan agera i kris??? Jag råkar känna till en som snart är tillgänglig för nya uppdrag *PEKAR MED HELA JÄVLA HANDEN PÅ MIG SJÄLV*

Efter att ha jobbat en timme utan förmiddagskaffe och samtidigt vrålhungrig eftersom sedvanlig lunchtid sen länge var passerad, kom jag så iväg för att försöka hitta nån föda. Jag var lite osäker på hur det skulle gå, men jag hade tur och fick både mat och kaffe, dessutom trevligt sällskap från institution 1. På tillbakavägen mådde jag gott igen, kände mig verkligen återuppväckt från de döda fast på ett positivt sätt, så jag passade på att fota några hus i rena glädjeyran. Och så sände jag en tacksamhetens tanke till Nån att det här med långa strömavbrott tack och lov inte är särskilt vanligt i den här delen av världen…


Livet är kort.

Read Full Post »

Det kändes lite helgigt att slänga in bilen i garaget efter jobbet och ta bussen tillsammans med Fästmön in till stan! För så blir det ibland att våra ”helger” infaller en måndag. Anna var ledig, inte jag, förstås, men det är sällan vi är lediga samtidigt.

Det primära syftet med stadsbesöket – ja, det ska stavas med d i den här betydelsen! – var ett biobesök. Vi ville se nya Bondfilmen Skyfall. Vi tycker båda att James Bondfilmerna kan vara ganska underhållande, men det klart att kvaliteten varierar, bland annat med en del skådespelare. Tyvärr är det sällan vi går på bio. Det handlar inte bara om att vi inte så ofta är lediga samtidigt och/eller orkar gå på bio. Det kostar ju en hel del ocksp… Men nu fanns det gott om biopresentkort i min ägo, dels från födelsedagen, dels från en namntävling som jag vann på jobbet. Kvällens filmföreställning var till minne av K som gav ett presentkort på 300 kronor till min 50-årsdag.

Tack, vännen K! Vår biokväll var till minne av dig!


Eftersom jag har svårt
att få tilll det med bricklunch numera – ständigt antalet armar som inte räcker till både kryckor och lunchbricka – blir det en macka vid datorn. Och då är jag för det mesta ganska hungrig på kvällen. Vi gick först och köpte våra biljetter och fortsatte sen till en närbelägen Kinakrog för middag.

Anna var också hungrig.


Vi hade som sagt
lämnat bilen hemma och tog bussen in till stan. Därför kunde jag ta en starköl till maten. Men påverkad som i fredags blev jag INTE! Det vore ju lite läskigt med tanke på kryckor och stadsbesök…

Eftersom vi inte hade så mycket tid – föreställningen började klockan 19 och att gå tar numera lite längre tid för mig – valde vi buffé. Som vanligt var det ganska fräsch mat och som vanligt åt vi nog för mycket båda två. Att magarna jobbade blev vi medvetna om i biosalongen när de pep och mullrade om vartannat. Så vi kunde i alla fall skratta åt det, lite så där halvhysteriskt.

Fräsch buffé!


Mer om filmen
kommer i ett separat inlägg senare idag! Men vi hade en fin kväll på stan och i biomörkret!

Nu är min förmiddagsrast snart slut. Morgonen är solig och kall, det var fyra minusgrader när jag åkte hemifrån. Idag sitter jag i min fina, fina kontor på högsta våningen i huset eftersom jag jobbar för institution 1 (alltid på tisdagar). Idag väntar ett förmiddagsmöte. Vidare ska jag prata trycksak med en doktorand och så fortsätta jobba med institutionens forskningssidor på webben. Dagen avslutas med en sen intervju med en av professorerna angående lysande kursutvärderingar!

Idag var det fruset i rabatterna.


Jag hoppas inemellanåt
kunna avsluta ett parti Wordfeud som jag har haft igång sen helgen. Alla spel jag har spelat i helgen har jag förlorat, jag är verkligen usel. Men jag tycker att det är roligt i alla fall och det är faktiskt inte viktigt för mig att vinna. Eftersom jag spelar på tjänstemobilen spelar jag helst där det finns ett nät jag kan koppla upp mig mot trådlöst och gratis – hemma har jag tyvärr inte det, så jag får begränsa mig till ett eller två partier hemifrån/vecka. På jobbet har jag förstås inte så mycket tid att spela, men raster går ju alltid att använda – och toabesök… 😳 (Jag tvättar och spritar händerna – och har särskilt sprit för Ajfånens skärm!!!) Hos Anna kan jag koppla upp mig mot hennes nät och spela gratis också.

Efter jobbet idag ska jag stanna till vid apoteket och hämta ut medicin mot häleländet. I morgon eftermiddag blir det röntgen, jag vill inte gå idag eftersom tisdag är den enda dan i veckan jag jobbar för institution 1.

Vad händer hos dig idag???


Livet är kort.

Read Full Post »

På natten ska man sova. Jag går och lägger mig ganska tidigt eftersom jag ju måste kliva upp tidigt också. På kvällarna är jag trött. Vissa kvällar dimper jag ner i sängen redan vid 21-tiden. Det beror inte enbart på vanlig kvällströtthet, utan det är ju nånting som härjar i kroppen, som en del av er vet. Men snart ska det inte härjas mer.

Kvällstrött.


Jag brukar somna snabbt.
Läser nåt kapitel, sätter på sovrums-TV:n på lagom tyst ljudnivå. Just när jag är på väg att somna stänger jag av TV:n med fjärrkan.

