Lösenordsskyddad: Bara för dig med personligt lösen: Hysterisk

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Nattens äventyr: Kamper med dinosaurier och IKEA

Ett mardrömsinlägg.

---

 

Igår kväll gick jag och la mig med såväl iskall nästipp som kalla fötter. Tippen var kall även i praktiken, fötterna mer åt det teoretiska hållet. Vad har jag gett mig in på? Kan jag slutföra det här? Ska det falla på teknik och arbetsredskap eller för att det innehållsmässigt inte är tillräckligt bra? Om det blir verklighet, kommer folk att håna mig ännu mer än de redan gör? Det var åtskilliga frågor som rymdes i de kalla fötterna. Sen somnade jag.

Jag drömde om dinosaurier. När filmen Jurassic Park kom var jag vuxen. Jag har inte ens sett den. Men den var stor. Alla barn blev som tokiga i dinosaurier. Den fascinationen kunde jag inte förstå. Jag tyckte att djuren var hemska. De var stora och groteska, för att inte tala om utdöda. Typiska mardrömsdjur, alltså. Och i natt klev de in i min dröm. De inte bara klev omkring, jag brottades med dem. De var svarta, blöta och hala och jag kämpade tappert tills jag insåg att det var en dröm. Då lyckades jag tvinga mig själv att vakna. Det var mitt i natten, mina armar värkte efter dinosauriebrottningen, men det hade bara varit en dröm. Tack och lov!

Ungefär en sån här brottades jag med innan jag väckte mig själv, men den var svart, blöt och hal. (Bilden är lånad härifrån.)

 

Jag hade bara fått en sån här levererad och jag var ilsken.

Inte vet jag hur mycket klockan var men det måste ha varit mitt i natten. För jag lyckades somna om. Efter ett tag tog nästa mardröm vid: jag hade beställt möbler och teknisk utrustning (!) från IKEA. Egentligen är det inte nån mardröm att nätshoppa från IKEA. Mardröm blir det när det när man handlar i varuhus så stora att man kan gå vilse i dem. Eller när det blir fel. Och det blev det i min dröm!

Möbler och utrustning, allt i svart, förstås, levererades hem till mig. Jag bodde ihop med min mamma i huset hon flyttade ifrån 2010. Jag hade bland annat beställt bokhyllor. Bara en levererades trots att jag skickat efter två. Därför blev jag tvungen att åka till IKEA och rätta till det hela. På IKEA fick jag tag i en hjälpsam kille. Han försökte få tag i nån som kunde åka ut till huset med ytterligare en bokhylla samma dag – jag var gissningsvis ganska arg och otrevlig. Men det krävdes att nån var hemma. Mamma var ju hemma, så det var lugnt. Trodde jag. Hjälpsamma Killen ringde upp mamma på högtalartelefon. Mamma blev hysterisk, för hon förstod inte vad han sa. Till sist fick jag som stod bredvid skrika

Mamma, mamma, det är jag! Lyssna nu, det är jag som ringer!

Mamma trodde att de hade kidnappat mig och nu skulle de komma och hämta henne också. Sen vaknade jag. Jag vet inte om IKEA levererade ytterligare nån svart bokhylla till mig eller inte. Men klockan var sex och det var ingen idé att försöka sova mer. Jag är trött och det känns inte som om jag har sovit alls.

Mina nätter är mer händelserika än mina dagar, känns det som. Alla strider jag utkämpar, all ilska som kommer fram i drömmen har med de kalla fötterna att göra, det vet jag. Eller händelserna bakom. Nu gäller det för mig att värma fossingarna och inte ge upp – jag har ju kommit så här långt…

Drömde DU nåt jobbigt i natt? Eller nåt roligt? Spännande? Konstigt? Skriv några rader i en kommentar och berätta så blir jag glad!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mammor, hotell och bilar

Ett inlägg om mammor, märkliga hotell och svarta skönheter på fyra hjul.

Vårt barn-TV-seriemaraton fortsatte, som sagt, igår med Kullamannen. Med en liten kort paus för att fixa till middagen. Den skötte sen sig själv ovanpå spisen respektive inne i ugnen så att vi kunde se färdigt. Dock med ett avbrott för att mamma ringde och var hysterisk angående en räkning som hon ägnade större delen av samtalet på lördagen åt att rådda om. Men – saved by the bell, blev jag! Telefonluren började ladda ur och jag sa som det var, att jag höll på med middagen. Mamma pratade på en stund till. En kort stund.

