Bodyparts den 30 januari 2015

Ett kroppsligt inlägg.

---

 

En hand. En vänsterhand. Min vänsterhand. Utsidan av den. Och ringen som har suttit på ringfingret sen den 8 november 2008. Det står Anna i ringen. Anna är en del av mig. Symbolen för evighet bär hennes namn och den sitter på mitt finger. Den är stor, kärleken. Och ringen bär jag med stolthet.

Min vänsterhand med förlovningsring.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det enda rosa jag äger

Varning för snusk!

Jag hittade det! Det enda rosa föremålet jag äger! Det hade hoppat upp och placerat sig i mitt senaste på väggen monterade kast. Du vet detta…

Det rosa låg i det äkta kastet.

Men nu när jag tittar på bilden ser jag ju att jag faktiskt har ett rosa spelande ljus ovanpå det lägre kastet. Där ser man, det är mycket om mig jag inte vet…

Fast åter till det där andra rosa nu, det jag skrev om häromdan. Så här är det, hållet i min hand, som synes (finns väl bara en till som har en sån SNIGG förlovningsring som jag och det är min fästmö!):

Det här tog jag i juli 2007.

Imponerande eller hur?

Livet är kort.

Read Full Post »

Orkar fan inte vara snäll…

Nej, jag orkar fan inte vara snäll. Men sanningen är att jag HAR erbjudit flera stycken min plats här. Ingen vill ha den. Ingen vill ha en stor, FET kniv stucken i sig i morgon. Det är Lucia i morgon och på TV sänder man från Uppsala. Jag brukar försöka titta på Lucia-TV (gammal familjetradition), nu får jag väl se andra ljusets änglar…

Den här ängeln fick jag av Fästmön för ett tag sen.

Jag hade tänkt föreslå narkosläkaren att man skulle såga av min onda häl på samma gång, när jag redan är sövd, menar jag. Rationellt och bra, kanske till extrapris rentav. Men han pratade inte svenska. Inte så mycket engelska heller.  Anmärkningsvärt, tycker jag!

Annars då? Jorå, de är rätt snälla här även om jag har fått fylla i samma jävla hälsodeklaration tre gånger på kort tid. Inget var inlagt i min journal heller. Till sist känner jag bara för att lämna trams-svar, men sen tänker  jag att det kanske, KANSKE slår tillbaka på mig själv…

Men en bra grej var att jag äntligen, vid 50 års ålder, fick veta vad jag har för blodgrupp!

Läkarundersökningen gick bra. Jag hade tänkt vägra kandidat, men kandidaten var varsammare än doktorn. Doktorn, som började tjafsa om varför jag inte plockat ut mitt recept 2010… Tänkte vråla:

Varför opererade ni mig inte då i stället så jag hade sluppit lida i två år till?

Men det sa jag inte, bara muttrade nåt om att det var otänkbart av olika skäl.

Annas snälla mamma och den mest älskade Annan skjutsade upp mig hit. Det var så skönt, för jag var väldigt medtagen av gårdagens kroppsliga protester. Det är så gott att veta att familjen bryr sig! Min egen lilla mamma har redan ringt Anna och varit hysterisk, jag har ringt mamma och försökt lugna. Min nästan-bror skickar inkännande mejl och mamma-kusinen B med man tankar och kramar. Och alla kära ni som skickar hälsningar här… JAG ÄR ÖVERVÄLDIGAD! TACK!

I morgon lär jag nog inte blogga. Jag lär nog vara ganska död för världen. Du vet, ont krut… etc etc… Det värsta är att jag måste ta av mig förlovningsringen. Fy!

Livet är kort. Tyvärr kan jag inte se Lucia i morgon bitti för Södra tornet står i vägen.

Read Full Post »

Nedstämt, kalas, tjat… och förlovningsdag!

Jo jag var ju rätt nedstämd igår på seneftermiddagen när jag kom hem. De fyra akupunktursessionerna har inte gjort nån som helst nytta. Nån annan smärtlindring har jag inte fått. Husläkarmottagningen hade inte tid att ta emot mig tidigare i höstas när jag ringde utan hänvisade mig direkt till sjukgymnasten. Nu måste jag ringa mottagningen IGEN och stå med mössan i hand för att höra om jag kan få nånting som tar udden av den värsta smärtan. Närå, jag tänker visst inte springa nåt maraton, men jag vill kunna gå utan att det gör alltför ont, till exempel till närmaste lunchstället på jobbet eller Tokerian.

