Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘journal’

Det är torsdag. Det innebär att jag presenterar en lista över den gångna veckans höjdpunkter (april, april) respektive lågvattenmärken (dum sill). Och det är då rakt inte svårare än så här:

April, april


Dum sill


Livet är kort.

Read Full Post »

Nja, det är det väl inte. Men ibland kan man undra… Jag har snurrat runt i media och hittat några måndagsexemplar med mera. Häng med om du vill – det är helt frivilligt!

  • Pensionssparare skräms av PPM-rådgivare. Det är jag den första att skriva under på! Och skälet till att vi sparare skräms är att de som ringer är så otroligt säljiga. En del tycker till och med att de är aggressiva. Men det är ju inte bra! Själv blir jag mest irriterad på att de ringer min pensionerade (!) mobil…
  • Toyota störst igen. Ja, ja, ja! Det var ju bara väntat! Toyota är den största biltillverkaren igen! Förra året såldes 9,75 miljoner bilar av märket Toyota. Clark Kent, min lille bilman, är förstås… en Toyota!
  • Bordell betalades med kommunkort. Jaha! Dags igen! Denna gång en kombinerad bordell- och kontokortshärva. Skolpersonal från Storuman misstänks ha betalat bordellbesök – som inleddes med ett besök på en strippklubb – med kommunens kontokort – under ett skolläger i Alperna. Men hallå! Är inte detta rätt… 1990-tal?
  • Anmäls för sjukhus-tv.Centrum för rättvisa JO-anmäler tolv av de läns- eller regionorganisationer som ansvarar för befolkningens hälso- och sjukvård. Enligt centrumet har dessa kränkt patienternas rättigheter när de har lämnat ut vårduppgifter i program på TV. Allvarligaste kränkningen har, enligt centrumet, skett här i Uppsala kring en svårt sjuk person som avled två dagar efter inspelningen. Dessutom läses journalen upp inför TV-kamerorna. Jajamens! Integritet. Patientsäkerhet. Sekretess. Hur var det nu med det???
  • Uppsala riskerar mest. Ovanstående organisation, alltså den som anmäls för kränkning, är i ytterligare ett blåsväder. Det handlar om en modell för skatteplanering som man är med i. Genom avtal med amerikanska riskkapitalister riskerar den lokala organisationen just nu 130 miljoner kronor genom tåg. En bank äger tågen. Banken leasar tågen till ett företag som i sin tur hyr ut. Åtta av tågen trafikeras av lokaltrafiken här. Organisationen har gått i borgen och dessutom tagit på sig betalningsansvaret gentemot de amerikanska investerarna. Låter det snurrigt? Men det handlar ju bara om våra skattepengar…
  • Vem är militärens hemlige bloggare? Wiseman kallas han och han läses av såväl politiker och försvarsanställda som journalister och ÖB. I mer än fem år har Wiseman bloggat och han är uppenbarligen kunnig på området försvarsfrågor. Anonyma bloggare är emellertid allt mer ovanliga – enligt journalisten och experten på sociala medier, Sofia Mirjamsdotter a k a Mymlan!


Livet är kort. Jag menar blott…

Read Full Post »

Nej, jag orkar fan inte vara snäll. Men sanningen är att jag HAR erbjudit flera stycken min plats här. Ingen vill ha den. Ingen vill ha en stor, FET kniv stucken i sig i morgon. Det är Lucia i morgon och på TV sänder man från Uppsala. Jag brukar försöka titta på Lucia-TV (gammal familjetradition), nu får jag väl se andra ljusets änglar…

ängel

Den här ängeln fick jag av Fästmön för ett tag sen.


Jag hade tänkt föreslå
narkosläkaren att man skulle såga av min onda häl på samma gång, när jag redan är sövd, menar jag. Rationellt och bra, kanske till extrapris rentav. Men han pratade inte svenska. Inte så mycket engelska heller.  Anmärkningsvärt, tycker jag!