Fästmön, som ju är kvinnan i familjen, var söt och tog middagsdisken. Jag, som ju är mannen i familjen, gick efter maten ut för att slänga in vinterdäcken i bilen. Måtte ha blivit starkare i armarna, för jag tog två däck åt gången. Min rygg gjorde fortfarande ont och den är mer ond idag, men det borde ju vara bättre att bära med jämvikt än snett, tänkte jag.

Tillbaka inomhus efter mina atletiska övningar drabbades jag av dåligt samvete – som alltid när det gäller mamma. Så jag ringde upp. Då var hon lugn som en filbunke och inte så särskilt intresserad av att prata – det var väl viktigare saker på TV. Men jag ska slå ytterligare en signal idag för att höra om hon ringde om den felaktiga räkningen, så att jag slipper få kastat på mig att jag inte bryr mig. Jaa, jag har lite svårt att ta kritik som inte är befogad….

Anna och jag avrundade vår kväll med att glo på sjunde avsnittet av Bron. Därefter småsneglade vi på ett program om ett hotell för

vanliga människor.

Det verkade nästan vara som Fawlty Towers…

En ny TV-serie om ett modernt Fawlty Towers körde igång igår kväll.

Morgonen idag var blöt och grå som vanligt. Anna bestämde sig för att promenera till jobbet. Det går förmodligen snabbare än att åka buss. Jag skulle ju till bildoktorn* med Clark Kent** klockan sju (Anna började halv åtta). Skuttade upp strax efter klockan sex och gick direkt in i badrummet. Hann slänga i mig en halv senapsmugg kaffe innan det bar iväg.

Jag hade en svag misstanke om att det skulle strula. Mycket riktigt. Ordern på min service fanns inte i Bil 3:ans system… En fredag, för ett tag sen, var jag där lite akut för att en strålkastare hade pajat. Då krånglade datasystemet så killen vid disken var antagligen tvungen att ta bort ordern på min service för att kunna skriva in lampbytet. Sen glömde han lägga in serviceordern igen… Och jag som skulle ha lånebil och allt…

Det är inte första gången det strular så här på Bil 3:an – men… Killarna som jobbar där försöker ALLTID rätta till sina fel. Så även idag! Clark är kvar för sin planerade hälsoundersökning***, byte till vintertofflor**** och koll av bromsar och jag fick med mig en svart, sexväxlad skönhet med ABS-bromsar hem…

Sexväxlad, svart och med ABS-bromsar… Den var inte äcklig att köra, precis…

Den lånade, svarta skönheten var helskön att köra. Svarade på minsta tryck på gaspedalen, bromsarna tog med en gång. Och kvick som en vessla stack den ut på motorvägen mot New Village. Jag blev nååågot sugen på att byta bil. Det går förstås inte som läget är just nu. Men om läget förändras… Tills vidare hoppas jag dock att det inte hittas nåt fel på Clark och att notan stannar på de utlovade 2 200 kronorna, som jag la undan till detta redan för länge sen.

Jag låter alltid verkstan göra en service på bilen varje höst och i samband med det ber jag killarna att byta till vinterdäck också. Då känner jag mig trygg. Och så blir det en fin stämpel i serviceboken också, vilket inte skadar OM jag nu skulle vilja sälja bilen. Det brukar vara nånting värt, i alla fall. Men tills vidare är det Clark och jag och jag älskar honom inte mindre än tidigare!!!

Dags för mer seriösa aktiviteter nu: jobbsökeri. Motivationen är inte enorm, särskilt som jag ska iväg i morgon på intervjuomgång två för ett jobb jag verkligen vill ha. Men, men, jag har lärt mig att man aldrig ska ta nåt för givet, inte ens en tillsvidareanställning inom offentlig verksamhet. (Vad är LAS för nåt? Nej, LAS hade man inte hört taaalas om…)

Missade du lägenhetsvisningen i Toffelhuset igår eftermiddag? Var lugn! Det är en ny visning i afton klockan 19! Du har fortfarande chansen, för jag tror att det tyvärr inte var nån större rusning igår. Alla parter önskar nog en snabb affär, misstänker jag.

