Tyskt rekviem

Ett inlägg om en bok.

---

Uppdaterat inlägg: Lördagen den 22 november har Deckarakademin sitt höstmöte på det 25-årsjubilerande Svenska Deckarbiblioteket i Eskilstuna. Då utses vinnarna!

 

Att börja läsa den sista delen av en trilogi deckare är definitivt att börja i fel ände. Men nu blev det så därför att Philip Kerrs bok Tyskt rekviem är en av fem nominerade böcker av Svenska Deckarakademin till Årets bästa utländska (till svenska översatta) kriminalroman. Och just av det skälet – nomineringen – hamnade den hos mig för att läsas och skrivas om (trots att en kleptoman stulit min bäste recce-penna…) Boken är utgiven av förlaget Historiska Media.

Boken har sin början 1947 i ett sönderbombat Berlin. Förre kriminalpolisen Bernie Günther försöker jobba som privatdetektiv. Det uppdrag han får handlar om att utreda mordet på en amerikansk officer i Wien. Bernie reser dit, lättad att slippa ifrån hustrun, som uppenbarligen haft en älskare eller flera. Dessvärre är Wien ingen lugn plats. Där vimlar av alla sorters spioner – tyska, ryska och amerikanska. Dessutom nalkas det kalla kriget.

Det här är en riktigt hårdkokt deckare. Den är bitvis så hårt kokt att den påminner om Bill & Ben-böckerna och Vilda Västern – med den skillnaden att detta är kvalitetslitteratur. Språket är ibland så rakt på att man nästan skär sig på dess kanter. En bok som börjar med en entré av en man som liknar en elak gammal babiankung kan nog inte vara annat än vass.

Jag slås av hur kyligt scenerna kring samlagen i boken skildras:

[…] Det var snabbt gjort, för hennes del expedierat med nästan yrkesmässig nonchalans, som om hon givit någon ett lavemang. I samma ögonblick jag var klar begav hon sig iväg till badrummet nästan utan att ens ha fått färg på kinderna och med det använda gummit i handen som om det vore en död mus hon hittat under sängen. […]

I övrigt är detta en ganska blodig historia, full av tortyr av det groteska och otäcka slaget. Eller vad sägs om en korkskruv i nåns knä? Och när huvudpersonen träffar en person han trott blivit avrättad sveper han en vodka och utbrister:

[…] Döden klär dig, Arthur. Du ser frisk ut. […]

Lite för hårdkokt för min smak, men väldigt välskriven är mitt samlade omdöme. Högt, med andra ord!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nattens äventyr: Kamper med dinosaurier och IKEA

Ett mardrömsinlägg.

---

 

Igår kväll gick jag och la mig med såväl iskall nästipp som kalla fötter. Tippen var kall även i praktiken, fötterna mer åt det teoretiska hållet. Vad har jag gett mig in på? Kan jag slutföra det här? Ska det falla på teknik och arbetsredskap eller för att det innehållsmässigt inte är tillräckligt bra? Om det blir verklighet, kommer folk att håna mig ännu mer än de redan gör? Det var åtskilliga frågor som rymdes i de kalla fötterna. Sen somnade jag.

Jag drömde om dinosaurier. När filmen Jurassic Park kom var jag vuxen. Jag har inte ens sett den. Men den var stor. Alla barn blev som tokiga i dinosaurier. Den fascinationen kunde jag inte förstå. Jag tyckte att djuren var hemska. De var stora och groteska, för att inte tala om utdöda. Typiska mardrömsdjur, alltså. Och i natt klev de in i min dröm. De inte bara klev omkring, jag brottades med dem. De var svarta, blöta och hala och jag kämpade tappert tills jag insåg att det var en dröm. Då lyckades jag tvinga mig själv att vakna. Det var mitt i natten, mina armar värkte efter dinosauriebrottningen, men det hade bara varit en dröm. Tack och lov!

Ungefär en sån här brottades jag med innan jag väckte mig själv, men den var svart, blöt och hal. (Bilden är lånad härifrån.)

 

Jag hade bara fått en sån här levererad och jag var ilsken.