Tårarna sprutade medan jag skurade i våtutrymmena hemmavid. Det finns inget bättre än att skura och städa när nånting gör så ont att man gråter! Jag skrev ett riktigt gnällinlägg och se! Framåt aftonen hörde Mie av sig och erbjöd mig en kompis till min krycka! Vilka snälla människor det finns!

Jag satt och softade lite vid datorn när det plingade på dörren. Utanför stod Lucille (som egentligen heter nånting helt annat) med den felande dynan till min samling köksstolar. Mina stolar var nämligen på kalas i helgen – de brukar vara det ibland. Självklart var jag tvungen att fråga om kalaset. Det bar sig inte bättre än att Lucille kom in och slog sig ner och berättade hur gräsliga barn kan vara. (Som om jag inte visste det…) Stackars familj! Till och med storasyskonet reagerade på ljudnivån.

Jag ringde mamma för det var tre dar sen. Det blev tjat om julen IGEN och jag bröt nästan ihop. Det är bara snack om hur ensam hon är och blir, men jag blir väl också ensam i jul om jag är nyopererad? Inte orkar jag åka nånstans, jag vill väl bara ligga och ta det lugnt? Så berättade jag om hälen och att jag behöver två kryckor. Mamma förstår inte att jag nästan inte kan gå ibland. Hon liksom vill inte förstå, känns det som. Så jag sa att om hon ringer hit nån gång får hon låta många signaler gå fram eftersom jag inte kan springa efter telefonen.

Så la vi på och jag la telefonen ute i köket och satte mig i arbetsrummet igen. Naturligtvis ringde det. Det var… mamma igen. Som berättade om sina bananflugor och sin städtjejs tips och så vidare.

Men det har du ju redan berättat…

sa jag.

Har jag?

svarade hon.

Ja, det går ju inte att bli irriterad, men hälen är ond och när vi hade lagt på igen kom det några tårar igen. Inte för att det är synd om mig utan för att det gör så ont att gå.

TV-serien Stalker hade premiär igår kväll och jag måste säga att det var skrämmande att höra och se hur dessa förföljare beter sig. Påminner till viss del om somliga som förföljer mig på olika sätt. Jag är både rädd och förbannad, men det var skönt att få bekräftat att dessa människor är väldigt sjuka. Samtidigt är det inte roligt att ha galningar efter sig. Vem vet när spärrarna släpper..?

Idag är det Fästmöns och min förlovningsdag. Vi ska fira den i nästa vecka, men det klart att jag tänker och längtar! Och tycker att det är väldigt irriterande att jag har fått eksem av förlovningsringen…

 

Livet är kort.

Read Full Post »

Nog är det lite sol, här…

Onsdag och då kan nästan inget stoppa Tofflan från att ta sig till Thaistället för veckans mest kulinariska lunch – kycklingspett med ris och en fantastisk jordnötssås! Nere i entrén mötte jag E som kom och balanserade på såväl kryckor som en låda med sin avhandling. Runt omkring var det fullt av FRISKA människor, men ingen lyfte ett finger för att hjälpa E. Jag la min bok och mina solbrillor på golvet och så tog jag lådan ända in i hissen. Armstyrkan är det inget fel på. Däremot torde det ha varit en syn med en med kryckor och en som haltade svårt, kånkades på en låda…

Idag skiner solen lite och jag hade som sagt gett mig fan den på att promenera till Thaistället. När jag inte har ont i hälen tar det mig tio minuter, ungefär, att gå dit. Nu tar det minst 20. Jag hade rejält ont när jag kom fram. Stannade då och då för att vila foten – och ta en och annan bild. Det blåste friska och kyliga vindar, så det var skönt med handskar.

Ett orange litet träd fastnade i Ajfånens kamera.

På Thaistället träffade jag N från fakulteten och N frågade om hälen. N är en sån där spring-person och eftersom hälsporre är en typisk löparskada var intresset genuint. Fast för min del är det ju ingen löparskada utan en förslitning – i kombination med övervikt (jag skulle helt klart INTE slå en pensionär…) och extremt korta hälsenor.