Annars då? Jorå, de är rätt snälla här även om jag har fått fylla i samma jävla hälsodeklaration tre gånger på kort tid. Inget var inlagt i min journal heller. Till sist känner jag bara för att lämna trams-svar, men sen tänker  jag att det kanske, KANSKE slår tillbaka på mig själv…

Men en bra grej var att jag äntligen, vid 50 års ålder, fick veta vad jag har för blodgrupp!

Läkarundersökningen gick bra. Jag hade tänkt vägra kandidat, men kandidaten var varsammare än doktorn. Doktorn, som började tjafsa om varför jag inte plockat ut mitt recept 2010… Tänkte vråla:

Varför opererade ni mig inte då i stället så jag hade sluppit lida i två år till?

Men det sa jag inte, bara muttrade nåt om att det var otänkbart av olika skäl.

Annas snälla mamma och den mest älskade Annan skjutsade upp mig hit. Det var så skönt, för jag var väldigt medtagen av gårdagens kroppsliga protester. Det är så gott att veta att familjen bryr sig! Min egen lilla mamma har redan ringt Anna och varit hysterisk, jag har ringt mamma och försökt lugna. Min nästan-bror skickar inkännande mejl och mamma-kusinen B med man tankar och kramar. Och alla kära ni som skickar hälsningar här… JAG ÄR ÖVERVÄLDIGAD! TACK!

I morgon lär jag nog inte blogga. Jag lär nog vara ganska död för världen. Du vet, ont krut… etc etc… Det värsta är att jag måste ta av mig förlovningsringen. Fy!


Livet är kort. Tyvärr kan jag inte se Lucia i morgon bitti för Södra tornet står i vägen.

Read Full Post »

Torsdag och då är det dags för en sammanfattning av veckans höjder (Hjärtor) respektive dalar (Fjärtor). Det är inte svårare än så här:

Hjärtor

  • Jobbet (som är så otroligt stimulerande just nu att jag nästan bara vill… jobba…)
  • Ett socialt liv (det håller jag på att [åter]skapa!)
  • Fästmön (som är och har det största Hjärtat av alla!)
  • Annika Östberg (ett möte…)
  • Dialekter (är roliga ju!)


Fjärtor

Read Full Post »

Uppdaterat den 9 september 2011: I dagens nummer av UppsalaTidningen finns en artikel om en tandläkare som olovandes läst en patients journal, bland annat en gynjournal. Hur kunde denne tandläkare få tillgång till kvinnans journal från Sjukstugan i Backen???

 

Information om människors hälsa är allt för tillgänglig för vårdpersonal.

Så inleds en intressant debattartikel i Svenska Dagbladet som tar upp ett viktigt ämne: patientintegritet. Artisten och författaren Alexander Bard (född i Metropolen Byhålan, förstås) samt centerpolitikern Fredrick Federley är två att flera intressanta och kompetenta författare till artikeln.

[…] Vi lever mitt i en stormande informationsrevolution […]

anser artikelförfattarna. Och med det menar de att det samlas information om oss alla, information som sparas i databaser och läggs ut på internet – med dåligt skydd.

Det senaste som är hotat är patientintegriteten. Enligt skribenterna

[…] byggs gigantiska informationsbanker upp med uppgifter om de intimaste detaljerna om enskilda individer. […]

Problemet blir att alltför många vårdpersonal kan läsa om dig i dessa databaser. Vårdpersonal som inte har med din behandling att göra kan läsa om dina tidigare åkommor – som inte har att göra med dem du söker för nu, så att säga.

Idag måste patienter frågas om lov först innan journaler görs tillgängliga. Jag kan ju meddela att för min del, senast förra året, var det ingen från Sjukstugan i Backen som kontaktade mig för att höra om det var OK att min privata husläkare fick del av min journal. Nu hade jag ju gett mitt medgivande om jag fått frågan. Men grejen är att jag inte fick frågan. Och det är här jag är benägen att hålla med debattskribenterna i allra högsta grad: information om min hälsa är verkligen alltför tillgänglig! Och det är vårdgivarna som bryter mot lagen när de inte begär in medgivanden eller ens informerar patienten om att man faktiskt har rätt att spärra vissa uppgifter i journalen.