Inte vet jag hur mycket klockan var men det måste ha varit mitt i natten. För jag lyckades somna om. Efter ett tag tog nästa mardröm vid: jag hade beställt möbler och teknisk utrustning (!) från IKEA. Egentligen är det inte nån mardröm att nätshoppa från IKEA. Mardröm blir det när det när man handlar i varuhus så stora att man kan gå vilse i dem. Eller när det blir fel. Och det blev det i min dröm!

Möbler och utrustning, allt i svart, förstås, levererades hem till mig. Jag bodde ihop med min mamma i huset hon flyttade ifrån 2010. Jag hade bland annat beställt bokhyllor. Bara en levererades trots att jag skickat efter två. Därför blev jag tvungen att åka till IKEA och rätta till det hela. På IKEA fick jag tag i en hjälpsam kille. Han försökte få tag i nån som kunde åka ut till huset med ytterligare en bokhylla samma dag – jag var gissningsvis ganska arg och otrevlig. Men det krävdes att nån var hemma. Mamma var ju hemma, så det var lugnt. Trodde jag. Hjälpsamma Killen ringde upp mamma på högtalartelefon. Mamma blev hysterisk, för hon förstod inte vad han sa. Till sist fick jag som stod bredvid skrika

Mamma, mamma, det är jag! Lyssna nu, det är jag som ringer!

Mamma trodde att de hade kidnappat mig och nu skulle de komma och hämta henne också. Sen vaknade jag. Jag vet inte om IKEA levererade ytterligare nån svart bokhylla till mig eller inte. Men klockan var sex och det var ingen idé att försöka sova mer. Jag är trött och det känns inte som om jag har sovit alls.

Mina nätter är mer händelserika än mina dagar, känns det som. Alla strider jag utkämpar, all ilska som kommer fram i drömmen har med de kalla fötterna att göra, det vet jag. Eller händelserna bakom. Nu gäller det för mig att värma fossingarna och inte ge upp – jag har ju kommit så här långt…

Drömde DU nåt jobbigt i natt? Eller nåt roligt? Spännande? Konstigt? Skriv några rader i en kommentar och berätta så blir jag glad!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Söndagstankar från soffan

Det är svårt att veta ibland vad jag ”får” skriva om här på bloggen som inte irriterar eller upprör människor. Om jag skriver om nånting som engagerar mig får jag, bakom ryggen, förstås, höra att jag är

en åsiktsmaskin.

Och skriver jag om mig själv är jag

en egoist som bara tänker på sig själv.

Men nu ska jag tänka på mig själv och högaktningsfullt skita i dessa negativa personer, människor som antagligen bara mår dåligt och har svårt att tåla om andra är glada eller mår bra en liten stund. För inget är för evigt, inte livet, i alla fall. Det lär nog en och annan bli varse om vad det lider. Och så som jag känner just nu hoppas jag att den skämsmössa man står med då är stor och förbannat tung.

Jag hämtade familjens överhuvud med sällskap på en plats i Svartbäcken igår eftermiddag. Då hade jag kämpat med illamåendet länge, men bestämde mig för att försöka dämpa det med en tablett och bara strunta i kallsvetten som rann nerför ansiktet. Det gick ganska bra. De två damerna hade inhandlat en fin sak, en äkta vara, på uppdrag av mig. Fast det hade nog slunkit med lite för egen del i påsen också. Mer om varan kommer senare!

Hemgjord pizza stod på menyn och Anna bakade som febrilt – och nu rann svetten nerför hennes ansikte. Var och en fick önska vad de ville ha på sin del. Eftersom somliga tyckte att jag skapat nåt

groteskt! 

sist, beslöt jag mig för att vara lite måttlig och bara lägga kalkonsalami, champinjoner, tomater, svarta oliver, grön paprika och fetaost på min del. Eh… Toppat med lite béarnaisesås, förstås. Jorå, jag blev mätt och halva pizzan finns kvar – tills nån utsvulten hittar den.

Jag ska erkänna att Jerrys kommentar till ett av mina inlägg här nedan gjorde mig både arg och ledsen. Och om det kan glädja honom blev det lite dämpad stämning. Det är ju inte bara jag som kan läsa och berörs.

Tårar eller inga linser gör tillvaron suddig. 

Vi kunde sitta en stund på ballen* efter middagen, Anna, jag och en av de yngre. Det var ganska varmt, så det dröjde en stund innan Anna var söt och hämtade tröjor åt oss.

Senare på kvällen blev det slötitt på TV, en film som heter Tvivel med bland andra Meryl Streep, min favoritskådis. Tyvärr orkade vi inte se färdigt den, det var ju ingen actionfilm, så ögonlocken blev tunga. Men nån gång vill jag se den, för den hade ett intressant tema: pedofili inom kyrkan.

En nunnas kamp mot en populär präst i Tvivel.

Idag hade vi tänkt åka och titta om det finns några positionsstolar till ballen till bra pris, men vädret är allt annat än lockande – det vräker ner. Så det blir nog bara en tur till ICA Solen för att få hem lite förnödenheter till veckan.

Huvudvärken och illamåendet vill inte ge med sig och idag har jag fått kämpa för att inte kräkas. Buken är stinn, men alien har hållit sig lugn och jag har inte haft nån mer blödning sen igår förmiddag. Jag bekämpar eländet, med alla krafter jag har och tänker inte låta energitjuvar ta sig in i mitt hjärta idag.

*ballen = balkongen

Livet är kort.

Read Full Post »

Soligt!

Gårdagen gick sannerligen i regnets tecken. Det var sånt eländigt väder att jag inte orkade bära in varorna jag varit och handlat från bilen när jag kom hem. De fick ligga kvar till dess att jag hade hämtat hem Fästmön från jobbet. Men idag är det fredag – och solen lyser som ett eldklot på himlen. Vilken skillnad det är för humöret! Ljuset gör en mycket piggare! Men, som B sa när jag kom till jobbet:

Det ska bli regn till eftermiddagen!

Snacka om positivt tänkande… Jag är emellertid säker på att B har rätt, för det har varit många såna här dagar de senaste månaderna. Alltså dagar med synnerligen varierande väder. Och som min före detta kollega A brukade konstatera började det alltid regna vid 16-tiden, just som A skulle cykla hem från jobbet.

Jag fotade morgonsolen från jobbets balle* i morse!

Anna hade sovit dåligt i natt av olika skäl och själv vaknade jag av att min alien bråkade. Jag fick tvinga mig ur sängen så att jag inte skulle drabbas av Uppsala blodbad, men se där fanns ingenting! Tänk, TÄNK! om min kropp har helat sig själv genom de tankar och den kraft jag har inuti… Det är nästan… fantastiskt. Fast jag vågar inte riktigt tro på att det inte kommer nåt bakslag. Sen vore det bra om jag kunde utnyttja kraften till att få ordning på hälen i stället. För den är väldigt ond nu. Så ond att jag tänker mig ringa doktorn nästa vecka. Jag pallar inte mer.

I morgon åker jag ut till Himlen där förhoppningsvis familjen är komplett. Det känns som om vi ses så sällan, men det har inget med viljan att göra utan andra saker. Anna och jag har diskuterat mat och på lördag kan det bli nånting som en i familjen kallade min version av

grotesk!

Först ska jag jobba lite, emellertid. Glädjande nog noterade jag att min trädnyhet nåt ut i media enbart genom hemsidan och inget pressmeddelande. Ibland är det värt att testa! Men självklart hoppas jag på lite större genomslag, kanske under dagen. Jag ska också skriva lite om lokalproducerad mat och fördelarna med det. Våra forskare har synnerligen goda belägg för fördelarna!

*jobbets balle = balkongen på arbetet

Livet är kort.

Read Full Post »

Pizza för plåtmagar?

På den här bloggen har det skrivit om Pizza Grotesk, färgflagor i pizzor, vidriga pizzor, hela julbordet på pizzan och jag vet inte vad. Och nu är det metall. I pizzan. Det värsta är att man har hittat det på en pizzeria – i Uppsala!

En kund hittade metallbitar i sin pizza och vid en inspektion visade det sig att såväl plåtar som pizzaspadar var slitna. Köket var för övrigt smutsigt och hade spindelväv… Urrrrk… vågar jag äta köpepizza igen???

Kanske säkrast med hemgjord pizza..?

Read Full Post »

Reflektioner under strykning

Jag har haft en skön, men kort helg ute i Himlen hos Fästmön och barnen. Igår inleddes den med storhandling på Tokerian och det är ju förstås inte nån favoritsysselsättning. Anna var stressad och jag hade ont i huvet – ingen bra kombo. När vi väl kom hem med alla 7411 kassar hade vi köpt fel pizzadegsmix och så hade vi förstås glömt väsentligheter som disktabletter till diskmaskinen… Tröttsamt…

Vår vagn var fullare än så här.

Till lördagsmiddag blev det hemgjord pizza, vilket känns betydligt nyttigare än den man köper ute. Sen kan ju också var och en ha på nästan det var och en vill ha på sin del. Jag försökte att inte göra nån grotesk pizza, nåt som Frida brukar anklaga mig för att göra. Det blev lök, svamp, grön paprika, räkor och fetaost på.

Den ursprungliga Pizza Grotesk från i somras.

På kvällen ugglade jag framför TV:n och såg Stjärnorna på Slottet ensam samt Morden i Midsomer med Anna. Linn var på bio, Johan spelade på sitt rum, Elias spelade på rummet och ritade lite när han tröttnade och Frida-stackarn hostade och hostade och hostade. Idag var vi och inhandlade slemlösande till henne och så fick hon varm nyponsoppa. Vi hoppas det gör susen!

Lilla Anna och hennes gäng.

Idag var vi iväg och kompletteringshandlade. Jag lämnade in mitt Lotto och hade inte vunnit ett öre. Det blev en fika i Himlen innan jag tuffade in till stan igen och den underbara strykhögen som väntade på mig i New Village… Jag brukar inte ha nåt emot att stryka, men idag var det tungt och tufft. Egentligen hade jag tänkt stryka i morgon kväll. Planerna blev emellertid ändrade så Elias ska hänga med mig medan Anna jobbar kväll. Och då är det ju inte så roligt om jag stryker, eller hur?!

En sak som är bra med strykning är att jag brukar stå och tänka och reflektera över saker och ting under tiden. Det här inlägget, till exempel, kom till i tanken vid strykbrädan!

Idag kom jag emellertid också att fundera över hur olika syn två människor kan ha på händelser och skeenden. Typ som Felicia Feldt och Anna Wahlgren. I slutet på 1990-talet kom jag att arbeta med en man som senare skulle skriva en bok om mig där han talar om vilken elak person jag är. Eller var. Eller blev! Jag var nämligen hans arbetsledare och arbetsbiträde i en och samma skepnad! Den här mannen har hängt ut mig med namn, jag tänker inte göra det samma. Jag tänker ge min version, här och nu. OK, jag kanske inte var så glad och sprudlande alla gånger, men att gå igenom en skilsmässa samtidigt som man har en medarbetare som sällan dyker upp när han ska, och som vägrar att delta i möten och utföra de arbetsuppgifter han blivit tilldelad etc – det blir lite för mycket. Ja, det hände att jag blev arg. Men mest besviken blev jag nog på det hela år han lurat mig att han inte kunde äta för egen maskin – jag matade honom. Sen kom det fram att han klarade det hur bra som helst. Men nej, man får inte säga nåt till nån som är handikappad för då diskriminerar man. Så jag teg och matade.

Under den tiden vi jobbade tillsammans passerade tre chefer revy. Alla tre ville göra sig av med min medarbetare, men jag var dum nog att hålla honom om ryggen – till dess att jag inte kunde längre på grund av mitt eget rykte. En av cheferna kallade min medarbetare

En jävla diva!

Det kan man förstås inte säga till nån som är handikappad. Nej, det kan väl en chef inte säga till nån medarbetare what so ever? Eller? Men att en chef får ta upp ens homosexualitet i samband med ett arbetsmöte, det är mera legitimt..? Eller???

När jag kom till arbetsplatsen höll jag på att vända i dörren på grund av det kaos som rådde där och som två medelålders män hade fått till. Den första chefen kom på besök och skrek:

Det ser ut som en knarkarkvart!!!

Och det höll jag med om… Chef nummer två, som min före detta medarbetare höjer till skyarna nästan som en gud i sin bok, ville också bli av med honom. Men mesade. Och var mest intresserad av att driva sitt eget lilla företag som han hade vid sidan av. Detta företag som gjorde att han var tjänstledig långa perioder från sin chefsbefattning inom den offentliga verksamheten. Denna chef

fick

sedermera inte nån högre tjänst, utan blev petad från chefstjänsten på grund av att den samlade personalgruppens missnöje med hans ledarskap – ett missnöje som dåvarande högste tjänstemannen delade. Men på den tiden hade man inte börjat köpa ut folk än, därför blev han kvar.

Chef nummer tre blev den som sedan fick min medarbetare att sluta och gå i pension. Skälet var främst arbetsvägran. Detta kände mannens 90-åriga pappa inte till när han kom till chefen för att å sonens, 50+ år, vägnar

tala chefen till rätta.

Men så var det. Sen kan man skylla på att assistenter inte dyker upp eller att det är dåligt väder och så vidare. Fast lite har man kanske sig själv att skylla när man anställer mycket unga flickor. Jag menar, som 50+-årig man borde man veta att en personalgrupp med blandade kön och åldrar kan vara att föredra. Eller vad skulle dessa flickor användas till? Man kan ju bara undra och spekulera.

Det här var min kortversion av skeendet. Och som i alla sagor och i verkligheten är livet inte alltid rättvist. Men för min del finns det ett par personer i yrkeslivet som jag har hållit bakom ryggen och båda dessa har vänt sig om och huggit iskallt i min rygg så snart tillfälle getts. Nu håller jag aldrig mer nån bakom ryggen utan jag ser till mig och mitt.

Delar av det här inlägget visar hur olika syn två personer kan ha på en sak. Sanningen ligger säkert nånstans mitt emellan. Ungefär som när man går igenom en skilsmässa. Separationstiden är en tid när vanligen ingen av två parter är särskilt snäll.

Detta reflekterade jag över under strykningen… Nu ska jag samla ihop min arga lekamen och skutta in i duschen och tvaga mig ren från all skit som finns på ytan. Den inre skiten pyser jag ut då och då här på bloggen. Och kanske i en bok som kommer ut nära dig snart…

Read Full Post »

Afternoon tea – med visst norskt inslag

En mysstund innan Fästmön skjutsas till jobbet. Vi dukar fram afternoon tea. Jag kokar te och serverar i min gamla tekanna… Nostalgi…

Den gamla kannan har kommit till heders igen.

                                                                                                                                                          Till teet serverades bland annat knäckebröd, ost, tomat, pizzakrydda – och så makrill från Norge.

Makrillen är från Norge, men smöret kommer från våra svenska kossor i Bregottfabriken.

                                                                                                                                                           Våra mackor såg lite olika ut, men så här såg en av mina ut:

Hårt bröd, Bregott med havssalt, makrill, prästost, tomat och pizzakrydda. Jag ska ju alltid vara lite åt det groteska hållet, men jag fick in den i käften utan större problem.

                                                                                                                                                           Till dessert fortsatte vi på den brittiska linjen och delade en KitKat.

Goda, kexiga chokladfingrar!

Read Full Post »

Fri fredag – med en del att göra…

Idag var samtliga i familjen lediga. Sovmorgon hade varit skönt, men för Fästmön blev det några vändor med sömngående son i natt. Samma son vaknade sen klockan sju. Själv vaknade jag av att nån IDIOT klippte gräset precis utanför – mellan klockan 7.15 och 7.45. När IDIOTEN sen avslutat sitt arbete vände sig Anna på rygg (för då hade hon återvänt till sovrummet vid fyra-tiden, eller nåt) och GJORDE LJUD. SNARKLJUD. Det är tufft för somliga (läs: Tofflan) ibland…