Dagen har avlöpt bra, jag har fått mycket gjort. Foldern är levererad till grafikern, i sekunden efteråt hade beställaren upptäckt ett korr-fel och det kom ett argt mejl… Det hade ju varit HIMLA bra om just den beställaren nån gång är på sitt arbete så att vi till exempel kan motläsa korrektur… Men det ordnar sig med det, foldern ska inte tryckas den här veckan, för beställaren har inte bestämt upplaga och är dessutom bortrest.

Startsidan har fått sig en rejäl omgång. Jag har lagt in nya texter och länkar, en karta samt en jättefin bild. Nu ska den bara godkännas av prefekten innan den publiceras. Och så väntar en undersida på att en studierektor ska göra den.

I morgon förmiddag ska jag berätta för prefekt 2 om mitt arbete med kommunikation på institution 1 och vad det arbetet har resulterat i. Jag hoppas få göra nånting liknande på institution 2, nämligen. Efter lunch kommer fakultetskommunikatören och intervjuar prefekt 2 och hans deputy och mig angående institutionens kommunikationsarbete generellt.

Här fotar jag en lustig spegel på vägen till lunchstället.

Och så är det Fästmöns och min fjärde förlovningsdag i morgon! Eksemen på fingret där min förlovningsring sitter blossade upp igår igen, så jag smörjer och smörjer och smörjer med kortisonsalva. Dessutom läste jag nånstans att man inte ska tvätta händerna med tvål och vatten utan sprita sig i stället, så det gör jag efter toabesök på jobbet, i alla fall.

Nålar i hälen, en tur till BRF:s brevlåda med ett omdöme om fönsterbytet samt en tur till soprummet är min eftermiddag och kväll. Och så TV-programmet Stalkers, som sagt, icke att förglömma!

Livet är kort.

Read Full Post »

Natten som var: Bzzzzz… och PIIIIIIP!

På natten ska man sova. Jag går och lägger mig ganska tidigt eftersom jag ju måste kliva upp tidigt också. På kvällarna är jag trött. Vissa kvällar dimper jag ner i sängen redan vid 21-tiden. Det beror inte enbart på vanlig kvällströtthet, utan det är ju nånting som härjar i kroppen, som en del av er vet. Men snart ska det inte härjas mer.

Kvällstrött.

Jag brukar somna snabbt. Läser nåt kapitel, sätter på sovrums-TV:n på lagom tyst ljudnivå. Just när jag är på väg att somna stänger jag av TV:n med fjärrkan.

Igår var inget större undantag. Först. Jag gick och la mig vid 22-tiden, somnade snart – bara för att vakna vid midnatt. De sedvanliga kramperna satte in, framför allt i vänsterbenet. Händerna var avdomnade, som varje natt. Jag slocknade igen. För att vakna vid tvåtiden – av att Ajfånene bzzzzzade. Jag måste nog sätta den på tvärtyst över natten hädanefter. Den bzzzzzar nämligen på mig så snart jag får mejl eller nån kommentarer på bloggen eller det twittras om mig eller så. Vissa nätter sover jag väldigt lätt och då vaknar jag av bzzzzzet. Dumt av mig.

Men jag somnade om. För att vakna nån timme senare, strax efter klockan tre, av att det pep nånstans i lägenheten. Nej, det var inte brandlarmet, utan ett annat larm – det som sitter under diskbänken och som ska varna för vattenläckor. Tjolahopp, liksom, klockan tre på natten… Det var bara att masa sig upp igen och kolla om det fanns nån läcka. Naturligtvis fanns det inte det – det var som vanligt batteriet som hade tagit slut! Varför tar alltid alla såna där larmbatterier slut mitt i natten? Turligt nog hade jag ett nytt batteri i kylen som jag plockade fram. Sen fick jag riva ut alla sophinkar, ta loss vattenlarmet, byta batteri och koppla in igen. Det tog väl nån kvart – och sen var jag förstås klarvaken. Då var klockan närmare halv fyra och 6.10 skulle harpan på Ajfånen väcka mig. Så nej. Idag är jag inte pigg efter en natt med bzzzzz och piiiiip…

Som grädde på moset har jag en längre tid dragits med ett irriterande kontakteksem. Troligen är det min förlovningsring jag är allergisk emot. Jag har varit röd på fingret av och till, men den här gången har det röda samt klådan och svedan tagit mitt finger i besittning sen i somras. Trots kortisonsalva på recept vill det inte läka.

Det syns dåligt på foto, men eksemet sitter på ringfingret, där jag har förlovningsringen.