Jag är för att vårdgivare samarbetar, men jag vill bli tillfrågad först om jag vill låta vårdgivare X, Y eller Z få ta del av min journal, tack så mycket!!

Read Full Post »

En berättelse om min vän Rippes resa i vården. © Rippe och Tofflan.

Dags för återbesök och besked
Z och jag kliver nervösa in på kirurgmottagningen och träffar en tredje kirurg på den här resan, Anders Olsson. Han talar om för mig att allt ser bra ut, det är inte cancer! Vilken lättnad, vilken lycka, helt otroligt, jag var säker på att jag hade drabbats av cancer!

Han undersöker såren, tre stycken, en från lymfan och de två efter de bortopererade knölarna.

Vi har planerat en resa till Turkiet och han önskar oss trevlig resa.

Ut därifrån, mot stan för att fira. SMS, telefonsamtal på vägen, till barnen, vänner, jobbet, alla jublar. Vi sätter oss på en uteservering, det är en varm skön augustieftermiddag. SMS:en bara strömmar in, telefonen ringer hela tiden, alla vill gratulera. Trötta och omtöcknade skiljs vi sen åt och åker hem. Jag sitter bara hemma, helt borta i huvudet, är detta sant? Jag är frisk!

Morgonen därpå
Jag väcks av att telefonen ringer.

”Hej, det är Anders Olsson, hur är det?”

En tiondels sekund hinner jag tänka:

”Varför i helvete ringer han till mig, han har väl ingen anledning?”

Jo, det har kommit ”mer information”, kan vi komma dit idag kl 14? Jag försöker fråga, han svarar inte, han har inte pappren framför sig just nu. Jag säger att Z har tagit ledigt senast igår för min skull, hon jobbar i Stockholm, hon kan inte ta sig hit nu igen, jag kommer ensam. Man kunde nästan ta på tystnaden i andra änden. Jag ringde ändå till Z, hon skulle ta första bästa tåget till Uppsala, den ängeln.

När vi kommer in har jag onda aningar och undrar vad det kan vara, beskedet kan de ju inte ändra, han hade ju pappret i sin hand, de kanske ska behandla i alla fall för säkerhets skull?

Väl inne ser vi att bröstsköterskan ska vara med. Jaha, då blir det alltså behandling, det är ju hon som ordnar sånt.

Och behandling blir det – för jag har cancer i alla fall!!! Den där informationen som nu har kommit fram visar sig vara provsvar på den knölen som jag från början sökte för. Samtidigt (!) som vi satt hos honom dagen innan pågick bröstronden och där satt patologen med, med mitt provsvar… Beskedet jag fick dagen innan gällde den andra, lilla knölen som upptäcktes i ultraljud.

Ja, vad gör man, hur beskriver man ett chocktillstånd? Jag vet inte, golvet under mig försvinner. Min första tanke är hur ska jag någonsin kunna berätta detta för mina barn, de som igår, efter en även för dem olidligt lång och nervös väntan, var så lyckliga och lättade över beskedet?

Z, som själv arbetar inom vården, ifrågasätter deras rutiner, hur är det möjligt att sånt här händer? Bröstsköterskan talar om att om jag vill, kan jag anmäla dem. Z påpekar att det första som ska göras är att de går igenom sina interna rutiner. Därefter ska jag som är drabbad få reda på vad som har brustit och vad de tänker göra så att det inte händer igen. Hon kräver ett möte dit jag kallas, efter att de har gått igenom händelsen. Kirurgen lovar att så ska ske.

Vi går tysta därifrån, nya SMS, nya telefonsamtal. Ilskan växer. Vad är det för en fullständigt inkompetent kirurg som inte kan läsa i journal och se att jag hade TVÅ knölar? Och, framför allt, när han undersöker såren, inte ens då fattar att det är TVÅ operationssår- men bara ETT provsvar. Att kastas på det här sättet mellan först rädsla och ovisshet, sedan glädje och lycka och slutligen rädsla och förtvivlan igen är mer än man kan stå ut med!

Förklaring?
Jag får tid hos onkologen efter en månad och samma dag ska vi träffa Anders Olsson och hans chef Fredrik Wärnberg och förhoppningsvis få veta vad de har kommit fram till.