Strålande sol idag och tanken var att Anna skulle tvätta i tvättstugan i morse några grejor som behöver tumlas, men bokningen hade inte funkat så det blir från klockan tolv i stället. Sen var det tänkt också att Elias och hans moder skulle ut och testa kickbiken han fick i födelsedagspresent i juli (!) – innan snön kommer. Biken har enbart testats inomhus och det är INTE att rekommendera av olika skäl. Men lille herrn var mera intresserad av att åka till stan och titta på nåt Lego. Eftersom Elias och Anna är två mycket bestämda individer kan jag mycket väl tänka mig att det inte blir varken stadstripp eller kickbike.

Kanske den inte blir provad utomhus förrän i vår?

                                                                                                                                                            I morgon måste vi i vart fall in till stan en tur för att inhandla födelsedagspresent. Elias ska på bowling-kalas på söndag för en klasskompis som fyller år.

Nu är jag hemma hos mig en stund för att hämta några saker, bland annat lokalblaskan och en sax. Lillan frågade igår om Salong Tofflan hade tid för klippning i helgen, så jag har lovat att slakta lite hår. Till skillnad från sin storebror Slaktar-Pojken vill Lillan emellertid ha RÄTT MYCKET hår kvar. Smart tjej.

I afton blir det kanske, kanske hemgjord pizza. Jag bestämde att Frida skulle laga maten i kväll – gissa den blicken jag fick… Närå, när vi gör pizza brukar var och en få fixa sin del. Ungefär. Linn har beställt champinjoner och det vill jag också ha, men sen kan jag tänka mig lök och grön paprika. Anna föreslog också oliver och fetaost och sen vill hon nog ha tonfisk. Resten nöjer sig troligen med skinka, tomat och ost. Hemgjord pizza känns inte lika flottig som köpt. En annan fördel är att man ju faktiskt kan lägga på precis vad man vill. Gott! Fast somlig gör ju de mest GROTESKA kreationer, enligt vissa andra…

Så här såg min egenproducerade pizza ut sist. Frida tyckte att den var GROTESK. Förstår jag inte…

Read Full Post »

Pizza Grotesk – och lite annat gott

Ikväll blev det hemgjord pizza till middag. Tanken var att det skulle bli en lite nyttigare variant än köpe-pizzan. Men jag är ju som jag är – och måste helt enkelt svulla – till familjens stora äckel.

Frida kallade min pizza

Grotesk! Helt grotesk! Hur ska du kunna ÄTA den där?

Naturligtvis blev hon ivrigt påhejad av övriga i familjen. Fästmön var med i hånet och häcklet, lillebror flinade elakt. Till och med Johan fick hon med sig – lite grann. Så här såg det ut i ugnen:

Pizza Grotesk i ugnen. Den som har stark syn kan se delar av pizzamonstret spegla sig i ugnsluckans glas…

                                                                                                                                                    I min enfald sökte jag stöd hos Storasyster och messade över en bild. Och hon var solidarisk i uppfattningen – med sin lillasyster! PAH!

Inte är väl detta nån grotesk pizza?

                                                                                                                                                    I själva verket var min pizza helt normal! Den hade på sig tomatsås, lök, grön paprika, svamp, oliver, kalkonsalami, tomater, fetaost, cheddarost, tabasco och béarnaisesås, den heta varianten. Verkligen en helt normal pizza, eller hur???????

En stund senare intogs jordgubbar med mjölk och grädde. Finns det nåt härligare än det så här års???

Det blev några ”bubbar” över, faktiskt. Det verkade som om folk var mätta. Konstigt…

                                                                                                                                                 Nu är jag ap-mätt så jag tror inte jag orkar med den inhandlade påsen…

…chilibågar. Och DET måste vara första gången…

                                                                                                                                                Knappast heller den mumsiga…

…Marabou Polka, min senaste passion. Bilden är lånad från Chokladbloggen.

                                                                                                                                                Nu sitter Trion O och tycks ha roligt åt mr Bean på TV:n så jag ska kanske joina dem och inte sitta ute i köket och sura mer…

Read Full Post »