 

Man tror inte att man kan vara allergisk mot guld och jag skrattade lite tyst för mig själv när mamma hävdade att hon har även den åkomman. Hon har ju liksom allt och guldallergi hade jag inte hört talas om! Men så googlade jag och fann att man visst kan vara guldallergisk. Fast det är ju inte guldet i sig man är överkänslig emot utan andra ämnen i smyckena som gör dem mindre rena. Min förlovningsring är i 18 karat guld, som säkert är uppblandat med nickel och allt möjligt. Om ringen hade varit i 24 karat kanske jag hade varit symtomfri. Ett synnerligen tiny problem, kan tyckas, men till saken hör att jag ju faktiskt vill vara förlovad med Fästmön. Hur jag gör nu vet jag inte riktigt. Tidigare har eksemen försvunnit efter några dagars behandling med kortisonsalvan, nu tycks de inte vilja ge med sig.

Och nu blir det djupt! Avslutningsvis, några frågor som du gärna får kommentera:

1. Om två eller flera träter, är det då möjligt att det kan vara bara ens fel?
2. Är det OK att ventilera en konflikt med personer som den man har en konflikt med känner, men inte med den man har en konflikt med?
3. Om jag inte kan bli förlåten, är det ändå möjligt att jag kan förlåta? (Den här frågan är synnerligen viktig för mig!)
4. Är en skuld evig eller kan allting leda till försoning?
5. Mår en människa bättre av att fortsätta hata den som har gjort henne illa än att försöka försonas?
6. Är man en bättre människa om man kan välja mellan hat och försoning och man väljer att fortsätta hata?
7. Vad är meningen med livet?

Tack på förhand för dina kommentarer! 

Livet är kort.

Read Full Post »

Yet another Royal Wedding…

Det har väl knappast undgått nån idag, rojalist som republikan, att det ska rustas för Royal Wedding i the UK nästa år. Prins William förlovade sig med sin tjej Catherine ”Kate” Middleton redan förra månaden, i Kenya. De tu har varit ett par i fem år, ungefär.

Prins William och hans blivande fru Kate.

                                                                                                                                                               Jag minns när Williams föräldrar Diana och Charles gifte sig. Det skedde under den tiden jag bodde i södra England. I sommar blir det exakt 30 år sen… Och jisses vilket ståhej det var! Det var nog baske mig värre än bröllopet här i år mellan Victoria och Daniel… Jag minns att jag tyckte att Diana var så vacker, samtidigt som hon på sätt och vis var en tjej från folket – vilket hon ju egentligen inte var alls. Samtidigt var hon hemlig, lite mystisk och ganska skygg. Dessutom var hon ju bara ett år äldre än jag och knappt 20 år när hon gifte sig. Sista tiden i äktenskapet med Charles såg hon inte alls lycklig ut på pressbilderna. Tyvärr gick hon bort alldeles för tidigt och mycket tragiskt i en bilolycka i Paris 1997.

Den blivande brudgummens föräldrar Diana och Charles på sin bröllopsdag.

                                                                                                                                                   Williams pappa Charles, däremot, gifte om sig 2005 med en kvinna som nog hade passat honom bättre från början, Camilla Parker-Bowles. De delade många intressen, men var faktiskt också ett par redan år 1970. Då var Diana nio år. Därmed menar jag INTE att en alltför stor åldersskillnad mellan Diana och Charles var en bidragande orsak till skilsmässan, men jämfört med Diana framstod Charles allt som oftast som en riktigt träbock i mina ögon. Det relativt nyblivna fästfolket William och Kate är 28 år båda två. Mycket smartare, anser jag.

Prins William har gett sin fästmö sin mors förlovningsring som består av safirer och diamanter. Ett smart och ekonomiskt drag eftersom bröllopet lär kosta en hel del. Dessutom firar drottning Elizabeth diamantjubileum 2012, det vill säga 60 år på tronen.

Prinsessan Dianas ring, numera Kates.

                                                                                                                                                         Vi får hoppas att pressen, särskilt den brittiska, är snällare mot prins Williams blivande fru än den var mot hans mamma. Men paret råkade illa ut redan 2007 när deras förhållande bröts, troligen på grund av det hårda trycket från media.

Hur MITT år i södra England slutade? Äh, jag rymde med mjölkmannen, men DET är en helt annan historia!..

Read Full Post »