Händer det nåt hos dig idag??? Skriv gärna några rader och berätta! Jag ÄR ju så nyfikis!

*bildoktorn = bilverkstan
**Clark Kent = min lille bilman
***hälsoundersökning = service
****byte till vintertofflor = byte till vinterdäck

Livet är kort.

Read Full Post »

Orkar fan inte vara snäll…

Nej, jag orkar fan inte vara snäll. Men sanningen är att jag HAR erbjudit flera stycken min plats här. Ingen vill ha den. Ingen vill ha en stor, FET kniv stucken i sig i morgon. Det är Lucia i morgon och på TV sänder man från Uppsala. Jag brukar försöka titta på Lucia-TV (gammal familjetradition), nu får jag väl se andra ljusets änglar…

Den här ängeln fick jag av Fästmön för ett tag sen.

Jag hade tänkt föreslå narkosläkaren att man skulle såga av min onda häl på samma gång, när jag redan är sövd, menar jag. Rationellt och bra, kanske till extrapris rentav. Men han pratade inte svenska. Inte så mycket engelska heller.  Anmärkningsvärt, tycker jag!

Annars då? Jorå, de är rätt snälla här även om jag har fått fylla i samma jävla hälsodeklaration tre gånger på kort tid. Inget var inlagt i min journal heller. Till sist känner jag bara för att lämna trams-svar, men sen tänker  jag att det kanske, KANSKE slår tillbaka på mig själv…

Men en bra grej var att jag äntligen, vid 50 års ålder, fick veta vad jag har för blodgrupp!

Läkarundersökningen gick bra. Jag hade tänkt vägra kandidat, men kandidaten var varsammare än doktorn. Doktorn, som började tjafsa om varför jag inte plockat ut mitt recept 2010… Tänkte vråla:

Varför opererade ni mig inte då i stället så jag hade sluppit lida i två år till?

Men det sa jag inte, bara muttrade nåt om att det var otänkbart av olika skäl.

Annas snälla mamma och den mest älskade Annan skjutsade upp mig hit. Det var så skönt, för jag var väldigt medtagen av gårdagens kroppsliga protester. Det är så gott att veta att familjen bryr sig! Min egen lilla mamma har redan ringt Anna och varit hysterisk, jag har ringt mamma och försökt lugna. Min nästan-bror skickar inkännande mejl och mamma-kusinen B med man tankar och kramar. Och alla kära ni som skickar hälsningar här… JAG ÄR ÖVERVÄLDIGAD! TACK!

I morgon lär jag nog inte blogga. Jag lär nog vara ganska död för världen. Du vet, ont krut… etc etc… Det värsta är att jag måste ta av mig förlovningsringen. Fy!

Livet är kort. Tyvärr kan jag inte se Lucia i morgon bitti för Södra tornet står i vägen.

Read Full Post »

Pappa-tankar

Jag vet inte varför, men vissa dar tänker jag så extra intensivt på min pappa. Kanske beror det på att jag för tillfället går omkring i hans gamla mockajacka. Jag har ingen lagom varm jacka just nu, dessa dar när det är mitt emellan vinter och vår. Igår slog det mig att jag fortfarande saknar min pappa så. I sommar är det sex år sen han gick bort.

Pappa i konsten.

Kanske har det att göra med min stundande högtidsdag. Visst hade jag velat ha familjen omkring mig då, men det går ju inte av flera olika skäl. Nån stor fest kan jag inte heller ha, även om det också hade varit roligt. Nu blir det en tripp med Fästmön och det är verkligen inte fy skam det heller!

Men det är vid såna här tillfällen man saknar dem som inte längre finns bland oss lite extra mycket. Eller kanske är det så att vi tänker så intensivt på dem att de känns lite extra nära?

Jag minns fortfarande min pappas 50-årsdag. Hela huset var fullt av människor – till skillnad från mig var pappa en mycket omtyckt kollega och person. Mamma var halvt hysterisk, för folk fick ju inte plats. Själv gömde jag mig nere i källaren i TV-rummet. Jag var ju tonåring…

Nu har jag blivit vuxen, men mamma är nästan lika hysterisk. Eller snarare, hon har frågat mig hundra gånger vad jag önskar mig och det bästa jag kan komma på är ett nytt strykjärn eller ett par gympadojor. Men det kan hon ju inte köpa. Så jag har önskat mig en berlock från hennes gömmor, nåt minne av dan. Fast… hon hittar ingen heller. Jag känner mig riktigt besvärlig…

Men presenter är inte viktiga. Det viktiga är dem som finns omkring oss. Och jag känner att pappa verkligen är extra nära just nu! Pappadoften sitter nästan kvar i jackan och runt halsen hänger hans vigselring. Han är min pappa. I evighet.

Read Full Post »

Den blåa väskan – med mera

När två tämligen glömska och snurriga… ehum… tanter… kamperar ihop kan det ibland uppstå små… oroande, (o)roliga och halvt hysteriska situationer. Här kommer en av dem, återberättad efter bästa förmåga – jag är ju glömsk…

Idag på förmiddagen hade jag fått i uppdrag att gå ner till mammas källarförråd och hämta upp en blå väska. Det skulle vara en mjuk väska av bagtyp och

[…] inte den med hårda handtag för den är pappas! […]

(Som om pappa skulle bry sig, han har varit död i snart fem år.)

Jag traskade iväg. Det är en ganska lång väg att gå till mammas källarförråd. Först går man ut, sen nerför en brant trappa, genom en lååång korridor som korsar en tvättstuga och så genom en tung dörr. Jag hittade den blåa väskan genast. Trodde jag. Inte låg det mycket grejor i den heller. Jag plockade ur de få föremålen och la dem i en annan väska. En beige väska. Sen gick jag upp till mamma igen.

Nejmen den där väskan är det INTE! Den är ju inte stor!

Jag harklade mig lite och sa att hon inte nämnt nåt om storleken, bara färgen. Och blå var den. Jag försökte locka med

Men den är ju mjuk!..

Hur som helst, det var fel väska. Nere i källaren hade jag sett den andra väskan, pappas med hårda handtag och denna. Det var de enda blåa väskorna. Jag försökte förmedla budskapet. Men det var fel väska. Och den RÄTTA väskan MÅSTE ju finnas där i källaren.

Eller också har herr och fru Blå slängt den! De har slängt min rosa matta och en IKEA-väska också, så…

Jag erbjöd mig att gå ner en gång till och leta lite mer. (Som om det skulle hjälpa… Men OK, jag kunde ju till exempel öppna de två resväskorna och kistan och kolla efter den rätta blåa väskan.)

Men ingen rätt blå väska. Däremot hittade jag den rosa mattan och IKEA-väskan. Jag lämnade kvar den felaktiga blåa väskan och traskade de sju milen tillbaka upp till mamma.

Jag hittade ingen annan blå väska, det finns ingen!

Vid det här laget hade mamma blivit nästan hysterisk och var på väg ner i källaren för att leta själv. Hur nu det skulle ha gått till – rollator och långa, branta trappor är ingen bra kombo.

Till sist lyckades jag övertyga henne om fakta. För att försöka dämpa hysterin la jag till:

Och dessutom, din rosa matta ligger där nere och IKEA-väskan hittade jag också, full med adventssljusstakar.

Detta föll inte i särskilt god jord.

DEN IKEA-väskan har jag köpt, det var inte den jag menade!

(Nehej, hade du snott den andra IKEA-väskan, eller vad?)

Hur som helst, vilken väska ska du ha nu då???

Det slutade med en tredje tur ner till förrådet – för att hämta upp den felaktiga blåa väskan, som ju ändå var ganska rätt. Vid det laget var jag genomsvettig och ganska mör. Det tar på krafterna, ibland, att vara med mamma…

Mamma är otrolig på att lägga saker på

bra ställen.

Ställena är så bra att hon sen inte hittar prylarna när hon ska ha dem. Jag vet inte hur många gånger under en dag jag har letat efter hennes handväska, plånbok, en trasig glödlampa, handlingslappen, ett linne, en byxa, kaffemuggen… You NAME it!..

Precis innan jag skulle gå och lägga mig nu i kväll hade en BH och stödkragen försvunnit.

Mamma, jag ORKAR inte leta efter dem nu, jag är TRÖTT!

Men jag kunde ju inte låta bli att leta och jag hittade i alla fall stödkragen. Nu är bara frågan var jag har lagt MINA glasögon, MIN smutstvätt (den hittade jag i medicinpåsen…) och… Ja, vad var det nu igen..?

Read Full Post »

Liten tur på stan – och i Kina

Varning för lite snusk, dårå, i bokform!

Alltså vi skulle träffas på stan efter klockan 14 när Fästmön slutade jobbet idag. Bara det att hon fick jobba över i ett par timmar. Jag hade i och för sig trevligt sällskap av en vän som ringde mig medan h*n bilade upp till norra Sverige och sen en stund med pusslet, men det var ju Anna jag hade tänkt umgås med (forgive me, friend!). Nåja, hon ska vara glad att hon har jobb – och det är hon!

Vid 16.30-tiden sammanstrålade vi och gick då till en klädaffär med bra priser och rabatter. Anna gjorde en del inköp medan jag blev snudd på hysterisk av musiken som dundrade ut genom högtalarna. Det var mässingsblås, sambatakter, Pata pata och f*n vet vad! Jag sa till Anna att snart dansar jag loss, kände hur galenskapen kom krypande. Anna blev vit i ansiktet av rädsla och släpade med mig till provhytterna. Hon klev in med ett tiotal plagg, jag satt utanför och försökte undvika mig själv – vilket var svårt. Det var en ENORM spegel där jag satt. Och jag kunde se vilka likaledes ENORMT TJOCKA lår jag hade. Inte kul.

Mitt enda önskemål var att besöka Celsiusbokhandeln, som nu dessvärre konkar och snart lägger ner. Eftersom jag överlevde besöket i klädaffären blev detta därför nästa anhalt. Anna skulle dessutom leta efter en reseguide. Tyvärr hittade hon ingen, men jag gjorde ett riktigt fynd för endast 69 kronor:

En söt liten bok med svartvita pin up-bilder från Hollywood.

                                                                                                                                                          Affärerna började göra sig redo för fredagsstängning och varken Anna eller jag hade ätit sen nån gång på förmiddagen. Därför styrde vi kosan mot en kinakrog med bra priser. Och ja, Nurse Rached! Jag hade ju varit förutseende nog att lämna bilen hemma, så det blev två (2) starköl till maten. Ändå kunde jag äta med pinnar… 😆

Två öl och kinamat med pinnar.

                                                                                                                                                                  Anna var så söt och grönklädd och passade in finfint i restaurangens gröna soffor.

Man kan tro att detta är reklam för Rörstrands Grön Anna!.. De tu i bakgrunden råkade bara komma med på bild, men det är de säkert glada för. Jag menar, det är ju inte alla som får synas på Tofflans blogg!

                                                                                                                                                                     Fy faderullan så mycket jag åt… Två rågade tallrikar med mat – och sen färsk melon och konserverad frukt med en klick smält banan- och chokladglass blev det till dessert… Men till mitt försvar ska sägas att desserten svalkade skönt efter den något heta buffén.

Frukt till dessert kändes svalkande efter den heta buffén, men hjälp så mätt jag blev…

                                                                                                                                                                  Det blev nästan för mycket att klämma i sig kakj****n till notan, fast vad gör man inte för att få fram fortune cookie-lappen med sanningar på? Min kändes något kryptisk… (Själv kände jag mig nästan som tjockisen med mintkakan i Monty Python’s The Meaning of Life…)

Stjärnor nära mig på gång???

                                                                                                                                                            Bussresan hem gick bra. Jag överlevde alltså dagens BÅDA bussresor *ritar gigantiskt kors i taket* Vi tog en liten omväg hem och hamnade på Tokerian där vi inhandlade fredagssmaskens. Jag har nog hört att Anna har rafsat i sin påse, men min står orörd tills vidare… Nu ska jag snart kollapsa i TV-fåtöljen och snarka till Tyst vittne på TV4plus.

                                                                                                                                                               To be continued…

Read Full Post »