Igår var inget större undantag. Först. Jag gick och la mig vid 22-tiden, somnade snart – bara för att vakna vid midnatt. De sedvanliga kramperna satte in, framför allt i vänsterbenet. Händerna var avdomnade, som varje natt. Jag slocknade igen. För att vakna vid tvåtiden – av att Ajfånene bzzzzzade. Jag måste nog sätta den på tvärtyst över natten hädanefter. Den bzzzzzar nämligen på mig så snart jag får mejl eller nån kommentarer på bloggen eller det twittras om mig eller så. Vissa nätter sover jag väldigt lätt och då vaknar jag av bzzzzzet. Dumt av mig.

Men jag somnade om. För att vakna nån timme senare, strax efter klockan tre, av att det pep nånstans i lägenheten. Nej, det var inte brandlarmet, utan ett annat larm – det som sitter under diskbänken och som ska varna för vattenläckor. Tjolahopp, liksom, klockan tre på natten… Det var bara att masa sig upp igen och kolla om det fanns nån läcka. Naturligtvis fanns det inte det – det var som vanligt batteriet som hade tagit slut! Varför tar alltid alla såna där larmbatterier slut mitt i natten? Turligt nog hade jag ett nytt batteri i kylen som jag plockade fram. Sen fick jag riva ut alla sophinkar, ta loss vattenlarmet, byta batteri och koppla in igen. Det tog väl nån kvart – och sen var jag förstås klarvaken. Då var klockan närmare halv fyra och 6.10 skulle harpan på Ajfånen väcka mig. Så nej. Idag är jag inte pigg efter en natt med bzzzzz och piiiiip…

Som grädde på moset har jag en längre tid dragits med ett irriterande kontakteksem. Troligen är det min förlovningsring jag är allergisk emot. Jag har varit röd på fingret av och till, men den här gången har det röda samt klådan och svedan tagit mitt finger i besittning sen i somras. Trots kortisonsalva på recept vill det inte läka.

Det syns dåligt på foto, men eksemet sitter på ringfingret, där jag har förlovningsringen.

 

Man tror inte att man kan vara allergisk mot guld och jag skrattade lite tyst för mig själv när mamma hävdade att hon har även den åkomman. Hon har ju liksom allt och guldallergi hade jag inte hört talas om! Men så googlade jag och fann att man visst kan vara guldallergisk. Fast det är ju inte guldet i sig man är överkänslig emot utan andra ämnen i smyckena som gör dem mindre rena. Min förlovningsring är i 18 karat guld, som säkert är uppblandat med nickel och allt möjligt. Om ringen hade varit i 24 karat kanske jag hade varit symtomfri. Ett synnerligen tiny problem, kan tyckas, men till saken hör att jag ju faktiskt vill vara förlovad med Fästmön. Hur jag gör nu vet jag inte riktigt. Tidigare har eksemen försvunnit efter några dagars behandling med kortisonsalvan, nu tycks de inte vilja ge med sig.

Och nu blir det djupt! Avslutningsvis, några frågor som du gärna får kommentera:

  1. Om två eller flera träter, är det då möjligt att det kan vara bara ens fel?
  2. Är det OK att ventilera en konflikt med personer som den man har en konflikt med känner, men inte med den man har en konflikt med?
  3. Om jag inte kan bli förlåten, är det ändå möjligt att jag kan förlåta? (Den här frågan är synnerligen viktig för mig!)
  4. Är en skuld evig eller kan allting leda till försoning?
  5. Mår en människa bättre av att fortsätta hata den som har gjort henne illa än att försöka försonas?
  6. Är man en bättre människa om man kan välja mellan hat och försoning och man väljer att fortsätta hata?
  7. Vad är meningen med livet?

Tack på förhand för dina kommentarer! 


Livet är kort.

Read Full Post »

Idag har det varit en vanlig dag på jobbet. Nej, nu ljög jag. Det började med att jag inte hade nåt morgonkaffe att sätta i halsen när jag såg nedanstående i lokalblaskan:

Att prata om skicklighet är väl en sak, men långsiktighet och ödmjukhet är rena hånet när det kommer från det här hållet…


Och det var till Sjukstugan
i Backen Fästmöns snälla mamma skjutsade mig kvart i sju i morse. Jag skulle nämligen delta i en modeshow.

Haute couture, eller vad det nu heter.


Som alla provdockor
skulle jag nålas. Men det går inte att nåla mig på händerna. Trots det gjordes vissa försök. Jag pep. Resultatet ser ut så här nu i kväll:

Lila har aldrig varit min färg.


Till sist fastnade det äntligen
nåt skit i underarmen. Då var jag svimfärdig och kände mig jättemodig. Som tack fick jag en hutt av nåt som smakade orange och beskt och faktiskt inte gott.

Finally!


Mellan varven läste jag lite.
Opassande nog handlar den här boken om en man som jobbar i vården och som tycker om att plåga patienterna – eller gamlingarna, egentligen. Personalen skakade på huvudena när jag berättade och vidhöll att de är snälla och inte plågar nån i onödan. Jag vet inte, jag…

En opassande bok att ha med sig i vården.


Sen försvann några timmar
i ett töcken och som tack för min medverkan blev jag bjuden på vatten, saft, kaffe och mackor på bricka med hjärtor. En timma tuggade jag. Mådde illa ändå.

Bjuden på fika på bricka med hjärtor.


Tack vare blivande, hoppas jag, svärmors försorg
kom jag hem till mig. Jag har legat ovanpå gästsängen, under filten, och telefonerat med mamma och Anna, jag har ätit ett par mackor till och nu njuter jag av en kopp senapsmugg  perkolerat kaffe. I kväll blir det inte nån fest, men jag njuter av att vara hemma. I morgon blir det jobbet igen! Det vanliga, vill säga.

Tack till alla som stöttar på olika sätt! TACK!


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »