Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘narkosläkare’

Nej, jag orkar fan inte vara snäll. Men sanningen är att jag HAR erbjudit flera stycken min plats här. Ingen vill ha den. Ingen vill ha en stor, FET kniv stucken i sig i morgon. Det är Lucia i morgon och på TV sänder man från Uppsala. Jag brukar försöka titta på Lucia-TV (gammal familjetradition), nu får jag väl se andra ljusets änglar…

ängel

Den här ängeln fick jag av Fästmön för ett tag sen.


Jag hade tänkt föreslå
narkosläkaren att man skulle såga av min onda häl på samma gång, när jag redan är sövd, menar jag. Rationellt och bra, kanske till extrapris rentav. Men han pratade inte svenska. Inte så mycket engelska heller.  Anmärkningsvärt, tycker jag!

Annars då? Jorå, de är rätt snälla här även om jag har fått fylla i samma jävla hälsodeklaration tre gånger på kort tid. Inget var inlagt i min journal heller. Till sist känner jag bara för att lämna trams-svar, men sen tänker  jag att det kanske, KANSKE slår tillbaka på mig själv…

Men en bra grej var att jag äntligen, vid 50 års ålder, fick veta vad jag har för blodgrupp!

Läkarundersökningen gick bra. Jag hade tänkt vägra kandidat, men kandidaten var varsammare än doktorn. Doktorn, som började tjafsa om varför jag inte plockat ut mitt recept 2010… Tänkte vråla:

Varför opererade ni mig inte då i stället så jag hade sluppit lida i två år till?

Men det sa jag inte, bara muttrade nåt om att det var otänkbart av olika skäl.

Annas snälla mamma och den mest älskade Annan skjutsade upp mig hit. Det var så skönt, för jag var väldigt medtagen av gårdagens kroppsliga protester. Det är så gott att veta att familjen bryr sig! Min egen lilla mamma har redan ringt Anna och varit hysterisk, jag har ringt mamma och försökt lugna. Min nästan-bror skickar inkännande mejl och mamma-kusinen B med man tankar och kramar. Och alla kära ni som skickar hälsningar här… JAG ÄR ÖVERVÄLDIGAD! TACK!

I morgon lär jag nog inte blogga. Jag lär nog vara ganska död för världen. Du vet, ont krut… etc etc… Det värsta är att jag måste ta av mig förlovningsringen. Fy!


Livet är kort. Tyvärr kan jag inte se Lucia i morgon bitti för Södra tornet står i vägen.

Read Full Post »

Idag är det sista arbetsdagen på ett tag för mig på institution 2, i morgon för institution 1. Jag har ägnat hela förmiddagen åt att avboka, styra om och trixa och fixa inför en sjukskrivning som jag inte vet hur lång den blir. Inte heller är min anställning förlängd formellt sett. Jag låg och grubblade på det fram på småtimmarna, så jag jagade ifatt en personalmänniska som var riktigt bra att prata med. En sån där av den gamla stammen. Östgöte, dessutom, och bara det… Nu kollas allting upp, för det är sagt att jag ska vara kvar till dem 31 mars.

Jag har sjukanmält mig från onsdag i systemet och lämnat slutdatum öppet Det känns lite… läskigt. Tänk om jag inte kommer tillbaka så att jag kan fylla i det… Jaa, det är såna orostankar som far genom huvudet också. Det är så märkligt. För ett år sen ville jag inte leva – och nu vill jag inget hellre! Det var ett par saker som förändrade mitt sätt att tänka. Dels var det några personer som inte bara snackade utan som gjorde nånting konkret: det var vännen K, som inte lät mig vara ifred, det var kollegan L, som pratade med en av mina dåvarande chefer som ordnade en förlängning av mitt vikariat och det var Den Mest Älskade – som jag ju faktiskt inte vill lämna! Inte än, i alla fall! Och sen var det mötet med Annika Östberg och orden hon skrev i min bok:

Livet är en gåva!

Och eftersom livet verkligen är en gåva bör jag förvalta gåvan väl och inte förstöra den. Dessa människor och dessa ord har hjälpt mig vidare. Nu sitter jag här och det är snart jul igen.

Eklöv

Livet finns i lövet även om det inte ser så ut på bilden.


Jag har skrivit ett frånvaromeddelande
som går till alla som mejlar mig och jag har pratat med växeln om att stoppa alla mina telefonsamtal tills vidare. I frånvaromeddelandet till mejlarna var jag tvungen att ange ett slutdatum, men jag skrev också några rader om att det är osäkert när jag kommer tillbaka.

Det är så märkligt att anmäla sig frånvarande för en tid man inte vet när den upphör, bara när den börjar. Jag blir inte så glad åt dessa sysslor, så det är skönt att veta att Anna finns hemma när jag kommer hem. Eller i alla fall i kväll – jag tror att det var julklappsinköp på agendan idag.

Jag har avbokat fakultetsdagen på onsdag. Den börjar efter lunch, men då är jag redan inlagd och har samtal med narkosläkare, kirurg och sköterskor om vad som komma skall. Anna följer med mig upp till sjukhuset och stannar så länge hon kan (hon börjar jobba klockan 16 på onsdag). Jag har avbokat jullunchen med institution 2 och ska avboka den med institution 1. Det känns som om mitt arbetsliv, inte bara mitt liv, stannar upp helt. Hämtar andan, håller den, darrar i osäkerhet och vånda…

Jag avbokade en lunch i fredags och jag har avbokat en lunch idag. Det är som att jag inte orkar träffa människor öga mot öga, inte heller prata med nån i telefon, eller så. Skäms jag? Njae, jag är nog rädd – och jag är rädd att visa min rädsla. Och så har jag ingen aptit, faktiskt! Igår kväll skulle jag göra en förmiddagsmacka till idag, men brödet var mögligt. Jag överlever det. Jag har tagit en mugg cappuccino och tackar dig som har hållit mig sällskap i inlägget ända till punkt.


Livet är kort.

Read Full Post »