Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘pipa’

Ett spanande inlägg.


 

Den där våren som folk börjar prata om… Har den kommit nu, eller? Jag bestämde mig för att sparka igång min Runkeeper och gå ut och kolla!

Blå himmel med trädgrenar

Blå himmel…

 

Sopning av gång- o cykelväg

Sopåkaren lämnade ett moln av damm efter sig – och grus och sten längs med kanter och i gräset.

Jorå, himlen var i alla fall blå och solen lyste. Jag såg en man som reparerade en cykel åt en pojke. Mannen var alldeles för tunt klädd, i mitt tycke. Sååå varmt var det inte. Däremot var det inte bara min Runkeeper som var dammig. En sopåkare lämnade ett dammigt spår efter sig på den kombinerade gång- och cykelbanan. Det sopas ovanligt tidigt på dessa banor i år. Och det sopas mest åt sidan. Vad händer med grus och sten sen? Ska det bli liggande i gräset till förtret för den som så småningom ska klippa gräset? Grus och sten sprätter rätt bra och inte är det skönt att få på vare sig sin person, sin bil eller sin ruta…

Jag höll mig på behörigt avstånd. Ville inte få damm i mitt nytvättade hår. Inte gick jag särskilt fort heller. Man ska inte överanstränga sig och sina onda hälsporrar. Det var skönt bara att komma ut och gå en liten tur. Betoning på liten.

En stor trädgren som har gått av

En stor trädgren knäckts i vinterstormarna. Det såg rätt skönt ut att ligga ner…

 

Hängen

De här var lite hängiga, förstås.

Vid tomten där det en gång stod baracker är det numera öde. En stor trädgren hade knäckts sen sist. I vinter-stormarna, månntro? Ett och annat äppelträd finns det där och framåt hösten kan man förse sig med en del fallfrukt.

Det var inte många själar ute och vandrade så här mitt på torsdagen. Jag såg en vithårig tant och en ung, målmedveten kvinna som marscherade gångvägen framåt med lurar i öronen. Jag hade också lurar, men mest för att omgivningen skulle slippa få höra Runkeepertjejens utrop av min taskiga gångtakt var femte minut. Men men, det är varken gångtakten eller sträckan som är viktig för mig. Det viktigaste är att komma ut för en dos av ljus och luft. Bättra på såväl immunförsvar som humör och inte känna sig så hängig.

Träd med mossa mot blå himmel

Till och med ett rätt mossigt träd kan vara vackert.

Inte vet jag om jag såg några direkta vårtecken mer än den blå himlen och några hängen. Inte en tussilago så långt mitt grumliga öga kunde se. Det pep väl lite grann i träd och buskar, förstås och att det är kärlek i luften är väl ett typiskt vårtecken?

Jag gillar träd! Jag fascineras av att de kan se så döda ut och sen plötsligt kan de vakna till liv. Grenar och kvistar är som armar, händer och fingrar – i min fantasi.

Fast jag såg faktiskt ett vårtecken som jag inte gillar nåt särskilt. På en innergård tronade en svart tingest. Jag vet att i använt läge sprider den rök som jag får hosta och ont i luftrören av. Den får mig att tro att det finns glasbitar i varje andetag, grillröken. Grillrök och cigarrettrök, det är mindre trevliga vårtecken som gör mig sjuk. Och arg. Arg för att det gör så ont och kanske en aning för att jag skulle vilja vara med. Åtminstone vid grillen – ciggen skippade jag för gott för över tio år sen. Bland det bästa jag har gjort! Det finns inget försvar för rökning.

 Grill

Ett mindre trevligt vårtecken för mig.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om Agnetha Fältskog och en brittisk TV-dokumentär om henne.


Det är rysansvärt. Rysansvärt vackert!
När jag lyssnar på Agnetha Fältskog 2013 och inser att hon har pipan (= rösten kvar). I den brittiska dokumentären Agnetha Fältskog – från ABBA till idag säger alla att hon inte klarar de riktigt höga tonerna längre, men att hennes röst är bredare. Oavsett – Agnetha Fältskogs röst är fortfarande fantastisk.

Agnetha Fältskog foto Universal Music International Limited

Agnetha Fältskog, troligen från ABBA-tiden. (Foto: Universal Music International Limited. Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Det jag gillar
med den här dokumentären är att Agnetha Fältskog är i fokus. Men vi tittare får också höra vad Björn Ulvaeus och Benny Andersson tycker och känner. Naturligtvis saknar jag Fridas (Anni-Frid Lyngstad) medverkan.

Ingen backar för att berätta om splittringen även om vi naturligtvis inte får veta varför de två paren skilde sig – nånting som självklart måste ha påverkat splittringen av ABBA. Men att få höra att ABBA slutade därför att det helt enkelt inte var roligt längre känns OK.

Extra gott är det att veta att Agnetha Fältskog nu har gjort ett nytt album i år (en julklapp?). Jag har hört en del av låtarna och jag gillar det jag har hört. Och hoppas naturligtvis att tomten har stoppat en CD – ja, så gammalmodig är jag! – i ett paket med rött papper på…

Högsta Toffelbetyg för dokumentären (trots att det låter urtöntigt när svenskar pratar engelska) och för Agnetha Fältskog!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en nickad pick.


Det var en rätt trist dag idag.
Ingen av oss var på riktigt bra humör. Tur att det kommer såna dar ibland – så att man kan njuta av de riktigt, riktigt bra dagarna.

När alla hushållssysslor utförts och jobb sökts och familjen hade duschat och ordnat med andra bestyr på toaletten (Jajamens, där är vi ibland! Den här bloggen är inte som nån amerikansk film där folk aldrig går på toa. Fast i amerikanska filmer har ju folk också underkläder på sig direkt efter att de har älskat… UFF! Tänk att kränga på dig det efter en svettig akt… Sunkigt, ju!..)… Men NU kom jag bort från ämnet!!!

I alla fall slängde jag ihop en sallad och packade för picknick. Vi tog bilen bort till Gamlis, så vinet fick vara hemma. Vi tog bubbelvatten, bröd, ost och en grillad kyckling med oss också.

Det var väldigt mycket folk i Gamlis. De flesta sprang förbi oss där vi satt, vid foten av en gravhög. De hade slimmade kläder, vanligen i neonfärger. Vi gissade att de sprang för olika lag. De sprang och de sprang och de sprang och det luktade bara svett när vi skulle äta. Inte tänkte de på oss, inte.

Djuren i naturen tycktes alla bli förälskade i min fästmö. Först kom en skittjock humla och satte sig på henne så att hon PEP och jag, som är Mannen i familjen, fick jaga bort den. Sen invaderades vi av rapsbaggar. Och, som grädde på moset, höll två getingar oss sällskap.

Som du kanske förstår var vi rätt slut efter alla löpska människor och limmande djur. Vi åkte hem och fikade. Det kändes lugnast så.

Jag har pratat med herr Olsson angående torsdag när jag ska föra gossebarnet Prinskorv för att snaggas. Jag tror att vi sa en millimeter..? På fredag ska det skolfotas, nämligen, och då är det ju roligt om frillan är fin och inte ostyrig kalufs.

Min kväll avrundas klockan 21 med andra delen av Broadchurch. Anna jobbar i morgon, men börjar inte förrän klockan 16. Så min dag i morgon börjar som vanligt – med jobbsökeri… Sisyfos, släng dig i väggen!!!

Här kan du titta på några bilder från vår nickade pick:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett irriterat inlägg där Tofflan redogör för uppväckandet av döda samt konstaterar att kaffe är en dryck som håller uppe humöret och att en del företag tycks sakna kommunikatörer…


Ja det blev väl en jävla start
på den här dan! För det första var jag skittrött i morse, eftersom jag såg på en viss semifinal igår kväll. Den slutade runt klockan 23, men vem kommer i säng direkt? Nej, det ska plockas undan, det ska släckas, bäddas upp, stängas av datorer, tandtrådas, tandborstas, tvagas, smörjas eksem… Sen hann jag se slutet på Benidorm och då blir man ju uppspelt och inte trött. Och nej, jag hann inte/orkade inte/hade ingen lust att förbereda nåt inlägg till idag – varken igår kväll eller i morse.

I morse var det 

The Awakening of the Dead 

hemma på min gata i New Village. Och hade jag vetat hur nattsvart det skulle bli på jobbet hade jag verkligen inte stressat…

Hade ett par webberier jag skulle börja dan med, men så fick jag ett mejl om en annan grej som behövde läggas ut. Sagt och gjort, jag fixade det. Det var sen det blev svartMånntro webben inte klarade av att höra stf prefektens stämma via iPodradio???

Allting i elektricitetväg bara dog på jobbet. Datorerna pep till och tystnade, skärmarna blev svarta, telefonerna slutade fungera, nätverket upphörde att existera. Min första reaktion var att ringa Lille M som ju är intendent här. Men jag kunde inte ringa från min mobil till hans fasta telefon, ju. Och den kopplade inte vidare till hans mobil, ett nummer jag inte hade. Jag och rumsgrannen tänkte ett slag ta en promenad – det var ju strålande sol. Men så blinkade det till igen efter en tio minuter.

sol genom persiennen
Det är SOL idag.

 
Tre gånger fick jag starta om min dator innan den fungerade. Sen behövde jag gå på toa. Och vad tror du händer när jag sitter där i godan ro med min bok??? Lights out! Och då snackar vi kolsvart. Jag såg inte nånting. På mobilen har jag emellertid en ficklampa, så jag läste ut kapitlet innan jag gjorde färdigt de övriga bestyren som jag inte tänker beskriva detaljerat här.

Den här andra gången kom inte strömmen tillbaka efter tio minuter. Nån information hittade jag inte nånstans, men nån kom och sa att 10 000 hushåll i södra Uppsala var drabbade. Tänkte i min enfald att det ju måste finnas information att få, kanske via Twitter. Ajfånen kunde jag ju fortfarande surfa på. Men icke! Vattenfall har inte ens ett fungerande Twitterkonto, upptäckte jag och på företagets webbplats finns ingen information av typen Driftstöringar! (Och det är Vattenfall som är vår elleverantör här.)

Klockan tio gick jag in i ett möte där vi pratade och lyssnade på varandra. Det är faktiskt inte så dumt att prova på ibland! Dialog och ögonkontakt är helt klart underskattat. När jag kom ut från mötet var klockan tio över elva. Fortfarande strömlöst. De som har laptopar med fungerande batterier kunde i alla fall ägna sig åt att skriva saker, men de kunde ju inte mejla eller komma ut på internet. Jag stannade för att fota en kollegas skrivbord, för hon är så klok att hon inte litar på Det Papperslösa Kontoret. Smarta A!

Inte papperslöst kontor
Inte ett dugg papperslöst på A:s kontor. Vilken tur!


IT-killarna tog tidig lunch
och jag övervägde att göra detsamma när så lamporna plötsligt blinkade till och strömmen sakta, men säkert återvände. Halleluja! Jag fixade snabbt en nyhet och en notis på externwebben om att vi haft strömavbrott men nu var nåbara igen samt la ut några rader och bilder på institution 2:s intranät. Man måste få skoja lite ibland – och det gjorde jag där, i maskopi med en sektionschef.

Men varför i hela höga h-e fanns ingen information att hitta från Vattenfall? Varför inte utnyttja Twitter som man ju når med en smartphone som går på batteri? Eller gå via lokalblaskan? Den lokalblaska som efter en kort stund la ut att strömmen var tillbaka – vilken den ju bara var i tio minuter här innan allt slocknade igen?! Är det kanske så att Vattenfall är i trängande behov av en kommunikatör som kan agera i kris??? Jag råkar känna till en som snart är tillgänglig för nya uppdrag *PEKAR MED HELA JÄVLA HANDEN PÅ MIG SJÄLV*

Efter att ha jobbat en timme utan förmiddagskaffe och samtidigt vrålhungrig eftersom sedvanlig lunchtid sen länge var passerad, kom jag så iväg för att försöka hitta nån föda. Jag var lite osäker på hur det skulle gå, men jag hade tur och fick både mat och kaffe, dessutom trevligt sällskap från institution 1. På tillbakavägen mådde jag gott igen, kände mig verkligen återuppväckt från de döda fast på ett positivt sätt, så jag passade på att fota några hus i rena glädjeyran. Och så sände jag en tacksamhetens tanke till Nån att det här med långa strömavbrott tack och lov inte är särskilt vanligt i den här delen av världen…


Livet är kort.

Read Full Post »

Det kändes lite helgigt att slänga in bilen i garaget efter jobbet och ta bussen tillsammans med Fästmön in till stan! För så blir det ibland att våra ”helger” infaller en måndag. Anna var ledig, inte jag, förstås, men det är sällan vi är lediga samtidigt.

Det primära syftet med stadsbesöket – ja, det ska stavas med d i den här betydelsen! – var ett biobesök. Vi ville se nya Bondfilmen Skyfall. Vi tycker båda att James Bondfilmerna kan vara ganska underhållande, men det klart att kvaliteten varierar, bland annat med en del skådespelare. Tyvärr är det sällan vi går på bio. Det handlar inte bara om att vi inte så ofta är lediga samtidigt och/eller orkar gå på bio. Det kostar ju en hel del ocksp… Men nu fanns det gott om biopresentkort i min ägo, dels från födelsedagen, dels från en namntävling som jag vann på jobbet. Kvällens filmföreställning var till minne av K som gav ett presentkort på 300 kronor till min 50-årsdag.

Tack, vännen K! Vår biokväll var till minne av dig!


Eftersom jag har svårt
att få tilll det med bricklunch numera – ständigt antalet armar som inte räcker till både kryckor och lunchbricka – blir det en macka vid datorn. Och då är jag för det mesta ganska hungrig på kvällen. Vi gick först och köpte våra biljetter och fortsatte sen till en närbelägen Kinakrog för middag.

Anna var också hungrig.


Vi hade som sagt
lämnat bilen hemma och tog bussen in till stan. Därför kunde jag ta en starköl till maten. Men påverkad som i fredags blev jag INTE! Det vore ju lite läskigt med tanke på kryckor och stadsbesök…

Eftersom vi inte hade så mycket tid – föreställningen började klockan 19 och att gå tar numera lite längre tid för mig – valde vi buffé. Som vanligt var det ganska fräsch mat och som vanligt åt vi nog för mycket båda två. Att magarna jobbade blev vi medvetna om i biosalongen när de pep och mullrade om vartannat. Så vi kunde i alla fall skratta åt det, lite så där halvhysteriskt.

Fräsch buffé!


Mer om filmen
kommer i ett separat inlägg senare idag! Men vi hade en fin kväll på stan och i biomörkret!

Nu är min förmiddagsrast snart slut. Morgonen är solig och kall, det var fyra minusgrader när jag åkte hemifrån. Idag sitter jag i min fina, fina kontor på högsta våningen i huset eftersom jag jobbar för institution 1 (alltid på tisdagar). Idag väntar ett förmiddagsmöte. Vidare ska jag prata trycksak med en doktorand och så fortsätta jobba med institutionens forskningssidor på webben. Dagen avslutas med en sen intervju med en av professorerna angående lysande kursutvärderingar!

Idag var det fruset i rabatterna.


Jag hoppas inemellanåt
kunna avsluta ett parti Wordfeud som jag har haft igång sen helgen. Alla spel jag har spelat i helgen har jag förlorat, jag är verkligen usel. Men jag tycker att det är roligt i alla fall och det är faktiskt inte viktigt för mig att vinna. Eftersom jag spelar på tjänstemobilen spelar jag helst där det finns ett nät jag kan koppla upp mig mot trådlöst och gratis – hemma har jag tyvärr inte det, så jag får begränsa mig till ett eller två partier hemifrån/vecka. På jobbet har jag förstås inte så mycket tid att spela, men raster går ju alltid att använda – och toabesök… 😳 (Jag tvättar och spritar händerna – och har särskilt sprit för Ajfånens skärm!!!) Hos Anna kan jag koppla upp mig mot hennes nät och spela gratis också.

Efter jobbet idag ska jag stanna till vid apoteket och hämta ut medicin mot häleländet. I morgon eftermiddag blir det röntgen, jag vill inte gå idag eftersom tisdag är den enda dan i veckan jag jobbar för institution 1.

Vad händer hos dig idag???


Livet är kort.

Read Full Post »

På natten ska man sova. Jag går och lägger mig ganska tidigt eftersom jag ju måste kliva upp tidigt också. På kvällarna är jag trött. Vissa kvällar dimper jag ner i sängen redan vid 21-tiden. Det beror inte enbart på vanlig kvällströtthet, utan det är ju nånting som härjar i kroppen, som en del av er vet. Men snart ska det inte härjas mer.

Kvällstrött.


Jag brukar somna snabbt.
Läser nåt kapitel, sätter på sovrums-TV:n på lagom tyst ljudnivå. Just när jag är på väg att somna stänger jag av TV:n med fjärrkan.

Igår var inget större undantag. Först. Jag gick och la mig vid 22-tiden, somnade snart – bara för att vakna vid midnatt. De sedvanliga kramperna satte in, framför allt i vänsterbenet. Händerna var avdomnade, som varje natt. Jag slocknade igen. För att vakna vid tvåtiden – av att Ajfånene bzzzzzade. Jag måste nog sätta den på tvärtyst över natten hädanefter. Den bzzzzzar nämligen på mig så snart jag får mejl eller nån kommentarer på bloggen eller det twittras om mig eller så. Vissa nätter sover jag väldigt lätt och då vaknar jag av bzzzzzet. Dumt av mig.

Men jag somnade om. För att vakna nån timme senare, strax efter klockan tre, av att det pep nånstans i lägenheten. Nej, det var inte brandlarmet, utan ett annat larm – det som sitter under diskbänken och som ska varna för vattenläckor. Tjolahopp, liksom, klockan tre på natten… Det var bara att masa sig upp igen och kolla om det fanns nån läcka. Naturligtvis fanns det inte det – det var som vanligt batteriet som hade tagit slut! Varför tar alltid alla såna där larmbatterier slut mitt i natten? Turligt nog hade jag ett nytt batteri i kylen som jag plockade fram. Sen fick jag riva ut alla sophinkar, ta loss vattenlarmet, byta batteri och koppla in igen. Det tog väl nån kvart – och sen var jag förstås klarvaken. Då var klockan närmare halv fyra och 6.10 skulle harpan på Ajfånen väcka mig. Så nej. Idag är jag inte pigg efter en natt med bzzzzz och piiiiip…

Som grädde på moset har jag en längre tid dragits med ett irriterande kontakteksem. Troligen är det min förlovningsring jag är allergisk emot. Jag har varit röd på fingret av och till, men den här gången har det röda samt klådan och svedan tagit mitt finger i besittning sen i somras. Trots kortisonsalva på recept vill det inte läka.

Det syns dåligt på foto, men eksemet sitter på ringfingret, där jag har förlovningsringen.

 

Man tror inte att man kan vara allergisk mot guld och jag skrattade lite tyst för mig själv när mamma hävdade att hon har även den åkomman. Hon har ju liksom allt och guldallergi hade jag inte hört talas om! Men så googlade jag och fann att man visst kan vara guldallergisk. Fast det är ju inte guldet i sig man är överkänslig emot utan andra ämnen i smyckena som gör dem mindre rena. Min förlovningsring är i 18 karat guld, som säkert är uppblandat med nickel och allt möjligt. Om ringen hade varit i 24 karat kanske jag hade varit symtomfri. Ett synnerligen tiny problem, kan tyckas, men till saken hör att jag ju faktiskt vill vara förlovad med Fästmön. Hur jag gör nu vet jag inte riktigt. Tidigare har eksemen försvunnit efter några dagars behandling med kortisonsalvan, nu tycks de inte vilja ge med sig.

Och nu blir det djupt! Avslutningsvis, några frågor som du gärna får kommentera:

  1. Om två eller flera träter, är det då möjligt att det kan vara bara ens fel?
  2. Är det OK att ventilera en konflikt med personer som den man har en konflikt med känner, men inte med den man har en konflikt med?
  3. Om jag inte kan bli förlåten, är det ändå möjligt att jag kan förlåta? (Den här frågan är synnerligen viktig för mig!)
  4. Är en skuld evig eller kan allting leda till försoning?
  5. Mår en människa bättre av att fortsätta hata den som har gjort henne illa än att försöka försonas?
  6. Är man en bättre människa om man kan välja mellan hat och försoning och man väljer att fortsätta hata?
  7. Vad är meningen med livet?

Tack på förhand för dina kommentarer! 


Livet är kort.

Read Full Post »

Idag har det varit en vanlig dag på jobbet. Nej, nu ljög jag. Det började med att jag inte hade nåt morgonkaffe att sätta i halsen när jag såg nedanstående i lokalblaskan:

Att prata om skicklighet är väl en sak, men långsiktighet och ödmjukhet är rena hånet när det kommer från det här hållet…


Och det var till Sjukstugan
i Backen Fästmöns snälla mamma skjutsade mig kvart i sju i morse. Jag skulle nämligen delta i en modeshow.

Haute couture, eller vad det nu heter.


Som alla provdockor
skulle jag nålas. Men det går inte att nåla mig på händerna. Trots det gjordes vissa försök. Jag pep. Resultatet ser ut så här nu i kväll:

Lila har aldrig varit min färg.


Till sist fastnade det äntligen
nåt skit i underarmen. Då var jag svimfärdig och kände mig jättemodig. Som tack fick jag en hutt av nåt som smakade orange och beskt och faktiskt inte gott.

Finally!


Mellan varven läste jag lite.
Opassande nog handlar den här boken om en man som jobbar i vården och som tycker om att plåga patienterna – eller gamlingarna, egentligen. Personalen skakade på huvudena när jag berättade och vidhöll att de är snälla och inte plågar nån i onödan. Jag vet inte, jag…

En opassande bok att ha med sig i vården.


Sen försvann några timmar
i ett töcken och som tack för min medverkan blev jag bjuden på vatten, saft, kaffe och mackor på bricka med hjärtor. En timma tuggade jag. Mådde illa ändå.

Bjuden på fika på bricka med hjärtor.


Tack vare blivande, hoppas jag, svärmors försorg
kom jag hem till mig. Jag har legat ovanpå gästsängen, under filten, och telefonerat med mamma och Anna, jag har ätit ett par mackor till och nu njuter jag av en kopp senapsmugg  perkolerat kaffe. I kväll blir det inte nån fest, men jag njuter av att vara hemma. I morgon blir det jobbet igen! Det vanliga, vill säga.

Tack till alla som stöttar på olika sätt! TACK!


Livet är kort.

Read Full Post »

Inte så bra väder idag, så vi beslutade oss för att vara hemma. Men en tur till Tokerian fick det bli på eftermiddagen eftersom vi behövde både middagsmat och lördagsgodis. Mamma ringde precis innan vi skulle gå, så jag pratade en stund med henne innan vi klafsade iväg till soprummet. Där luktade det värre än värst, jag undrade om nån hade dött där inne för nån månad sen, eller så.

På Tokerian såg vi som vanligt en del som vi skrattade åt, men där var ganska sömnigt idag. Folk låg väl hemma och var bakis..? Roligast var det fina kortspelet som man fick om man köpte två burkar Lohmanders sås. Jag nappade förstås på erbjudandet, men när jag kom hem och kollade vad det var för frågor på korten skrattade både Fästmön och jag rått. Det är nämligen sportfrågor och man ska tävla mot varandra. Först till 15 poäng vinner. Anna och jag insåg att det kan bli eeevighetslånga spel om vi skulle spela…

Ett eeevighetsspel om Anna och jag skulle spela. Ingen av oss skulle nämligen nånsin komma upp i 15 poäng…


Vi slängde in varorna hemma
och tog sen en promenad. Vi gick i det lilla skogspartiet på andra sidan gatan där kommunen nu börjat göra fint. Vid en av dammarna mötte oss entusiastiska, halvstora andungar – de trodde väl att vi skulle mata dem. Men se bullarna hade vi ju lämnat hemma! När fågelhjärnorna insåg det, vände de oss ryggen. Matvrak!

Entusiastiska andungar kom emot oss för att de trodde att vi hade bröd. 


Inte en käft såg vi i skogen heller
– mer än mygg. (Det kliar överallt nu.) Jag fotade ett träd med tvinnade grenar.

Träd med tvinnade grenar.


Det lyste vackert av blommor
här och var. Den här ängen var fantastiskt fin!

Fantastisk fin äng. 


Naturen var riktigt svenskt
blågul på sina håll.

Svenskt blågult i naturen.


Naturligtvis fanns där andra färger
på vår promenad också. Grönt var en dominerande sådan.

Grönt var helt klart en dominerande färg på vår promenad.

Trädens kronor växte lummiga och på sina håll kändes det som om stigen vi gick på hade ett tak – av träd och löv.

Träd som tak. 


Här och var fanns det bänkar och bord,
alldeles nytillverkade. Vi hittade ett på stället jag kallar Grillplatsen. Hade det varit soligt och varmt skulle vi ha kunnat haft picknick med oss.

Perfekt för picknick.


När myggen blev för envisa stolpade
vi ut ur skogen och in bland husen. Här fanns många vackra blommor. Jag fotade denna nyponros medan Anna berättade hur hon hade använt de hårda knopparna som örhängen när hon var barn.

En alldeles cerise nyponros.


Flädern blommade också,
även om den inte är lika färggrann som nyponrosen är den vacker.

Flädern blommade. 


Nån hade satt upp frågor till en frågesport.
Den här frågan var den enda jag kunde av dem vi passerade. Kan du???

Vad kan en hippolog?


Anna var som ovan nämnt ganska fantasifull
som barn. Men när hon gjorde örhängen av nyponknoppar, lekte jag och mina kompisar korvkiosk (!) med vildvinet. Bladen var förstås bröd, skaften korvar och de små druvknopparna var… Bostongurka… Fast Anna kunde göra pipor också av lönnlöv!..

Anna gjorde en pipa och rökte på. 


På väg tillbaka passerade vi en iris
som jag bara var tvungen att fota.

Iris.


Jag passade på att glo på de nya fönstren
som har monterats i ett par tre av bostadsrättsföreningens hus. Man vippöppnar dem. Mest nyfiken var jag att se hur de nya köksfönstren såg ut eftersom jag inte har nåt vädringsfönster där. I stället för två stora rutor är fönstret delat i tre nu och samtliga delar – tror jag! – går att vippöppna.

Kaffesugna var vi när vi kom hem – och bullsugna. Påstå inte att du INTE blir sugen du också när du ser dessa Tokerians fantastiska kanelbullar…

Tokerians fantastiska kanelbullar och några citronmuffins. Gott!
Nu ska jag ta en liten surfrunda innan jag lagar till kvällens middag som blir tunna kycklingfiléer, potatisklyftor och hot béarnaisessås samt små gula tomater till. Till förrätt kan det bli en silltallrik med en knapp Östgöta sädes och till dessert serverar huset jordgubbar. Maten sköljs ner med öl alternativt ett kraftigt rödvin.

BTW, min förkylning verkar ha avstannat. Jag låter bara täppt i näsan, men har inte ont i halsen. Tror att ingefärskaramellerna och spriten dödade bacillerna på riktigt!!! Så vi fortsätter med lite alkohol idag också. Annars är vi mycket måttliga med det, ska du veta!

Read Full Post »

Eurovision Song Contest 2012: Finalen

Liveblogg i kväll igår.  Inte så hög aktivitet här , men då tänker jag att det är skönt att folk inte är så ensamma och desperata att min blogg är det enda sällskapet! Bloggen startar strax efter klockan 21 eftersom jag är på resande fot. Under tiden kan du ju roa dig med att läsa vad nyhetschefen på lokalblaskan skrev i dagens tidning! Länk finns i inlägget nedan!


I kväll är Igår var det så äntligen dags
för den stora finalen i Eurovision Song Contest 2012. I SvT 1 börjar evenemanget klockan 21 i afton. Som vanligt tänker jag liveblogga, men det kan vara så att livebloggen startar något efter klockan 21 (måste hämta hem Älskling som slutar jobba 21).

Nu har jag hört alla låtar åtminstone en gång. Min favorit är fortfarande Cypern, även om jag tror att Europa röstar fram en vinnare som kanske inte sjunger så bra men har en show som sticker ut. Att kunna sjunga är nämligen av underordnad betydelse i schlagersammanhang nu för tiden.

Jag försökte ärligt begripa vad lokalblaskans nyhetschef hade skrivit i nån sorts krönika till dagens artikel om schlagerfinalen. Men jag fattade inte ett dugg. Det jag för övrigt inte heller fattar är att lokalblaskans nyhetschef tycks vara ansvarig reporter att skriva om Eurovision Song Contest. Jag trodde att man som nyhetschef jobbade både djupare än så/på en högre nivå. Men det klart, om man inte ens svarar på mejl från läsare, så sitter man säkert i nån liten glasbur nånstans och tycker. Om schlagern. Hur man sen formulerar sig vete tusan. Nog för att jag uppenbarligen inte kan formulera mig begripligt här på bloggen ibland, men en nyhetschef är ju liksom proffs. Eller borde vara det. Läs nyhetschefens krönika här och förklara gärna för mig vad den handlar om. Jag förstår inte.


Så här ser kvällens startfält ut:

  1. Storbritannien: Engelbert Humperdinck – ”Love Will Set You Free”
    Missade det mesta av låten. Jag tycker att den är ganska OK, men är inte farbrorn lite för gammal för det här???
  2. Ungern: Compact Disco – ”Sound Of Our Hearts”
    En ganska OK låt. Fast vad har han på sig??? Lite halvtrist låt.
  3. Albanien: Rona Nishliu – ”Suus”
    Nej, nu håller vi för öronen! Människan med ormboet på huvet vill jag varken höra eller se.
  4. Litauen: Donny Montell – ”Love Is Blind”
    Dags för blindstyret. Att han inte blir anmäld av SRF eller nåt. Den där bindeln sabbar ju det hela. När jag lyssnar känns låten rätt OK, faktiskt. Fast skrikig bitvis och en och annan falsk ton…
  5. Bosnien och Hercegovina: Maya Sar – ”Korake Ti Znam”
    Nu det tråkigaste bidrag Bosnien och Hercegovina har skickat på ett par år. Men hon kan i alla fall sjunga, Maya, och det är det ju inte alla som kan i den här tävlingen… Hiskeliga axelstrutar, för övrigt.
  6. Ryssland: Buranovskiye Babushki – ”Party for Everybody”
    Årets skämtbidrag. Nej, jag förstår inte var tanterna har i den här tävlingen att göra. Låten är rolig en gång. Här kan vi för övrigt snacka falsksång på hög nivå… Men jag kan inte låta bli att skratta åt dem. I kväll tar den lilla tanten i som 17! Får tankar på Danse Macabre…
  7. Island: Gréta Salóme & Jónsi – ”Never Forget”
    Den här har jag gillat, men i kväll känns sången svag och svajig. Ingen kraft alls, bara ett skitstort leende.
  8. Cypern: Ivi Adamou – ”La La Love”
    Min favorit, trallandet till trots. Tänk, jag kan ju texten redan! La lallalallalalla, typ…
  9. Frankrike: Anggun – ”Echo (You and I)”
    Och nu nåt för gymnastikpojkarna och dito fluktare. Nej, den här låten är för intetsägande för min del.
  10. Italien: Nina Zilli – ”L’Amore È Femmina (Out Of Love)”
    Trist att det sjungs på engelska, tycker vi i New Village. Italienska är vackert. Men den här låten är för amerikansk och borde inte ha hamnat i Baku.
  11. Estland: Ott Lepland – ”Kuula”
    Dags för den smäktande balladen Lyyysssssna… Han har uppenbarligen tagit nåt dämpande i kväll, dessutom. Det skulle kunna vara en riktig rysare, men lämnar mig ganska oberörd.
  12. Norge: Tooji – ”Stay”
    Nu blir det hårt. Lite för hårt för att vara schlager. Men den här låten växer! Den skulle jag kunna dansa till på nån klubb sent en natt tidigt en morgon.
  13. Azerbajdzjan: Sabina Babayeva – ”When The Music Dies”
    Men hjälp… Hon hamnade ju nere i källaren i början med rösten. Sen låter hon plötsligt helt annorlunda. Seg och trist.
  14. Rumänien: Mandinga – ”Zaleilah”
    Den här låten gillar jag! Det är lite lambadastuk på den och jag gillar sexiga danser.
  15. Danmark: Soluna Samay – ”Should’ve Known Better”
    Dags att ta studenten med Danmark. Dessutom låter hon som Anna Bergendahl. Anna gillar den här, eller snarare, bas-tjejen, tror jag… Själv skrattar jag åt trummis-bruttan.Tråkig låt, tycker jag.
  16. Grekland: Eleftheria Eleftheriou – ”Aphrodisiac”
    Jag gillar det grekiska! Men den muskorta kjolen tar en del av uppmärksamheten… 😉 Nej, nu vill Tofflan dansa!!!
  17. Sverige: Loreen – ”Euphoria”
    Nu tar jag kisspaus. Inte av nervositet utan för att jag simple don’t like this. Sorry! FANtastiskt! sa Edward. FAN! sa jag. Vad Gina sa skiter jag i.
  18. Turkiet: Can Bonomo – ”Love Me Back”
    Turkiet brukar ha bra låtar. Den här tillhör tyvärr inte De Bra Turkiska Låtarnas Klubb. Den är bara gnällig och jag tänker på getter av nån anledning.
  19. Spanien: Pastora Soler – ”Quédate Conmigo”
    Spansk brutta med bulle på huvet och insvept i lakan gal på scenen. Nej, det här gillar jag inte.
  20. Tyskland: Roman Lob – ”Standing Still”
    Tyskland har skickat en tråkig låt igen. Den här är så trist att jag nästan somnar…
  21. Malta: Kurt Calleja – ”This Is The Night”
    Hej Televinken Kurt! Oroväckande, Anna hummar med och diggar… Fast den är rätt OK, när jag lyssnar. Men dansen…
  22. Makedonien: Kaliopi – ”Crno E Belo”
    Nu blir det svart i rutan. Och nån ylar… Strax klöser nån på gitarrerna… Nja, låten känns spretig.
  23. Irland: Jedward – ”Waterline”
    Duracell-Kaninerna gör entré. Jag orkar inte titta på dem för de kan ju inte stå stilla, men faktum är att låten är helt OK, faktiskt ganska bra…
  24. Serbien: Željko Joksimović – ”Nije Ljubav Stvar”
    Serbiens ballad gillar jag. Språket gillar jag. Kärlek gillar jag. Det här är bra!!!
  25. Ukraina: Gaitana – ”Be My Guest”
    ”Hon har blommor i sitt hååår…” Jaa, och pipa har hon också. Låten är riktigt fartig och nu vill jag dansa igen! Men killarna i kjolar ser för roliga ut!
  26. Moldavien: Pasha Parfeny – ”Lăutar”
    Den här hade jag förträngt… Tyvärr blev jag påmind nu. Han har grenen långt ner på benen och låten är bara konstig.

Min favorit? Tja det står mellan Cypern och Serbien för min del. Island är ju rätt OK också, men jag tyckte deras framträdande i kväll var lite tamt. Greklands låt är också bra… Och Rumäniens…

I väntan på rösträkningen etc lyckades Helena Bergström komma fram på telefon. Det var synd. Hon är lika o-rolig som alltid. Det är bara en som är mer o-rolig, Gina – människan som tjatar om sina skämt och är den enda som skrattar åt dem också.

Röstningen har börjat och Grekland fick den första tolvpoängen! Folk jublar för att Sverige leder. Jag dricker lite öl till… Nej det här var deprimerande. Det ser ut som om Sverige… vinner… Gäsp.


PS Fel låt vann.


Läs även
 andra bloggares åsikter om 

Read Full Post »

Eurovision Song Contest 2012: Andra semifinalen

Livebloggen är avslutad, men du kan självklart fortfarande kommentera!


I morgon torsdag kväll är det dags igen.
Klockan 21 visar SvT1 den andra semifinalen till Eurovision Song Contest 2012. Jag tänker, precis som igår sist, liveblogga, eftersom jag är mycket elakare bättre på att kommentera än Edward och Gina (i alla fall Gina, bloggerska där, gå hem och skriv lite i stället).

Jag minns att jag gillade Serbiens låt för det vemodiga, Estlands låt likaså. Annars kan vi förvänta oss mest tråkiga låtar och konstiga utstyrslar, precis som i första semin. Det ska bli intressant att höra hur många som kan sjunga i den här semifinalen…

Sverige är ju med här och tävlar om en finalplats och det tror jag nog att hon får, Loreen. Men jag gillar inte låten särskilt mycket och är inte överdrivet förtjust i artisten heller, så nåt större viftande med svenska flaggan blir det inte från min fåtölj. För Loreen är ju en sån där Idol-broiler, du vet, och jag gillar inte alls det konceptet.

Som vanligt inleds skiten kvällens tävling med den töntiga programledartrion, ivrigt häcklade av våra svenska kommentatorer som inte är roliga alls. Nånstans. Jag sitter klistrad – i faktisk mening – i min skinnfåtölj. Det är varmt…


Så här ser torsdagens startfält startfältet ut
– som vanligt kan du klicka på länkarna och lyssna:

  1. Serbien: Željko Joksimović – ”Nije Ljubav Stvar”
    Det börjar långsamt. Lååångsaaamt… Ska jag somna före halv tio, tro? Men det är vemodigt och jag älskar språket.  Det handlar ju om kärlek…
  2. Makedonien: Kaliopi – ”Crno E Belo”
    Mer vemod och långsamt… Lite svajig sång också och tunn röst, på gränsen till hes. Sen byter låten stil och blir hårdare. Nej, sån här blandning gillar jag inte, det är bara förvirrande.
  3. Nederländerna: Joan Franka – ”You And Me”
    Nu kommer indianerna. Nej holländarna var det visst. Usch, falsksång och eländigt. Och varför fjäderskruden? Ta bort! Det låter som en Frälsis-låt!
  4. Malta: Kurt Calleja – ”This Is The Night”
    Televinken, ser han ut som! Men var är tant Anita och han som höll i trådarna? Låten är rätt OK trots allt. Men dansen… Påminner om Caroline af Ugglas i Snälla snälla…
  5. Vitryssland: Litesound – ”We Are The Heroes”
    Men det här har ju faktiskt lite fart… Fast det är ju det där med engelskan och töntdansen som drar ner helhetsbetyget…
  6. Portugal: Filipa Sousa – ”Vida Minha”
    Portugisiska är vackert och den här låten är vacker, smäktande… Nån som vill dansa tryckare med mig? Jag dansar utan tofflor…
  7. Ukraina: Gaitana – ”Be My Guest”
    Det här ska vara en ”töff brud” enligt Gina med ett G. Jag vet inte jag. Jag fastnar med blicken på klädseln. Vad har hon på sig? Bra röst, men tråkig låt. Enformig.
  8. Bulgarien: Sofi Marinova – ”Love Unlimited”
    Det börjar med lite ylande, sen en bra beat. Men jag vidhåller att korta kjolar och lårhöga stövlar är skitfult. Låten gillar jag – om det hade varit en sångare som inte pep så förbannat…
  9. Slovenien: Eva Boto – ”Verjamem”
    (Kan ingen ta bort Gina? Eller åtminstone sätta silvertejp på kakhålet.)
    Jaha… Nån sorts happening här… Dramatiskt… Men hu så intetsägande! Vad gör alla brudarna på scenen?
  10. Kroatien: Nina Badrić – ”Nebo”
    Sångerskan är lite lik Bree van de Kamp i DH! Nu är det svart och dramatiskt igen. Och förbannat trååååkigt… Jag somnar…
  11. Sverige: Loreen – ”Euphoria”
    Nej. Jag erkänner. Jag gillar inte det här. Hon skriker och tittar aldrig i in i kameran.
  12. Georgien: Anri Jokhadze – ”I’m A Joker”
    Munkar på scenen! Så det har blivit religiöst nu?! Nej, sen kommer stripporna. Dåliga rim. En blekt blondinman. Nej usch…
  13. Turkiet: Can Bonomo – ”Love Me Back”
    Linedance på turkiska? Falsksång. Men det här är ju en parodi…
  14. Estland: Ott Lepland – ”Kuula”
    Dags att gråta lite? Svajig sång. Han ser mest ut som om han sover, tycker jag. Nej det här var segt!
  15. Slovakien: Max Jason Mai – ”Don’t Close Your Eyes”
    Jag får ont i öronen!
  16. Norge: Tooji – ”Stay”
    Bra beat, men han sjunger falskt. Kan det bero på att hans ögon sitter tätt?
  17. Bosnien och Hercegovina: Maya Sar – ”Korake Ti Znam”
    Vackert språk och vackert pianospel. Men maken till trist låt… Man tror hela tiden att NU! ska den komma igång. Det gör den inte.
  18. Litauen: Donny Montell – ”Love Is Blind”
    Urusel engelska! Och den där ögonbindeln… Det är ju att driva med personer med funktionshinder! Överdrivet sentimentalt tjafs!

Inte heller den här gången får jag ihop tio låtar som jag tycker ska gå vidare till finalen på lördag. Jag gillar Serbiens låt, Malta lite grann, liksom Vitryssland och Portugal. Jag tror att Sverige och Norge går vidare, säkert Turkiet också.

Mellanakten med de fem senaste årens vinnare framförda i azerbajdzjansk tappning bjöd bland annat på spännande instrument och falsksång, Molitva och fiolspelande norrman, tysk dans i kortkort långkjol. Och som avslutning – en avart av Waterloo. Ganska underhållande.

De här tio låtarna går vidare till finalen på lördag… Litauen, Bosnien och Hercegovina, Serbien, Ukraina, Sverige, Makedonien, Norge, Estland, Malta och Turkiet.


Läs även
 andra bloggares åsikter om 

Read Full Post »

Older Posts »