Men mötet ger inte mycket. Våra krav var ju att de skulle ändra på sina rutiner vad gäller tid för återbesök, att det inte sker före bröstronden. Det går inte att ändra. Ibland dröjer provsvaren länge, men patienten ska inte behöva vänta alltför länge på återbesök, är förklaringen. Patienten ska alltså hellre ränna där flera gånger?  Det tror jag inte någon patient vill!

I mitt fall borde jag ha kunnat få återbesökstiden EN dag senare när ronden hade hunnit bli klar.

Jag ifrågasätter även kontinuiteten. Hade jag haft en och samma kirurg hela vägen i stället för en före operationen, en annan som opererade och en tredje efter operationen, tror jag inte detta hade hänt. Jag får medhåll, men det går inte att få sådan kontinuitet på grund av att det är så mycket annat kring mottagning, operationer, akutverksamhet. Alltså, inget kan göras för att undvika sådana här misstag. Men detta kan ju hända igen! Någon Lex Maria–anmälan är inte heller aktuell. Dokumentationen i journalen från detta möte är mycket knapphändig:

”Vi går igenom vad som hänt och logistiken kring bröstrond och mottagningsbesök. Patienten och hennes väninna är förstås missnöjda med att informationen blir felaktig vid första besöket.”

Kommentera gärna! I morgon kommer sista delen!

 

Read Full Post »

Jorå… Även jag drabbades av telefonkösystemet… Medan jag låg och lyssnade på signalen och en röst som återkom då och då för att säga vilken plats jag hade i kön kunde jag vila. Och gå på toa. Och borsta tänderna. Och diska. Och messa.

Toabesöken blev täta även idag och aningen stressad blev jag också när det ringde på ytterdörren, intill toadörren. Kollade som hastigast och gissade på Jehovas vittnen – vilket senare visade sig vara korrekt (hittade allt möjligt skit i min postbox). Tänk att dessa Jehovas inte ger sig! Och det vete 17 om jag inte ska öppna nästa gång, för ingen från min egen kyrka har hört av sig och frågat hur jag mår. Det har ingen från kyrkan gjort till mamma heller efter pappas bortgång sommaren 2006. Ingen pastor. Det är skitdåligt, tycker jag!

Mamma ringde nästan i samma sekund som jag lagt på efter att ha fått en tid. Då var min ork och kraft på bristningsgränsen, så jag var nog väldigt avsnäsande…


Känner mig som en provdocka. Utan huvud, fast full med nålar…

                                                                                                                                                            Hann precis få på mig jeansen och åka iväg så jag kom i tid till doktor Anders. Han klämde och kände och frågade. Och så blev jag stucken – men bara i fingret, tack och lov. Fick med mig tre rör hem som ska fyllas med otrevligheter så snart jag kan prestera. En remiss till provtagningar som ska göras om en månad. Bäst av allt: värdet hade stigit! Inte tillräckligt för att jag ska må bra, men ändå. På väg åt rätt håll. Om nån vecka till borde medicinen ha gjort så jag märker att jag orkar mer. Allt som allt var jag på mottagningen i två timmar. Under tiden rekvirerade Anders min journal från Sjukstugan i Backen – för se vården släpper inte in privatläkare i sitt system hur som helst, vilket jag felaktigt trodde. Hur osmidigt är det, på en skala..?

Hemma igen. Ringde upp mamma och försökte lugna henne. Jag orkar inte riktigt med det när jag inte mår bra själv. Försökte förklara att jag inte orkar prata i telefon med henne varje dag, men hon meddelade att hon ringer i morgon…

 Jag är skittrött. Det känns som om min reservtank är tömd. Ska vila lite nu, försöka äta nåt sen och i kväll vill jag prata med min älskling som bland annat har varit på ett viktigt möte med Frida idag. Förhands-sms ger vid handen att mötet gått bra och det gör mig glad och lugn. Hoppas att Anna mår bättre också, jag tror hennes ork är på väg att ta slut den med. Vilka skruttlisor vi är…

Read Full Post »

Older Posts »